Böcker av Monika Häägg

Böcker av Monika Häägg
Solbarnet, Månguden, Isvintern, Kungsgården, Jag spelar min roll, Grevens slott,Varulvens spår, Mumiens skatt, Augustimörker, Völvans spådom

fredag 26 oktober 2018

Völvans spådom av Monika Häägg



I morgon utkommer min roman Völvans spådom. Det är min tionde bok och kanske också min sista.
Med Völvans spådom återknyter jag till mitt historiska skrivande – mina första fyra böcker handlade om Solbarnet, en flicka i bronsålder. Nu har jag flyttat mig 1500 år framåt i tiden. Den här romanen har jag arbetat med ända sedan jag skrev klart Kungsgården – sista delen i serien om bronsåldersflickan.
Völvans spådom utspelar sig i det tidiga Halmstad, som då var beläget uppströms Nissan vid det som vi idag kallar Övraby. Vikingatiden lider mot sitt slut. Olof är drottens son och trolovad med den halländske jarlens dotter. Men Olof älskar Saga, som är barnbarn till den gamla völvan Frejdis. En omöjlig kärlek. Völvornas och de gamla gudarnas tid är snart förbi, men människornas tro till den nye guden är svag. Halmstads drott har byggt den första träkyrkan, men byborna går i lönndom till völvan för hjälp och råd. Nu kräver den danske kungen att völvorna förnekar sina gamla gudar, men när Halmstad hotas tar drotten åter de gamla gudarna till hjälp.
År 1062 står ett stort slag utanför Nissans mynning. Den norske kungen Harald Hårdråde har länge härjat utmed den halländska kusten. Den danske kungen Sven Estridsen befäster sin makt och kristendomen genom sockenindelning av sitt rike. I Laholmsbukten blir det en våldsam sammandrabbning. Völvans spådom utspelar sig i brytningstiden mellan det gamla och det nya. En historisk roman om maktstrider, starka kvinnor och en omöjlig kärlek i skuggan av völvornas sista tid.
Med Völvans spådom riktar jag mig den här gången till vuxna läsare. Den historiska romanen bygger på fakta om det stora slaget år 1062 vid Nissans mynning och Laholmsbukten, som på den tiden kallades för Lovufjorden. Romanen är skönlitterär, men med en grund i fakta om den tidens Halmstad och Halland.
Efter mer än sju års arbete, och ett antal andra boktitlar som kommit emellan, är jag äntligen klar med Völvans spådom. Det känna enormt skönt och befriande. Nu hoppas jag den hittar många glada läsare och att jag kanske kan väcka ett litet historiskt intresse.

Monika

Völvans spådom hos Adlibris och Bokus
 



torsdag 9 augusti 2018

MAN TAR VAD MAN HAR sa hon och sträckte sig efter månen av Inka Persson



För några dagar sedan var jag på boksläpp för Inka Perssons tredje och avslutande bok i Violatrilogin. Tidigare har jag skrivit om NÅGONSTANS BLOMMAR ASFALTEN sa hon och packade ryggsäcken samt andra delen SOM MAN BÄDDAR FÅR MAN LIGGA sa hon och reste sig upp. Nu har författaren, poeten och musikläraren samt mångsysslande kulturmänniskan Inka Persson återigen haft boksläpp vid Kvarnen i Knäred. En vidunderligt vacker och mysig mötesplats, som är väl värd ett besök även när det inte bjuds på böcker. Tredje romanen har den lovande titeln MAN TAR VAD MAN HAR sa hon och sträckte sig efter månen.

I tredje delen arbetar Viola fortfarande kvar som parkarbetare, ett arbete som hon trivs med, men ändå gör henne trött och nedstämd. Hennes manliga arbetskompisar har fortfarande inte insett att deras unkna sexistiska skämt inte är uppskattade. Viola har trots detta stöd i den unge sommararbetaren Bob och den äldre säsongsarbetaren Günter. I inledningen har Viola mycket funderingar över livet och kärleken. Ska hon aldrig någonsin hitta kärleken som hon längtar efter och måste verkligen livet ta slut och packas ihop när +55 är passerat? Det är dystra tankar, samtidigt som Viola ändå på ett kreativt sätt letar en lösning på sina problem. Grannflickan Kinas liv och bekymmer blir en del av Violas liv och återigen ger sig den sprakande Viola ut på en resa.

I sista delen får läsaren en slags upplösning och en punkt för historian. Viola hittar lösningar på sina problem och märkligt vore väl annars med en sådan sprudlande och livsglad människa. Det känns som att Inka Persson knyter ihop säcken på ett bra och trovärdigt sätt. Hon skriver lättläst och lättsamt men ändå med ett ingående djup i livets mysterier. Det har varit spännande att få följa Violas liv under ett drygt år med små nedslag i hennes minnen och liv och jag kände plötsligt en stor lycka när jag läste slutet av boken. Den gav mig en sprudlande och stärkande känsla. Med ett leende läste jag de sista raderna och slog ihop pärmarna om Violas liv. Jag kan varmt rekommendera att läsa denna serie.

Monika

måndag 23 april 2018

Det hemliga rummet av Eva Swedenmark och Annica Wennström



Eftersom jag har varit författare i snart tio år träffar jag då och då andra författare. Två som jag träffat under den här tiden är Eva Swedenmark och Annica Wennström. De skriver båda var för sig, men också tillsammans. Jag har tidigare skrivit om deras böcker Spår i snö under pseudonymen Emma Vall, Lappskatteland av Annica Wennström och Familjen kring la Stella av de båda författarna. 
Nu har jag läst den nyligen utkomna romanen Det hemliga rummet. Ett gemensamt projekt för de båda författarna.
Romanen utspelar sig i Fredrika, Åsele kommun i Lappland. Den handlar om Magda, som skriver blogg och precis har återvänt till sitt barndomshem efter många år med arbete i utlandet. Hon har ärvt en gård efter sin morbror Nils. Magda har bjudit in några bloggvänner, kvinnor som hon bara träffat på nätet och aldrig mött i verkligheten. En efter en dyker de upp på gården. Det är Simona med sina två barn Vera och Ella, prästen Vibeke och den unga Amelie. Alla bär på hemligheter som de aldrig visat eller avslöjat i sina bloggar. Dessutom är det någon som smyger runt huset och ortens jaktlag kommer då och då förbi med mer eller mindre hotfulla ansikten. Allt är mystiskt och oklart. Bit för bit rullas hemligheterna upp.
Det hemliga rummet är en spännande och lättläst roman. En blandning mellan feelgood och kriminalhistoria och samtidigt en bild av dagens samhälle. Miljön är mysig. Vem skulle inte vilja bo på en sådan liten trevlig gård med sjöutsikt? Eva och Annika är drivna författare med lång erfarenhet och det märks i deras skrivande.
Extra roligt var det att läsa boken eftersom min första bekantskap med Eva skedde via hennes blogg. Sedan har vi träffats i verkligheten, dock inte i något hus på landet.
Det här är en stundtals väldigt spännande bladvändare som jag kan rekommendera!

Monika

Det hemliga rummet hos Adlibris/Bokus

fredag 29 december 2017

Gott nytt bokår!


Den här hösten har jag varit extremt dålig på att skriva om mina läsupplevelser. Jag har väl nästan aldrig läst så mycket, men däremot inte gett mig tid att skriva om mina upplevelser. I årets sista skälvande dagar gör jag därför ett försök att sammanfatta mitt läsande.
Här är samtliga titlar månad för månad:
Augusti 2017
Ett fjärran krig                                                                                       Göran Redin
En skärva hopp                                                                                      Göran Redin
Ett bräckligt liv                                                                                      Göran Redin
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre                            Fredrik Backman
En Marialegend                                                                                     Niklas Rådström
Martha                                                                                                   Doris Lessing
September 2017
Mossvikenfruar – Chansen                                                                  Emma Hamberg
Drömmaren och sorgen                                                                        Eva-Marie Liffner
Vi mot er                                                                                               Fredrik Backman
Mannen som sökte sin skugga                                                              David Lagercrantz
Den lilla bokhandeln runt hörnet                                                          Jenny Colgan
En rasande eld                                                                                      Andreas Norman
Den stygga flickans rackartyg                                                              Mario Vargas Llosa
Oktober 2017
Madame Bovary                                                                                    Gustave Flaubert
En vilsen själ                                                                                         Göran Redin
Charlotte Lövensköld                                                                            Selma Lagerlöf
Dagar av ensamhet                                                                                Elena Ferrante
November 2017
Återstoden av dagen                                                                              Kazuo Ishiguro
De otrogna                                                                                             Andreas Norman
Swing time                                                                                             Zadie Smith
December 2017
Begravd jätte                                                                                          Kazuo Ishiguro
Amandas bröllop                                                                                   Jennie Colgan
Grace                                                                                                     Anthony Doerr

Utöver dessa titlar har jag påbörjat några romaner, skummat igenom några, och helt enkelt tröttnat på ytterligare ett antal.

Men vad tyckte jag då om de titlar som jag faktiskt läst?
De flesta har lämnat ett ganska starkt minne. Göran Redins historiska serie är både spännande, informativ och välskriven. Jag kommer säkert att fortsätta läsa den serien om det kommer fler titlar. Likaså Andreas Normans välskrivna spionthrillers bjuder in till ett fortsatt läsande. Fredrik Backmans serie om den lilla ishockeyorten och laget Björnstad kommer jag definitivt att följa även framöver. Eva-Marie Liffners historiska romaner ger mersmak och Zadie Smith var en överraskande författare (kommer nog att backa bakåt i hennes produktion och läsa äldre utgivningar).
Vår senaste Nobelpristagare Kazuo Ishiguro är jag mycket imponerad av. Efter Återstoden av dagen och Begravd jätte läser jag just nu Den otröstade och den får nog också bli årets sista bok.

Med dessa ord vill jag önska alla ett gott nytt läsår!

Hoppsan, höll på att glömma att speciellt omnämna Grace av Anthony Doerr. I början av året läste jag hans underbara Ljuset vi inte ser och Grace, som nyligen blivit översatt till svenska men utkom redan 2004 på engelska, är också en roman som fick en speciell plats i mitt hjärta. Jag hade något svårare att få upp den berömda bokdörren i inledningen av Grace, men sedan var jag helt fast och väldigt fascinerad av hans förmåga att låta läsaren krypa in i en människas innersta vrå.

Så återigen – till alla – ett gott nytt bokår!

Monika


torsdag 31 augusti 2017

Någonstans brister himlen, 1947 och Till min allra bästa vän


Jag har den senaste tiden läst och lyssnat på tre ganska olika böcker. De två skönlitterära böckerna Någonstans brister himlen av debuterande Erika Olofsson Liljedahl och Till min allra bästa vän av arbetarförfattaren Maria Hamberg. Under tiden jag läst dessa två böcker har jag också lyssnat till Elisabeth Åsbrinks 1947, som var nominerad till Augustpriset 2016. Men jag finner ändå något gemensamt i dessa tre böcker, de bär alla på ett stort hjärta. Det finns något varmt och beskyddande, en slags känsla och empati för den lilla och utsatta människan. För att riktigt nå in i fackboken 1947 har jag dessutom lyssnat till Elisabeth Åsbrinks egen uppläsning av sin bok två gånger.

Någonstans brister himlen är en historisk berättelse som utspelar sig i slutet av 1920-talet. Den handlar om trettonårige Elis som växt upp i en enkel fiskarfamilj i Bohuslän. En dag försvinner hans äldre syster Signe och en mörk hemlighet avslöjas. Fadern och modern tiger om något som har hänt. Elis ger sig iväg för att leta efter sin syster.
Erika Olofsson Liljedahls berättelse om Elis är en fin berättelse om fiskarpojkens utsatthet och väg till ett nytt liv. En skildring av ett fattigt Sverige och en förändringens tid. En intressant historisk berättelse som berör.


Fackboken 1947 är som en tidslinje med nedslag i korta texter som speglar händelser och beslut under det specifika året. Fredsfördraget i Paris efter andra världskriget, Europas nazister och fascister som försöker samla sig efter nederlaget, Simone de Beauvoir som upplever sitt livs stora kärlek, arbetet i kommittén för att lösa Palestinaproblemet, ett tyskt flyktingläger för barn vars föräldrar mördats av nazisterna, den tioårige Joszef som återvänder till förföljelsernas Budapest och som många år senare blir Elisabeths far. George Orwell som befinner sig på den skotska ön Jura och skriver på sin stora roman.
Elisabeth Åsbrinks bok och text är som en pendel mellan gott och ont. En sammanfattning av händelser som haft stor betydelse för framtiden. Texten är så klar och tydlig och mitt i allt finns också det varma hjärtat. Återigen slås jag av att varje människas öde är unikt, att varje människa och familj som blev utsatt för nazismens förföljelse är unik, och att varje berättelse är en ny berättelse, aldrig densamma. Jag lyssnar två gånger. Jag vet att jag utan problem kan lyssna på denna text fler gånger.


Till min allra bästa vän handlar om Kristina som växer upp på en bondgård i Ångermanland. Som ung i början av 1970-talet åker hon till London för att arbeta som au-pair. I våningen under finns också barnflickan Anabell, en walesisk gruvarbetardotter. De två flickorna blir vänner, en vänskap som fortsätter genom livet, trots att deras liv går åt skilda håll.
Maria Hamberg har en förmåga att teckna miljö och händelser med en stark och tydlig känsla. Jag dras in i texten om den hunsade Kristina och hennes uppbrott från den instängda familjevärlden på gården. Rädslan att lämna gården finns i varje steg hon tar. I London möter hon ett ännu mer utpräglat klassamhälle. Men mitt i all hopplöshet lyser återigen det varma och empatiska hjärtat. Att se den lilla människan och förklara och synliggöra hennes utsatthet.

Tre olika, men väldigt bra böcker.


Monika    

onsdag 23 augusti 2017

Körsbärslandet av Dörte Hansen


Den tyska författaren Dörte Hansen debuterade 2015 med Körsbärslandet (Altes land) som utkom på svenska 2016 i översättning av Christine Bredenkamp.

Romanen utspelar sig i det vackra Olland, söder om Hamburg och intill floden Elbe. En landsbygd med stora korsvirkeshus och fruktodlingar. I slutet av andra världskriget kommer flickan Vera Eckhoff, som flyktingbarn från ostpreussen, tillsammans med sin mamma. Sextio år senare är hon fortfarande kvar på gården, där hon fick tak över huvudet, men hon känner sig ändå som en främling. En dag står Veras systerdotter Anne och hennes lille son utanför dörren. Anne flyr från ett liv i Hamburg och det plötsliga uppdykandet väcker upp gamla minnen.

Det här är en helt underbar roman. En berättelse om hur svårt livet kan vara att leva berättad med en humoristisk ton. En berättelse om människors flykt undan krig, och med en sorg som aldrig utplånas. En historia berättad med stor kärlek. En av de bästa böcker jag läst i år. Jag hoppas verkligen Dörte Hansen utkommer med fler böcker. För övrigt blir jag väldigt sugen på att resa till Olland.


Monika

Körsbärslandet hos Adlibris/Bokus

onsdag 16 augusti 2017

Orlando av Virginia Woolf


Då och då läser jag en klassiker. Nu har jag läst Orlando av Virginia Woolf (1882 – 1941). Romanen utkom 1928, och är förmodligen en av författarens mest lästa.

Orlando är en historisk roman som sträcker sig över flera århundraden. Den handlar om den unge adelspojken Orlando som i bokens tidiga skede har en nära relation till den åldriga drottning Elisabeth I. Genom en poetisk text vandrar den unge Orlando både som man och kvinna genom historiska händelser fram till tidigt 1900-tal.

Fullständigt hänförd läser jag inledningen av denna roman. En skildring av miljö och en förflyttning i hus och natur som är bländande. Det är värt att läsa Orlando enbart för denna upplevelse. Romanens kringelikrokar, humor och genialiska berättarstil är verkligen värd en guldstjärna. Jag är glad att jag plockade fram denna klassiker och tog mig tid att läsa den.


Monika

Orlando hos Adlibris/Bokus

onsdag 9 augusti 2017

Mytologi av Tage Danielsson


För några veckor sedan gjorde jag ett besök på världens minsta filmmuseum eller som det också kallas för världens största Hasse- och Tagemuseum. Det ligger så klart i Tomelilla. Då blev jag inspirerad att läsa någon eller några av de båda superroliga männens böcker. Den första blev Mytologi av Tage Danielsson. Jag passade på att lyssna på den som ljudbok med Gösta Ekman som uppläsare.

Boken utkom första gången 1978 och har underrubriken Ny svensk gudalära. Tage Danielsson fabulerar fritt runt framförallt de nordiska mytologiska figurerna och med sedvanlig humor byggs nya och ”moderna” historier.

Det blir många skratt under tiden jag lyssnar på Mytologi. Tage var en ordmästare, och bar på en fantastisk fantasi. Han kopplar också ihop sagorna med nutida (1970-tal) händelser, problem och personer i samhället. Det här är en riktig bokskatt.

Monika

Mytologi hos Adlibris/Bokus


fredag 4 augusti 2017

Av skuggor märkt av Marianne Cedervall


Jag brukar vandra ganska långa sträckor varje dag. Under våren har det i genomsnitt varit mellan 15 och 20 km. För det mesta vill jag gärna betrakta omgivningen och nyfiket se mig omkring när jag vandrar, men vissa sträckor har jag gått så många gånger att det känns mer spännande att lyssna på en ljudbok (det fungerar ju också alldeles utmärkt när jag gör enahanda sysslor, som att diska, plocka och rensa bär eller sortera tvätt). En utmärkt bok att lyssna till är Av skuggor märkt av Marianne Cedervall.

Romanen handlar om Anki Karlsson, som efter att hennes make avlidit, vill börja ett nytt liv. Hon flyttar från Stockholm och köper en liten gård i Mullvads socken på Gotland. Den pensionerade kvinnan vill återuppta sin hobby från tidiga ungdomsår, att rida, och köper två islandshästar. Men Anki Karlssons lugna tillvaro blir nästan genast en strid ström av mystiska och otäcka händelser.

Den här romanen är både feelgood och kriminalhistoria och passade utmärkt att använda som ljudbok. Det var trivsamt och lätt att lyssna till texten som mot slutet blev riktigt spännande. Jag kan tänka mig att även lyssna på Låt det som varit vila, som är andra och fristående delen i deckarserien om Anki Karlsson.


Monika

Av skuggor märkt hos Adlibris/Bokus

lördag 29 juli 2017

Den okuvliga friheten av Per-Anders Fogelström


Jag har läst de flesta av Per-Anders Fogelströms böcker. Hans romanserie Stad, som inleds med Mina drömmars stad har sålts i över 2,5 miljoner ex och är förmodligen en av de mest lästa böckerna i Sverige. Jag blev därför väldigt nyfiken när jag såg att det utkommit ett manuskript som inte tidigare blivit utgivet. Texten skrevs redan 1939, och har nu utkommit oredigerat och med inledning av Karl-Olof Andersson. Den okuvliga friheten innehåller också en del svartvita foto som speglar tidsåldern.

Den okuvliga friheten är en spänningsroman som färgats av det sena 30-talets strömningar och Hitlers frammarsch med förföljelser av minoriteter, judehat, inskränkningar av det fria ordet och normaliseringar av våld och övergrepp. Med andra världskriget inom en nära framtid skriver den unge Fogelström om hjältemod och olika levnadsöden i ett påhittat land. Den maktfullkomlige Ledaren regerar med hjälp batongisterna, det enda tillåtna partiet. Motståndet växer och den Röda Ligan kämpar för friheten.

Det är intressant att läsa om Per-Anders Fogelströms liv och stora engagemang för frihet och fred. Han var med i arbetet mot svensk atombomb och under många år ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Texten i Den okuvliga friheten håller fortfarande det något föråldrade språk som användes när boken skrevs, men den är obehagligt aktuell i sin fiktiva historia. De främlingsfientliga och nazistiska strömningarna ökar, och det som under lång tid efter andra världskriget kändes som en omöjlig utveckling är nu vardagsmat. Det här är kanske inte Per-Anders Fogelströms bästa roman, men den är väl värd att läsas.


Monika

Den okuvliga friheten hos Adlibris/Bokus

söndag 23 juli 2017

Drömfabriken av Maria Hamberg


Drömmar bygger människors liv. Det är människor som bygger bilar”. Så står det på baksidan av Maria Hambergs roman Drömfabriken, som utkom på Ordfront förlag 2010. Författaren är född 1954 och bor i Ullånger i Ångermanland. Hon har utkommit med några novellsamlingar och debuterade 2008 med romanen Greklandssommaren. I år har hon också utkommit med romanen Till min allra bästa vän.

Drömfabriken utspelar sig på en bilfabrik och läsaren får följa några arbetares monotona och slitsamma arbete, men också livet utanför fabriken med kärlek, drömmar och längtan. Huvudkaraktärerna är Gunilla, som älskar att resa, Svenne som vill bli rockmusiker, Gunnar, som är en av fabrikens veteraner, Thabo, som är snabb och duktig men möts av fördomar och Anna-Greta, med värkande axlar och en arbetslös make. Läsaren möter också förmannen Lennartsson.

Maria Hamberg är en duktig berättare med en skicklig förmåga att måla upp en bild och känsla av fabrikens miljö och det slitsamma och stressiga arbetet. Jag dras snabbt in i boken och har svårt att släppa den. När jag läser blir jag både arg och ledsen. Det är inte rättvist att människor ska arbeta under sådana förhållanden. Det ska finnas en glädje i att arbeta – inte en upplevelse av ett åttatimmars helvete. När jag läser boken funderar jag på en fråga som jag ställt mig i hela mitt yrkesverksamma liv: lever jag för att arbeta, eller arbetar jag för att leva? Jag vill inte att mitt liv bara ska levas när jag är utanför arbetet utan att arbetet ska vara en del av mitt liv, och att jag ska finna glädje i det. Maria Hambergs roman väcker mycket frågor och tankar. Det tycker jag är bra. Den är väl värd att läsas. Jag har reserverat författarens senaste roman för jag vill läsa fler böcker av henne.


Monika

Drömfabriken hos Adlibris/Bokus

fredag 14 juli 2017

Det förlorade barnet av Elena Ferrante


Nu har jag läst sista delen i Elena Ferrantes formidabla svit av böcker om de två väninnorna Lila Cerullo och Elena Greco och deras liv i Neapels fattiga kvarter från 1940-talet och in i 2000-talet. Jag reserverade tidigt Det förlorade barnet, och stod först i kön på mitt bibliotek för att få läsa den efterlängtade boken.

I Det förlorade barnet är det snart 1980-tal och Elena har utkommit med flera romaner, som rönt stort intresse och fått fina recensioner. Hennes äktenskap med Pietro är på väg mot sitt slut och hon lever tillsammans med sin ungdoms kärlek Nino. Hon flyttar tillbaka till Neapel med sina båda döttrar. Samtidigt har Lila blivit en framgångsrik företagare inom databranschen, men bor ändå kvar i de gamla barndomskvarteren. Återigen dras de båda väninnorna till varandra.

Trots att det gått en längre tid sedan jag läste tredje delen är jag snabbt inne i berättelsen. Pseudonymen Elena Ferrante har en suverän förmåga att måla upp bilden av kvinnornas och alla de andra karaktärernas liv. Emellanåt känns det som att jag själv är en del av det som händer. Dessutom lurar hela tiden känslan av att jag måste snabbt fortsätta att läsa för att få veta hur den här historian slutar. I texten och mellan väninnorna finns dolda hemligheter, vetskap som borde sägas men inte sägs. Återigen slås jag av detta brutala klassamhälle och svårigheten att lämna det som man en gång föds in i. De här böckerna handlar både om bristande jämlikhet och om kvinnans problem i ett patriarkalt dominerat samhälle. När jag läser sista raden känns det tomt, som alltid när jag läst en väldigt bra bok. Men det känns också vemodigt. Det är något med livets gång och ålderdomens ofrånkomlighet som vibrerar i slutet.


Monika

Det förlorade barnet hos Adlibris/Bokus

torsdag 6 juli 2017

Noreas saga av Marianne Fredriksson


På 1980-talet läste jag en del romaner av Marianne Fredriksson (1927 – 2007). Bland annat Evas bok och Kains bok. Nu, väldigt många år senare, har jag läst Noreas saga, som också ingår i trilogin Paradisets barn.

Romanens huvudperson Norea är dotter till den bibliska Eva. Hon är född långt efter sina bröder Kain och Abel. Norea har övernaturliga krafter och i konungariket Nod blir hon omhändertagen i Inannas tempel. Hennes sinnen tränas och hon lär sig att se med örnens blick och att vara modig som ett lejon. Hon blir så småningom prästinna och en slags profet.

Det här är en saga som bygger på den bibliska berättelsen om Adam och Eva. Inanna var en gudinna i den sumeriska mytologin. I romanen fantiserar författaren om vad som hände efter att Kain dödat Abel och om den märkliga systern och hennes liv. Den här berättelsen går att läsa fristående från de två första delarna. Det var väldigt länge sedan jag läste dem och mycket har försvunnit ur mitt minne, men det gör inget. Noreas saga är en alldeles egen berättelse om en märklig flicka och vad som kan döljas i en människas medvetande.


Monika

Noreas saga som ljudbok hos Adlibris/Bokus

onsdag 28 juni 2017

SOM MAN BÄDDAR FÅR MAN LIGGA sa hon och steg upp av Inka Persson


Jag har tidigare läst NÅGONSTANS BLOMMAR ASFALTEN sa hon och packade ryggsäcken, första delen i VIOLATRILOGIN. Min kära poesivän och författare Inka Persson har nu utkommit med SOM MAN BÄDDAR FÅR MAN LIGGA sa hon och steg upp, andra delen i trilogin. Jag köpte andra delen när Inka hade ett trevligt boksläpp på Morfars Kvarn vid Krokån i Knäred.  En underbar mötesplats som drivs av entusiasterna Lisbeth och Roland Davidsson. En plats som är väl värd ett besök, även utan boksläpp.

Serien handlar om femtiofemåriga Viola, som längtar efter kärlek och närhet. Hon arbetar som parkarbetare, ett arbete hon trivs med, förutom ”gubbarna” som ständigt kommer med sexistiska skämt. I andra delen av trilogin får läsaren följa en besviken Viola, som känner sig väldigt lurad och sviken av Marek, den polske mannen som hon träffade i första boken. Kärleken blommade, men det visade sig att Marek hade dolda hemligheter. Grannflickan Kina och hennes lillasyster Gisela hälsar på i Violas lilla hus, och det uppstår en förtrolighet mellan de yngre flickorna och den äldre Viola. Men Viola längtar återigen ut, och snart är hon iväg på en ny resa.

Boken är lättläst och stundtals ganska spännande. Som läsare känner jag mycket för Viola, som är en sympatisk kvinna, full av liv och glädje, men som ändå inte lyckas finna den kärlek hon så gärna vill ha. Jag ser framemot att få läsa den sista delen i serien.

Monika

SOM MAN BÄDDAR FÅR MAN LIGGA  sa hon och steg upp  Adlibris/Bokus



lördag 17 juni 2017

Hundra dagar kvar av Annika Bengtsson


Jag och min författarkollega Annika Bengtsson har under hösten och våren anordnat regelbundna författarmöten i Halmstad, för Hallands författarsällskap. En tisdagseftermiddag i månaden har vi lokala författare träffats på kafé och pratat om allt som känns viktigt för oss, både i stort och smått.
På sista mötet köpte jag Annika Bengtssons senaste roman Hundra dagar kvar. Det här är hennes åttonde roman och jag har läst alla. Det är alltid spännande att läsa en författarkollegas senaste.

Hundra dagar kvar utspelar sig på 70-talet. Året är 1976 och socialdemokraterna har nyligen förlorat valet. Den unga kvinnan Eva börjar arbeta på en livsmedelsfabrik i Laholm. Hon har mer eller mindre flytt från ett förhållande, där hon hoppats på giftermål och barn, men istället upptäckt att pojkvännen säljer narkotika. På fabriken möter hon den några år yngre Malin, som i hemlighet vet att hon bara har hundra dagar kvar att leva. På fabriken möter hon också den något äldre Greta och en lång rad andra karaktärer som arbetar på fabriken. Spriten flödar under arbetstid och många män kommer med sexistiska skämt och en klapp eller ett nyp i rumpan är vardagsmat.

Jag dras snabbt in i Annikas text. Den känns levande och jag som är född på 50-talet känner genast igen mig i miljöer och ting. Det är länge sedan, men ändå nära, och sitter starkt i minnet. Berättandet om livet på fabriken får mig att tänka på arbetarförfattare. Annika har under många år arbetat på Hallandsposten, men har också ett förflutet inom livsmedelsindustri. Hon är en god iakttagare och har lagt både miljöer och händelser i minnets arkiv och plockar lätt upp ett skildrande av arbetarnas många gånger slitsamma tillvaro. Den här romanen tillhör absolut en av Annikas bästa. Jag hoppas hon fortsätter på den banan.


Monika

Hundra dagar kvar hos Adlibris/Bokus

lördag 10 juni 2017

Den första stenen av Carsten Jensen


En av mina favoritromaner är Vi de drunknade av den danske författaren Carsten Jensen. Jag blev till och med så fascinerad av Ærö och den lilla staden Marstal att jag gjorde en resa dit i höstas. Nu har jag också läst hans senaste roman Den första stenen.

I romanen får jag som läsare följa en pluton danska soldater under Afghanistankriget (det där kriget som faktiskt fortfarande pågår och aldrig verka ta slut). Det är unga människor som kastas in i en krigsvärld där fienden är dold bakom försåtliga minor och krypskyttar. De försöker skapa en dialog med befolkningen, men förstår inte landets kultur och klarar inte av att läsa människors signaler. En av soldaterna kallas för bipersonen, han filmar hela tiden. Han vill göra någon slags minnesfilm över livet i danskarnas camp. Hannah är den enda kvinnan. Flera har sökt sig till tjänstgöringen för att få mer spänning i sitt liv. Som att spela animerade dataspel, men på riktigt. Det ganska enahanda livet i förläggningen förändras totalt när en av danskarna gör myteri.  
Carsten Jensen har besökt Afghanistan under många år. Han har sett krigsherrar komma och gå och har stor kännedom om utvecklingen i landet. I en intervju i Babel på SVT säger han att han inte vet om han vågar resa dit mer. Det har blivit alltmer osäkert att besöka landet. Han berättar också att han till en början var positivt inställd till kriget, men att han alltmer som tiden gått blivit motståndare.

Det här är en fiction-historia, som förmodligen ligger ganska nära verkligheten. En fruktansvärt grym verklighet, som är omskakande att läsa. Trots den stora textmassan (652 sidor) blir det aldrig en tråkig läsning. Det är en spännande historia som berättas, och det blir ett naturligt driv i läsandet. Carsten Jensen lyckas skildra både danskarnas vilsenhet i en kultur de inte förstår, och det svåra livet hos de bönder som trots allt försöker odla och leva ett försök till normalt liv mitt i en osäker krigszon. När jag läser börjar jag förstå varför det är en omöjlighet att bringa någon slags demokratisk ordning i detta hårt krigsdrabbade land. Jag är full av beundran för författarens försök att förstå, och att i text ge en slags förklaring till oss som lever i västvärldens trygghet. Carsten Jensen skriver vackert, ibland nästan poetiskt. Det finns ett stort hjärta dolt i hans text.


Monika

Den första stenen hos Adlibris/Bokus

lördag 3 juni 2017

HAUGE - en resa till Hardangerfjorden


En av mina poetiska favoriter är den norske ordmästaren Olav H. Hauge (1908 – 1994). Diktaren, läsaren och filosofen levde hela sitt liv i Ulvik, en liten ort längst in i den vidunderliga Hardangerfjorden. Innesluten av de branta bergen som stupar ner i fjordens mörkblå dunkel. Poeten var äppelodlare på gården Rossvol. En gård högt belägen på sluttningarna, omringad av äppelträd. Sedan jag, för mer än tjugo år sedan, hörde talas om denne ödmjuke och jordnära poet har jag närt en önskan om att få göra ett besök i Ulvik, och nu har det äntligen blivit av. En önskeresa, en önskedröm som äntligen gått i uppfyllelse. Kanske var det hans dikt Det är den drömmen vi bär på, som jag försiktigt bar in i min egen dröm.

Haugecenter i Ulvik

Önskeresan gjordes enkelt genom en flygresa till Bergen. Inte miljövänligt, men snabbt och billigt. I ena stunden sitter jag på tåget mot Kastrup och i nästa har jag landat på Flesland, Bergens flygplats. Med hyrbil rullade jag sedan in i min efterlängtade dröm. Nästan femton förunderligt, vackra mil. Snön smälter på Hardangervidda och forsar i mängder av spontana vattenfall. De smala och krokiga vägarna ger mig nästan hjärtklappning.

Rossvol Olav. H. Hauges gård i Ulvik
Ulvik är en turistmagnet, inte så mycket för ortens store poet, mest för den undersköna naturen. Mycket snö på vintern och varmt på sommaren. Fyra stora hotell på liten ort. Jag har bokat rum med fönster mot fjorden.
Mitt i den lilla byn ligger Haugecenter. En hyllning till poeten och hans liv. Ett vackert stenhus som speglar sig i fjordvatten. Denna eftermiddag är det bara jag och mitt ressällskap som vandrar runt bland poesi, filosofiska tankar och äppelodlarens vardagsslit. 1924 – 1994 skrev Hauge dagbok. Sista anteckningarna gjordes bara några dagar före hans död. Här blandas vardagens bekymmer med drömmar och poesi. Hauge var en läsare. Han arbetade, han läste och han skrev. Hela dagboken, nästan 4 000 sidor, utkom på norska 2007. På svenska finns utgivet valda delar från denna enorma textmanifestation. Det är som att tjuvkika in i poetens tankevärld.
Hauge var länge en enstöring. Skygg och tillbakadragen. På äldre dagar blev han uppmärksammad för sin poesi. Beundrad, men fortsatt återhållsam i sitt umgänge med andra människor. I dagboken skriver han om en brevväxling med textilkonstnärinnan Bodil Cappelen. 1975 flyttar hon in på gården och 1978 gifter de sig. Då var Hauge sjuttio år. Den gamle enstöringen är till slut besegrad. Han ångrar sig inte.

Ulvik - omgivet av höga berg
På en svindlande smal väg vandrar jag upp till gården Rossvol. Det är inte långt, men brant. Det kräver starka ben. Vilken tur att jag inte bara är en drömmare utan också en vandrare! Hauges Rossvol är ett litet rött trähus som balanserar på branten. Det står där precis som jag sett i mina drömbilder med äppelodlingarna i rad efter rad.

Norges nationaldag - Ulvik

Innan vi lämnar Hauges Ulvik är vi med och firar Norges nationaldag. Hela byn är klädd i flaggor. Det uppstår en alldeles speciell känsla och till och med jag, som den svensk jag är, blir berörd. Det finns inget fientligt i firandet, bara glädje.

Bergen - med vidunderlig utsikt
Sista dagen passar vi på att göra ett besök i Bergen. En vacker stad med en spännande historia.


Monika

onsdag 24 maj 2017

Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben


Jag är väldigt fascinerad av träd. Under årstidernas gång är det spännande att se hur träden utvecklas. Från de kala, svarta vintergrenarna, via de små knopparna, de framväxande ljust gröna bladen, den mörknande juligrönskan och slutligen färgprakten innan bladen släpper och dalar mot marken. Vissa träd, som t ex den unga eken, släpper inte sina blad förrän de nya börjar bryta fram i maj månad, men under vinterns kallblåst bjuder eklöven på en rasslande konsert för den som vill lyssna. Jag har också en gång hört träd gråta, något som jag knappt vågar berätta om, finns det någon som tror mig? Nej, knappast.
Därför var jag extra nyfiken på Trädens hemliga liv av den tyske författaren Peter Wohlleben.

I boken berättar han om det okända liv som ständigt pågår i grenar, rötter och blad. Hur träden kommunicerar med varandra och är förbundna med sina rötter. Hur träden tar hand om varandra, hur de hjälper en granne som är i behov av vatten, hur träden har känslor och minnen. Peter Wohlleben är skogvaktare och visar på vetenskapliga rön, men också egna iakttagelser.

Jag var redan innan jag läste den här boken, trädfrälst men ändå får texten mig att se skog och träd med nya ögon. Det finns ett samspel mellan jordens mikroorganismer, vatten, solens strålar, det återkommande ljuset och de uråldriga träden som gör mig andäktig. Vår utmätta tid på jorden är så liten i förhållande till trädens livslängd. Människor föds och dör, medan träden fortsätter att år efter år slå ut sina bladmattor för att fånga solens strålar. Det här är en bok som alla borde läsa.


Monika

Trädens hemliga liv hos Adlibris/Bokus

tisdag 9 maj 2017

HAUGE Dagbok 1924 – 1994

Den norske poeten Olav H. Hauge (1908 – 1994) förde dagbok i sjuttio år. Dagboken utkom år 2000, i sin helhet, på norska omfattande 3 700 sidor i fem bokband. Ett urval av hans anteckningar har gjorts av hans änka Bodil Cappelen, och dessa utkom i en översättning av Lars Molin till svenska 2015.

Hauge levde hela sitt liv på gården Rossvol, som är belägen i Ulvik, längst in i Hardangerfjorden. Han var poet och tänkare, men framförallt äppelodlare. På de vackra sluttningarna ner mot fjorden levde han ett stillsamt och tillbakadraget liv. Sent i livet gifte han sig med konstnären Bodil Cappelen. I dagboken får läsaren följa hans liv.  Under perioder är han intagen på den psykiatriska kliniken Valen. Första gången redan 1934.

När jag läser dagboken funderar jag över om Hauge någonsin tänkte sig att den skulle bli läst. Han skriver som att han berättar för någon, som att det finns en tänkt lyssnare. Ändå hade inte ens hans änka någon aning om omfattningen av hans dagboksskrivande och vad jag jag förstå inte heller någon vetskap om vad han skrev. För mig som läsare är dagboken både fascinerande och tänkvärd. Det är mycket kloka ord, som Hauge samlat i texterna. Sådant som han själv funderat över och även ord från andra författare och filosofer.

Under tiden jag läst dagboken har jag också läst hans diktsamling Gängelstrån som finns översatt till svenska av Jörgen Antonsson. Inom kort reser jag till Ulvik. Hauge är en favoritpoet, och jag har tidigare skrivit om Carl-Göran Ekerwalds biografi Det stora självporträttet. En resa till Hardangerfjorden har länge varit ett önskemål. Jag är glad att jag hann med att läsa dagboken innan jag påbörjar resan.
Jag avslutar med en av hans vackraste dikter. Den har följt mig i nästan tjugo år.

Det är den drömmen vi bär på

Det är den drömmen som vi bär på
att något vidunderligt ska ske,
att det måste ske –
att tiden skall öppna sig
att hjärtat skall öppna sig
att dörrar skall öppna sig
att berget skall öppna sig
att källor skall springa –
att drömmen skall öppna sig,
att vi en morgonstund skall glida in
i en vik som vi inte vetat om.
Olav H. Hauge


Monika

HAUGE Dagbok 1924-1994 hos Adlibris/Bokus