Böcker av Monika Häägg

Böcker av Monika Häägg
Solbarnet, Månguden, Isvintern, Kungsgården, Jag spelar min roll, Grevens slott,Varulvens spår, Mumiens skatt, Augustimörker

söndag 31 januari 2016

Augustimörker - reportage i Hallandsposten

Min nya roman Augustimörker är nyligen utgiven och i går var det ett reportage i Hallandsposten om boken.
Romanen handlar om Gurlie och Harriet som ibland kallas för Tant Grön och Tant Blå. De bor i var sitt hus på Solrosgatan och Prästkragevägen. Gurlie har en hund som heter Skrutten och Harriet en katt som heter Bella. De är nyblivna pensionärer och sedan tio år tillbaka oskiljaktiga vänner. De läser poesi och böcker, gör cykelutflykter, plockar svamp och nypon. Men när augustimörkret sänker sig över trädgårdarna försvinner Bella, och Gurlie får ett ovälkommet brev. En dag står en polisbil parkerad utanför grannhuset. Under en orolig månad vänds livet upp och ner för de båda kvinnorna. Mord och främlingsfientlighet sveper in med augustimörkret. Tant Grön och Tant Blå blir ofrivilligt indragna.
Augustimörker är en genreöverskridande roman om två äldre kvinnor, feelgood och kriminalroman med främlingsfientlighet och nynazism som sträcker sig från villakvarter i Sverige till ett Grekland i kris.
Nu går det att läsa reportaget i Hallandsposten. Jag tycker det är kul att det går att länka reportage och recensioner. Tidigare var det stängt för läsare som inte hade abonnemang.
Monika Häägg - Bild: Jari Välitalo Hallandsposten

Läs reportaget i Hallandsposten

Monika


lördag 23 januari 2016

Miniatyrmakaren av Jessie Burton


Det finns en trevlig grupp på facebook som heter Vi som älskar att läsa böcker. Där brukar jag tipsa om böcker jag läst, men det bästa är att jag också får mycket goda och intressanta lästips. Ett av tipsen var Miniatyrmakaren av Jessie Burton, och som jag brukar, så ställde jag mig i bibliotekets kö. Nu har jag läst romanen.

Miniatyrmakaren handlar om artonåriga Nella Oortman som i oktober 1686 knackar på dörren till sin nyblivna make Johannes Brandts hus i Amsterdam. Nella har rest från landet för att bosätta sig hos sin nyblivna make. Till sin förvåning och bestörtning möts hon inte av Johannes utan av hans allvarliga och nästan fientliga syster Marin. Johannes är på resa och anländer först flera dagar senare. Han ger henne en ovanlig bröllopsgåva, en identisk kopia av deras hem, ett fantastiskt kabinette, som sedan inreds av en mystisk miniatyrmakare. I hushållet finns också två tjänare; Cornelia och den mörke Otto. Men livet som nybliven hustru blir inte som Nella har tänkt sig.

Det här är en mörk historisk roman, med många mystiska hemligheter. I början av boken får jag arbeta en hel del med läsningen, det är mycket namn och detaljer som känns svårbegripliga och det tar ganska många sidor innan jag får ett bra grepp i berättelsen. Men det är värt att streta med texten och inte ge upp läsningen för det blir efter hand en väldigt spännande text. Jessie Burton har säkerligen arbetat mycket med research, och lagt stor tid och möda på att ge en bra bild av den tidens Amsterdam. Hon bygger en historia som bit för bit, och med överraskande kast, skruvas mot katastrofens rand. Sorgligt för hushållet Brandt, men oerhört spännande för läsaren.


Monika

Miniatyrmakaren hos Adlibris
Miniatyrmakaren hos Bokus

torsdag 21 januari 2016

Augustimörker av Monika Häägg


Nu finns Augustimörker, som är min sjunde boktitel. Jag har tidigare utkommit med den historiska serien om Solbarnet, som omfattar fyra böcker, Solbarnet, Månguden, Isvintern och Kungsgården samt ungdomsboken Jag spelar minroll och förra året utkom min första barnbok Grevens slott. Nu blir det en ny bok som vänder sig enbart till vuxna läsare.

Augustimörker handlar om Gurlie och Harriet, som ibland kallas för Tant Grön och Tant Blå. De är sedan flera år bästa vänner och lever ett stilla liv med trädgårdsarbete, svampplockning, diktläsning och en och annan utflykt på cykel. Men i början av augusti försvinner Harriets katt och Gurlie får ett ovälkommet brev från sin före detta make, som sedan länge är bosatt i Grekland. Han vill återvända till Sverige och mellanlanda hos Gurlie. Samtidigt försvinner grannarna under mystiska omständigheter och en dag står det en polisbil på gatan.
Under en orolig månad vänds livet upp och ner för de båda kvinnorna. Mord och främlingsfientlighet sveper in med augustimörkret. Tant Grön och Tant Blå blir ofrivilligt indragna.

Jag har svårt att sätta en genre på den här romanen. Det finns drag av deckare/kriminalroman, men den kan nog också betecknas som feelgood, eller är det helt enkelt någon annan genre? Läs boken och berätta gärna för mig vad du tycker!

Hur som helst, flera av mina provläsare har tyckt att den var spännande att läsa, så då kanske jag skall kalla den för en spänningsroman. Nu släpper jag mitt lilla bokbarn att stå på egna ben. Från idé till färdig bok är en lång tid, i det här fallet nästan två år, så den har ju hängt väldigt länge om halsen på mig. Det känns rätt skönt att släppa taget.

Monika

Augustimörker hos Adlibris
Augustimörker hos Bokus


lördag 16 januari 2016

Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco


Jag har länge tänkt läsa Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco. Boken utkom på svenska 2011, och efter en liten påminnelse om romanen från en vän så har äntligen min läsning blivit av.

Romanen handlar om Simone Simonini som lever ett dubbelliv i Paris under 1800-talets andra hälft. Han är officiellt antikvitetshandlare, men i det dolda också spion och förfalskare. Läsaren följer en slags dagboksanteckningar som berättar om hans liv från barndomens uppväxt i Italien och fram till 20 december 1898 då anteckningarna avbryts. Barndomen präglas av hans farfar som har ett stort hat till judar, vilket förs vidare till sonsonen Simone. Som förfalskare i Paris bidrar sedan Simone bland annat till ett påhittat dokument som än i dag kallas för Sions Vises Protokoll. Simonini är en fiktiv person, men övriga i romanen är personer som levat och bidragit till historiska händelseförlopp.

När jag börjar läsa denna relativt tjocka roman slås jag först av mängder med namn och historiska platser, vilket gör det (i alla fall för mig) svårläst.  Jag läser minst tvåhundra sidor innan jag får grepp i boken, eller som jag brukar säga ”får upp bokens dörr”. Jag är faktiskt nära att ge upp flera gånger, men eftersom jag är en ganska envis läsare fortsätter jag, och det är jag glad för.

Begravningsplatsen i Prag är en berättelse som på ett mycket tydligt sätt visar på förljugenhet och hur lätt det är att placera lögner, skapa rubriker i massmedia, misstänkliggöra människor och lömskt förtala ett helt folk. Många av de vidrigheter som judar har utsatts för under 1900-talet har sin grund i spridandet av detta påhittade protokoll från ett möte på en begravningsplats i Prag.
Umberto Eco skriver själv i sitt slutord i boken att Simonini är ett collage av många olika personer och att i själva verket finns han faktiskt fortfarande ibland oss.

Jag vill uppmana alla att läsa den här boken, för än idag finns lögnspridarna och ränksmidarna i full fart. Jag ser det varje dag på sociala media, det går inte en dag utan att jag ser hur lögner delas och sprids, och det finns många som med stor entusiasm, en gnutta aningslöshet, avsaknad av källkritik och förmodligen dålig förmåga till eget reflekterande villigt ställer upp och massproducerar lögnen.


Monika

Begravningsplatsen i Prag hos Bokus
Begravningsplatsen i Prag hos Adlibris

onsdag 6 januari 2016

Rågvakt av Moa Martinsson


Det var länge sedan jag läste någon roman av Moa Martinsson, men i väntan på några böcker som jag reserverat på biblioteket plockade jag ut Rågvakt ur min bokhylla, ännu ett arvegods från min läsande far.

Rågvakt handlar till stor del om mannen som kallades för Sigrids morbror, eller också fördrängen. Läsaren följer hans liv från liten pojke i soldattorpet till ålderstigen morbror på ålderdomshemmet. Som tioåring, ger han sig iväg från torpet, ensam och utan mat, efter att han återigen bevittnat hur hans mor blir misshandlad av den supande soldatknekten. Efter lång vandring tigger han om arbete på den stora kungsherrgården, och får på nåder bo i stallet och bli oxfösare, vilket innebar att på kommando från de stora drängarna slå på oxarnas bakben. På gården får den lille magre pojken arbeta hårt, men får också till sin förvåning mycket rikligt med mat. Något han inte varit van vid i sitt barndomshem. Oxfösaren blir så småningom fördräng, gift och far till några pojkar. Men han blir också morbror till Sigrid.

Det här är en fantastisk berättelse om ett mycket slitsamt liv. En tid som för länge sedan är försvunnen. Då när det fanns drängar och pigor på gårdarna, och människor var mer eller mindre livegna. Inte någon gång nämner Moa Martinsson oxfösarens namn, varken som barn eller vuxen. Han blir som en anonym representant för alla dessa slitande människor som bleknat och försvunnit ur historien, men som haft så stor betydelse för livet som en gång var. Jag avslutar med de sista raderna i romanen, de sammanfattar på ett bra sätt denna livsmöda som finns inbyggd i Moa Martinssons text.

”Minnet av en liten kvinna, som en gång fött söner när Bootes gick vakt över Närkesskogarna, är för evigt borta med den gamle oxfösaren. Vägarna, skogarna eller gudarna själva tog henne väl den gången hon hissnade för ensamheten i soldattorpet.
Sönerna togs av de grå trädorna, blev med i kedjan av världens rågvakt. Många var gudarna, drängarna var än fler. Deras händer blev hårda, deras armar långa och knotiga, deras sinne enkelt ty deras gärning blev för mer än deras tro.
Gudarna är många, men drängarna är fler och över dem alla står livets lag.
På världens trädor går nya plöjare och varje år kommer junis frost som förr.”


Monika