Lyckebo, Jul på Lyckebo och Vår på Lyckebo

Lyckebo, Jul på Lyckebo och Vår på Lyckebo

onsdag 30 december 2015

Gott nytt år från Monika Häägg

Philopappos Aten 2015

Ett år går fort, förfärande fort. Det är knappt att det börjar innan klockan klämtar för ett nytt.
Eller så går det långsamt, oändligt långsamt. Minuter tickar fram, och dagarna är fyllda av timmar som känns som evigheter.
Men till slut så sitter man där ändå och tycker att året gick med en rasande fart. Bilder av händelser flimrar förbi bakom ögonlocken, glada stunder, sorgliga stunder, långtråkiga stunder, förkylda stunder. Nätter med hosta, dagar med sol, stunder med tårar.

Jag lever enkelt, inga stora inkomster betyder också inga stora kostnader. Ett sätt att leva, så som jag valt att göra sedan många år. Jag jobbar på det där med enkelhet, jag blir bättre och bättre på att leva sparsamt, inte bara för den minimala ekonomin, utan också för att liten konsumtion innebär mindre slitage på vår gemensamma jord. Det är många år sedan jag insåg att garderoben är full av kläder, jag behöver inte köpa fler, använd det som redan finns.
Men allt annat? Mat, att aldrig slänga något, att aldrig låta något förfaras, också ett gyllene måtto som jag låtit genomsyra årets dygn under många solvarv  tillbaka. God mat, hemlagad, mycket rotfrukter och baljväxter, är bra både för ekonomin och för miljön. Billig mat behöver inte betyda dålig mat.

Resa och upptäcka gör jag helst nära, helst till fots, eller på cykeln. Det finns så mycket spännande att se för den som vill se, jag behöver inte flyga över hela jorden. Ibland räcker det att sitta ner och betrakta människor, djur, växter, vinden som blåser i den gröna linden, eller havets mångskiftande färgsättning. Ibland har jag varit molnspanare, och tankefunderare, och så reser jag så klart i böckernas värld. Ett fantastiskt miljövänligt sätt att resa jorden runt på.
Molnspanare vid havet

Jag skäms lite över att jag ändå tog flyget till Aten, till de där två veckorna som författarstipendiat i Ariane Wahlgrens hus på Philopapposkullen. Det hade känts bättre att åka tåg. Men det var krångligt, svårt och faktiskt dyrt. Jag lovar att jag skall bli bättre på att välja sätt att resa, mer fot, mer tåg, mer buss, och undvika flyg. Det får bli ett nyårslöfte.

En liten sak förändrade jag till jul. Jag slutade köpa värmeljus. Varför köpa ljus med engångsbehållare som sedan måste återvinnas? Det är väl bättre att använda det där aluminiumet i en direktprocess till något som är mer viktigt, än att ta omvägen om ett engångsljus, som skall sorteras och återanvändas. I fortsättningen blir det bara vanliga stearinljus, det duger gott, lågan är densamma, lyser lika vackert.

Rönnbären rodnar - på spaning efter hösten
Nu sjunger året på sista versen och dagarna är mörka, men vi går mot ljusare tider. Det känns positivt. Något nytt väntar runt hörnet. Årsresan börjar strax. Det är bara att kliva på och följa med.

Ett trevligt, glädjefullt, enkelt och gott nytt år!


Monika

tisdag 29 december 2015

Mary av Aris Fioretos


Mary av Aris Fioretos var nominerad till Augustpriset 2015. Det fick mig att bli nyfiken på boken, och eftersom den också varit rekommenderad av några av mina läsvänner så ställde jag mig i kö på biblioteket. Efter en kort tids köande var det min tur att läsa.
Mary utspelar sig i Grekland 1973. Det är militärdiktatur och studenterna har gjort uppror. Den unga Mary studerar arkitektur på universitetet. Hennes pojkvän är aktiv i revolten och i samband med militärens kväsande av upproret grips Mary och anklagas för statsfientlig verksamhet. Hon förs tillsammans med många andra till säkerhetstjänstens beryktade högkvarter. De försöker med olika metoder få henne att avslöja namn på dissidenter, men Mary vägrar att tala, hon berättar inte ens vem hon själv är.
När jag läser den här romanen förstår jag verkligen varför den blev nominerad till Augustpriset, borde den inte till och med vunnit priset? Den är en stark skildring av en människas utsatthet, och när jag läser känns det nästan som att jag, som läsare, är den fängslade Mary. Närmare än så kan inte upplevelsen av förtryck och våld bli, utan att det är självupplevt. Det är ingen lätt läsning, inget som passerar förbi och sedan glöms bort. Det här är en roman som alla borde läsa.


Monika

Mary hos Bokus
Mary hos Adlibris

fredag 18 december 2015

Berättelser från de inställda upprorens tid av Per Olov Enquist

Från min fars bokarv plockar jag då och då fram en bok som jag inte läst tidigare. Per Olov Enquist var en av hans favoritförfattare och nu har jag läst en novellsamling som heter Berättelser från de inställda upprorens tid. Samlingen utkom som Månadens bok 1974.

På baksidan berättar Per Olov att novellerna handlar om ”syskon” till fru Meckel, vänliga, trofasta själar, lojala mot sina förtryckare samtidigt som de vagt och oklart kände sig bedragna. Vem var då fru Meckel? Svaret finns i den första novellen som heter De trofasta själarnas oro. Den handlar om herr Bachmann, han som sköt Rudi Dutschke (de tyska studenternas vänsterledare 1968). Rudi överlevde, men fick svåra skador, och avled 1979 i sviterna av dessa skador. Bachmann dömdes till fängelse och under fängelsetiden går han sönder och känner sig lurad. Efter många självmordsförsök lyckas han till slut att ta sitt liv. Många skrev brev till Bachmann, till och med Rudi Dutschke, men de flesta brydde sig inte Bachmann om.  Men en av brevskrivarna var fru Meckel, en kvinna född 1915 och på den tiden ungefär sextio år, och hennes brev tycks ha påverkat honom. Hon berättar om varför hon hade en så märklig rädsla för ”politiken”, och i den historian finns också syskonskapet med människorna i de övriga novellerna.

Det här är intressanta skildringar av människors liv och tillkortakommande. Speciellt första novellen, med historian om fru Meckel, sitter kvar hos mig som läsare efter att jag lagt boken ifrån mig. Per Olov Enquist är en mästare på att berätta.


Monika

Berättelser från de inställda upprorens tid som e-bok hos Adlibris
Berättelser från de inställda upprorens tid som häftad bok hos Bokus

lördag 12 december 2015

Hem till havet av Sven Edvin Salje

För några veckor sedan köpte jag åtta böcker av Sven Edvin Salje, nästan alla böcker av författaren som fanns till salu på Byring & Bråte, Amnesty Halmstads second-handförsäljning. En vän till mig är engagerad ideellt i bokavdelningen och tipsade mig om att det fanns många titlar av min favoritförfattare. I den stora högen fanns flera av titlarna i Saljes serie om Motorpabonden Kjell Loväng. Nu har jag läst sista delen som heter Hem till havet.

I sista delen har Kjell lämnat Lovängsgården och flyttat till ett litet hus vid havet. Hans fru Birgit är död och barnen vill ha sin del av arvet, så motvilligt blir Kjell tvingad att lämna den älskade gården. Elin, Kjells ungdomskärlek och granne, som är änka sedan några år tillbaka, hjälper honom och följer med till huset. Det är januari månad. Snön yr och havet dånar utanför knutarna. Tillsammans renoverar de huset och bekantar sig efter hand med fiskarmänniskorna i den lilla byn. De söker ett liv tillsammans och sakta finner de sig tillrätta i den nya miljön.

Det här är en fantastisk och eftertänksam avslutning på den långa bokserien, som innefattar titlarna På dessa skuldror, Människors rike, Densöker icke sitt, Lågan i kvällen och slutligen Hem till havet. Läsaren lotsas på ett varsamt sätt genom Kjells och Elins betänkligheter med flytten från gård och bygd, och det nya livet tillsammans vid havet. Det känns verkligen i varje mening att de fått en nystart i sin kärlek till varandra och att det blir en meningsfylld avslutning på båda deras liv. Livet är inte rakt, livet är fyllt av krokiga vägar, som gör vandringen svår. Sven Edvin Salje hade en stor förmåga att skildra denna vandring.


Monika

lördag 5 december 2015

Det som inte dödar oss av David Lagercrantz

När det blev bestämt att David Lagercrantz skulle skriva en fortsättning på Stieg Larssons Milleniumböcker var jag väldigt skeptisk till att överhuvudtaget läsa, men nu har min nyfikenhet tagit överhanden och efter en tids köande på biblioteket så blev det min tur att läsa Det som inte dödar oss.

Romanen startar med att professor Frans Balder har sagt upp sig från sitt arbete i Silicon Valley och flugit hem till Stockholm för att hämta sin autistiske son August, som modern har ensam vårdnad om. Sent en natt några dagar senare ringer Frans Balder Mikael Blomkvist på tidningen Millenium och ber honom att komma till sitt hus. Professorn har något att berätta. Milleniumtidningen är sedan en tid tillbaka i kris och Blomkvist är långt ifrån forna dagars journalistiska glans. Han är i behov av ett scoop. Tidningen hotas också av att det norska tidningsimperiet Serner gått in som delägare, och nu kräver att tidningen lägger om stil. Lisbeth Salander har sedan en längre tid hållit sig gömd, men deltar i en hackerattack mot Nationella Säkerhetsmyndigheten NSA, i USA. Återigen korsas Blomkvists och Salanders vägar.  

Jag är förvånad över hur snabbt jag fastnar i den här romanen. Jag läser inte speciellt mycket spänningslitteratur längre, och jag var väldigt tveksam till en fjärde bok om Blomkvist och Salander. Men jag får se mig besegrad. Jag tycker Lagercrantz har lyckats bra med att fånga de gamla karaktärerna från Stieg Larssons böcker, och göra en ny fortsättning som känns som en spännande bladvändare. Salander fortsätter att vara superhjälte och Blomkvist fortsätter att vara den grävande journalisten. Kanske att vissa dialoger ibland är lite väl långa och fåniga, men kanske var det så också i Stiegs Larssons böcker. Eftersom det var ett tag sedan de lästes så sviker minnet mig.
Men Det som inte dödar oss är på det hela taget en spännande bok.


Monika 

Det som inte dödar oss hos Bokus
Det som inte dödar oss hos Adlibris

söndag 29 november 2015

Röta av Siri Pettersen

Jag har läst andra delen i fantasyserien Korpringarna av den norska författaren Siri Pettersen. Första delen heter Odinsbarn och andra delen heter Röta.  Tredje delen utkom nyligen på norska.

I Röta fortsätter läsaren följa den svanslösa Hirka som lämnat Ymslandet och kommit till människornas värld. Den sextonåriga Hirka har hela sin uppväxt levt bland Ymsfolket som har svans, vilket hon saknar, och hennes nya tillvaro bland människorna blir som papperslös i ett nutida London. Hon har lämnat sin älskade Rime, som hon aldrig får återse. Hirka är en människa och har ingen plats i Ymslandet. Hon har fått tillfällig respit i kyrktornet hos fader Brody, en snäll präst, men hon är jagad av okända, och en fruktad människojägare blir hennes bundsförvant samtidigt som en så kallad likfödd också finns i hennes närhet. Under tiden följer läsaren också Rime och hans kamp i Ymslandet. Men vad är Hirka för något? Är hon verkligen en människa?

Röta är till och med ännu bättre och mer spännande än första delen Odinsbarn. I första delen fick jag läsa ganska långt innan jag tyckte det blev spännande och driv i mitt läsande. I Röta kopplar författaren snabbt in läsaren i ett rafflande händelseförlopp. Vem är vän och vem är fiende? Varken Hirka eller läsaren vet, och det tycker jag är extra bra.

Jag väntar givetvis spänt på att sista delen i trilogin blir översatt och utgiven på svenska. Det här är en riktigt bra fantasyserie.


Monika

Röta hos Adlibris
Röta hos Bokus

söndag 15 november 2015

Solbarnet av Monika Häägg


2009 utkom min första bok Solbarnet. En historisk saga om bronsåldersflickan Fry. Under åren sedan dess har den funnits som inbunden och från 2012 som e-bok. Genom åren har jag haft många läsare både barn, ungdomar och vuxna.
Solbarnet handlar om Fry som växer upp under svåra omständigheter. En kväll blir hon anklagad för att ha stulit offergåvorna.  Hon förs till Kungsgården och döms till att bli det första människooffret på lång tid. Men som utvald av Solgudinnan visar hon sig vara ett Solbarn med magiska krafter.

I sagan om Fry finns en konflikt mellan Solgudinnan och Månguden, men egentligen är det människornas kamp om makten över området. Intrigerna och kampen om makten fortsätter i böckerna Månguden, Isvintern för att få sin slutliga upplösning i fjärde delen Kungsgården.

Nu i november utkommer Solbarnet också som limbunden med mjukpärm.  En något billigare pocketvariant, som kan vara ett bra julklappstips.

Solbarnet  och sagan om Fry är en böcker för både ung och gammal.

Monika

Solbarnet hos Adlibris
Solbarnet hos Bokus


fredag 13 november 2015

Lågan i kvällen av Sven Edvin Salje


”Sven Edvin Salje (1914–1998) föddes i ett hantverkarhem i Jämshög i västra Blekinge. Han växte upp som den yngste av tre bröder i ett bokvänligt hem. Fadern dog när Salje var sexton år. Han fick arbete i byns största lanthandel. De tio åren bakom disken har Salje kallat sina universitetsår”.
Så står det skrivet som inledning i biografin på Saljesällskapets websida. Jag har nu läst Lågan i kvällen, fjärde delen i Saljes serie om familjen Loväng i Motorpa by. Som jag redan skrev efter jag läst Den söker icke sitt, tredje delen, så har Sven Edvin Salje blivit en favoritförfattare. Lågan i kvällen har bara förstärkt den tanken.

I fjärde delen har tiden gått och människorna i Motorpa har blivit äldre. Många unga har lämnat bygden och många äldre har fallit ifrån och lämnat jorden. Kjell Loväng och hans hustru Birgit kämpar och sliter med sin stora gård. Det har blivit allt svårare att få hjälp med dagsverken och gården är skuldsatt. De tre barnen lämnar gården för studier, något intresse att ta över och bruka jorden finns inte. Kjell grubblar över om han gjorde rätt som valde att stanna kvar i bygden. Hade inte han och Birgit haft det mycket lättare och bättre om de flyttat till Stockholm?

När jag läser de sista raderna i Lågan i kvällen längtar jag redan till Hem till havet, femte och sista delen i Saljes mäktiga släktkrönika om en bygd i förvandling. Jag gråter med den vackra skildringen av den gamla Inga Lovängs sista dagar i livet. Jag lider med den kämpande och utslitne Kjell Loväng som till slut får ge upp och lämna sin gård. Inför ensamheten när Birgit dör och barnens krav på sin andel i arvet ger han upp och släpper den bygd som han så envist bitit sig fast vid. I böckerna finns en djup förståelse för jorden och livets outgrundliga tillkortakommanden. Jag bugar återigen för Sven Edvin Saljes stora förmåga att skildra den jordbrukande människans kamp och slit, men också människans innersta tankar och förhoppningar.

Jag har tidigare skrivit om På dessa skuldror, Människors rike och Den söker icke sitt.

Som kuriosa kan jag nämna att Lovängsgården (som egentligen heter Södra Gillesnäs och är förebilden för gården i böckerna) är en konferensgård/bed&breakfast som också under sommartid visar filmerna som bygger på bokserien om Lovängsfamiljen. Dit vill jag gärna göra ett besök.


Monika

onsdag 11 november 2015

Halländsk bokmässa på Komedianten i Varberg


Novembermörkret sänker sig över oss och dagarna blir allt kortare. Men det finns ljuspunkter i allt det mörka och grå. En sådan är den halländska bokmässan som i år blir på Varbergs bibliotek Komedianten. Lördagen den 28 november kl. 10 – 16 fylls biblioteket av halländsk litteratur. Arrangör är Region Halland i samarbete med Hallands författarsällskap och Komedianten. Under dagen kan besökare möta både författare, bokförlag och litterära sällskap. Det blir utställarbord och tre olika scener som kommer att bjuda på en lång rad med programpunkter.
Givetvis kommer jag att vara där! Jag har tillsammans med Hallandsförfattarsällskap varit med och under flera år drivit idén med en alldeles egen bokfestival i Halland. Premiär var det hösten 2014 på Halmstads stadsbibliotek och nu tar Varberg över stafettpinnen.


I år har jag med mig min nya barnbok Grevens slott, och klockan 15 på eftermiddagen gör jag ett framträdande i sagorummet. Jag kommer att berätta och visa bilder om Monster, vampyrer och andra läskiga figurer. Och så läser jag lite ur min egen bok som handlar om tre barn som avslöjar en vampyr. Ett familjeprogram från 5 år.

Besök gärna Region Hallands websida och läs om alla utställarna.  Inom kort kommer det också att finnas ett program för hela dagen.

Är du i närheten av Varberg så hoppas jag vi ses på den halländska bokmässan!


Monika

söndag 8 november 2015

Barnmorskan i East End av Jennifer Worth


För några veckor sedan fick jag boken Barnmorskan i East End av Jennifer Worth (1935-2011). Och det var ren tur för boken var egentligen avsedd för ett födelsedagsbarn, men när föremålet för firandet redan hade läst sin present så fick jag den istället, och det är jag väldigt glad för. Jag hade förmodligen aldrig läst den här boken annars

I boken berättar Jennifer Worth om hur det var att arbeta som ung barnmorska i London East End och Docklands på 1950-talet. Hon kommer som nyutexaminerad och oerfaren till Nonnatus House, ett nunnekloster Londons fattiga och tättbefolkade hamndistrikt. De flesta har bott där i flera generationer och barnen växer upp i storfamiljer. Det kryllar av barn och de flesta förlossningarna sker i hemmet. Många av männen arbetade i hamnen, medan kvinnorna var hemma och tog hand om sina stora familjer. Dagarna var fyllda av smutstvätt och matlagning.  När det var dags att föda skickades bud till nunneklostret och en barnmorska cyklade till hemmet. För Jennifer blev mötet med fattigdomen en chock.

Det här är en bok fylld av både sorg och humor. Ibland blir situationerna dråpliga, men många gånger är det också stark dramatik, smärta och tragiska levnadsöden, och jag inser att så här kan man inte skriva om man inte själv har varit i upplevelsen. Jennifer Worth hade en fantastisk förmåga till iakttagelse. Hon läser och förstår människor, och hon har stor empati.
Jag är så tacksam för att jag, av en tillfällighet, fick den här boken. Den gav mig verkligen en stor läsupplevelse.

För övrigt är nog Barnmorskan i East End mer välkänd som TV-serie. Efter att jag läst boken testade jag att se två avsnitt av serien, men är inte speciellt sugen att se fler för boken var så mycket bättre


Monika

Barnmorskan i East End hos Adlibris
Barnmorskan i East End hos Bokus

söndag 1 november 2015

Edward Tulanes fantastiska resa av Kate DiCamillo

Jag har läst en saga, som egentligen är skriven för åldersgruppen 9-12 år, men som jag tycker passar nästan bättre för vuxna, Eward Tulanes fantastiska resa av Kate DiCamillo

Den här boken hittade jag av en slump. Ibland strövar jag omkring bland hyllorna på biblioteket och kikar på olika böcker, känner och bläddrar, och just den här boken var det den vackra utsidan som fick mig att ta den med mig hem. Efter att jag läst klart boken upptäckte jag att den legat hela fyrtioåtta veckor på New York Times tio-i-topp-säljlista, och det är jag inte förvånad över. Den har också fått mängder av olika priser. Den är rikt illustrerad av Bagram Ibatoulline, bilderna förstärker texten.

Sagan handlar om en kanin som heter Edward Tulanes. Han är gjord av porslin och har en mängd med vackra kläder. Flickan Abilene älskar honom och han får alltid sitta med vid middagsbordet, och sover i en egen säng bredvid Abilene. Men han är uttråkad, och känner ingen kärlek. En dag får han följa med på en båtresa, och faller överbord. Han faller till botten och därifrån startar hans fantastiska resa, som innehåller både kärlek, vänskap och död.

Jag blir väldigt berörd av den här sagan, som är berättad ur kaninens synvinkel. Det bästa jag vet med böcker är när de får mig att gråta, då har de öppnat mina innersta vrår, och fått mig att fullständigt leva i boken. Så är det med Eward Tulanes fantastiska resa. Jag bugar för Kate DiCamillo som lyckas förmedla, på detta enkla sätt, en fantastiskt berörande historia.


Monika

Edward Tulanes fantastiska resa hos Bokus
Edward Tulanes fantastiska resa hos Adlibris

lördag 31 oktober 2015

Den söker icke sitt av Sven Edvin Salje


Jag har fått en ny favoritförfattare. Nåja, en av några favoriter, genom åren har jag samlat på mig några stycken. Jag har tidigare läst På dessa skuldror samt Människors rike. Nu har jag också läst tredje delen i Sven Edvin Saljes mäktiga berättelse om Kjell Loväng och människorna i Mortorpa by, och jag blir verkligen inte besviken, tvärtom, med Den söker icke sitt blir jag ännu mer imponerad av hans författarskap.

I tredje delen får läsaren se tillbaka och följa Kjells ungdomskärlek Tarps-Elin från barndoms- och ungdomsår till vuxen kvinna med tre oäkta barn. I tidiga år dör hennes mor och hon blir ensam med fadern Johan, som sörjer ett bittert öde. Elins mor är tredje hustrun som han lägger i graven och han anklagar sig själv för att vara orsaken till deras förtidiga död. Elin längtar bort från gården, men ser sig tvungen att stanna hos fadern, som anses lat och dessutom har olaglig spritförsäljning. Elin är en vacker kvinna, som drar blickarna till sig, och många uppvaktar henne, men hennes liv är följt av otur och olycka.

Jag är förvånad över hur en man kan skildra en kvinnas innersta tankar och liv så bra som Sven Edvin Salje gör i Den söker icke sitt.  Vilken förmåga att berätta Elins svåra liv. Han målar en inträngande bild av hennes motgångar, hennes skam, men också av hennes okuvliga kamp för sina barn, och sökande efter kärlek och glädje i livet. Givetvis kommer jag också att läsa fjärde delen Lågan i kvällen.
Samtliga delar har också blivit film.

Och återigen säger jag tack för att det finns bibliotek, för det var länge sedan dessa böcker kom i nytryck!


Monika 

fredag 23 oktober 2015

Påfågelns barn av Lotte Wieslander

Nu ska jag berätta om en bok som jag först trodde var sagor för barn, men sedan visade sig vara både sagor och grym verklighet. Boken heter Påfågelns barn och är skriven av Lotte Wieslander. Jag köpte boken för en månads sedan när Lotte hade boksläpp på Café Strandgatan i Halmstad. Jag älskar att läsa sagor, och gärna gamla och med en grund i människor som levde för länge sedan.

Påfågelns barn handlar om flickan Yezda som lever i de kurdiska bergen i slutet av 1800-talet. Flickan och hennes familj är yezidier – Påfågelns barn – med en tro som förenar judendom, islam och kristendomen med urgamla religioner. Solen och månen är betydelsefulla och Yezdas farmor Ate berättar om myter och legender. Berättelsen blir en saga.

När jag läser denna bok, med underbara illustrationer av Lotte, blir jag djupt berörd. Lotte Wieslander har varit gift med en kurdisk flykting, men hon har också studerat kurdernas och yezidiernas historia. En grym historia om förföljelse och hot, men i boken finns också mycket kärlek och förståelse, vittnande om urgamla traditioner som levt vidare genom årtusenden. Givetvis älskar jag deras hänförelse över solen och månen. Den ligger mig nära, eftersom jag själv, i mina böcker om Solbarnet, skrivit om solens och månens betydelse för bronsåldersmänniskorna i Norden.

Den här ”sagoboken” vill jag verkligen varmt rekommendera. Den är för åldersgruppen 9-12 år, men jag tycker den fungerar minst lika bra för vuxna.


Monika

Påfågelns barn hos Adlibris
Påfågelns barn hos Bokus

söndag 18 oktober 2015

Ficktjuven av Sarah Waters


Sarah Waters är brittisk författare och född 1966 i Wales. Hon debuterade 1998 med romanen Kyssa sammet och 2002 utkom Ficktjuven som jag nyligen har läst.

Romanen är i tre delar och berättas i ”jag-form” av de två kvinnorna Susan Trinder och Maud Lilly. Den utspelar sig 1862 i London och dess närhet. Susan Trinder är föräldralös och växer upp i en familj med tjuvar och hälare i Southwark, söder om Themsen. Hon uppfostras av mrs Sucksby en kvinna som tar hand om spädbarn, till kvinnor som råkat i ”olycka” och inte har någon far till sina barn. En kväll kommer en vän som kallas Gentleman på besök.  Han har ett erbjudande till Susan. En listig plan som kommer att ge honom en förmögenhet. Susan erbjuds att hjälpa honom och bli en del i planen.

Ficktjuven är en relativt nyskriven roman som är präglad starkt av Dickens anda. Den känns trovärdig i sina historiska miljöer och tidsanda. Berättelsen kan i starten tyckas enkel, men visar sig vara väldigt komplicerad. Som läsare blir jag gång på gång överraskad. Det finns ett driv i berättandet som gör att jag måste vända blad och läsa vidare. Många goda egenskaper för en bra roman. Trots den långa texten (544 sidor) tappar jag aldrig fokus utan läser med stor iver vidare. Alltså en väldigt spännande roman som jag rekommenderar att läsa. Det här är inte sista boken jag läser av Sarah Waters.

Ficktjuven är också inspelad som TV-serie. Tyvärr finns Ficktjuven numera endast som e-bok. Eventuellt går den att få tag på, som begagnad, hos Bokbörsen, men jag lånade den på bibliotek. Tack och lov för att dessa finns!


Monika

Ficktjuven som e-bok på Adlibris
Ficktjuven som e-bok på Bokus

söndag 11 oktober 2015

Ryggen fri av Susanna Hillbom


En av mina trevliga visvänner, Susanna Hillbom, är inte bara vissångerska och poet, hon är också sjuksköterska. Nu kan hon också lägga till titeln författare. Susanna har skrivit den mycket viktiga romanen Ryggen fri, som handlar om hur det är att arbeta inom hemvård.

Romanen är skriven utifrån flera olika personers perspektiv. Mest ur sjuksköterskan Kristins stressade arbetssituation, men läsaren får också följa Jonas som är undersköterska, hans flickvän Tova som sadlar om från en manlig arbetsmiljö till vården, men också ur vårdtagares upplevelser. Kostnadseffektivetet och dokumentationshysteri gör arbetssituationen problematisk. Arbetet är präglat av NPM (New public management) som idag till stor del styr både vård och skola.

Det här är en väldigt viktig roman. En text som fångar och på ett berörande sätt berättar om den ohållbara situation som uppstår när allt arbete ska mätas i minuter och klockslag.  Att ständigt behöva dokumentera alla beslut och vårdinsatser för att hålla ryggen fri. Att ständigt ha en rädsla för att bli anklagad för att ha tagit fel beslut. Dessutom finns en ständig stress närvarande i alla arbetssituationer. När ska vi få en mänsklig vård och en mänsklig arbetsmiljö för dem som arbetar inom vården? När ska vi sluta att tänka i kronor och ören?
Susanna har med denna viktiga roman lyft dessa frågor, och jag hoppas att de som bestämmer om vård för sjuka och gamla läser hennes text och börjar tänka i nya banor. Människor är inte järnbitar som kan hivas och flyttas hur som helst. Människor behöver omsorg och kärlek.

Sedan är ju faktiskt det här en kärleksroman, hur konstigt det än kan låta.  Mitt i eländet med cancersjuka och oroliga anhöriga uppstår kärleken. Det tycker jag är ett bevis för att allting inte är hopplöst.


Monika

Ryggen fri på Bokus

lördag 3 oktober 2015

Amerikahuset av Sven Olov Karlsson


För några år sedan vann min käre Ulf en kasse med böcker på Bokmässan i Göteborg. 
Under tiden jag stod i min monter och berättade om mina böcker om Solbarnet gick Ulf omkring och lyssnade på scenframträdanden och kollade böcker. Det var då han hade tur och vann en hel kasse full med intressanta böcker. En av böckerna var Amerikahuset av Sven Olov Karlsson. Det har tagit några år, men nu har jag läst den.

Romanen handlar om en fängelsekund, mördare, som återvänder till en gård 
i bruksorten Eriksfors (en påhittad litterär plats i norra Västmanland), som stått öde under hans långa fängelsetid. Genom nedslag och tidsbilder får läsaren se tillbaka till 1980-talet och följa vad det var som hände. Hur kunde en helt vanlig ung man bli en mördare?

Den här romanen är ett bra tidsdokument över en tid som trots allt inte ligger så långt borta, men ändå känns främmande och avlägsen. Texten är väldigt spännande, som läsare får jag små fragment som bit för bit bygger en bild av det som hände och vad som gjorde huvudkaraktären till en mördare. Sven Olov Karlssons språk är också mustigt och späckat med målande beskrivningar. Som läsare vill jag vända sida och läsa vidare.  En god egenskap för en text.  Läsarens önskan skall hela tiden vara att läsa mer och så är det verkligen med Amerikahuset.

För övrigt blev Sven Olov Karlssons tredje roman Porslinsfasaderna nominerad till Augustpriset 2013. Den kommer jag absolut att läsa!


Monika

Amerikahuset hos Adlibris
Amerikahuset hos Bokus

söndag 27 september 2015

Glashjärta av Anneli Stålberg


Jag köpte nyligen en av mina bloggvänners böcker. Jag köper ju inte så ofta böcker, det mesta lånar jag på biblioteket, som är en guldgruva för fattiga läsare. Men jag vill gärna stötta nya författare och lyfta fram deras författarskap, för jag vet att det betyder mycket.

Glashjärta handlar om Nina och hennes svåra uppväxt med en alkoholiserad mamma, som inte längre bryr sig om sina barn. Nina blir vid låg ålder extramamma till sina småsyskon. Under tiden blir hon också grovt sexuellt utnyttjad av en hänsynslös man, som saknar all förmåga till empati. I andra delen av boken får läsaren följa Nina som vuxen och hur hon klarar att lämna sina svåra minnen, som gjort henne självdestruktiv.

Det här är en obehaglig berättelse, som handlar om oförlåtliga gärningar. En mammas alkoholism är inte hennes eget fel, men att ingen annan i flickans närhet märker något, är däremot väldigt märkligt. En vek och svag pappa skymtar då och då.  Hur klarar Nina att dölja sitt svåra liv? Varför är det ingen som märker hur dåligt hon mår? Varken skolpersonal eller hennes bästa vänner. Det är något som jag undrar över när jag läser den här boken.

Det är givetvis viktigt att föra fram och berätta sådana här historier (även om den här historien är fiction och inte en verklig berättelse). Inte minst för att synliggöra och kanske få fler att i ett tidigt stadium upptäcka övergrepp och problem i familjer.


Monika

lördag 26 september 2015

Vi bara lyder av Roland Paulsen


Jag har nyligen läst Vi bara lyder – en berättelse om arbetsförmedlingen av Roland Paulsen, doktor i sociologi. Boken utkom 2015 på Atlas förlag.
Vi bara lyder utgår från Roland Paulsens egen inskrivning på arbetsförmedlingen och hur han snabbt hamnar i gräl med sin handläggare om åtgärdernas meningslöshet. Några månader senare skall han påbörja en anställning och en sociologisk studie om ”funktionell dumhet”. Roland gör studien på arbetsförmedlingen. Han intervjuar, lyssnar och iakttar handläggarnas arbete, lyssnar på de arbetslösas berättelser ur olika faser. Möten, handläggarkonferenser och jobbcoachträffar. Han blir en i gänget och lyfter på fasaden, ser innanför väggarna på denna institution som kallas för arbetsförmedlingen.

Jag blir mörkrädd när jag läser denna bok, men egentligen inte förvånad. Alla mina förutfattade meningar om arbetsförmedlingen, eller som en del brukar säga ”arbetsförnedringen” blir besannade. Roland ger en bild av skrämda handläggare, som inte vågar ifrågasätta ett system som inte fungerar. Chefer som sparkar hårt på sina mellanchefer, som i sin tur sparkar ner mot handläggaren, som sedan bara lyder order, trots att hen vet att åtgärderna är meningslösa, inte fyller någon funktion, och aldrig kommer att leda till någon anställning för den arbetslöse. Kaos med aktivitetsrapporter som alla arbetslösa måste lämna varje månad. Sök jobb, även om du vet att du till hundra procent inte är kvalificerad för arbetet, men sök ändå och lämna rapporten, som ingen sedan tittar på. Arbete för handläggaren består till större delen av att kontrollera. Förmedla arbete verkar bara finnas i teorin. För om det finns fyrahundratusen arbetslösa och fyrtiotusen jobb, så kan vem som helst förstå att det är en omöjlig uppgift.
Stolt berättar arbetsförmedlingens f.d. generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist om hur hon ”lyckades” höja arbetsförmedlingens budget från 40 miljarder till 72 miljarder. Nästan dubbel budget! Hur kan det kännas positivt, undrar jag som läser. Meningslösa åtgärder, pengar som rinner bort till ingen nytta. Skattepengar som istället kunde använts till sjukvård, vård av gamla, skolor etc. Där behövs fler människor som arbetar, där hade pengarna skapat arbete, och inte meningslösa åtgärder med coacher som lär ut att skriva vassa CV och att sälja dig själv. Om du nu lär dig att sälja dig själv bättre än andra som står i arbetslöshetskön, då betyder det ändå att du bara konkurrerat ut någon av de andra fyrahundratusen, som får fortsätta att gå i fas 1, eller fas 2, eller ve och fasa fas 3!
Jag skulle kunna fortsätta att rada upp mängder med meningslösa åtgärder och förfärliga förnedrande möten och aktiviteter som en stackars arbetslös måste genomlida. Men jag stannar här.

Läs Vi bara lyder! Fundera över hur vi hanterar människor i vårt samhälle. Arbetsförmedling, försäkringskassa och socialen spelar pingpong med sjuka och arbetslösa. För det mesta är det arbetsförmedlingen som sitter med svartepetter. Det ska svida in i skinnet, och djupt ner i plånboken att bli arbetslös, eller sjuk. Du ska känna att du är en parasit, en som lever på nåder, en som är misslyckad, lat och inte gör vad du ska för att få ett arbete.
Så vässa armbågarna och slåss om de små chanserna till arbete. Låt inte hoppet slockna, snart är det kanske din tur att få ett arbete.
För egentligen är det väl bara tur, och inte så speciellt mycket skicklighet eller enorma kunskaper, som gör att vi är anställda eller tillhör den lyckliga skaran som inte ingår i de fyrahundratusen. Nästan som ett lotteri. Snarare är det väl kontakter, någons bror, någons syster, någons bäste vän, som gör att vi får komma på den där anställningsintervjun.


Monika

Vi bara lyder hos Adlibris
Vi bara lyder hos Bokus

söndag 20 september 2015

Vandrarens steg har länge gått mot höst

- Foto Caroline Ludvigsson
Långsamt vandrar sommaren in i höstens mörker. 
Liksom ett solblekt foto försvinner och suddas tills inget längre finns.
Luften går från dallrande ljus till klarlysande oktoberkyla. 

Samlaren/vandraren manar till tankar om vinterförråd. 
Hallonsnåren har redan passerats, björnbärens sista visa sjungs. 
Nyponen lyser röda, uppmanar till plock och kok under lock. 
Äppelkompotten sjuder. Päronet dunsar mot marken. 
Ivrigt fångar ekorren de sista hasselnötterna. 
Svamparna puttrar i kastrullens botten. 
Rönnbären är det sista som torkas till förråd.


Vandrarens steg har länge gått mot höst.

Monika

fredag 18 september 2015

Människors rike av Sven Edvin Salje


Jag läste för en månad sedan På dessa skuldror av Sven Edvin Salje. Nu har jag också läst fortsättningen om bonden Kjell i Mortorpa fattiga by. Människors rike heter andra delen, som blev utgiven första gången 1944.

I Människors rike får läsaren följa Kjell Loväng och hans tillkommande sjuksköterskan Birgit i deras kamp för att få Botvids gamla gård duglig.  I början av boken måste kreaturen avlivas på grund av tuberkulos.  Hela lagården får saneras och byggas om. Det är dryga kostnader och mängder med arbete. Människor i bygden undrar över varför han inte först reparerar det nedgångna bostadshuset. Men Kjell har andra planer. Som ett mörkt moln finns genom hela romanen Kjells längtan tillbaka till familjegården Loväng och hans ovänskap med brodern Aron.

På dessa skuldror har jag haft länge stående i min bokhylla. Den var ett arv från min pappa. Många år efter hans död tog jag till slut romanen och läste den. Andra delen Människors rike lånade jag på biblioteket. Och jag säger tack och lov att det finns bibliotek, så jag fick läsa andra delen, som jag till och med tycker är ännu bättre. Nu får jag se till att låna även tredje delen. Den här serien vill jag absolut inte släppa!

Tilläggas kan är att samtliga delar i serien är filmade. 
Läs mer om Sven Edvin Salje hos Saljesällskapet.


Monika

lördag 12 september 2015

Liv till varje pris av Kristina Sandberg

Så har jag då läst tredje delen 

i Kristina Sandbergs trilogi om Maj och hennes liv som hemmafru i Örnsköldsvik. Liv till varje pris avslutar serien.
I Liv till varje pris går 1950-talet in i 60-talet. Dottern Anita och sonen Lasse har blivit vuxna. Lasse får snabbt arbete och Anita tar studenten. Men fabriken och grundtryggheten hotas. Majs make Tomas har fortsatta problem med alkohol och somrarna i huset vid havet får ett plötsligt slut.

Den här serien har jag verkligen tagit till mitt hjärta. 

På något sätt skildrar den det vanliga och vardagliga livet. Ingående in i minsta detalj för läsaren följa Maj i hennes strävan att skapa ett dugligt liv. Jag älskar hennes återkommande kommentarer och tankar. De som ofta går tvärtemot vad hon visar och säger. Så svårt att vara människa och ständigt önska att vara älskad av de närmaste. Sista halvan av tredje boken sträckläser jag. Det är som att livet och alla pusselbitar faller på plats. Naturligtvis slutar allt mitt i Majs planering av vad hon och familjen skall äta. Vad hon skall laga för något som duger till familjen. I alla hast, ständigt vakande över make och barn. Det är rätt att lämna henne där, trots att Maj bara har passerat lite mer än hälften av sitt liv.
Kristina Sandberg är verkligen värd Augustpriset för denna magnifika bokserie.

Monika

Liv till varje pris hos Adlibris
Liv till varje pris hos Bokus


lördag 29 augusti 2015

Månljust av Erik Mellgren

I april var jag i Ariane Wahlgrens stipendiehus i Aten. 

Jag delade huset med journalisten och författaren Erik Mellgren. Erik har skrivit en lång rad av trevliga faktaböcker för barn. Månljust var nog den jag fastnade mest för, månen är ju min ständige följeslagare, på gott och ont. Ibland låter han inte mig sova, och ofta får jag också en väldig energi strax före fullmåne. Under veckorna i Aten satt vi på kvällarna på vår takterrass och spanade över Aten och natthimlens stjärnor. Månen var då bara en smal liten skära.  

Månljust handlar både om saga och om sanning. 

I boken får läsaren möta Kepler, Kopernikus, astronauter och många andra figurer samt lära sig hur man hittar månhav och kratrar. Astronauter klev ner på månens yta och blev på det sättet mångubbar. Läsaren får bland mycket annat lära sig att bli månskådare, och att baka franska månbröd (croissanter).

Månljust är en kul bok med mycket fakta och lärdom, både för barn och vuxna. 

Tillsammans går det att läsa boken, och diskutera de olika fenomenen och händelserna. Jag vill nog rekommendera en liten bit i taget. Använd hösten och vinterns månader (ja, månen har så klart gett namn till ordet månad!) och läs ett kapitel då och då. Studera himlen och möt månen i dess olika faser.
Men någon förklaring till min störda nattsömn och min extra energi får jag inte i boken. Det finns helt enkelt ingen förklaring till varför vi sover dåligt vid fullmåne.  Ingen vetenskap har hittills kunnat påvisa att månen påverkar oss. Trots vetenskapen har fullmånen en tydlig påverkan på mig.

Det här är en intressant och tankeväckande bok, härligt illustrerad av Robert Nyberg, som jag verkligen rekommenderar!


Monika

Månljust finns på de flesta bibliotek och du kan också göra ett försök att hitta den på Bokbörsen

söndag 23 augusti 2015

På dessa skuldror av Sven Edvin Salje


Jag har ärvt många böcker av min pappa.

Då och då läser jag några av dessa, i många fall, klassiker. Nu har jag läst På dessa skuldror av Sven Edvin Salje (1914-1998).

Romanen från 1942 handlar om Kjell Loväng

som återvänder till Lovängsgården och Motorpa by. Fadern har låtit gården förfalla och brodern är sjuklig. Modern kallar på Kjell och ber honom att återvända hem. Under flertal år får läsaren följa Kjell i sin kamp för att få gården på fötter.

Sven Edvin Salje är en stor berättare,

som kanske har försvunnit en aning bakom andra av våra författargiganter. Men jag fastnar i denna historia som speglar villkoren för människor i en bygd i förvandling. I romanen finns människans kärlek till natur och vardagens vedermödor berättade med en briljans, som är få förunnat. En roman om både livets sorg och glädje. Den fångar mig, och den berör mig djupt.

På dessa skuldror är första delen i en lång romansvit. Övriga delar är Människors rike, Den söker icke sitt, Lågan i kvällen och Hem till havet.

Läs mer om Sven Edvin Salje hos Saljesällskapet.

Monika   

fredag 21 augusti 2015

Sommarboken av Tove Jansson


I sommar har jag läst ytterligare en bok av Tove Jansson.

Den underfundiga och djupt mänskliga Sommarboken. En liten historia om tre människor på en ö.

Barnet Sophia och hennes pappa tillbringar sommaren tillsammans med farmor,

som är gammal och orkeslös, men ändå glimmar som en juvel. Läsaren får följa den lilla familjen under sommarens olika skeden, och uppleva ålderdomens problem och barndomens vedermödor. Mellan Sophia och farmor finns ett mycket starkt band även om de inte alltid är de bästa vänner. Pappan arbetar mycket och finns endast i periferin. En skuggfigur som låter Sophia och den gamla leva ostört tillsammans genom de långa sommardagarna.
 

Den här boken har jag läst många gånger, och jag älskar den mer och mer för varje gång.

Farmor med sin omtanke och sin stora likhet med mumintrollets mamma, och flickan Sophia som nog får representera många av muminböckernas karaktärer.

Tove Jansson är en av mina favoritförfattare med en fantastisk förmåga att förmedla livets underfundigheter.  

Monika
 
Sommarboken hos Adlibris
Sommarboken hos Bokus

fredag 7 augusti 2015

Resa med lätt bagage av Tove Jansson


 

Denna sommar har jag inte läst så mycket.

Jag har varit väldigt sysselsatt med en spännande släktforskning, och tiden till läsande har varit ganska minimal. Några böcker av Tove Jansson brukar det alltid bli, så också denna sommar. Tove är en av mina favoriter och mest känd för sina böcker om mumintrollen, men hennes vuxenböcker är väl värda att läsas.

Novellsamlingen Resa med lätt bagage är en återkommande favorit. En samling underfundiga texter där jag nästan anar mumintrollskaraktärerna, fast nu i mänsklig form.

Det har alltid varit min dröm att resa med lätt bagage, en liten väska, som man nonchalant sveper med sig, går med raska, men inte brådskande steg genom till exempel en flyghall, passerar en massa nervösa människor som släpar på tunga resväskor – nu för första gången lyckades jag ta med mig det absolut minimala. Väskan blev lika lätt som mitt lättsinniga hjärta…”

Jag tror att det här citatet från en av novellerna är både drömmen om att vara som snusmumriken och Toves egna tankar om resande och livet.

Jag gillar citatet och jag delar nog Toves dröm, att resa med lätt bagage. Att minimera det där tunga ägandet till en liten väska, inget mer. Så klart gillar jag också novellsamlingen.

Monika

Resa med lätt bagage på Adlibris
Resa med lätt bagage på Bokus

fredag 31 juli 2015

Sörja för de sina av Kristina Sandberg


J
 
Jag har tidigare skrivit om Att föda ett barn av Kristina Sandberg.
Nu har jag också läst andra delen, Sörja för de sina i trilogin om Maj, hemmafru.

 

Sörja för de sina utspelar sig också i Örnsköldsvik,

och tar vid där första delen slutar. Kriget är slut och maken Tomas har lyckats hålla sig nykter sedan hypnosbehandlingen hos doktor Bjerre. Maj är hemmafru i 1940-talet, och under romanens gång går tiden in i 50-talet. Barnen börjar skolan och Majs tillvaro förändras, men oron över Tomas och barnen finns som en ständig närvaro.

Jag gillade verkligen första delen i serien, och så även andra,

men stundtals blir boken ganska långtråkig. Det är mycket vardag och en oändlig rad av dagar med matlagning, och sjuka barn. Det blir någon slags läströtthet framåt sista tredjedelen, men mot slutet tar den återigen fart och motivationen för att läsa även den tredje och sista delen finns kvar. Även vardag kan vara dramatiskt, och stilarten i texten, med Majs kommenterande tankar gillar jag väldigt mycket.

Monika
 
Att sörja för de sina hos Adlibris
Att sörja för de sina hos Bokus

tisdag 28 juli 2015

Molnspanare och samlare


Molnspaning över Laholmsbukten

 

Den här sommaren får väl betraktas som, hitintills, molnig och regnig.

Kanske också en aning kall. Nu trivs jag bäst när det inte är för varmt, men när regnet faller, för tredje dagen i rad, och vinden viner, kan till och med jag bli lite less.
Det är då jag försöker använda mig av det grå. Mellan skurarna cyklar jag till havet. Spanar mot himlen och fascineras av den färgrikedom som ändå finns i de grå molnformationerna. Gråblått, stålblått, vitgrått, små ljusa, nästan guldskimrande nyanser, som visar på att solen döljer sig bakom tunnare slöjor. Det är tjusigt och ständigt i förändring.

På vägen hem fortsätter jag att spana.

Dikeskanten är full av sommarens tecken. Renfana och rallarrosor ger färger och ett ståtligt intryck.
Gröna alkottar är användbara som dekoration
De gröna alkottarna går att använda till dekorationer.
Rönnbären skiftar mot rött
Rönnbären skiftar skepnad och går mot rött.
Druvfläderbär - giftiga men vackert röda
 
Druvflädern ger en klarare tomteröd färg. Giftig men snygg.

Rölleka - vacker på avstånd och vacker nära
Röllekan är vitvacker och rakryggad. Den har också många goda läkande funktioner, och har använts mycket som naturmedicin. Vid en närmare betraktelse är varje liten blomma otroligt fin. En flicka under bronsåldern begravdes med en rölleka i handen. Vackert då och vackert nu.

Plötsligt har spanaren blivit en samlare, och idag lyser solen igen.

Monika