Det var länge sedan jag läste någon roman av Moa Martinsson, men i
väntan på några böcker som jag reserverat på biblioteket plockade jag ut
Rågvakt ur min bokhylla, ännu ett arvegods från min läsande far.
Rågvakt handlar till stor del om mannen som kallades för Sigrids
morbror, eller också fördrängen. Läsaren följer hans liv från liten pojke i
soldattorpet till ålderstigen morbror på ålderdomshemmet. Som tioåring, ger han
sig iväg från torpet, ensam och utan mat, efter att han återigen bevittnat hur
hans mor blir misshandlad av den supande soldatknekten. Efter lång vandring
tigger han om arbete på den stora kungsherrgården, och får på nåder bo i
stallet och bli oxfösare, vilket innebar att på kommando från de stora
drängarna slå på oxarnas bakben. På gården får den lille magre pojken arbeta
hårt, men får också till sin förvåning mycket rikligt med mat. Något han inte
varit van vid i sitt barndomshem. Oxfösaren blir så småningom fördräng, gift
och far till några pojkar. Men han blir också morbror till Sigrid.
Det här är en fantastisk berättelse om ett mycket slitsamt liv. En tid
som för länge sedan är försvunnen. Då när det fanns drängar och pigor på
gårdarna, och människor var mer eller mindre livegna. Inte någon gång nämner
Moa Martinsson oxfösarens namn, varken som barn eller vuxen. Han blir som en
anonym representant för alla dessa slitande människor som bleknat och
försvunnit ur historien, men som haft så stor betydelse för livet som en gång
var. Jag avslutar med de sista raderna i romanen, de sammanfattar på ett bra
sätt denna livsmöda som finns inbyggd i Moa Martinssons text.
”Minnet av en liten kvinna, som en gång fött söner när Bootes gick vakt
över Närkesskogarna, är för evigt borta med den gamle oxfösaren. Vägarna,
skogarna eller gudarna själva tog henne väl den gången hon hissnade för
ensamheten i soldattorpet.
Sönerna togs av de grå trädorna, blev med i kedjan av världens rågvakt.
Många var gudarna, drängarna var än fler. Deras händer blev hårda, deras armar
långa och knotiga, deras sinne enkelt ty deras gärning blev för mer än deras
tro.
Gudarna är många, men drängarna är fler och över dem alla står livets
lag.
På världens trädor går nya plöjare och varje år kommer junis frost som
förr.”
Monika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar