Böcker av Monika Häägg

Böcker av Monika Häägg
Solbarnet, Månguden, Isvintern, Kungsgården, Jag spelar min roll, Grevens slott,Varulvens spår, Mumiens skatt, Augustimörker

Noveller och sagor av Monika Häägg

Här kan du läsa mina noveller och sagor.

I staden fanns det många äventyr - en saga av Monika Häägg

En minnenas film av Monika Häägg

Vill du veta min historia? av Monika Häägg

Det var den 3 augusti som jag gick över Slottsbron på en liten kvällspromenad. Jag hade lagt datumet på minnet eftersom det var den dagen mitt liv förändrades. När jag gick där drogs som vanligt min blick ned mot de virvlande svarta vattenströmmarna. Nissans vatten ständigt på väg ut mot Kattegatt. En känsla av bortflyende uppstod och det var kanske vattenlinjerna som naglade fast min blick och gjorde att jag såg det lilla gula papper som vippade mellan gatstenarna. Det hade varit en varm dag och slottets rödbruna fasad lyste vackert i kvällsljuset. Trafikbruset hade avtagit och en koltrast slog några drillar från kastanjen som kastade sin skugga över mig. Kanske var det sista koltrastdrillen för i år?, tänkte jag och böjde mig ned och tog upp papperslappen.

”Vill du veta min historia?” stod det textat med blekta bokstäver. Under frågan fanns ett nummer som förmodligen var ett mobilnummer. Jag tänkte först kastat lappen för vem det än var som ville berätta sin historia så var den inte för mig. Förmodligen hade någon tappat den eller använt sig av numret och sedan slängt bort lappen. Det kastades mycket skräp och kommunen hade ett ständigt sjå att hålla rent på gator och torg. Hela sommaren hade det varit ilskna insändare i Hallandsposten från människor som var upprörda över att inte det blev städat tillräckligt i den vackra kommunen. På stränderna kunde man, enligt iaktagare, välja att bada i havet eller i de kringflygande soporna.
En plötslig impuls fick mig, emellertid, att sätta mig ned på bänken framför det gamla skolskeppet Najaden som låg där och guppade vid kajkanten. De ståtliga masterna reste sig mot den klarblå himlen och några turister var ivrigt sysselsatta med att fotografera fartyget. Jag log lite för mig själv, var det något man skulle ha med sig som minne från Halmstad så var det så klart ett foto på Najaden. Förmodligen hade jag gjort på samma sätt om jag kommit hit som turist.
Medan jag betraktade de fotograferande människorna tog jag upp mobiltelefonen och slog numret som var skrivet på lappen. Efter några signaler svarade en röst med en dialekt som var svår att placera. Kunde det vara Göteborgstrakten?
”Hej, du har kommit till Johan Bengtssons telefonsvarare. Biblioteket, med ryggen mot Another thinking bell, hylla 21 A svensk skönlitteratur, hyllplan 3, bokstav F, 3:e boken. Tack för påringningen!”
Förvånat sänkte jag handen och tittade lite undrande på mobiltelefonen. Vad var det för konstig hänvisning? Jag ryckte lite fundersamt på axlarna och reste mig upp, stoppade tillbaka mobiltelefonen i väskan och några minuter senare var jag på väg hem längs Viktoriagatan. Den gula lappen hade redan fallit i glömska.

Nästa dag var jag på Stora Torg och köpte potatis och äpple. De röda äpplena såg så goda ut att jag tog upp ett ur påsen och gick sedan mumsande förbi Europa och tjuren. Morgontidiga flanörer hade tagit en paus på fontänkanten och några duvor pickade i stenläggningen efter smulor som fallit ned i skarvarna.
Utan att jag hade planerat det styrde jag mina steg över Österbro och var snart framme vid biblioteket med sin storslagna glasfasad. Träden i parken speglade sig i rutorna och byggnaden var som ett skepp, en farkost som bjöd in till en resa. Ett nybyggt rum för själen. Tveksamt gick jag uppför stentrappan och in genom den välkomnande entrén. Jag hade visserligen inte besökt den fina byggnaden sedan invigningen. Då hade stadens innevånare gått man ur huse för att nyfiket se mästerverket från insidan. Flera gånger hade jag tänkt gå dit, men jag är ingen van biblioteksbesökare så någon andra visit hade det inte blivit.
Nu gick jag långsamt genom den rymliga pelarsalen med långa rader av bokhyllor. Det var nästan som att gå in i en kyrka och mina steg blev smygande andäktiga . Another thinking bell, tänkte jag. Den skulpturen hade jag läst om och det var därför inte svårt att hitta fram till det intressanta glaskonstverket.
Jag kände mig lite fånig. Vad hade jag här att göra? Det kanske var ett skämt och snart skulle någon hoppa fram och skratta åt min nyfikenhet. Jag sneglade försiktigt omkring mig, men alla tycktes upptagna med att läsa eller leta i hyllorna. Hur var det nu han hade sagt? Ryggen mot skulpturen, hylla 21 A. Jo, det stämde precis! Jag tog några hastiga steg in mellan hyllorna och hade snart fått ögonen på hyllplan 3 och bokstav F. Allt stämde med anvisningarna. Försiktigt lyfte jag ut bok nummer 3 och slog upp den hårda pärmen.
Tomt! Vad var det här för skoj? Hastigt bläddrade jag genom sidorna besviken över att inte finna något meddelande. Jag skakade boken försiktigt men inga lösa blad eller papperslappar ramlade ut. Vad hade jag förväntat mig? Något riktigt spännande? Lite skamset lyfte jag upp boken för att sätta in den på sin plats i hyllan. I mellanrummet satt en liten pappersflik och försiktigt lirkade jag ut den ur hyllan.
Med papperslappen i handen gick jag till en av de gröna läsfåtöljerna med utsikt mot Kapsylparkens träd och gräsmattor. Jag vecklade upp den och började läsa.

Jag har alltid varit en vandrare.
En sökare.
En resande i livet.
Ständigt på väg.
Ständigt seglande mot horisonten.
Så länge jag kan minnas har jag rest mot okänt mål.


Jag slår mig aldrig till ro.
Jag säger aldrig att jag funnit målet.
När vågen når stranden har jag redan lämnat den.
Jag deltar aldrig i firandet.
Då när segersången sjungs
trampar mina fotsulor redan nya stigar.

Förbluffad läser jag raderna en gång till. Vad skulle det här betyda? En diktskrivande galning? Fundersamt tittade jag ut över den gröna parken. Det var nog bäst att skynda hem och koka potatis. Jag var redan sen och hade lovat bjuda Maria på lunch. Hastigt tittade jag på klockan som passerat halv elva och jag styrde stegen mot utgången.
”Anita Johansson?”
Jag vände mig om när jag hörde mitt namn. En blond kvinna vinkade glatt åt mig.
”Anita Johansson, är det du?”
Jag nickade lite och gick tveksamt fram till den leende bibliotekarien. En av alla dessa hängivna bokälskande fantaster. Vad vill hon mig? Jag som knappt satt min fot på biblioteket.
”En trevlig man lämnade in den här i informationen och sa att du skulle komma och hämta den under förmiddagen.”
Den blonda kvinnan lämnar över en sliten träask. På locket står det 1945 med någon slags metallbokstäver.
”Han sa att han var tvungen att resa och inte hade tid att lämna dig den. En söt liten ask!”

Jag stod med asken i handen och såg den kvinnliga bibliotekaren försvinna uppför den vindlande trätrappan till andra våningen. Försiktigt vände jag på asken medan jag funderade över om det här var något slags misstag. Har jag blivit ihopblandad med en annan Anita Johansson? Det finns säkert många som har det namnet. För några år sedan bodde där en Anita Johansson på samma gata och några gånger hade hennes post hamnat i min brevlåda.
När jag stod där, kom jag på, att jag måste fråga vem det var som lämnat in den. I all hast skyndade jag mig uppför trappan, men väl uppe på andra våningen hade bibliotekarien försvunnit och syntes inte till.
”Ursäkta mig ... Det var en bibliotekarie som gick upp här på andra våningen alldeles nyss. Jag undrar var hon tog vägen?”
Den manlige bibliotekarien tittade upp från datorskärmen.
”Jag har inte sett någon som gått upp här nyligen. Är det något jag kan hjälpa till med?”
Mannen ler vänligt mot mig när jag försöker beskriva hur kvinnan som gav mig asken såg ut. Blond och vit tröja och kanske glasögon?
”Nej, jag tycker inte det stämmer med någon som arbetar här. Om det är något du letar efter så kan jag hjälpa dig att söka?”
Jag tackade för hjälpsamheten och gick dröjande nedför trappan. I informationsdisken sa en vänlig dam att de tyvärr inte tog emot personliga tillhörigheter för vidarebefodran till andra. Här tar de bara hand om eventuella kvarglömda saker. Paraplyer och mössor glöms ibland men någon ask har de inte haft stående här, en sådan ovanlig sak hade hon kommit ihåg.
Jag stoppade ned asken i väskan och skyndade hemåt. Nu var det hög tid att koka potatis.

Den trevliga lunchen med Maria avslutades med en kopp te på balkongen. Den är inte stor men två personer får plats vid det lilla bordet som går att fälla ut från väggen. Jag har planterat några pelargonier i krukor och ett litet blåvitrandigt parasoll ger skugga under den mest intensiva solen mitt på dagen. Jag hade tänkt att visa Maria träasken men av någon underlig anledning så blev det inte av. I stället tog jag fram asken när Maria gått.
Den var mörkbrun med silverbeslag och årtalet 1945 med stora siffror. Knappt synbart var det inristat Norge i locket, som jag öppnade försiktigt. Asken innehöll foto som såg ut att vara från tiden vid förra sekelskiftet. Allvarliga ansikten blickade mot mig i stelnade ögonblick för länge sedan. Det var ett tiotal svartvita foton men jag kände inte igen någon av personerna
Längst ned i botten låg några gulnade kuvert som var adresserade till fröken Amanda Johansson, Skolgatan 3 i Halmstad. Jag funderade lite över namnet. Hade inte farfars far en syster som hette Amanda? Sven, min farfar, hade några gånger berättat om sin faster Amanda som for till Amerika i början av 1900-talet. Det hade varit så ledsamt att skiljas från henne och hennes sista dag i Halmstad hade de suttit i den lummiga Norre Kattsparken på en bänk. Ett smärtsamt avsked. Amanda kom aldrig tillbaka och några år senare hade de fått ett brev som kort meddelade att Amanda avlidit i Spanska sjukan, som härjade svårt under några år. Men inte kunde väl breven vara till henne?
Precis när jag skulle öppna det första brevet ringde mobiltelefonen.
”Hej Anita, jag hoppas att du har öppnat asken?”
Rösten kände jag genast igen. Det var samma röst som läst in anvisningarna om hyllan på biblioteket.
”Visst är det fina foto och breven till Amanda tyckte jag att du skulle läsa. De är ju en del av din historia också!”
”Jag vet inte ...” sa jag men blev snabbt avbruten.
”Jag skall förklara allt när vi träffas. Jag tänkte att vi ses vid Svens grav på Västra Kyrkogården. Det blir en bra utgångspunkt. Jag kommer att vara där vid 5-tiden, blir det bra?”
”Ja ... jag hade tänkt ...”, svarade jag lite tveksamt.
”Jag kommer snart att ge mig av så det är angeläget att vi träffas så snabbt som möjligt!”
Förvånad hörde jag mig själv svara att det kunde gå bra att träffas vid den föreslagna tiden. Så avslutades samtalet och jag satt dröjande kvar med mobilen i handen. Vem i all världen var det jag hade bestämt att träffa? Allt hade gått så snabbt så jag hade inte ens hunnit fråga vad han hette. Mina ögon föll på kuverten, som jag inte hade hunnit öppna, och nu slet jag upp breven för att få ett svar på alla frågor som hade tornat upp sig i mitt huvud.
Kära älskade Amanda, började brevet och sedan följde en beskrivning av en lång resa över havet. Resan avslutades i New York med några rader om bestyr runt inresevisum samt en önskan om att de snart skulle träffas igen. Brevet var undertecknat med, din Sigfried, och daterat den 18 maj 1917. Det andra brevet var skrivet den 31 maj samma år och i detta berättades att Sigfried kommit lyckligt och väl fram till Chicago och nu börjat arbeta på en fabrik som tillverkade matbestick. Han skrev att han saknade henne och att hon måste bestämma sig för att också resa över till det stora landet i väster.

Sven var begravd i urnlunden som ligger strax intill Sankta Katarinakapell och jag passerade de höga häckarna i god tid före klockan 5. De små gravplatserna lyste av alla vackra blommor som planterats. Jag stannade vid farfars gravsten och som alltid när jag står där strömmar minnena till mig. Det är som att se Sven, med sitt glada leende, ivrigt diskuterande någon aktuell händelse i världen. Alla dessa små pratstunder som jag saknat så mycket. Det har gått många år men fortfarande är minnet av honom starkt.
”Anita Johansson?”
En man i prästkläder kom gående på gången och sträckte fram handen för att hälsa.
”Göran Svensson, jag arbetar som präst här i församlingen”. Han log glatt och skakade handfast min hand. Det märktes att det här var en person som var van att möta människor i olika situationer. Han ingav en trygg och säker känsla.
”Det finns en bänk lite längre bort som vi kanske kan sätta oss på?” sa han och pekade i riktning mot bänken.
”Du undrar nog över varför jag möter dig här?”
”Ja, ärligt talat så vet jag inte varför jag är här. Det har hänt många mystiska saker de senaste dagarna och ... ja, jag är nog en nyfiken person”, svarade jag med ett litet skratt.
”Jag har blivit ombedd av Johan Bengtsson att berätta en historia för dig. Johan brukar besöka mig då och då under sommaren, när han är här, och jag har lärt känna honom och hans liv” sa Göran och blickade ut över kyrkogården.
”Jaha ...” sa jag lite dröjande.
”Johan är en annorlunda person, kan man säga. Hans liv är inrutat i ett mönster men det är inte det mönster som vi normalt ser hos människor. Man kan säga att han följer årstidernas växlingar och det är hans mönster. Hans morfars far hette Sigfried och hans morfars mor hette Amanda. Det är de som är kopplingen till dig!”
”Amanda Johansson var en syster till min farfars far. Hon reste till Amerika som ung men kom aldrig hem igen.”
”Amanda och Sigfried fick en liten pojke som de kallade för Nils. Han föddes 1919 men bara en månad efter han födelse dog Amanda av lunginflammation. Sigfried stod ensam med pojken och bestämde sig för att resa hem till Sverige igen.”
”Fick Amanda en pojke? Det har aldrig farfar berättat för mig”, sa jag undrande.
”Sven visste nog inte om att Amanda fick en son. Det var långt bort och svårt med kommunikationerna på den tiden och så omkom Sigfried väldigt tragiskt i en olycka på resan hem till Sverige. Han halkade i en trappa och föll så olyckligt att han slog i huvudet. Han vaknade aldrig upp igen och några dagar senare avled han.”
”Men pojken, vem tog hand om pojken?”
”Det blev stor förvirring på båten för Sigfried var ensam med pojken. En annan familj tog hand om honom, men bara tills resan var över och de kommit fram till Sverige. Nils hamnade på ett barnhem och där stannade han till han var lite mer än 1 år. Då blev han adopterad av en familj, strax utanför Lysekil och där levde han sitt liv fram till han avled för några år sedan.”
”Så Nils är alltså morfar till Johan?”
”Ja, Nils berättade för Johan om att han blev adopterad när han var 1 år, men han visste inget om vem som var hans riktiga föräldrar. I en nerpackad låda, som Johan hittade efter att Nils avlidit, fanns ett träskrin som innehöll en del foto och några gamla brev.”
”Ett träskrin som det står Norge och 1945 på?” undrade jag leende.
”Ja, det träskrinet som du har fått. Med hjälp av det och gamla adoptionshandlingar så letade Johan upp Nils ursprung och hela den tragiska historian om Sigfried och Amanda.”
Jag funderade lite medan jag tittade ut över kyrkogården där kvällssolens strålar silade in mellan träden. Så underligt livet är och så lite vi vet om det som vi kallar för framtid.
”Vi kan staka ut en väg och planera men allt kan vara annorlunda om några timmar” sa jag. ”Vi är som löv som blåser omkring och ingen vet när vinden plötsligt tar oss och för oss bort från den inslagna vägen.”
”Ja, det har jag sett tydligt i den här historian, men ibland ligger lövet där på stigen och det kommer aldrig någon vind. Det ligger där på samma plats genom hela livet.”
”Men, varför har inte Johan kommit hit och berättat historian. Varför skickar han dig att berätta den?” sa jag. ”Han ringde och bestämde plats och tid.”
”Ja ... det är Johan, det ... Han är som han är ... som det där lövet som blåser iväg. De första fåglarna har gett sig av och då tyckte han också att det var tid att lämna Halmstad.”
”Nu förstår jag inte alls?”
”Johan lever sitt liv efter årstiderna. När fåglarna börjar ge sig av och koltrasten har slutat att sjunga så tar han sitt pick och pack och drar, som det så vackert heter” sa Göran med ett leende. ”Han är en vagabond och en snusmumrik med litet bagage. Under sommarmånaderna är han för det mesta här runt Halmstad. Han tycker om havet och han kan sitta länge och se mot horisonten och den ständigt förändrade tavlan som havets skådespel ger. Nu drar han en liten vända upp till Bohuslän men när flyttstrecken blir tätare vandrar han söderut.”
”En snusmumrik med litet bagage, hur litet då?” undrade jag förbryllad.
”Ett tält, några kokkärl och mobilen. Det är väl i stort sett vad han har med sig. Lite kläder har han också, förmodar jag. Ett grått tält som smälter väl in i omgivningen. I sommar har det stått i en skogsdunge nere vid Östra stranden. Tidigt på morgonen har han suttit på klipporna vid Gröningen, där som det skall bli handikappbad. Han har suttit och spanat över Laholmsbukten och sett Hallandsåsens blågrå kontur. Det är en vacker plats!”
”Men ... vad lever han av ... för han måste väl arbeta? Det gör väl alla?” frågade jag.
”För några år sedan sålde han sitt hus i Lysekil med möbler och allt och sedan packade han en ryggsäck och provgick några kvarter med packningen och när han tyckte att den inte var alltför tung att bära så gav han sig av, och på den resan är han fortfarande. Han tar tillfälliga anställningar på de platser han besöker och så skriver han lite. Han brukar hjälpa vaktmästaren i kyrkan, det var på det sättet jag lärde känna honom.”

Det har gått några år sedan den där kvällen i augusti när jag hittade papperslappen utanför slottet. Några dagar efter samtalet med prästen stod jag i en skogsdunge på Östra stranden. Tydliga spår i marken visade att där hade stått ett tält. Gräset var gulnat och nedtrampat.
Jag gick ut på sandstranden som sträcker sig likt ett band mot Fyllåns mynning och Hallandsåsens kontur tecknade sig i den ljust blå himlen. En stor och vidöppen himmel, så öppen som den kan bli från en människas perspektiv. En blå aura som ett skyddande täcke över vår sköra jord. Sommarens badande människor hade lämnat stranden öde och i tystnaden hördes måsarnas skri. Havet var stilla och blankt. Inte en krusning syntes på vattenytan, bara en ensam våg som då och då slog sakta mot strandlinjen.
Koltrasten har slutat sjunga för i år, tänkte jag och blickade ut över den spegelblanka ytan. Jag undrar om jag får höra honom sjunga igen? För så är det med löven i vinden, ingen vet när det är tid att ge sig av.

Johan besökte mig till slut på sin väg söderut. Vi blev märkligt sammanknutna av rottrådar som sträckte sig långt tillbaka i tiden. Tillsammans kunde vi förnimma generationer i led efter led som stod bakom oss. Ett evigt pärlband med skratt och gråt så länge människan funnits.

När han reste mot sydliga trakter hade jag redan bestämt mig. Jag såg flyttfåglarna ge sig av och vintern efter packade jag mina saker och fick lägenheten uthyrd. En liten resväska var allt jag behövde.

*********