Böcker av Monika Häägg

Böcker av Monika Häägg
Solbarnet, Månguden, Isvintern, Kungsgården, Jag spelar min roll, Grevens slott,Varulvens spår, Mumiens skatt, Augustimörker

måndag 20 januari 2014

Tiggarflickan av Alice Munro


Kanadensiska Alice Munro fick nobelpriset i litteratur 2013. En populär Nobelpristagare bland många svenska läsare. Nu har jag läst Tiggarflickan av Munro och därmed också blivit en av alla dessa läsare. Hon är en novellist och betecknas som ”Den samtida novellkonstens mästare. Tiggarflickan är också en novellsamling, men känns nästan som en roman eftersom samtliga noveller handlar om Rose och hennes liv.

I tio sammanhängande noveller får läsaren följa Rose under mer än fyrtio år. Rose växer upp i ett arbetarhem och livet i denna miljö präglar hennes uppväxt under 1930-talet. Genom ett stipendium får Rose möjlighet att studera och gör därmed en klassresa.

Alice Munro har en förmåga att i detalj skriva om vardagen. Det är de små händelserna, de som vi alla innefattas av, det är i dessa händelser hon är en mästare. Det är rädslor och vardagens problem som fyller dessa tio noveller. Kanske väntar jag mig för mycket när jag börjar läsa samlingen. Alla har pratat så väl om hennes författarskap att mina förväntningar har farit högt upp i himlen. Jag tycker om hennes sätt att skriva, men jag tycker inte att alla novellerna är lika lysande. Det här är inte heller en bok som jag kommer att lägga på översta piedestalen, men Munro är ändå värd att läsas mer. Jag är redan igång med nästa bokprojekt av den senaste Nobelpristagaren. Men egentligen gillar jag nog mer Nobelpristagaren 2012, Mo Yan.

Monika

lördag 18 januari 2014

Vad är en eldsjäl?


Marielle Nilsson får pris som "Årets Stjänskott" av Peter Wahlbeck
I Halmstad delas varje år ut pris till ”eldsjälar”. Människor som gjort mycket för Halmstads föreningsliv, människor som alltid ”ställer upp” och ger av sitt liv och sin tid för att andra skall få uppleva en mängd olika saker. I onsdags kväll var det en gala med mat och underhållning samt utdelning av dessa priser. Marielle Nilsson, en ung tjej i Halmstads Kvartersteater, fick priset som ”Årets stjärnskott” – en ung eldsjäl.

För det mesta är annars eldsjälarna gamla. De har hållit på i många år, troget stått där och öppnat till lokalen, fortsatt att engagera sig när nästan ingen annan har trott på ett fortsatt liv i föreningen.  Men vad är då en eldsjäl? Hur kan en sådan människa beskrivas? En själ som brinner för något. En människa som entusiastiskt och utan att lyfta fram sig själv kämpar med en verksamhet. En verksamhet som många kan ha glädje av, som ibland kan betyda liv och död. Hur många ledsna och ensamma människor har inte räddats av eldsjälarnas arbete? Ett sådant arbete kan inte mätas i pengar, ingen kan veta vad som hänt om inte eldsjälen funnits.

Tyvärr är ofta eldsjälarnas arbete dåligt betalt eller ofta inte betalt alls. Föreningarna lever på små medel. Trots detta gör de ett fantastiskt viktigt inslag i vårt samhälle. Från dessa små bidrag som satsas sker det stordåd. Föreningslivet borde få mer pengar, mer bidrag för sin fantastiska samhällsuppehållande verksamhet. Eldsjälarna borde premieras mer, inte bara få medaljer. Ge föreningarna goda ekonomiska förutsättningar och livet och samhället kommer att blomstra betydligt mer än vad det gör idag. Men tyvärr är inriktningen idag åt ett annat håll. Stöden till föreningarna minskar, förutsättningarna blir bara sämre och sämre.

Marielle som ballongförsäljare i barnföreställning 2006
Marielle Nilsson startade sin ”eldsjälskarriär” i HalmstadsKvartersteater när hon bara var en liten tjej på nio år. Nu kan hon som lite mer än tjugoåring vara denna eldsjäl som gör teaterkurser, barngrupper, regisserar teater och skriver egna manus. Men Marielle, och de andra teaterledarna i Kvartersteatern har gått en lång utbildning i teaterarbete och föreningsarbete. Hon blev inte ledare och eldsjäl över en natt.

Under många år har Halmstads Kommun satsat bidrag till denna uppbyggande teaterverksamhet. Där en del bara passerar under några år, går en teaterkurs eller är med i en barngrupp, medan en del, som Marielle och flera andra, växer till duktiga ledare.

Från i år 2014 har inte längre Kvartersteatern något stöd från Halmstads kommun. Från politiskt håll är det inte längre intressant att satsa pengar i en långsiktig verksamhet. Nu för tiden är det bara projekt som gäller. Snabbt in och snabbt ut. Varför skall vi bygga framtidens eldsjälar? Tycks politikerna resonera.
Kanske får de svaret om tio eller tjugo år, när de undrar över vart tog alla eldsjälar vägen?
 
Monika

tisdag 14 januari 2014

Boktjuven av Markus Zusak - snart biopremiär


Jag brukar inte vänta på premiärer av filmer. Men nu gör jag ett undantag. Den 28 februari är det svensk premiär för min favoritbok Boktjuven av Markus Zusak.

Jag brukar göra reklam för denna tjocka roman. Den är en av få böcker som jag läst där den trots sin stora volym var mycket läsvärd på varje sida. Förra året gjorde jag Kulturias boktips med monologer från olika skönlitterära verk. Och, så klart var Boktjuven ett av tipsen! I min senaste roman Jag spelar min roll låter jag skolbibliotekarien prata lyriskt om Boktjuven och detta gjorde att romanen också blev en del av teaterföreställningen som jag regisserade i höstas.

Vad handlar den om?
Den handlar om nioåriga Liesel som blir lämnad hos fosterföräldrar, i början av andra världskriget. Vi får följa henne genom krigsåren och den som berättar är Döden. Han som ser allt i färger, han som har så mycket att göra under de där åren. Men Liesel hämtar han inte, det klargör han tydligt i bokens början. Detta är berättelsen om människorna på Himmel Strasse när bomberna faller, men också berättelsen om hur Liesel blir en boktjuv.

 
Monika

måndag 13 januari 2014

Sorgens förvirring av Laurence Tardieu


Förra året läste jag Eftersom ingenting varar av Laurence Tardieu. En roman som jag fick en stark upplevelse av. Det är därför jag med stor spänning har läst andra romanen av Tardieu, som översatts till svenska, och nyligen utkommit. Det är härliga Oppenheim förlag som fortsätter att ge ut fler romaner av den duktiga franska författaren. Översättningen är gjord av Thérèse Eng.

Boken är självbiografisk och skriven av dottern Laurence. Hon som efter många år bryter tystnaden. År 2000 döms hennes far, som är chef för ett stort franskt företag, för korruption och hamnar i fängelse. Samtidigt får moderna besked att hon har en hjärntumör och är obotligt sjuk. Under det år som fadern sitter i fängelse dör Laurence moder. Men tystnaden har lagt sig över detta. Fadern vill inte prata om vad det var som hände. Han avtjänar sitt straff och åren går, men han vägrar att prata med sin dotter. Till slut bestämmer hon sig för att skriva en bok. Laurence vill berätta om vad det var som hände. Men fadern ber henne att vänta tills han är död. Hon lyssnar inte på honom. Hon skriver ändå och hon skriver till honom.

Sorgens förvirring känns som ett långt tal till fadern. Som att Tardieu äntligen får säga allt det där som kvävts och grävts ned i livets jord. Återigen sätter denna författare ord på känslor som är svåra att uttrycka i texter. Jag blir återigen väldigt berörd av det hon skriver. Ser hur komplicerat livet är och hur svårt vi har att kommunicera med varandra. Att vara raka och verkligen säga det vi tycker och tänker. Så mycket lättare det vore om vi öppnade och gav uttryck för våra tankar. Laurence och hennes familj lever och växer upp i en mycket borgerlig och tillknäppt värld. Med strikta regler och koder. Författaren bryter upp från denna låsta tillvaro. Hon vill inte leva i den världen. Det vill inte jag heller. Den är fylld av rädsla. Men vi som läser har något att lära.

Monika

lördag 11 januari 2014

I gryningen låg där ett brev


Då och då får jag brev från läsare som berättar om upplevelsen av att läsa mina böcker. För det mesta är det digitala brev, men ibland dyker det också upp handskrivna. Tidigt på morgonen, när det fortfarande är mörkt, hämtar jag tidningen i brevlådan. Ibland stannar jag och tittar på stjärnorna, ibland skyndar jag mig in igen för regnet och blåsten sveper runt min morgon.

I dag låg där inte bara en tidning utan också lite post. Kommer brevbäraren på natten, undrar jag. För posten kommer allt senare.

Brevet var från en av mina läsare, som nyligen läst Jag spelar min roll och nu ville berätta om de tankar som romanen hade väckt. Elvira, huvudpersonen i min bok, är ju en väldigt mobbad och utstött flicka. Hon kallas för Fetto och för många andra öknamn.

I brevet får jag läsa om hur tyvärr vanligt det är att människor blir mobbade och kallade för olika saker. Det är inget nytt problem, även om jag tror att det ökat. Om att bli kallad för ”Lumpen” för att man har ärvda kläder eller om läraren som på 40-talet ger sina elever stryk, men egentligen bara avreagerar sig för hur han blir behandlad av de andra lärarna. Vuxenmobbning finns och kan vara väldigt stark.

Jag är glad för att min bok väcker tankar och minnen. Sådant som vi kan prata om för att lyfta fram och kämpa emot. Att våga säga ifrån när någon medmänniska blir illa behandlad är väldigt svårt. Det krävs mod. Jag hoppas att min roman sprids runt om i landet på skolor och hos människor både unga och gamla.

Min läsare slutar med att skriva att han är imponerad av min produktivitet (vilket jag själv egentligen inte är, jag tycker inte jag är så produktiv). Sannolikt har den legat latent men fått sitt utlopp nu, skriver han. Som Jörgen Nash sa på 50-talet: ”konstnärligt och litterärt skapande kräver tid”.  

Monika

tisdag 7 januari 2014

Pojkarna av Jessica Schiefauer


Min första roman som jag läst klart i år blev Pojkarna av Jessica Schiefauer. En ungdomsroman som jag tänkt länge att jag skulle läsa. Den utkom 2011 och fick samma år Augustpriset.

Pojkarna handlar om de tre flickorna Kim, Bella och Momo. De smyger omkring i skolan och försöker undvika pojkarnas trakasserier. Det är bara på fritiden tillsammans som de vågar vara sig själva. Momo odlar och har ett eget växthus. Runt detta samlas vännerna och fantasin flödar. Det är maskerader där de blir något annat än den person de är. En dag anländer en mystisk växt. En blomma som visar sig ha märkliga krafter. På kvällar och nätter förvandlas flickorna till pojkar. De blir flickor i pojkars kroppar.

Den här boken tycker jag verkligen inte är en ungdomsroman. Jag tror man måste vara vuxen och levt igenom ungdomstiden och kanske också få en hel del livserfarenhet för att fullt ut förstå vad det är som händer. Visst den handlar om barn och ungdomar och den är väldigt hyllad, men vad säger en fjortonåring om boken? Jag vet inte, men jag gillar den. Det är en stark skildring av det komplicerade livet som det innebär att växa upp med problem att hitta sig själv, att våga vara sig själv. Jag vågade inte vara mig själv när jag var fjorton år. Det tog lång tid om jag ens nu, som snart sextioåring, är mig själv. Tveksamt. Men jag är bättre på att vara mig själv än jag var då.

Romanen har också blivit teater och spelas under vintern på turné med Riksteatern.

Monika

torsdag 2 januari 2014

Springa med åror av Cilla Naumann


För en tid sedan läste jag ungdomsboken Kulor i hjärtat av Cilla Naumann. Strax före nyår läste jag också Springa med åror. Romanen ingår i ett läsprojekt som heter Hela Halland läser och som är initierat av Hallandsposten, Hallands Nyheter, Regionen och biblioteken i Halland. Eftersom jag reserverade denna bok på biblioteket så har jag fått vänta ett tag på min tur. Det innebär väl förmodligen att det är många som passat på att läsa i samband med projektet och det tycker jag är mycket positivt, så då väntar jag gärna.

Springa med åror handlar om Monika och Johanna och allt utspelar sig vid havet i Halland. Monika lever på en strandnära gård och Johanna är Stockholmsflickan, stadsflickan som på somrarna kommer på besök. De är från skilda världar, men möts ändå i ett gemensamt sommarlovsliv tillsammans. Många år efteråt tänker Monika tillbaka på den där tiden.

Jag gillar Cilla Naumanns förmåga att tränga in och beskriva människors liv. Det vardagliga livet som plötsligt blir väldigt spännande att läsa. Jag är däremot tveksam till att sätta den här boken i händerna på någon som inte brukar läsa. Det är visserligen inget komplicerat språk. Den är lättläst, men själva historian och Naumanns sätt att beskriva den på är ganska komplicerat. Jag hade nog valt en bok som kan fånga den ickeläsande människan. Det gäller ju alltid att hitta rätt bok till rätt person. För hoppningsvis blir läsaren fångad och vill läsa mer, själv leta upp nya böcker och fortsätta läsa och aldrig sluta. Den här romanen passar nog bättre för dem som redan är frälsta läsare. Men den passar mig, så jag kommer säkert att läsa fler böcker av Cilla Naumann.

Monika