Söta pojkar är bara på låtsas och Den första flickan skogen möter av Moa Eriksson Sandberg

Snubblade över Den första flickan skogen möter av Moa Eriksson Sandberg och gick sedan genast och letade upp Söta pojkar är bara på låtsas. Jag har länge tänkt att jag skulle läsa ”Söta pojkar” som blev utgiven förra året och nu blev det båda böckerna på en gång.

Moa är uppvuxen i Halmstadtrakten och för många år sedan var hon en av många små tjejer i en oändlig rad av teatergrupper som jag arbetat med under min tid som dramapedagog och regissör. Märkligt nog så minns jag de flesta deltagarna. Jag tror att Moa var med i två uppsättningar. Den sista gjorde vi med hjälp av improvisationer som jag sedan skrev manus till. Namnet på pjäsen var Spegeln och handlade om några tjejer som går vilse i en skog och sedan möter den onde Mörkerfursten som härskar över älvor och andra varelser. Den pjäsen har sedan spelats av många andra grupper. Senast förra året.

Den första flickan skogen möter utspelar sig också en hel del i skogen. I det lilla samhället Rydöbruk där Moa har vuxit upp. Boken vänder sig till åldersgruppen 9-12 år, men känns ändå ganska vuxen i sitt uttryck. Den handlar mycket om Hanna och hennes tankar om livet och hur det är att växa upp, men samtidigt är det en kriminalhistoria eftersom det också sker ett mystiskt försvinnande och ett mord.

Söta pojkar är bara på låtsas vänder sig till åldersgruppen +15 år. Den handlar om Ella som går på en teaterlinje på gymnasiet. I den boken är det också mycket Ellas tankar om livet och att växa upp. Hur svårt det kan vara. Att bära på en önskan att duga och att vara den söta flickan, helst inte den fula flickan.

Böckerna bygger på Moas dagböcker från gymnasietiden och vad jag förmodar också hennes barndomstid i Rydöbruk. Det är alltid lite spännande att läsa om platser och människor som man har en egen beröringspunkt till, men givetvis går dessa böcker också utmärkt att läsa även om man inte är från Halmstadstrakten.

"Söta pojkar" är väldigt vuxen och det finns också drag av detta i "Den första flickan". Lättläst och spännande, men kanske lite för mycket fixerat vid att det viktiga är att vara den sötaste flickan. Absolut inte den fulaste (och vem vill vara det?) men varför inte den snällaste, den roligaste, den livligaste eller den mest fantasifulla. Tänk om vi tänkte mer så i vår svåra uppväxt, i den svåra tiden när vi formas till den människa vi kommer att vara som vuxen. Förhoppningsvis inte statiska, utan förändringsbara.

Monika

Valborg igår - Första maj idag

Igår firade jag Valborgsmässoafton så som jag brukar göra. Med ”brukar” menar jag så som jag gjort de senaste tolv åren. Fast när jag tänker efter (och minnet är kort!) så har jag inte firat på detta sätt på tre år. För två år sedan var jag i Uppsala och förra året var det en teaterföreställning, som Ulf producerade, som hade lyckan att spela just den kvällen.

Nu är jag tillbaka i den gamla traditionen. Valborgsmässoafton i Rydöbruk.
Hos mina goda vänner i deras röda trävilla från början av förra seklet. En gång i tiden kallades huset för disponentvillan och gränsen mellan Halland och Småland går rakt genom köket.
Kvällen avslutas med vårsång av lilla kören och vårtal vid den stora Knystahallstenen.  En gigantisk jättesten som blivit kvarglömd av inlandsisen. Därefter tänds majbålet och ett litet minifyrverkeri gnistrar upp himlens kupol.

Idag är det solidaritetens, medmänsklighetens och drömmen om ett annat samhälles dag.

Ett samhälle är inte starkare än sin svagaste länk. Den delen av länken måste vi alla hålla i. Den brister så lätt om vi tycker att länken skall klara sig själv. Om vi andas ut och tänker att: vilken tur att jag inte sitter i den svagaste länken. Vilken tur att jag är en duktig människa som inte blir sjuk och inte blir arbetslös, vilken tur att jag inte är flykting från krig, terror och svält.
Vilken tur att jag är en så duktig människa att jag ser till att inte hamna på samhällets nedersta trappsteg.

Idag är det just den dagen när kanske visionerna om en äldreomsorg, som inte bygger på girighet utan på solidaritet med de svagaste, börjar ta form.

Kanske.

Monika