Böcker av Monika Häägg

Böcker av Monika Häägg
Solbarnet, Månguden, Isvintern, Kungsgården, Jag spelar min roll, Grevens slott,Varulvens spår, Mumiens skatt, Augustimörker

tisdag 29 mars 2011

Löftet och Andens kraft





Löftet och Andens kraft heter fjärde och femte delen av bokserien Vampire Academy av Richelle Mead.
Efter den våldsamt spännande 3:e boken: Skuggkysst kastade jag mig över 4:e boken (trots att jag normalt sett inte läser den här typen av böcker).
S:t Vladimirs skola har blivit attackerad av de onda vampyrerna Strigoi och många har blivit dödade. Rose mentor och älskade; Dimitri har i attacken blivit en Strigoi och Rose lämnar nu skolan för att leta upp honom och avsluta hans liv som odöd. Något som de båda var överrens om att de skulle göra om något sådant inträffade. Men, det visar sig inte vara så lätt att döda den man älskar och Rose misslyckas. I Andens kraft är det istället nu han som jagar henne. Han är en mycket farlig Strigoi och han är fast besluten att inte vila förrän han hittat Rose – och dödat henne.
Men Rose har en plan. En helt galen plan som innebär att hon måste riskera allt hon någonsin kämpat för. Med andens kraft försöker hon hitta svar på legenden om att en Strigoi kan återföras till liv genom magi och ande.
Båda de här böckerna är ca 520 sidor, men jag kan lugnt säga att jag läste dem på två dagar. Det går bara inte att släppa ifrån sig dessa böcker. Inte förrän jag slagit ihop sista sidan. Nu är det bara att vänta.
I augusti kommer sjätte och sista delen i denna spänningshistoria.

Monika

*****

måndag 28 mars 2011

Tepaus och premiär på altanen




Premiär på altanen!
Jag tar tepaus från redigeringen av Kungsgården och annat skrivarbete.

Monika

*****

söndag 27 mars 2011

Egenskapande kultur




Vad är egenskapande kultur?
Ja, ett bra svar på frågan är förmodligen: Den sorts kultur där du själv deltar aktivt. Till skillnad från den konsumerande kulturen. Den kulturformen där du betraktar.
I den egenskapande kulturen sjunger du, målar du, dansar du, spelar du ett instrument, skriver du, spelar du teater. Ja, helt enkelt skapar du själv.
I vårt samhälle har du en stor möjlighet till konsumerande kultur. Inte minst genom det enorma utbud av TV-kanaler som finns idag.
Vi tittar på teater, vi lyssnar på musik, vi läser en bok.
Det är inget fel i att göra detta, tvärtom, det är bra. Vi berörs av andra människors skaparkraft, ord och kreativitet. Det är positivt och ingjuter liv i människans själ.
Men den egenskapande kulturens kraft är enorm. Kanske inte alltid ur betraktarens ögon, men för den skapande kan det betyda livets största glädje.
Tyvärr betraktas värdet av egenskapande kultur ofta nedvärderande. Speciellt när kulturbidrag skall fördelas. Det är inte ”fint” med egenskapande kultur. Den har inget kulturellt värde.
Men den vattnar förtorkade själar och kan för den skapande människan betyda skillnaden mellan liv och död.

I Halmstad hotas nu en av Sveriges mest fantastiska amatörteaterföreningar. En stor och välorganiserad förening med många ingångsportar för den som är nyfiken på att prova teaterns vidunderliga värld. Där finns allt från den första lilla trevande kursen som nybörjare, oavsett om du är tio år, tjugo år eller femtio år. Där får du möjligheten att vara med och utvecklas och en dag kanske du har huvudrollen i den stora teateruppsättningen. Den här verksamheten skall inte längre få några bidrag till teaterverksamhet. I vår spelas en pjäs som heter "Sommaren 69". Den kan bli sista föreställningen.

Monika

*****

lördag 26 mars 2011

På vårspaning - strandskatornas ankomst




Strandskatorna har anlänt!

Spatserar i kanten. Isflaken har lämnat stranden och övergått i den flytande formen som jag gillar mer.

Civilisationens avarter badar i den porlande vårligheten.

Monika

*****

fredag 25 mars 2011

Papalagi - den vite mannen




Jag fick låna en mycket annorlunda bok av en bekant till mig.
Den vite mannen – Papalagi är Söderhavshövdingen Tuiaviis nedtecknade tal som han höll till sina stamfränder när han återvände till ön Upolu i Samoa-gruppen. Talen blev nedtecknade av tysken Erik Scheurman och utgavs i början av 1920-talet. Den har för några år sedan utgivits på nytt och översatts till en lång rad språk. Den tyskspråkiga utgåvan har spritts i över en halv miljon exemplar.
Tuiavii gjorde en resa till Europa i början av förra seklet. Han besökte många länder och tog med stor nyfikenhet del av den västerländska människans liv.
Allt det som för oss är självklart betraktas av Tuiavii med undrande, oskuldsfulla och intelligenta ögon. I hans språk finns inte det i vårt samhälle vanligt förekommande ordet mitt. Allt är allas. Mitt existerar inte ens i fantasin. När han hälsar säger han Talofa som ordagrant betyder: Jag älskar dig.
Det tycks som att Tuiavii är naiv men jag förundras över hans skarpsynta analys av vårt sätt att leva. Visst, en del har förändrats på de hundra år som har gått men i grunden fungerar samhället på samma sätt. Det är bara klädmode och en del tekniska saker som är annorlunda.
Läs den här annorlunda boken och begrunda den. Vi kan inte bygga ett samhälle som fungerar som Tuiaviis men vi kan ta till oss hans tankar och ord och vi kan bära dem i vårt hjärta för att ändå en liten aning lära oss att leva efter hans osjälviska levnadssätt.

Monika

*****

torsdag 24 mars 2011

På vårspaning - vårens intåg i trädgården





Vilket vårväder!
Tulpanerna sticker upp sina små blad ur jorden och krokusen vänder sitt ansikte mot solen.
Ett leende ansikte!
Välkommen härliga sol och vår!

Monika

*****

onsdag 23 mars 2011

Östra stranden - favoritstranden









Östra stranden är min favoritstrand. Till den går jag nästan varje dag. En tre kilometer lång strandremsa med vackra sandkullar och med Laholmsbukten som blickfång mot havssidan. En bukt som nästan är som en gryta med Tylösand och Hovshallar som mynning .
Östra stranden har lite dålig status i Halmstad. Fastän den är en fantastisk långsträckt oas är ändå stränderna på den norra sidan av Nissan de som anses vara finare. Där ligger Tylösand med sitt flashiga hotell och där samlas mängder med turister varje sommar.
Min strand kallas ibland för Smålands Riviera. Det är många smålänningar som har egen stuga och år från år återkommer. På 1930-talet gick det t.o.m. speciella badtåg direkt till stranden. Det var järnvägssträckningen Halmstad-Nässjö. På söndagsförmiddagarna kom de åkande ända från Jönköping, Värnamo och Gislaved.
Varje dag passerar jag den gamla gula Konsumrestaurangen som är byggd i tidstypisk funktionalistisk stil. I huset finns fortfarande en restaurang men numera inte i Konsums regi.
Jag trivs på den här stranden. Den andas något enkelt och flärdfritt. Den bjuder inte in till ett enkelt liv i små stugor.
I slutändan av stranden finns Fylleåns mynning. Den ån som har en stor och central roll i mina böcker om Fry. Utmed Fylleån vandrar Fry på sin väg till Kungsgården. Kanske är det därför jag älskar den här stranden. Eller var det stranden som kom först och sedan växte tankarna om platserna i mina böcker?

Stranden är vidunderlig.
Himlen är stor och öppen och havet är ständigt i förändring.

Monika

*****

söndag 20 mars 2011

Fruset blod - Skuggkysst





Så har jag läst både andra och tredje delen av vampyrserien ”Vampire Academy” av Richelle Mead och visst är detta spännande böcker!
Andra delen heter Fruset blod och den tredje heter Skuggkysst. Rose fortsätter sin utbildning på S:t Vladimirs skola. En internatskola för vampyrer och beskyddare av vampyrer. Det är jullov och lovet tillbringas på en skidort. Men istället för trevliga skidturer och fester så uppstår snabbt otäcka angrepp från Strigoi (Den slags vampyr som de alla bekämpar) och Rose och hennes vänner blir indragna i läskiga händelser med stor spänning. På kärleksfronten är hennes själs älskade och mentor plötsligt intresserad av en annan kvinna. Livet är alltså inte så ljust eller mörkt skall man kanske säga när det gäller vampyrer. Rose är ju bara en halvvampyr och tål därför solljus men eftersom hon går utbildning för att bli beskyddare så måste hon också leva sitt liv i mörker. Sover på dagarna och är vaken på natten.
I Skuggkysst närmar sig Rose 18-årsdag och sista terminen på S:t Vladimirs skola är snart slut. Efter det skall hon arbeta som beskyddare åt Moroi (Den slags vampyr som är god men har svaga krafter och som därför måste beskyddas).
Eftersom jag annars inte är så förtjust i sådan här böcker så är jag förvånad över att jag läser också andra och tredje boken med stor spänning. Nu måste jag iväg till biblioteket och låna 4:e delen för Skuggkysst slutar i en cliffhanger och då kan jag inte göra något annat än att läsa vidare.

Monika

*****

*

fredag 18 mars 2011

Läsarens port




Varje gång jag börjar på en ny bok måste jag passera genom läsandets tunga port. Den höga och väldiga dörr som alltid öppnas av en enda ensam människa: Läsaren.
Jag är läsaren och jag försöker närma mig porten. Det finns ingen annan som kan öppna denna förbluffande ingång. Ingen annan än jag själv.
Varje ny bok har sin egen dörr. Den ser olika ut. Ibland färgrik och lysande. Inte svår att hitta. Ibland oansenlig och gisten, där den skymtar fram under de första sidorna.
Framför porten ligger alltid ett antal oformliga högar, som måste passeras. För det mesta går läsaren lätt förbi dessa högar, men ibland blir de enorma och måste bestigas med en bergklättrares envishet. Tyvärr är det en del som stupar på dessa högar och aldrig når fram till böckernas öppning.
Väl framme vid porten är det inte bara att öppna och gå in. Den kan vara tung som all samlad sten på jorden, men i nästa stund lätt som en fladdrande fjäder.
Ibland kliver läsaren in genom dörren, bara för att upptäcka att hon i nästa stund står utanför igen. Låt dig inte skrämmas av att detta fenomen uppstår. Du kan få stiga många gånger ut och in, men när du väl är inne sluter sig dörren bakom dig och bokens förunderliga korridor ligger framför dig.
Du går längs denna smala gång och på väggarna hänger allt du någonsin kan behöva.
Det är angenämt att gå i korridoren. Du glömmer snabbt världen som finns utanför. Där finns kärlek, värme, lycka, gråt, skratt, hat, ilska, önskan, längtan. Vemodigt byter väggarna färg som vandrande stjärnors irrbloss över himlen. Du stannar då och då vid ett gemytligt samtal och begrundar den visdom som flödar ur andra människors tankar. Ibland kan du bli skräckslagen och knappt våga dig runt nästa krök, men tänk då på att inget är farligt i bokens värld. Ingen kan hota dig som läsare.
Korridoren blir bredare och bredare och till slut kommer du fram till en vidunderlig dal. Den är så stor att du inte ser dess slut. Den är vackrare än någon annan plats. Den rymmer allt som människan gömmer i sitt hjärta.
Då när du står där och blickar in i dalens underbara värld. Då har du erövrat boken. Då är du en läsare.

Monika

*****

torsdag 17 mars 2011

Flum - en poesitidskrift




Flum är en trevlig poesitidskrift som ges ut av Poesi i Halland, en förening för människor som tycker om poesi.
Inte så svårt att gissa, namnet säger allt.
Har du någon poesitidskrift där du bor?

Monika

*****

onsdag 16 mars 2011

Spill av Sigrid Combüchen




Spill av Sigrid Combüchen har lovordats och fått många fina utmärkelser, inte minst Augustpriset. Följer jag då strömmen när jag önskar att få läsa den? Jag vet inte, nyfiken blir jag. Jag vill läsa och se om jag också ställer mig i hyllningskören.
Så blev det äntligen min tur efter lång väntan i bibliotekets kö.
Romanen har kallats för en damroman. Vad jag förstår av texten i boken så har någon fällt denna kommentar om Sigrids skrivande, eller om det var Sigrid själv? Kanske lite nedlåtande. Att skriva för damer är ju inte så fel. Det är damer som håller upp läsandet. Som står där med böckerna på sina axlar.
I romanens fiktiva historia får författaren ett brev från en av sina läsare som känt igen sig i ett beskrivet foto i en av författarens böcker. Genom brevväxlingen och författarens egna efterforskningar växer en berättelse om Heddas liv som ung under slutet av 1930-talet. Hur detta liv kom att formas av tillfälligheter och ogenomtänkta beslut när hon var tjugo år.
Författaren tycker Hedda förspiller sitt liv. Det blir bara det spill av tyg som bli över när dräkten är sydd. Hedda själv tycker inte så, men hon kunde blivit så mycket mer.
Jag är under läsandets gång kluven till boken. Jag läser och upplever, men jag saknar drivet i historian. Det som gör att jag ständigt vill läsa vidare. Kanske är det spretigt? Det hoppar mycket mellan nutid och dåtid. Brev och berättande.
Jag slår ändå ihop sista sidan med en nöjd känsla. Som när jag lägger sista pusselbiten i ett stort pussel. Bilden ligger där och talar till mig. Ett vackert språk, en intressant historia. Jag tycker inte att jag förspillt något när jag läst den.

tisdag 15 mars 2011

På vårspaning




Dagen till ära slår den lila krokusen upp sina blomblad. Står som en skugga och vaktar sina vänner, de närmaste grannarna, som ivrigt letar sig upp genom jordens mörker. Befriar sig från vinterns ide.

Vårens tecken visar sig varje dag.

I går: Kajorna som precis samlats och slagit sig till ro inför natten när jag anländer kl. 18.30 till min kör. Gatlyktorna fortfarande inte tända. Första kvällen det här året som det inte är becksvart.
I dag: De första krokusarna som lyser med sina blomblad från rabatten.

Monika

*****

måndag 14 mars 2011

Ivars kulle - en bronsåldershög






Ett tydligt tecken från bronsålder är alla de tiotusentals gravhögar som finns överallt i södra Sverige och Danmark. Det var dessa som fick mig att bli intresserad av den här tiden och skriva mina böcker om Fry.
En av de Sveriges största torvhögar finns i Halmstad. I folkmun kallas den för Ivars kulle ett annat namn är kung Inges hög eller bara kungahögen och ligger vid norra infarten till Halmstad. Den reser sig som ett monument i landskapet.
Kanske var det någon som bar namnet Ivar eller Inge som blev begravd där?
Om namnet kan vi nutidsmänniskor bara gissa. Det fanns inget skriftspråk i norden på den tiden. Namn lever kvar under långa perioder så helt omöjligt är det inte. Den där Ivar var kanske en lokal kung som krävde en extra stor hög för att visa vilken mäktig man han hade varit.
I min första bok Solbarnet finns Ivars kulle med till en begravning av den unga flickan Sol. Vid begravningsceremonin regnar det och människorna står genomblöta i det ruskiga vädret.
Högen är byggd av torv och längst ned finns en kant av sten. På en av bilderna syns högen i genomskärning. En utgrävning som gjordes 1972. I högen påträffades fem gravar, men hela högen är inte utgrävd så det kan finnas fler.
Bilden på mig är fotad för en intervju med en tidning. Det var en vacker dag när rapsfälten runt omkring lyste intensivt gula. Från toppen av högen blir det en vidunderlig utsikt över landskapet. Ta chansen, om du är i närheten, att göra en utflykt till högen och sätt dig med fikakorgen och låt fantasin vandra 3 000 år tillbaka i tiden.
Öviga foton har jag lånat av min gode vän Lennart Lundborg som varit min bronsåldersexpert och dessutom också var med vid utgrävningen. Han har också utkommit med en bok som heter ”Undersökningar av bronsåldershögar och bronsåldersgravar i södra Halland” och är utgiven av Hallands länsmuseer och Kulturmiljö Halland. En intressant läsning för den som tycker bronsålder är en spännande tid.

Monika

*****

söndag 13 mars 2011

En blommig cykel



Egentligen en sång. Ni får tänka melodin.


En blommig cykel stod vid min grind
den hade stått där och jag varit blind
Den hade lämnats till mig att se
att gripa ögonblicket
och att vara med

Ta på dig kjolen med prickig bård
spänn upp gardinen för evig vår
Den röda västen som är till fest
de rosa skorna med guldetikett

Stå vid fontänen som sprutar liv
sjung högt om kärlek
och en skrattande tid

Jag sveper om mig en knallgul sjal
och plockar blommor
till livet sal

En blommig cykel med röda band
en liten tuta som hörs ibland
Jag cyklar glädje
och jublar högt
och bakom mig har jag stjärnor strött

Det glittrar färger
det glittrar ljus
och allt har kommit från glädjens rus


Monika

*****

lördag 12 mars 2011

Åtta saker om mig - en utmaning!




Hittade en utmaning hos FotopunktMis som jag tyckte var lite rolig att anamma:

Berätta 8 olika saker om dig själv:

1.Älskar att sjunga. Mamma sa att jag sjöng innan jag pratade
2.Envis. Ger aldrig upp, eller.. . åtminstone inte förrän alla utvägar är tömda…
3.Inte köpt några kläder på de senaste 3 åren. Garderoben är ändå full…
4.Hatar att gå i affärer. Shopping är inte min grej…
5.Läser alltid. Inte en dag utan läsning…
6.Tål dammtussar i hörnorna, vilket är tur, att städa står långt ned på listan…
7.Är nyfiken. Vilket gjort att jag bytt inriktning i livet många gånger…
8.Vill ha små stunder av eftertänksamhet varje dag…

Den här utmaningen skickar jag till alla som känner för att berätta lite om sig själv...
Och passa på att ta en titt hos Maria Torbjörnsson och FotopunktMis i Sennan.
Det var där jag hittade uppmaningen!

Monika

*****

fredag 11 mars 2011

En betydelsefull dag



Det är en speciell dag idag.
Den här dagen för 67 år sedan träffades mina föräldrar. Betydelsefull för dem och betydelsefull för mig. Hade de inte träffats så hade jag inte funnits.
Det var en kall vinter och en kall vår, har min mamma berättat. Den där våren 1944.
De träffades på gamla Folkets Hus i Halmstad.
De var båda med i en kabarét. Mamma sjöng och pappa spelade.Genom hela deras liv tillsammans fanns sedan musiken och sången som en ledsagare. Det är jag tacksam för. Det betydde att jag föddes till musikens värld.
Varje 11:e mars fick mamma blommor av pappa. För 6 år sedan var det jag som köpte blommorna. Pappa orkade inte och bad mig att göra det. Mamma blev så glad. Hon hade nog trott att han glömt bort, att han var så dålig så han inte ens orkade att tänka på det. Därför blev hon extra glad när jag kom med blommorna.
Då var det 61 år.
Det var sista gången.

Monika

torsdag 10 mars 2011

Sommaren 69 - en musikteater






Sommaren 69 heter en musikteater som min man Ulf regisserar och har premiär med i april på Kulturhuset i Halmstad.
Föreställningen inleds med att en flicka frågar sin mormor om hur det var den där sommaren 69. Året innan hennes mamma föddes. Bl. a. frågar hon om morfar gick ner på knä och friade?
Mormor skrattar och sedan berättar hon för sitt barnbarn om den där sommaren när det bl.a. var den första månlandningen och FNL-demonstrationer.
Så klart är det mycket musik i en sådan här föreställning. Mängder med 60-talsmusik.

Tankarna på föreställningen fick mig att minnas vad jag själv gjorde den där sommaren 1969. Jag till och med letade upp några gamla foton på mig. Ett på mig när jag är på väg till skolan (sista året i grundskolan) och ett på mig och min bästa vän Lena när vi sitter i mitt rum.
Sommaren 1969 gjorde jag också en resa med mina föräldrar till Wien.Det var en märklig resa på det sättet att vi reste med bil genom Polen och Tjeckoslovakien. Året innan hade Ryssarna invaderat Tjeckoslovakien så det var mycket kontroller vid alla gränsövergångar.
Det sista av min gamla foto är på mig och mamma när vi står framför S:t Stefansdomen. En av kvällarna var vi i den stora nöjesparken Pratner. Den kvällen fick vi veta att Apollo landat på månen.
Jag tror det är många som minns precis vad de gjorde när denna stora nyhet berättades.
Vad gjorde du?

Monika

*****

onsdag 9 mars 2011

Käringsjön - en gammal offersjö




Mina böcker om Fry utspelar sig i Halmstadtrakten i området omkring Nissan och Fylleån under bronsålderstid. Jag har försökt att använda platser som fanns på den tiden och som till viss del fortfarande finns kvar.
Käringsjön är en sådan plats. Den är en gammal offersjö som användes flitigt under järnålder, men som också ger tecken på att ha använts redan under bronsålder.
Idag är den nästan igenväxt. Det mesta är mosse med lite öppet vatten.
Jag förstår så väl att människorna redan på den tiden upplevde den här platsen som magisk. Sjön ligger nedbäddad i en gryta med sluttningar som sträcker sig brant ned mot sjön i nästan alla väderstreck. Du kan stå högt ovanför och titta ned mot sjöns vatten och du kan gå nere vid kanten och känna dig omsluten av sluttningarnas väggar.
Den är en kultplats.
En plats för den tidens religiösa tillbedjan av sol och måne eller andra väsen i naturen. Ingen vet vad som var den nordiska människans gudar på den tiden.
I mina böcker har jag fantiserat om att det är en Solgudinna. En kvinnlig urmoder som solvarv efter solvarv återvänder till människorna med sin livgivande kraft.
I böckerna kallar jag inte platsen för Käringsjön utan för Kassakillor. Jag tyckte att namnet Kassakillor kändes mer magiskt. Kassakillor eller Kassakällor är också en gammal kultplats. Den ligger vid Halmstads Norra infart utmed Nissastigen som är vägen mot Jönköping. På den platsen finns i dag ett grustag och själva kultplatsen är tyvärr bortschaktad.
Kassakillor i mina böcker har i min fantasi blivit en blandning mellan dessa två kultplatser.

Monika

*****

tisdag 8 mars 2011

Låt de gamla drömmarna dö




”Mitt liv började när jag var tretton år. Kan jag säga nu. Som vuxna skapar vi ju vår barndom. Riktar ljuset mot de där händelserna som gjorde att vi blev som vi blev och glömmer bort de andra.”

Så säger John Ajvide Lindqvist i sin senaste bok: Låt de gamla drömmarna dö. En samling av olika texter som han skrivit under en lång tid. I samlingen finns allt från noveller, sketcher och kåserier till recensioner och Sommarpratare i radion 2006.
Jag har läst alla hans tidigare utkomna böcker så det var inte så konstigt att jag också var väldigt intresserad av att läsa den här samlingen av texter. Inte minst novellen som är en avslutning och en ”hur gick det sedan” för Låt den rätte komma in.
Det finns några guldkorn i den här samlingen och några texter som jag helt enkelt hoppade över. Inte för att de är dåliga men för att de inte kändes så intressanta för mig. Jag läste den från pärm till pärm, men det går utmärkt att låta denna bok ligga och då och då ta fram den och läsa en liten bit. Som vanligt är herr Lindqvist en mästare på skräck.
Den är väl värd att läsas, inte bara för skräcken.

Läs fler boktips som jag skrivit om här.

Monika

*****

måndag 7 mars 2011

Läs provkapitel av Kungsgården



Min fjärde bok om bronsåldersflickan Fry utkommer i augusti. Boken heter Kungsgården och är den sista delen i serien: Böckerna om Fry.
I Kungsgården får vi läsa den spännande avslutningen på den historiska äventyrsberättelsen.
De första delarna heter Solbarnet, Månguden och Isvintern.
Böckerna handlar om Fry som är ett Solbarn och utvald av Solgudinnan. De utspelar sig för ca. 3000 år sedan i Halmstad och södra Halland.

Nu kan du läsa första kapitlet som provläsning.

Monika

*****

söndag 6 mars 2011

Solo föddes på den långa marschens dag






I dag fyller Lilleman 7 år, eller som jag brukar säga: Den lille mannen.
Han heter Solo, men kärt barn har många namn. Egentligen heter han Solo II för jag har haft en hund för länge sedan som också hade namnet Solo.

Solo är en cairnterrier och som terrier så gör jag inte alltid som min matte och husse tycker att jag skall göra. Jag hör inte,säger Solo, fastän jag har väldigt bra hörsel. Det bara är så, ibland lyssnar jag inte.
Men jag är inte dum för jag vet precis vad de säger. Jag förstår, men jag har också en egen vilja.

Den dagen Solo föddes gick jag och Ulf "den långa marschen".
Inte visste vi då att den dagen föddes det en liten cairnterrier som skulle välta upp och ned på vår lägenhet några månader senare.
"Den långa marschen" var egentligen en promenad utmed havet. Prins Bertils stig går från Halmstads slott till Tylösand och är en promenadstig med vidunderlig utsikt över Laholmsbukten. Den dagen gick vi tur och retur. Det är långt och tog oss 7 timmar. Jag kan lugnt säga att vi var trötta. Därefter kallas denna promenad för "Den långa marschen". Vi har inte gjort om den igen.

I dag fick Solo sin vanliga tur till havet. Till den Östra stranden som ligger på andra sidan om Nissans utlopp. Den stranden är hans.
Där går vi varje dag.

Monika

*****

lördag 5 mars 2011

Isflaken blir till sand









Underbar vårsol och sju plusgrader!

På stranden smälter de stora isflaken och försvinner in i sanden.
Solo spårar godis i strandkullarna. Himlen är stor och öppen.
Befrielse för vintertrötta människor som energiskt vandrar utmed strandens linje.

Folkvandringstid.
Här kommer de i långa rader. Med och utan stavar. Med och utan hund.



Hemma, möter mig små gröna blad i rabatten. Snart blir det krokusblommor.
Bästa tiden är nu.

Monika

*****

fredag 4 mars 2011

Jag bär en fågel i min hand



Jag bär en fågel i min hand
som har lagt sitt bo och sitt ägg
i mina tankar

Genom storm och regn
över branta stup
genom stängda dörrar
bär jag med mig
fågelns hjärta

Vingarna breder sina glänsande slag
och styckar rädslan i yrande smulor
Det grönskande gräsets sammetslena yta
blir åter möjlig att beträda

Varje grässtrå sjunger fågelns sång
och i yttersta hörnet av min innersta vrå
dallrar glädjens morgonsol

Lätt lyfter dimman från marken
den tidiga gryningen
bär mig och fågelhjärtat

med lätta andetag

~~~~

Monika

*****

torsdag 3 mars 2011

Tvillingarna Thornthwaites testamente



Det är ett härligt omslag till denna bok. Jag blir väldigt nyfiken på vad dessa två individer håller på med. Därför norpade jag till mig boken på biblioteket.

Tvillingarna Thornthwaites testamente av Gareth P. Jones handlar om de två föräldralösa tvillingarna Lorelli och Ovid. De är 13 år, men har under hela sin uppväxt försökt ta livet av varandra på de mest finurliga sätt. De bor på en stor herrgård och är de enda arvtagarna till en enorm förmögenhet. Ingen av dem minns längre hur det hela började och varför de vill döda varandra. Det har varit många försök, giljotinering, sprängämnen i glassen och köttätande pirayor i badkaret.
Nu bestämmer de sig för att upphöra med dessa bestialiska försök och sluta en vapenvila och detta är de överens om, men ändå fortsätter de raffinerade mordförsöken.
Hur kan detta komma sig?
Läs boken så får du veta den spännande upplösningen på de mystiska hemligheter som finns omkring dessa två barn.

Här hittar du fler tips om böcker som jag läst.

Monika

*****

onsdag 2 mars 2011

Varför utspelar sig mina böcker i bronsålder?




Jag älskar att cykla. Nu äntligen börjar cykelsäsongen igen.
Jag cyklar kors och tvärs i landskapet. Det går lagom fort. Jag hinner uppfatta naturen runt omkring och jag hinner se både små och stora detaljer.
Hade jag inte rullat omkring så mycket på två hjul så hade jag inte skrivit mina böcker. Märklig tanke, men så är det.
Sommaren för åtta år sedan var nog den sommaren som jag cyklade mest. Det var då jag hittade platsen. På en liten, smal väg fann jag historian om Fry, en flicka i bronsålder.
En sommardag med dallrande värme.
Då ser jag den, skylten som står lite malplacerad i vägkanten. Jag stannar och läser för jag är nyfiken. Alltid nyfiken. Till och med en oansenlig skylt väcker mitt intresse.
På den skylten berättades om bronsålder. Om solen som var så viktig för den tidens människor och om de stora gravhögarna som fortfarande finns kvar i landskapet. Jag tittade mig omkring. Inte hade jag sett några högar.
Men ovanför mig, på en liten slänt, låg tre stora högar. Det var som en uppenbarelse. Där föddes historian om Fry. Äventyret och sagan om en flicka med övernaturliga krafter. En flicka som var utvald av Solgudinnan.
Det tog mig flera år att läsa fakta om bronsålder. En historia som ligger långt borta, 1800-500 f.Kr. Nästan 3 000 år.
Om jag inte cyklat där, om jag valt en annan väg, hade jag då skrivit dessa böcker?
Jag vet inte.
Jag vet bara att vi gör val i livet som har stor betydelse. En liten vägkorsning kan betyda fyra romaner.
Vad hade hänt om jag svängt åt ett annat håll?

Monika

*****

tisdag 1 mars 2011

Ljust gröna skott




Det är den 1:a mars och för mig innebär det att vi har kommit fram till den första vårmånaden. Första dagen på vårens tid.
Våren till ära blev det cykelpremiär under eftermiddagen. Inte så långt, bara till affären. Ungefär fem minuter tar det att trampa sig fram till mitt närmaste köpcentrum. Alltså totalt 10 minuter på cykel.
Vårens första dag ger några plusgrader och fågelkonsert. Snödropparna blommar i rabatten. Några förskrämda krokusblad har också tittat upp.
Inne samlar jag lite fler vårtecken.
Några kala grenar från olika sorters träd och buskar.
Ljust gröna knoppar som slår ut och höjer sig över det vintersvarta.

Monika

*****