Lyckebo, Jul på Lyckebo och Vår på Lyckebo

Lyckebo, Jul på Lyckebo och Vår på Lyckebo

fredag 19 juli 2019

Halmstads Kvartersteater - del 5 - Så har vi jultid 1993

Repetitioner av Cabarét så har vi jultid med Andersbergs Kvartersteater 1993
Sommaren ägnade vi åt att skriva scener och sånger till en julkabaré. Vi ville fånga upp alla nya entusiaster och inte släppa den optimistiska känslan som uppstod med Calle och Chokladfabriken – en slags effekt som blir när publikens jubel möter skådespelarna. Efter månader av tragglande repetitioner får de äntligen lön för mödan. Den känslan är väldigt speciell. Det blir som vingar, som kan bära en människa hur långt som helst. Tillsammans flyger vi och tillsammans kan allting hända! Jag som regissör har tyvärr för det mesta inte upplevt denna känsla lika starkt som skådespelarna. Mitt arbete varar fram till premiären, sedan måste jag släppa och låta föreställningen leva sitt eget liv. Visst finns jag kvar och är ofta den som fortfarande håller i uppvärmning, öppnar och låser dörren och ser till att ljud och ljus fungerar, och till slut också ser till att allting blir städat och nermonterat, men mentalt har jag redan lämnat och är i mina tankar på väg in i nästa projekt. Repetitionsperioden är den tiden jag lever – det är då jag skapar. Jag ser också hur skådespelarna svetsas samman och blir till en gemensam enhet, som strävar efter samma mål. Den tiden kan liknas vid att vrida upp en fjäder – eller forma lerklumpen – som till slut blir en skimrande och lättflyktig fjäril, som bara lever en kort tid. Men jag har varit lika stolt varje gång det är premiär. Det är mina barn som står på scenen och de gör det bästa de kan. Det är gott nog.
Orkestern till Cabarét - Så har vi jultid med Andersbergs Kvartersteater 1993
Den hösten startade vi två nya barngrupper för barn. En för barn som var sju till nio år och en för barn som var tio till tolv år, med hjälp av en ALU-plats (den tidens arbetsmarknadsåtgärd) för Camilla A., som spelat Willy Wonka. Under september började också repetitionerna till Så har vi jultid. Det hade tillkommit en del nya skådespelare, men också en del av det gamla Calle-gänget som inte ville fortsätta. Ett stort tillskott blev Gilda, en kvinna från Chile som arbetat som professionell dansare i sitt tidigare hemland. Hon erbjöd sig att hjälpa till och blev vår duktiga koreograf. Thomas A. var vår ljudtekniker under Calle-pjäsen och han var också en bra gitarrist. Han hade startat en orkester på fritidsgården för arbetslösa ungdomar. Julkabarén fick på det sättet en riktigt proffsig inramning med en alldeles egen orkester. Thomas bor sedan många år i USA och arbetar som musiker. Bland annat med filmmusik.
Både jag och Ulf hade också ett slags beredskapsarbete via arbetsförmedlingen, som komplement till våra tjänster på 25 procent. En bra arbetsmarknadsåtgärd som gav många teaterintresserade en hemvist för sitt skapande, men också ringar på vattnet för hela Halmstads Kommun. Det går aldrig nog att poängtera den egenskapande kulturens betydelse för både människors liv och samhällets utveckling. Genom dessa åtgärder fick jag också möjligheten att se vad som händer när jag själv som teaterarbetare inte behövde hoppa runt och leta arbetsprojekt utan kunde satsa all min tid på att utveckla idéerna med kvartersteatern. Jag blev inte rik, men jag blev rik på erfarenhet och jag fick se hur människor växte genom teaterns kreativa värld. Det blev många år med osäkra anställningsförhållanden och magra inkomster, men också med en stor glädje över verksamhetens utveckling. Det fanns inte många kronor till varken lön, scenografi, kläder, ljus och allt annat som behövs till en teaterpjäs, men på något mirakulöst sätt lyckades vi alltid trolla fram precis så mycket som behövdes.
Mitt i den där hösten 1993 och repetitionsarbetet letade vi också nya lokaler. Vår verksamhet hade blivit så stor att vi ständigt ockuperade fritidsgårdens samlingsrum. Det blev ett problem och det började bli ohållbart. Vi kontaktade HFAB – det kommunala fastighetsbolaget – som ställde sig positiva till att försöka hitta någon form av egna kvartersteaterlokaler. Drömmen om en alldeles egen teater fanns som en lysande hägring.
Uppvärmning pågår till föreställningen Cabarét - så har vi jultid med Andersbergs Kvartersteater 1993
Till första advent hade vi premiär på Så har vi jultid. Det blev två helger med fullsatta föreställningar och det kändes som en succé. Inramningen till kabarén var ett par, spelade av Martina och Ronny, som under en sen kväll i ett varuhus letar efter en vagga för den bebis som snart var på väg. I varuhuset stöter de på allt mellan himmel och jord speglat ur den tidens samhälle, och speglat ur den hysteri som köptemplen lockar oss med, och idag tyvärr lockar oss ännu mer.  Vår bästa tid är jul, sjöng varuhusets biträden som inledning. Julen blev som en röd tråd. Det var luciatåg med besparingar och med avklippta nattlinnen, och som bara sjöng halva luciasången. De två gamla damerna, spelade av Anneli K. och Anna-Lena A. som vill renovera sitt hus och letar efter en husläkare blev en riktigt rolig förvecklingsscen. Anna-Lena var en av de nya förmågorna och hon blev sedan kvar under flera år. Det såldes hembiträden till hugade spekulanter och till och med Jultomten fick känna på ett hårdnande samhälle när han, som symbol för godheten, ändå blir nedslagen av en uppretad mobb. Så klart slutade allt ändå i frid och fröjd. I slutscenen föds ett litet barn som läggs i varuhusets julkrubba och avslutningen med Jul, Jul strålande jul som gled över i John Lennons So this is Christmas blev en känslosam avslutning och titeln fick också ge namn åt hela föreställningen. Jag hade komponerat några nya sånger och den jag minns mest är Tomtens sång, som återanvändes många gånger i senare föreställningar. Med tidens gång har jag också ändrat titeln på sången till Kvinnans sång för den handlar egentligen inte alls om jultider. Den är en sång till alla som har blivit och som blir utsatta för våld, genom historien, i denna stund och runt om i alla jordens hörn. Jag tycker fortfarande att den sången är den bästa jag åstadkommit av de nästan hundra sångerna som jag komponerat. I Tomtens sång och slutsångerna gör jag också en av få egna insatser på scenen, under alla år med kvartersteatern. Jag ville inte att mitt fokus för kvartersteatern skulle finnas i att jag hade en egen vilja att stå på scenen – jag skulle inte vara skådespelaren eller sångerskan – jag skulle vara ledaren, som såg till att så många som möjligt fick vara med om den fantastiska upplevelse som amatörteatern skapar. Den tanken fortsatte jag att följa under alla mina verksamma år.
Monika

tisdag 9 juli 2019

Halmstads Kvartersteater - del 4 - Calle och Chokladfabriken 1993

Calle och Chokladfabriken med Andersbergs Kvartersteater 1993
Vi lyckades att lösa problemet med rättigheterna. Förlaget i Köpenhamn gav oss en muntlig rättighet att spela pjäsen eftersom vi var en liten amatörteaterförening, som inte spelade för att tjäna några pengar. Vi kunde andas ut, men jag lovade dyrt och heligt att aldrig mer dra igång något teaterprojekt utan att först se till att rättigheterna var helt solklara.
När jag tänker tillbaka på Calle och Chokladfabriken minns jag speciellt när vi tryckte affischer. En stor blå affisch med en gigantisk chokladkaka i guld. Vi tryckte för hand genom att lägga färgerna i olika lager. Vår underbara praktikant Lena var en superkraft i slutarbetet av allt praktiskt arbete. Hon målade, tryckte, fixade biljetter och fanns med överallt. De fantasifulla kläderna syddes av textileleverna på Sturegymnasiet. Visst blev det många vändor fram och tillbaka till gymnasieskolan – vi pratade och funderade – eleverna skapade och sydde. Ett väldigt bra samarbete. Jag minns speciellt Willy Wonkas rosa frack med hög hatt och den gult lysande och spetsprydda Erica Salt med lika gult skimrande föräldrar. Så billigt som möjligt, fick vi hela tiden säga. Ekonomin tillät inga utsvävningar. Den finurliga scenografin ritades och byggdes av Peter Dillberg – en gudabenådad man som några år senare startade firman Ljus och Dekor, som nu för tiden bygger scenografier åt en stor mängd teateruppsättningar runt om i hela Sverige.
Innan vi spelade sista föreställningen tog jag ett foto på hela ensemblen. Det fortsatte jag att göra under alla mina år med kvartersteatern och den långa raden teateruppsättningar. Tråkigt nog är just det fotot borta och jag har ingen aning om vart det tog vägen, kanske fungerade inte kameran som den skulle, och på den tiden var det inte digitalt. Märkligt nog minns jag ändå alla väldigt klart och tydligt. Både ansikte och namn har etsats fast i mitt liv. Alla är speciella och alla har bidragit med en del av sitt liv. Alla är unika i sitt uttryck – alla har speciella egenheter – något som jag som ledare och regissör alltid fick försöka förhålla mig till och försöka plocka fram det bästa ur varje individ.
Violetta Fagervy i Calle och Chokladfabriken med Andersbergs Kvartersteater 1993
Några av skådespelarna från Calle och Chokladfabriken har fastnat extra mycket i mitt minne. Annelie, som spelade den tuggummituggande Violetta Fagervy var en väldigt ung tjej som jag mött några år tidigare när jag gjorde ett kulturprojekt och letade teaterintresserade för Handelsanställdas förbund. Hon arbetade som butiksbiträde i en konsumaffär och blev genast intresserad av att vara med och spela teater. I föreställningen Calle och Chokladfabriken skulle hennes rollfigur plötsligt blåsas upp som en ballong mitt framför publiken. Det löste vi genom syrgastuber och ett bildäck, som hon hade monterat under klänningen. Annelie blev några år senare kassör i teaterföreningen och var under lång tid med och spelade i mängder med föreställningar. Annelie var alltid glad och positiv – lätt att arbeta med. Jag tror hon har fortsatt med sitt glada sätt även utanför teatern. Då och då möter jag henne – alltid lika sprudlande glad. Petra spelade den ständigt skjutgalne och tevetittande Micke Tevén. Petra dök upp en kväll när vi redan satt stopp för anmälningar och startat repetitionerna. Hon stod utanför dörren när alla gått in och jag stannade kvar och pratade med den teatersugna tjejen, som dök upp så oväntat, och bestämde sedan att vi nog behövde ytterligare en ungdom. Det ångrar jag inte. Trots att hon bara gick på högstadiet klarade hon rollen som Micke Tevén galant. Hon var sedan med i teatern under många år, blev barngruppsledare och fortsatte med att gå teaterledarutbildning i Hällefors. När hon var färdig med utbildningen blev hon en av Kvartersteaterns anställda under de två sista åren på nittiotalet.
Jag skulle nog kunna skriva en liten historia om alla som var med i pjäsen. Ulla var 67 år och äldst, nyinflyttad från Göteborg. Hon hade lite problem med busstider, så jag brukade köra och hämta henne med min bil när jag ändå var på väg till repetitionerna. Ronny var som klippt och skuren till att vara den mystiske dockteaterspelaren och berättaren av historian – han blev också kvar i föreningen och det går nog nästan inte att räkna alla föreställningar han har varit med i. Madeleine ringde en bit in på hösten och undrade om det inte gick att få en liten roll i pjäsen, kanske sjunga i någon sång eller så – det ordnade jag – sedan blev hon en av klipporna i föreningen och styrelseledamot i många år. Linda som sjöng vackert och spelade flera olika roller – också en klippa med många år i både styrelse och som skådespelare. Christoffer som spelade August Glupsk – uppstoppad med mängder av kuddar – fortsatte i många pjäser och blev så småningom dansare och koreograf.
Camilla – som spelade Willy Wonka, Lina, Stefan, Ulla-Britt, Marcus – som den entusiastiske godisförsäljaren, Jan-Einar som spelade farfar, och inte minst Dennis, min son, som spelade Calle Spann – den lycklige vinnaren av Wonkas chokladfabrik. Den ende jag vågade anförtro en sådan stor roll och som var tillräckligt ung, men ändå hade flera års erfarenhet av att stå på scen.
Alexandra var bara tretton år när hon var med i den stora föreställningen. Sorgligt nog omkom hon i en trafikolycka i slutet av 90-talet. En glad tjej som älskade att få stå på scenen och som också fortsatte i teaterverksamheten under många år. Vi skickade en hälsning från teatervännerna. Så fruktansvärt sorgligt. Alexandra var också med i barngruppen som gjorde den väldigt speciella barnpjäsen Tuva-Lisa, som också hade premiär i maj och spelade några föreställningar på fritidsgården Metropol. Kläder, masker, smink och rödprickig dekor på gul botten, och så klart en nykomponerad sång om flickan Tuva-Lisa. Huvudrollen spelades av alla barnen. Alla fick vara Tuva-Lisa i grön tröja, röd kjol, basketdojor och hästsvans.
Calle och Chokladfabriken med Andersbergs Kvartersteater 1993
Alla finns där, både barnen i Tuva-Lisa och alla skådespelarna i Calle och Chokladfabriken, som en del av mitt hjärta, precis så som hela kvartersteatern för alltid är en del av mig, så länge jag finns och minns. Vi blandade i åldrar – ung och gammal fick mötas – och det tror jag var en av kvartersteaterns stora tillgångar. Var möts ung och gammal på ett naturligt sätt i samhället – finns det någon sådan plats? Teatern överbryggade gapet mellan generationerna. Alla hade något att lära – yngre lärde sig av äldre – äldre lärde sig av yngre. Alla hade något att ge.
I slutet av maj 1993 var många timmars arbete till ända. Allting inpackat och avslutat, rensopat och dokumenterat. All verksamhet gjordes som studiecirkel hos ABF. Ett bra samarbete, men det kräver också en hel del administration. Sådant arbete suger när teaterledaren allaredan är på väg in i nästa projekt. Planeringen av nya pjäser, budget, pengar och återigen pengar som aldrig räcker till, och mitt i alltihop planer för nästa och kommande verksamhetsår.

Monika