Böcker av Monika Häägg

Böcker av Monika Häägg
Solbarnet, Månguden, Isvintern, Kungsgården, Jag spelar min roll, Grevens slott,Varulvens spår, Mumiens skatt, Augustimörker

måndag 28 maj 2012

Inkomstklyftor i Malmö


Det finns många arbetslösa i Sverige. Ett trist faktum som inte bara är siffror utan också en tragedi för alla som är drabbade.
Malmö är nog en av de värsta regionerna. Sysselsättningsnivån ligger konstant 11-14 procent lägre i Malmö än i riket i stort. De senaste åren har andelen personer i arbetsför ålder som inte arbetar eller studerar ökat från 13,9 till 24,3 procent. Alltså nästan var fjärde person i Malmö har inget arbete.
Det är mycket problem i Malmö och jag kan tänka mig att de beror på arbetslösheten.

Enligt en rapport som har tagits fram av Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Malmö högskola lever 12 000 människor helt utan att ha någon officiell inkomst.
Malmö är en av Europas snabbast växande städer och en social smältdegel. Inkomstskillnaderna ökar också kraftigt. Den bäst ställda tiondelen får det allt bättre medan den sämst ställda tiondelen får det allt sämre. Skillnaderna är större i Malmö än i övriga Sverige.
Tapio Salonen säger att ”man måste synliggöra alla Malmöbors levnadsförhållanden och underlätta för dem att få sina rättigheter tillgodosedda”.

 När jag läser den här rapporten så blir jag väldigt illa berörd. För samtidigt som siffrorna för arbetslösheten stiger och människor står utanför det sociala trygghetsnätet så drar vi ner på antalet tjänster i äldreomsorgen, vården, skolan och förskoleverksamhet. Vi får det sämre i den service som samhället erbjuder samtidigt som de som har det allra bäst fortsätter att få det ännu bättre.

 Det är inte de arbetslösas fel att de är arbetslösa. Det är inte de sjukas fel att de är sjuka. Det är istället brist på anställningar och tur med sin hälsa som styr vilket sorts liv vi får leva. Skall vi verkligen ha ett sådant lotteri?

"Det är synd om människorna" hade Strindberg sagt. Bilden är på Indras dotter ur Ett Drömspel. En av scenerna som ingick i föreställningen Godafton Herr Strindberg som jag regisserade 2006.



Monika

måndag 21 maj 2012

Pojken i randig pyjamas av John Boyne


För några år sedan såg jag filmen Pojken i randig pyjamas, nu har jag läst boken av författaren John Boyne. På omslaget av boken står det att det inte är så lätt att beskriva handlingen. Det är mycket bättre att du som läsare inte vet i förväg vad den handlar om.

Nu berättar jag ändå lite om handlingen.
Handlingen berättas av Bruno som är nio år och växer upp i Berlin under kriget. En dag får han flytta från sitt vackra hus till en avlägsen plats i Polen. ”Furien” har stora planer för hans pappa och Bruno upptäcker snart att det finns ett stort stängsel intill deras hus och därinnanför finns människor som alla har på sig randiga pyjamas. En dag börjar han prata med en pojke som heter Shmuel. Han är också nio år men väldigt mager och hans huvud är rakat.

Den här boken är skriven för åldern 9-12 år, men boken går utmärkt att läsas av äldre. Den fungerar också bra för tonåringar. Vi får följa Brunos betraktande av det fasansfulla som händer och jag tycker därför att det är ett nytt sätt att beskriva förintelsen och förföljandet av judar.

Läs den och se filmen. De är båda två mästerverk, var för sig.

Monika

måndag 14 maj 2012

Årsstämma i Sveriges Författarförbund


Under fredagen och lördagen har jag varit i Stockholm och besökt Sveriges Författarförbunds årsstämma. Jag tog flyget, från Halmstad till huvudstaden, tidigt på fredagsmorgonen. Usch ja, gillar inte att flyga, så när jag satt i vänthallen svor jag för mig själv att aldrig mer göra om detta misstag. När jag säkert och utan några incidenter landat på Bromma tyckte jag att det här kan jag nog göra om fler gånger. Men sådan är jag varje gång. När jag väl är nere på jorden igen så har jag redan glömt mina invändningar.
Årsmötesförhandlingarna var på Polstjärnan på Sveavägen. Det blev ett lååångt möte med sluten omröstning på ledamöterna i styrelsen. Ny ordförande efter avgående Mats Söderlund blev Gunnar Ardelius. Han är författare och översättare. Skriver för ungdomar och vuxna, översätter främst från norska. Han är också ordförande i Biblioteksrådet. Det skall bli spännande att se vad han lyckas åstadkomma med förbundet.
Efter årsmötet checkade jag in i min lilla båthytt. Nu var inte mitt hotellrum en båthytt, men det kändes som en båthytt. Liten och fönsterlös. Känslan blev alltså ”båthytt”. Sjunde våningen och ständig natt!

På lördagen var jag på Författarnas hus och möte med nya medlemmar i förbundet. Författarförbundet äger ett mycket vackert hus på Drottninggatan. Det var väldigt trevligt att se lokalerna samt att träffa personalen som arbetar på kansliet.

Nöjd och glad tog jag, på söndagen, TÅGET hem till Halmstad. Nöjd efter trevliga dagar och nöjd med att inte flyga.

Tyvärr inga bilder. Kameran låg kvar hemma. Synd, för jag såg mängder med roliga saker som jag kunde fotat. Lånar istället en bild från Författarförbundets webbsida. En bild av Författarnas hus på Drottninggatan. Bilden är fotad från den underbara innergården.


Monika

onsdag 9 maj 2012

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer


senaste mötet med Hallands Författarsällskap träffade jag Sara Beischer. Hon fick årets författarstipendium och vi fick en trevlig pratstund vid mötets fikapaus.

Nu har jag läst Saras uppmärksammade debutbok: Jag ska egentligen inte jobba här.

Boken handlar om Moa 19 år som ska bli skådespelare. Hon har precis flyttat till Stockholm och blir timanställd på äldreboendet Liljebacken. Det blir nästan en chock för Moa att möta de äldre och livet på den sista anhalten. Nästan direkt möter hon A4 som snart ska dö. A4 är en gammal kvinna som har ett namn, men hennes beteckning på vårdhemmet är A4. Det är mycket död, kroppsvätskor och stressig arbetsmiljö. Moa ägnar all sin fritid åt att försöka komma in på olika teaterskolor, men hon misslyckas gång på gång och inser att hennes korta liv kanske inte blir en teaterdröm utan ett fortsatt arbete i den stressiga och många gånger förnedrande sista anhalten i människors liv. Hon börjar förstå att våra liv är korta. Det går snabbt mellan ungdomen och det sista andetaget.

Det här är en historia som går snabbt att läsa, men som sitter kvar i medvetandet. Sara skriver på ett bra men enkelt språk. Inga svåra formuleringar eller krångligheter. Ett språk som jag gillar. Det är historian som är det viktiga, inte krusidullerna i språket.

En både tänkvärd och viktig bok, som dessutom rymmer ett stort mått av kärlek och empati. Borde vi inte kunna göra mer för de människor som kämpat och slitit i hela sitt liv. Det som behövs är inte fler smarta, slimmade vinstorganisationer. Inte fler utförsäljningar av vår gemensamma välfärd. Inte fler riskkapitalbolag som profiterar på vårt behov av vård. Det är istället fler hjälpande händer, fler som har tid att också hålla de gamla i handen, inte bara byta blöjorna och torka skiten. Helt enkelt mer personal. Här kan vi skapa många arbetstillfällen.

För brist på arbete har vi inte. Bara brist på anställningar.

Boken bygger på Saras egna erfarenheter av arbete i äldrevården.


Monika

måndag 7 maj 2012

Teaterpjäsen om Solbarnet - Här är spelplatsen


Den 14 juli är det premiär för Solbarnet. Min första bok om Fry blir dramatiserad av Halmstads Kvartersteater med manus av Peter Björk. Under sju kvällar i juli spelas föreställningen på Hallandsgården i Halmstad.

I går var jag och gick en promenad på berget där frilufsmuseet Hallandsgården finns. Berget kallas för Galgberget och härbärgerade förr i tiden en avrättningsplats. Nu är det ett vackert område med bokskogar och många fina vandringsleder.


Där finns också en hänförande utsikt över Halmstad och Laholmsbukten. I bakgrunden skymtar Hallandsåsen. Det går att skymta en hel del av  platserna där mina böcker utspelar sig.



För första gången var jag och tittade på den plats som skall bli scen och publikplatser.
Det var riktigt spännande att se och fantisera lite om hur scenografin kommer att se ut när den blir uppbyggd. Det blir flera olika delar av bronsåldershus med vasstak.

Här ovan visar jag lite bilder från spelplatsen och promenaden.

Biljetter till föreställningen går att köpa på ticnet.se.



Monika

lördag 5 maj 2012

Den stora shoppingfesten


Vi konsumerar. Då menar jag inte mat för dagen, kläder för att värma oss och tandläkarbesöket. Nej, jag tänker mer på shoppingkulturen som breder ut sig. Gigantiska shoppingtempel som bara blir större och större. I höst öppnas Emporia utanför Malmö. Det kommer att bli ännu större än Skärholmen centrum som hittills varit det största. 2015 öppnar Mall of Scandinavia som byggs i anslutning till Nationalarenan i Solna. Vi lär förmodligen nästan häpna när vi träder in i denna den största av största konsumtionskolosser.

Shopping har blivit en livsstil. Många har råd med heminredning, dyrbara kläder och givetvis den årliga resan till Thailand. En shoppingtur i gallerian är livsglädje. Utan den lever jag inte, eller? Varför spara på det gamla när det går att köpa nytt? Shopping gör oss lyckliga, men jag tror det är kortsiktigt. Lyckokänslan blir ungefär som att äta godis i stället för mat när man är hungrig.

94 procent av alla kvinnor i åldern 16-24 år handlar nya kläder minst en gång per månad. Var femte köper nya kläder varje vecka. Konsumtionen av kläder ökade med 50 procent under åren 2000 till 2010. Handelns utredningsinstitut förutspår att vi kommer att öka den totala privata konsumtionen med 50 procent fram till år 2025.

Förut handlande vi för att vi behövde något, nu handlar vi för att vi blir lyckliga av själva handlandet.
Världsnaturfonden har räknat ut att mänskligheten om 20 år kommer att behöva två jordklot för sin försörjning om vi fortsätter konsumera som vi gör.

Är jag alldeles ensam om att inte önska mig shoppingturer i gallerior eller överhuvudtaget någon sådan tur på alla dessa gator i små och stora städer där människor går ut och in i en tillsynes planlös jakt på lyckan? Min garderob är full med kläder, visserligen nästan inga nyinvesteringar på de sista fem åren, men jag har absolut inga problem att hitta något att ta på mig. Dyra restaurangbesök är inget jag trånar efter och en resa till Thailand står inte överst på min önskelista. Jag läser mycket, men de flesta böckerna lånar jag på det välfyllda biblioteket.

Glädje finner jag i naturens växlingar och vindens stilla sus i den nyutslagna björken. I spännande och eftertänksamma samtal om livets alla vindlingar. Jag älskar att lyssna på människors berättelser om sina liv. Ibland tittar jag på någon film eller ett intressant program på TV. Jag blir glad om jag ser att gamla människor får en värdig sista tid. Där behöver vi inte spara. Där skulle vi kunna konsumera mycket mer.

Jag lever förmodligen under det som kallas för existensminimum, men jag är ändå nöjd.

Är jag något slags undantag? En sällsynt varelse som inte hör hemma i konsumtionskarusellen och inte passar in som gäst i shoppingfesten.

Just nu slår päronträdet ut sina blomblad. Det är vackert.

Monika

Ps. Tipsar in en tävling hos Hanneles boktips, vinn en bok


torsdag 3 maj 2012

Under tiden av Katarina Bjärvall

Under tiden av Katarina Bjärvall är en bok om slumpen och ödet. I de första kapitlen får vi möta ett antal personer. Zinar som väntar besked på om han får stanna i Sverige, Sten som bjuder sin hatade pappa på den då och då återkommande middagen, Newroz som ger sig ut för en löparrunda, Roni, Dagny som kör sin bil för att hämta dottern på en fotbollsträning. På en liten stund flätas dessa människors liv i varandras. Trots deras skilda liv blir de på ett kort ögonblick beroende av varandra. Deras tankar och minnen är inte så skilda från varandra som det kan verka.
Under tiden är verkligen en annorlunda och tänkvärd bok. Jag ryser inför förhöret på migrationsverket. Där det privata livet nagelfars och där det gäller att inte säga fel saker. De som göra att man inte får stanna.
Boken är Katarina Bjärvalls debut som skönlitterär författare. Den utkom 2008 och hon har tidigare utkommit med faktaböckerna Vill ha mer – Om barn, tid och konsumtion samt En gravad hundDet svenska språket i en mångkulturell vardag. 2011 utkom Var är du?: Människan och mobilen.


Monika

onsdag 2 maj 2012

Sand - En romantrilogi om Tore Gudmarsson - av Albert Olsson



I oktober var jag och gjorde en föreläsning för Albert Olssonsällskapet. Jag berättade om bronsålder och fantasin runt mina böcker om fry. Som tack för mitt besök fick jag romantrilogin om Tore Gudmarsson. Romanen om landbonden från Haverdal, som kämpar mot sandstormar, plundrare, prästerskap och den danska adeln i Halmstad. Böckerna har dramatiserats och spelats av Brockhusengänget under många år i Hålan vid Annies gård utanför Halmstad. Brockhusengänget är en del av Albert Olssonsällskapet. I år kommer teatergänget att spela ”Trampa inte på min tröskel” som också bygger på en bok av författaren. Premiär den 3 augusti. Här kan du läsa mer omteaterföreställningen.
Nu har jag läst Sand, som är första delen i trilogin. Albert Olsson gjorde en grundlig historisk forskning innan han skrev böckerna. Boken handlar om Tore Gudmarsson som är en orädd motståndare till orättvisor och förtryck. Han kämpar inte bara mot sanden som viner in från stranden och begraver allt. Både hus och åkrar. Han kämpar också mot de andra bönderna i bygden och mot de höga herrarna som är både danska och svenska. Detta utspelar sig under den tiden när Halland blir en del av Sverige.
Det här är verkligen en mycket underhållande och spännande roman, trots att den har många år på nacken. Den utkom första gången 1940 och det går att läsa in den tidens händelser i boken. Albert Olsson var klart påverkad av Tysklands framfart och de försök till motstånd som fanns både i Sverige och runt om i Europa.
Nyutgåvan som jag fick finns att köpa i bokhandlare i Halmstad. Jag tror också att det fortfarande går att låna boken på bibliotek runt om i Sverige, fast de får kanske då gå ner och gräva i magasinet.



Monika

tisdag 1 maj 2012

Valborg igår - Första maj idag




Igår firade jag Valborgsmässoafton så som jag brukar göra. Med ”brukar” menar jag så som jag gjort de senaste tolv åren. Fast när jag tänker efter (och minnet är kort!) så har jag inte firat på detta sätt på tre år. För två år sedan var jag i Uppsala och förra året var det en teaterföreställning, som Ulf producerade, som hade lyckan att spela just den kvällen.
Nu är jag tillbaka i den gamla traditionen. Valborgsmässoafton i Rydöbruk.
Hos mina goda vänner i deras röda trävilla från början av förra seklet. En gång i tiden kallades huset för disponentvillan och gränsen mellan Halland och Småland går rakt genom köket.
Kvällen avslutas med vårsång av lilla kören och vårtal vid den stora Knystahallstenen.  En gigantisk jättesten som blivit kvarglömd av inlandsisen. Därefter tänds majbålet och ett litet minifyrverkeri gnistrar upp himlens kupol.

Idag är det solidaritetens, medmänsklighetens och drömmen om ett annat samhälles dag.
Ett samhälle är inte starkare än sin svagaste länk. Den delen av länken måste vi alla hålla i. Den brister så lätt om vi tycker att länken skall klara sig själv. Om vi andas ut och tänker att: vilken tur att jag inte sitter i den svagaste länken. Vilken tur att jag är en duktig människa som inte blir sjuk och inte blir arbetslös, vilken tur att jag inte är flykting från krig, terror och svält.
Vilken tur att jag är en så duktig människa att jag ser till att inte hamna på samhällets nedersta trappsteg.

Idag är det just den dagen när kanske visionerna om en äldreomsorg, som inte bygger på girighet utan på solidaritet med de svagaste, börjar ta form.

Kanske.



Monika