Böcker av Monika Häägg

Böcker av Monika Häägg
Solbarnet, Månguden, Isvintern, Kungsgården, Jag spelar min roll, Grevens slott,Varulvens spår, Mumiens skatt, Augustimörker

tisdag 31 juli 2012

Sommaren är kort


Tänk att det redan är den 31 juli. Den här sommaren undrar jag verkligen vart sommaren tog vägen. Jag har varit fullt upptagen med teaterpjäsen om Solbarnet och någon sommarledighet har det inte blivit. I söndags spelade sista föreställningen. Allt har fungerat väldigt bra och samtliga föreställningar har genomförts. Det är verkligen ett vågspel med friluftsteater. Vädrets makter bestämmer. Men Solgudinnan har varit nådig och det föll bara några droppar på sista föreställningens andra akt. För övrigt var det inte en droppe på hela spelperioden. Nästan otroligt under denna regniga tid.

Nu packas allt ned och om några dagar blir det en liten kort semesterperiod. Det skall bli riktigt skönt. Jag har nästan inte haft någon semester på tre år. Så nu tänker jag ”nästan” stänga av allt som har med böcker och skrivande. Kanske blir det att jag skriver en och annan rad när andan faller på. Jag har nog svårt att låta bli. Några inlägg på bloggen kommer det nog också att bli.

Allt väl och allt gott.

Nu stundar den sista sommarmånaden.

Bilden är hela teaterensemblen församlad inför sista föreställningen.


Monika

tisdag 17 juli 2012

När Solbarnet blev teater


Det går inte att klä i ord den känsla som uppstår när man ser sin egen bok bli teater. Lördagens premiär och söndagens föreställning  på Hallandsgården var en helt fantastisk upplevelse. Att sitta där mitt i publiken och se föreställningen och tjuvlyssna lite på publikens reaktioner. Det är verkligen en upplevelse.

Jag tackar Halmstads Kvartersteater, manusförfattaren Peter Björk och alla skådisarna som lagt ner så otroligt många timmar på att göra denna magiska föreställning.

En magisk föreställning, en magisk plats och en underbar natur som inramar allt. Det känns som att förflyttas 3 000 år tillbaka i tiden.


Vill du se föreställningen så kan du beställa biljetter på ticnet.se



Till slut var det mörkt och då blev det premiärfest med dukat långbord på scenen. Men himlen var fortfarande ljus. Jag tror det var Solgudinnan som var med oss.

Monika

torsdag 12 juli 2012

Premiär för Solbarnet


På lördag den 14 juli är det premiär på Solbarnet med HalmstadsKvartersteater. Manus är skrivet av Peter Björk och det är min första bok om Fry som ligger till grund för manusarbetet.
Det skall bli väldigt spännande att se föreställningen som spelar 14 – 29 juli på Hallandsgården i Halmstad.
Jag kommer att vara där varje kväll och givetvis har jag med mig mina böcker.

Nu är det bara de sista repetitionerna kvar och i morgon kväll är det genrep. Jag hoppas verkligen att vädrets makter är med oss. Under senaste veckan har det regnat mycket och det har inte varit lätt att repetera. En föreställning ute under bar himmel är väldigt väderberoende. Men nu tycker jag att det har regnat tillräckligt och jag ser framemot en torr period på Hallandskusten.

Biljetter finns att boka på ticnet.se. Använd gärna grupprabatten. Vid minst 5 bokade biljetter blir det ett mycket bättre pris.

Bilder är från söndagens repetition. Som den uppmärksamme ser har ännu inte alla skådespelare scenkläder! 


Nu kan spelet börja!


Monika

måndag 9 juli 2012

En minnenas film av Monika Häägg


För några veckor sedan vann jag en novelltävling och lovade då att jag skulle lägga novelltexten här på min blogg. Nu tycker jag att Hallandsposten har fått publicera dikten i lugn och ro, så då tycker jag också att novellen som heter En minnenas film kan få komma ut i allmän egendom.


En minnenas film av Monika Häägg

Den är sig lik, den gamla Konsumrestaurangen. Visserligen ombyggd och numera hotell, tror jag, men funkisstilen är intakt och det är samma plats. Nu i början av stranden, då mer centralt placerad, ett centrum med liv och rörelse. Här köpte vi glass. Puckstång, vanilj eller jordgubb med guldpapper. Blåvitrandiga markiser. Solen högt på himlen, som ett blekt foto. Så som det var en gång. Havet är detsamma. Det brusar, ett sorl som aldrig tar slut. Här nedanför rör sig vågorna på samma sätt som då. Om jag blundar finns bilden bakom mina ögonlock. En minnenas film som lagrats och rullar gång på gång.  Kjell-Åke på cykel med luggen slängande framför ögonen och glassen i handen. Fotbollen på pakethållaren och plåster på knäna.

Jag stryker kepsen från huvudet medan jag vandrar ner mot stranden. De vindpinade björkarna har samma form som då. Strandrågen böjer sig på samma sätt, som om åren inte passerat. Som om tiden har stått still. Kan en björk leva i över femtio år? Kanske en strandbjörk. En björk som skulpteras av vinden. Den oupphörliga vinden från havet.

”Kommer du ihåg? Göran, kommer du ihåg?”
Kjell-Åkes röst är tunn, knappt hörbar. Som gammalt papper som trasar sönder och faller i bitar. Det där pappret som man vill pussla ihop med tejp och spara i en låda för att aldrig glömma. Ovärderligt, inga pengar i världen kan ersätta de gamla pappersfibrerna. De finns inte att köpa, de är för länge sedan utgångna varor.

Vad ska jag säga? Jag bara nickar. Visst minns jag. Allt. Var enda sommar. Var enda andetag är inristat i mitt minne. Under alla dessa år har de legat där, dolda, blankpolerade, men osynliga för min rastlösa själ. Barnen, livet på Nils Lundahls väg, vintrarna i Lund, universitetet, Inger. Jo, framförallt Inger. Det har legat som en tunn väv över somrarna med Kjell-Åke. Somrarna i Halmstad. Ändå har de funnits där hela tiden. Tydligare än något annat.

Jag förstår inte varför jag satte mig i bilen och körde hit. Jag har bara varit här en enda gång på femtio år. När vi röjde ut stugan, då när mamma inte ville ha den kvar längre. Efter pappa dog. Det var som att all lust till havet och stranden försvann med honom. Hon sa att hon aldrig mer ville se huset. Vi hjälpte henne att köra bort möblerna och slänga skräpet. Sedan blev den såld. Bra betalt för en liten masonitstuga. Det verkar som att folk betalar nästan vad som helst för att få några kvadratmeter skjul intill havet. Hon delade ut pengarna. Varsitt kuvert med en bankinsättning. Nu är mamma också borta. Hon bjöd oss att komma till stugan varje år. Trugade och försökte. Besvikelsen lyste ur hennes ögon när vi aldrig kom. Varje gång sa hon: Kjell-Åke brukar komma, han är där varje sommar. Vill du inte träffa Kjell-Åke?

Visst tänkte vi komma, några gånger var vi nästan på väg, men alltid var det något annat, viktigare, som stod på agendan. Johans seglarskola, Emilias konfirmationsläger, golfkurser, simtävlingar. Alltid var det något annat. Resor. Toscana, de grekiska öarna, Spanien…

Stranden har blivit bredare. Havet har ätit sig in i dynerna. Skalat bort och huggit sönder den mjuka linjen. Spolat bort sanden. Bredare strand, men kortare strand. Hamnutfyllnaden har tagit en stor bit av den raka strandlinjen. Hur tänker man egentligen när man fyller igen och bygger fula betongmonster på det som en gång var hav och människornas strand? Grå lagerbyggnader och skräphögar. Om inte politikerna tänker på sina innevånare så kunde de åtminstone tänka på turisterna. En gång i tiden var det mer än fem kilometer obruten sandstrand. Inte Sveriges längsta, men ändå mycket lång. Men politiker är ju också bara människor. Politik är att vilja, var det någon som sa. De ville väl något med det här också…

Jag ser ut över havet. Hallandsåsen syns skarp och tydlig med ett blekt ljus bakom åsryggen. Om jag kisar med ögonen ser jag ända ner till Kullen. Gråblå hav med vita gäss. Vågor som ständigt rullar mot stranden.  Himlens öppna kupol, stor och oändlig, förenar sig med horisonten och återigen havet.
Vad skulle jag säga till Kjell-Åke? Att åren har gått fort? Att det är synd att vi inte träffats mer? Att det är långt mellan Gislaved och Lund? Längre än till Kreta. Till Kreta åkte vi, men inte till Gislaved. Nej, jag kan inte säga så, och jag sa inte så heller. Jag kan inte säga att avståndet är långt mellan Gislaveds gummifabrik och Lunds universitet. Jag bara nickade. La min hand över hans magra, beniga. Jo, visst kom jag ihåg.

Stugan var vit med en liten träveranda. Där stod gasolköket och diskbaljan. Jag och Kjell-Åke hämtade vatten i brunnen. Det var vårt jobb. Man fick pumpa, med en lång arm, ner i den emaljerade spannen med grön rand. Mamma kokte potatis, stekte pannbiff med lök. Jag kan fortfarande känna lukten. Stekt och kokt. Tre hekto nymald fläskfärs. Potatis från kolonilotten. De vita trädgårdsmöblerna med blommig bordsduk. Kopparbunken och den lilla midsommarstången i miniatyr.  Möblerna fälldes ihop och ställdes in i stugan under vintern.
Sedan byggdes stugan om. Brun träpanel på utsidan. El och vatten. Köket inbyggt med vask och elspis, ett litet fönster mot havssidan. Fast då hade jag för länge sedan flyttat.

Jag vandrar över strandkullarna. Kan inte låta bli. Stegen styrs mot den plats som var mitt sommarparadis. Jag vill att stugan skall stå där med de vita masonitväggarna, gasolköket, den kokta potatisen och suset från strandskogen. Doften av barr. Havet som rullar bakom kullarna. Ljudet av vattenlek, barn som skriker, Nivea solkräm och randiga, uppblåsbara badbollar i plast.    

Jag kikar in genom fönstret. Nybyggd, inglasad veranda. Vita träpaneler. Öppen planlösning. Modernt, trendigt. Köksstolar i tyg med höga ryggar. Kök från IKEA. Trätrappa till loftet. Av den gamla masonitstugan syns ingenting.

Jag går fram till husets knut. Böjer mig ned och känner med handen innanför stenplinten som huset vilar på. Handen sluter sig om den lilla plåtasken. Med darrande händer drar jag fram den. Blåser bort jord och spindelväv. Torkar med jackärmen över den rostiga ytan. Öppnar försiktigt locket. På bottnen ligger den. En liten, gulnad papperslapp, hopvikt och med två lila tumavtryck. Mitt och Kjell-Åkes. Stämplade med pappas gamla stämpeldyna.
Försiktigt viker jag upp pappret. Jag behöver inte läsa. Jag vet vad där står. Ändå läser jag högt, med ansiktet vänt mot havet, med vinden som lyfter mitt glesa hår och med en klump i halsen. En klump som växer för varje ord. Som vuxit ända sedan jag fick ett sms från Lena, Kjell-Åkes syster. Nej, klumpen har funnits där under alla dessa år. Under alla dessa år när jag valt att inte komma.

”Vi skall alltid vara vänner. Inget kan skilja oss åt.”

Jag läser gång på gång. Om och om igen.

”Vi skall alltid vara vänner. Inget kan skilja oss åt.”

De två raderna är högtidligt undertecknade med datum och våra namn. Göran och Kjell-Åke. Under mitt namn borde det stå Göran – svikaren. Göran, han som svek sin vän.

Jag ser ut över havet. En sista gång. Här har jag inget att hämta. Det sista bandet är avklippt. Jag vänder mig om och går tillbaka mot stugan. Lyfter upp den lilla plåtasken och stoppar den i fickan.

Jag skulle åkt hem, tillbaka till Lund, men körde hit istället. Som om jag trodde att jag kunde finna en förlåtelse här bland strandkullarna. Jag gick ut från sjukhuset och körde direkt hit. Nu vet jag inte.

Jag tar upp mobilen och kollar tiden. Inger börjar väl undra var jag har tagit vägen. Jag borde varit hemma nu. Skickar ett sms att jag är på väg, att jag blivit fördröjd, men nu är jag på väg.

Läser återigen meddelandet från Lena.

”Kjell-Åke har lämnat oss. Bara en stund efter att du gått. Lugnt och stilla slutade han andas. Han var nöjd. Tack för att du kom.”

Jag stoppar ner mobilen och vänder mig en sista gång mot stranddynerna.

Det är då jag ser honom. Jag ser honom som en siluett mot solnedgången. Han har fiskehåven på axeln och spannen med krabbor. Solen på väg ned i havet. Så som det alltid var. Han vinkar och ropar.

”Göran skynda dig, kom!”

Jag höjer handen och vinkar. Viskar mot sol och vind.

”Vi ses Kjell-Åke. Jag kommer. Inte än, men snart…”

Monika Häägg maj 2012

torsdag 5 juli 2012

Det är upp till dig av Maj Wechselmann


Det är upp till dig handlar om olja, folkmord och dina pengar. Maj Wechselmann är filmaren som gräver i lögner och skenbilder, som försöker avslöja den otäcka profitering som sker i oljans fotspår. Den här boken är underlaget till den film som handlar om svenska Lundinbolagets smutsiga oljeaffärer och samarbete med diktaturen i Sudan och den brutala regimen i Etiopien. Det är en förfärande läsning om systematiska folkrättsbrott och vittnesmål från människor som drabbats.

Det är många samstämmiga uppgifter från olika oberoende grupper som alla berättar om hur hela områden avfolkats, människor dödats, byar som plundrats och blivit nerbrända.
Under perioden, då det som mest pågick i Sudan, satt vår utrikesminister Carl Bildt i styrelsen för Lundin Oil. 2010 inleddes till slut en förundersökning om svenska företag medverkat till brott i Sudan under åren 1997-2003. Att jag skriver ”till slut” är för att denna förundersökning hindrades under många år. Vi har alltså en utrikesminister som misstänks för att ha medverkat till folkmord.
Jag tycker verkligen det är anmärkningsvärt. För att inte säga rent förfärligt.

I provinsen Ogaden i Etiopien finns också detta giriga oljebolag. Vittnesmålen från denna mycket stängda provins är likartade som vittnesmålen från Sudan. I oljans exploatering följer mord, våldtäkter, nedbrända byar och avrättningar utan några rättegångar. Det var i denna stängda provins som de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson tillfångatogs och senare dömdes till 11 års fängelse vid en rättegång som var långt ifrån vad vi i Sverige kallar för rättegång. De var två modiga journalister som letade efter sanningen och som försökte avslöja oljebolagens förfärande framfart i Etiopien.

Som avslutning uppmanar Maj oss att försöka styra över våra pensionsfonder. Att välja fonder som inte äger aktier i Lundin oil. Skandia, AMF, Handelsbanken, Länsförsäkringar, Nordea, Swedbank Robur, SEB är bara några av dem som har stora aktieposter i Lundin oil. Folksam meddelade 30 maj att de säljer sina aktier. Här är en länk till deras pressmeddelande.

Vi kan påverka. Det har hänt förut och är ingen omöjlighet. Vi kan alla göra val.
Jag tycker Carl Bildt borde göra detsamma. Alltså välja att avgå. Vi ska inte ha en utrikesminister som är misstänkt för mord.

Läs boken. Det är en tung läsning, men det minsta man kan göra för människor som blir utsatta för girigheten.


Utanför det som omnämns i Maj Wechselmanns bok pågår just nu en humanitär katastrof. Sydsudan blev självständigt förra året och nu tar sig gigantiska flyktingströmmar från Sudan till Sydsudan. Bortdrivna av sin egen regim.  Oroligheter vid det område som kallas för Blå Nilen och södra Kordofan tvingar tusentals flyktingar över gränsen varje vecka. Många har gått i veckor och kanske en månad för att komma undan stridigheter. De saknar mat och vatten. De är undernärda och sjuka. UNHCR:s chef MireilleGirard har varit på blixtvisit i Stockholm, för några dagar sedan, för att be om pengar och hjälp att ta hand om alla dessa flyktingar. Det rör sig om bortemot 170 000 människor i flyktingläger och det är förmodligen minst 300 000 på flykt i området. Även här finns Lundin oil. För här är det återigen oljan och girigheten som är orsaken.


Monika  

onsdag 4 juli 2012

LasseMajas detektivbyrå av Martin Widmark


LasseMajas detektivbyrå är en mycket känd barnboksserie av Martin Widmark. Första boken utkom 2002 och det finns ett 20-tal böcker i serien. Böckerna har också varit julkalender på SVT.

Men vem är illustratören? Många gånger glöms illustratören bort i sammanhanget. Men den är minst lika viktig för bokens upplevelse. Det är illustratören som ger en bild av hur karaktärerna ser ut och gör att miljöerna inte behöver så mycket beskrivning i texten. Bra speciellt för barn som ofta tycker det är tråkigt att läsa långa miljöbeskrivningar.

Helena Willis heter illustratören till LasseMaja-böckerna. Hon har också illustrerat andra böcker och skrivit några med egen text. Här är en länktill Wikipedia om Helena Willis.

Bild lånad på Wikipedia.

Monika

måndag 2 juli 2012

Hemliga klubben - fallet med den värdefulla kartan av Susanne MacFie


Hemliga klubben heter en serie för barn i åldern 6-9 år. Jag tyckte de verkade spännande och plockade med mig, Fallet med den värdefulla kartan, från biblioteket.

Böckerna är skrivna av Susanne MacFie och utspelar sig i Alingsås och de är illustrerade av Roland MacFie. De handlar om Moa och Måns som har en hemlig klubb. De är deckare som löser olika spännande och kluriga mysterier. I den boken jag har läst är det en karta som försvunnit från ett museum. Läsaren får många ledtrådar och kan själv försöka lösa mysteriet under tiden som man läser boken.

En trevlig bok och en trevlig serie att sätta i händerna på barn som nyligen lärt sig att läsa. Bra sätt att sätta fart på läslusten. Det finns 6 böcker i serien så barnen kan vara sysselsatta alla regniga dagar på sommarlovet.



Monika