Böcker av Monika Häägg

Böcker av Monika Häägg
Solbarnet, Månguden, Isvintern, Kungsgården, Jag spelar min roll, Grevens slott,Varulvens spår, Mumiens skatt, Augustimörker, Völvans spådom

tisdag 9 juli 2019

Halmstads Kvartersteater - del 4 - Calle och Chokladfabriken 1993

Calle och Chokladfabriken med Andersbergs Kvartersteater 1993
Vi lyckades att lösa problemet med rättigheterna. Förlaget i Köpenhamn gav oss en muntlig rättighet att spela pjäsen eftersom vi var en liten amatörteaterförening, som inte spelade för att tjäna några pengar. Vi kunde andas ut, men jag lovade dyrt och heligt att aldrig mer dra igång något teaterprojekt utan att först se till att rättigheterna var helt solklara.
När jag tänker tillbaka på Calle och Chokladfabriken minns jag speciellt när vi tryckte affischer. En stor blå affisch med en gigantisk chokladkaka i guld. Vi tryckte för hand genom att lägga färgerna i olika lager. Vår underbara praktikant Lena var en superkraft i slutarbetet av allt praktiskt arbete. Hon målade, tryckte, fixade biljetter och fanns med överallt. De fantasifulla kläderna syddes av textileleverna på Sturegymnasiet. Visst blev det många vändor fram och tillbaka till gymnasieskolan – vi pratade och funderade – eleverna skapade och sydde. Ett väldigt bra samarbete. Jag minns speciellt Willy Wonkas rosa frack med hög hatt och den gult lysande och spetsprydda Erica Salt med lika gult skimrande föräldrar. Så billigt som möjligt, fick vi hela tiden säga. Ekonomin tillät inga utsvävningar. Den finurliga scenografin ritades och byggdes av Peter Dillberg – en gudabenådad man som några år senare startade firman Ljus och Dekor, som nu för tiden bygger scenografier åt en stor mängd teateruppsättningar runt om i hela Sverige.
Innan vi spelade sista föreställningen tog jag ett foto på hela ensemblen. Det fortsatte jag att göra under alla mina år med kvartersteatern och den långa raden teateruppsättningar. Tråkigt nog är just det fotot borta och jag har ingen aning om vart det tog vägen, kanske fungerade inte kameran som den skulle, och på den tiden var det inte digitalt. Märkligt nog minns jag ändå alla väldigt klart och tydligt. Både ansikte och namn har etsats fast i mitt liv. Alla är speciella och alla har bidragit med en del av sitt liv. Alla är unika i sitt uttryck – alla har speciella egenheter – något som jag som ledare och regissör alltid fick försöka förhålla mig till och försöka plocka fram det bästa ur varje individ.
Violetta Fagervy i Calle och Chokladfabriken med Andersbergs Kvartersteater 1993
Några av skådespelarna från Calle och Chokladfabriken har fastnat extra mycket i mitt minne. Annelie, som spelade den tuggummituggande Violetta Fagervy var en väldigt ung tjej som jag mött några år tidigare när jag gjorde ett kulturprojekt och letade teaterintresserade för Handelsanställdas förbund. Hon arbetade som butiksbiträde i en konsumaffär och blev genast intresserad av att vara med och spela teater. I föreställningen Calle och Chokladfabriken skulle hennes rollfigur plötsligt blåsas upp som en ballong mitt framför publiken. Det löste vi genom syrgastuber och ett bildäck, som hon hade monterat under klänningen. Annelie blev några år senare kassör i teaterföreningen och var under lång tid med och spelade i mängder med föreställningar. Annelie var alltid glad och positiv – lätt att arbeta med. Jag tror hon har fortsatt med sitt glada sätt även utanför teatern. Då och då möter jag henne – alltid lika sprudlande glad. Petra spelade den ständigt skjutgalne och tevetittande Micke Tevén. Petra dök upp en kväll när vi redan satt stopp för anmälningar och startat repetitionerna. Hon stod utanför dörren när alla gått in och jag stannade kvar och pratade med den teatersugna tjejen, som dök upp så oväntat, och bestämde sedan att vi nog behövde ytterligare en ungdom. Det ångrar jag inte. Trots att hon bara gick på högstadiet klarade hon rollen som Micke Tevén galant. Hon var sedan med i teatern under många år, blev barngruppsledare och fortsatte med att gå teaterledarutbildning i Hällefors. När hon var färdig med utbildningen blev hon en av Kvartersteaterns anställda under de två sista åren på nittiotalet.
Jag skulle nog kunna skriva en liten historia om alla som var med i pjäsen. Ulla var 67 år och äldst, nyinflyttad från Göteborg. Hon hade lite problem med busstider, så jag brukade köra och hämta henne med min bil när jag ändå var på väg till repetitionerna. Ronny var som klippt och skuren till att vara den mystiske dockteaterspelaren och berättaren av historian – han blev också kvar i föreningen och det går nog nästan inte att räkna alla föreställningar han har varit med i. Madeleine ringde en bit in på hösten och undrade om det inte gick att få en liten roll i pjäsen, kanske sjunga i någon sång eller så – det ordnade jag – sedan blev hon en av klipporna i föreningen och styrelseledamot i många år. Linda som sjöng vackert och spelade flera olika roller – också en klippa med många år i både styrelse och som skådespelare. Christoffer som spelade August Glupsk – uppstoppad med mängder av kuddar – fortsatte i många pjäser och blev så småningom dansare och koreograf.
Camilla – som spelade Willy Wonka, Lina, Stefan, Ulla-Britt, Marcus – som den entusiastiske godisförsäljaren, Jan-Einar som spelade farfar, och inte minst Dennis, min son, som spelade Calle Spann – den lycklige vinnaren av Wonkas chokladfabrik. Den ende jag vågade anförtro en sådan stor roll och som var tillräckligt ung, men ändå hade flera års erfarenhet av att stå på scen.
Alexandra var bara tretton år när hon var med i den stora föreställningen. Sorgligt nog omkom hon i en trafikolycka i slutet av 90-talet. En glad tjej som älskade att få stå på scenen och som också fortsatte i teaterverksamheten under många år. Vi skickade en hälsning från teatervännerna. Så fruktansvärt sorgligt. Alexandra var också med i barngruppen som gjorde den väldigt speciella barnpjäsen Tuva-Lisa, som också hade premiär i maj och spelade några föreställningar på fritidsgården Metropol. Kläder, masker, smink och rödprickig dekor på gul botten, och så klart en nykomponerad sång om flickan Tuva-Lisa. Huvudrollen spelades av alla barnen. Alla fick vara Tuva-Lisa i grön tröja, röd kjol, basketdojor och hästsvans.
Calle och Chokladfabriken med Andersbergs Kvartersteater 1993
Alla finns där, både barnen i Tuva-Lisa och alla skådespelarna i Calle och Chokladfabriken, som en del av mitt hjärta, precis så som hela kvartersteatern för alltid är en del av mig, så länge jag finns och minns. Vi blandade i åldrar – ung och gammal fick mötas – och det tror jag var en av kvartersteaterns stora tillgångar. Var möts ung och gammal på ett naturligt sätt i samhället – finns det någon sådan plats? Teatern överbryggade gapet mellan generationerna. Alla hade något att lära – yngre lärde sig av äldre – äldre lärde sig av yngre. Alla hade något att ge.
I slutet av maj 1993 var många timmars arbete till ända. Allting inpackat och avslutat, rensopat och dokumenterat. All verksamhet gjordes som studiecirkel hos ABF. Ett bra samarbete, men det kräver också en hel del administration. Sådant arbete suger när teaterledaren allaredan är på väg in i nästa projekt. Planeringen av nya pjäser, budget, pengar och återigen pengar som aldrig räcker till, och mitt i alltihop planer för nästa och kommande verksamhetsår.

Monika

onsdag 26 juni 2019

Halmstads Kvartersteater - del 3 - Julkabarét och intensiva repetitioner vintern 1992 – 1993

Calle och Chokladfabriken med Andersbergs Kvartersteater 1993
Under hösten 1992 hade vi minst fyra repetitionskvällar varje vecka med teaterpjäsen Calle och Chokladfabriken. Det var många nya skådespelare som aldrig stått på scenen förut, och det kräver mycket arbete med trygghet, tillit och en hel del energi för att ändå åstadkomma ett bra framförande. Jag tror till och med att det är svårare att regissera amatörer än professionella skådespelare. En väl utbildad skådespelare behöver inte så mycket regi för att genast slå på alla knappar på sitt register. En amatör har ofta svårt att hitta sitt uttryck på scenen. Där gäller det att regissören kan locka och entusiasmera. Men det finns ändå en viss fördel för en amatörskådespelare – den har en otrolig glädje och vilja, vilket tyvärr ibland saknas hos de professionella.
Under hösten fick vi också lite ”kalla fötter” inför tanken att spela i cirkustält. Vi hade visserligen bokat tält och allt var klappat och klart, men att spela i tält innebär mycket kringarrangemang. Det går ju inte att bara slå igen tältduken och gå hem för natten. Det krävs inhägnad och bevakning. Det är betydligt enklare att spela i en lokal som går att låsa och lämna mellan föreställningarna. Vi började se oss omkring efter en annan lösning. Fritidsgårdens stora samlingssal var alldeles för liten för denna gigantiska föreställning. Våra ögon föll på Andersbergsskolans idrottssalar. Två styck – en för den stora scenen och publikplatser och en för loger/smink och kläder. Beslutsamt tog vi kontakt med rektorn för skolan. Han sa märkligt nog ja. Jag skriver märkligt nog, för hela arrangemanget skulle innebära att vi satte stopp för alla idrottslektioner inomhus i minst tre veckor. En dryg veckas bygge och repetitioner och sedan tio föreställningar och därefter slutligen montera ner allt och städa. Jag tycker rektorn på skolan var väldigt modig och hade en god framsynthet. Han såg inte bara elände utan också nyttan av en god verksamhet i bostadsområdet och kanske närde han också en förhoppning att det skulle vara sommarväder under spelperioden. En stor sten föll från mig. Jag hade haft mardrömmar om cirkustältet. Kanske bidrog också vår lilla kompensation till skolan. Under skoldagarna, som låg mellan föreställningarna gjorde vi ”Besök på teatern” för alla klasser på Andersbergsskolan. Det blev många lektioner, och så klart väldigt mycket arbete när vi egentligen borde fått vara lite lediga efter den långa repetitionsperioden, men helt gratis kunde vi inte få använda idrottssalarna. Vi som pedagoger fick på det sättet inte en enda dag ledigt på mer än en månad. Idag fattar jag fortfarande inte att jag orkade arbeta så intensivt. Men samarbetet med skolan blev bra och både lärare och elever var nöjda. Många år senare blev det ändå en stor föreställning i cirkustält. Teateruppsättningen Odens öga spelades i maj 1998 på Vallås bostadsområde.
Under den där hösten 1992 insåg vi också att det var väldigt många av de nya teaterentusiasterna som behövde både mer scenvana och något spännande och roligt som hände halvvägs mot premiären. Vi bestämde i all hast att göra en mindre julkabarét. Snabbt letade vi upp ett antal scener och sånger. Alla som ville fick vara med, men som väl var ville en del vila från repetitioner och ta ett långt jullov, så vi stod med en mindre skara som i ett snabbt tempo och på några veckor skapade en föreställning. Den blev både rolig och tänkvärd. Trötta och nöjda fick vi en veckas julledighet innan vi åter fortsatte i ett rasande tempo. Musiken till föreställningen arrangerades och spelades in delvis av mig och delvis med hjälp av en av skådespelarna som i sitt vanliga liv var musiker på det sedermera avsomnade Musik i Halland. Jag tog mig tid och sjöng in alla sångerna i en studio och sedan fick samtliga skådespelare ett kassettband och kunde öva sångerna hemma.
Premiären närmade sig, vi invaderade Andersbergsskolan, sprang med flygblad i trappuppgångar och hade till och med reklam på Halmstads stadsbussar. Vi målade en enorm banderoll, sydd av vita lakan, och hängde den tvärs över idrottshallens vägg. Det skulle synas lång väg att här spelades en teaterföreställning.
Men innan dess uppstod det ”lilla” problemet med rättigheter. Calle och Chokladfabriken av den berömde författaren Roald Dahl var redan uppköpt för att i framtiden bli film. Vi hade kontakt med förlaget i Köpenhamn och de bara skakade på huvudet. De sa att det inte fanns en chans att vi skulle klara av att betala en sådan kostnad.
Så fruktansvärt mycket arbete – och sedan stod vi där med att vi inte hade någon rättighet att spela pjäsen!

Monika

fredag 14 juni 2019

Halmstads Kvartersteater - del 2 - stora planer för Andersbergs Kvartersteater 1992

Monika Häägg sminkar barnen till föreställningen Guldgåsen, Andersbergs Kvartersteater 1992

Under mitt och Ulfs första år på kvartersteatern och Andersberg började vi diskutera och fundera på hur vi skulle bygga en större och mer stabil teaterverksamhet. Vi närde ett hisnande mål med att hälften av Andersbergs invånare skulle i en framtid vara med i teaterföreningen. ”Målet är intet – vägen är allt”, blev vårt måtto. Vi blåste liv i en teaterförening, som startats året innan och då av någon outgrundlig anledning fått namnet Andersbergs fria teaterförening. Kanske var namnet en protest mot tidigare ledare. Jag blev ny ordförande i föreningen och såg också till att föreningen genast bytte namn till Andersbergs kvartersteater, för det var ju det vi var, vi var Andersbergs kvartersteater och vår plats i världen var Andersberg. Några år senare bytte föreningen namn och blev Halmstads Kvartersteater. Med föreningen som grund sökte vi pengar från statens ungdomsstyrelse och allmänna arvsfonden till ett treårigt projekt som vi kallade för Andersbergs historia. Vi startade en barngrupp och en ungdomsgrupp och vi funderade på att med hjälp av pengarna från arvsfonden göra en större teaterföreställning som kunde samla många deltagare. Efter en del diskussioner fastnade vi för att dramatisera boken Calle och Chokladfabriken av Roald Dahl.
Under tiden fortsatte vi att leta pengar. Vi pratade med Lars Broman, ombudsman på hyresgästföreningen och blev erbjudna att göra ett jubileumsprogram till HFAB, det lokala fastighetsbolaget, som firade sina första femtio år. För en liten ekonomisk ersättning, till föreningen, knåpade jag och Ulf under vår sommarledighet ihop ett musikprogram som speglade den historiska tiden i både text och musik. Vi hade en snabb repetitionsperiod, lyckades få med några musiker och under en intensiv ”födelsedag” i början av september reste vi genom alla HFAB:s bostadsområden i Halmstad och spelade programmet. På kvällen blev det stor final i Norre Kattsparken och allt avslutades med ett gigantiskt fyrverkeri.
Under sommaren 1992 hade jag använt mycket av min lediga tid till att skriva ett manus på boken Calle och Chokladfabriken. Sommaren användes också till att skriva sånger och musik. Vi skulle göra en stor musikteaterföreställning med premiär i maj 1993. I mitten av den sommaren gjorde vi också sommarlovsteater med barnen på fritidsgården. Barnen spelade sagan Guldgåsen, som jag skrivit manus till några år tidigare när jag arbetade med ett projekt som kallades ”Besök på teatern”. När jag ser tillbaka och minns undrar jag om jag ens hade någon ledig tid på den tiden. Jag tror inte jag upplevde det så, men när jag idag tittar tillbaka på den här sommaren ser det verkligen inte ut som att jag hade speciellt många lediga dagar.
I slutet av augusti bjöd vi in till medverkan i den stora pjäsen. Vid första träffen kom, till vår stora glädje, mer än fyrtio anmälda teaterentusiaster. Det var både ungdomar och äldre. Vid första dekorerade fritidsgårdens stora sal med rönnbär och höstens färger och bjöd på fika.
För att lära känna alla nya deltagare inledde vi arbetet med att under en månad träffas och göra olika teaterövningar. Det blev mycket skratt och glädje. Under tiden hittade vi också bland deltagarna vilka som kunde klara att bära lite större roller. På det sättet slapp vi att göra audition, som alltid ger prestationsångest och till och med kan vara förnedrande för den sökande. I oktober startade repetitionerna. Vår plan var att spela föreställningen i ett stort cirkustält. Så blev det inte.

Monika

söndag 9 juni 2019

Halmstads Kvartersteater - del 1 - hur allt startade

Use your brain - Andersbergs Kvartersteater 1992

1991 – 2006 arbetade jag som verksamhetsledare för HalmstadsKvartersteater.
När jag 1991 började arbeta med amatörteaterföreningen, som på den tiden kallades Andersbergs Kvartersteater, förde den en ganska tynande tillvaro. Verksamheten hade startat 1986 som ett ABF-projekt och med en god idé om spirande teaterverksamhet, men som med mycket annat hade entusiasmen falnat och teaterledarna kommit och gått. 1988/89 studerade jag till teaterledare på Arbetarteaterförbundets utbildning i Bredsjö. Genom min utbildning bar jag med mig en idé om att amatörteater och egenskapande kulturverksamhet har stor betydelse för människor, inte bara som en fritidssysselsättning utan också som en utveckling av människors liv.
Människor flyter likt vilsna kroppar i samhällets brusande flod - när den vilsne kommer till Kulturens dörr hittar den inga nycklar - men amatörteatern bär på en murbräcka”.
Med de orden vill jag måla en bild av att kulturen ofta stänger ute människor och att det är nödvändigt att få kliva in i kulturens värld genom många olika ingångar. Det första steget är inte att gå och se en föreställning på Dramatens stora scen. Innan dess måste du hitta kulturens nycklar.
Andersberg är ett bostadsområde i Halmstad som stod klart under tidigt 1970-tal. Ett miljonprogramsområde med bra och funktionella bostäder till ganska låg kostnad och med ett vackert grönområde i områdets mitt, men också ett område som under åren brottats med stora problem.  Kriminalitet och droger, som ofta följer i ett starkt segregerat samhälle. Människor väljer inte i första hand att bo på Andersberg, men fattigdom och ojämlikhet tvingar socialt utsatta att välja det billigaste, oftast inte högst upp på önskelistan, men nödvändigt när plånboken är tunn. Under mina år med Kvartersteatern har jag också sett och upplevt mycket kreativt skapande, mött fantastiska människor som bär på en stor solidaritet och en förmåga att entusiasmera. Andersberg är inte bara svart och vitt, det är ett område med många färger.
Hösten 1991 kom jag tillsammans med min make Ulf till fritidsgården Metropol. Vi hade nyligen påbörjat en anställning som teaterledare. En mager tjänst på 50 %, som vi delade, men samtidigt bar vi också på en tro att teatern och den egenskapande kulturen, den som människor skapar själva, kan förändra världen. På den tiden var Hallands Bildningsförbund huvudman för verksamheten och Halmstads kommun gav stöd i form av lokaler på fritidsgården och medel till en halvtids pedagog. Vi blev uppdaterade av fritidsledarna, som entusiastiskt tog emot oss och var nöjda och glada med att det äntligen kanske kunde bli lite fart på teaterverksamheten. Den hade legat i träda och den senast anställde hade för länge sedan försvunnit ur lokalerna och var både hatad och icke önskvärd att återvända. Fritidsledarna hoppades att de nya ledarna skulle återupprätta förtroendet bland ungdomarna på gården. Med en viss oro gick jag till mötet med den lilla skara på fem personer som återstod av teatersugna ungdomar. Jag hade bakat en äppelkaka och kanske blev det också någon slags försoningskaka. Vi lyssnade och försökte skapa oss en bild av vad som hänt. Efter hand tinade den frostiga relationen och när vi gick hem bestämde vi dyrt och heligt att aldrig svika deltagarna i vårt teaterarbete. Vi skulle vara välplanerade och alltid komma i god tid. Ingen skulle behöva stå och vänta på oss. Vi skulle vara teaterledarna som det gick att lita på.
Vi startade med drama, övningar för trygghet och glädje, och så småningom improvisation. Under hösten och vintern skapade vi den första teaterföreställningen, som till viss del byggde på den frustration som fanns i deltagarna efter att ha blivit svikna av tidigare ledare. Vi improviserade och mellan teaterkvällarna skrev jag och byggde ett manus som vi kallade Use your brain – alltså använd din hjärna - och som handlade om en påhittad teatergrupp där både regissör och deltagare svek och blev svikna. För den fiktiva pjäsens deltagare blev det aldrig någon pjäs, men våren 1992 framförde den lilla spillran av kvarvarande teaterungdomar pjäsen om att använda sin hjärna. Det blev mer än tio offentliga föreställningar och dessutom spelade vi på en teaterfestival i Skövde. Kvartersteatern var på fötter igen – och nu började stora planer att smidas.

Monika

onsdag 22 maj 2019

Författarträff i Akademibokhandeln



På lördag den 25/5 kl. 14:00 gör jag ett av mina, nu för tiden, fåtal framträdanden.
Hallands Författarsällskap och Akademibokhandeln i Halmstad city håller gemensamt i en författarträff med lokala författare.
Jag kommer att berätta om min senaste roman Völvans spådom. Det blir en historisk tillbakablick på slutet av vikingatiden och år 1062 när det stod ett stort slag mellan danskar och norrmän i Laholmsbukten utanför Nissans mynning. Min senaste roman är uppbyggd kring denna historiska händelse.
Författarna Jerker Hultén och Uno Grönkvist kommer också att medverka och berätta om sina senaste böcker.
Det är fri entré och väldigt trevliga bokhandlaren Ulrika Larsson är på plats och bjuder in i sitt boktempel.
Välkomna!

Monika