Böcker av Monika Häägg

Böcker av Monika Häägg
Solbarnet, Månguden, Isvintern, Kungsgården, Jag spelar min roll, Grevens slott,Varulvens spår, Mumiens skatt, Augustimörker, Völvans spådom

måndag 13 april 2020

Halmstads Kvartersteater - del 19 - Tidens inälvor våren 1999

Tidens inälvor med Halmstads Kvartersteater på Andersberg våren 1999
Den 10 januari spelade En strålande Jul sista föreställningen. Dagen efter hade vi personalmöte på Andersberg och avslutade med att gemensamt flytta på sittplatssystemet inför bygge av scenografi till föreställningen Tidens inälvor. Vi gjorde en spelplats och scen i mitten och publiken fick sitta i små sektioner runt om scenen. Jag och Petra hade också gjort klart manus och rollfördelning och startat repetitionerna. Andreas spelade in musikarrangemang och andra ljud som behövdes som förstärkning till scenerna. 
I januari jobbade jag också med redovisning av EU-projektet. Det blev ett ganska omfattande administrativt arbete. Jag arbetade också med PR till Tidens inälvor och redan i början av februari var affischen klar. Den blev en blandning av två foton från boken Lyckad nedfrysning av herr Moro. Dels det första fotografi som tagits med en människa på bild och dels ett foto på en liten flickas öppna och nyfikna ansikte. Det blev en bra spegling av föreställningens innehåll.
En tråkig händelse, som väckte förstämning hos oss allihop i föreningen, var den tragiska olyckan när Alexandra, en av våra skådespelare omkom. Hon var en ung tjej och vi hade alla ett gemensamt minne av henne. Det kändes så tragiskt och orättvist att hon skulle ryckas bort alldeles för tidigt. Livet kändes plötsligt skört och oförutsägbart. Vi balanserar alla ständigt på dödens rand. Livet är ett lotteri och vi drar nya lotter varje dag. Ingen vet vad som kommer att hända. Den känslan fanns också i vår föreställning Tidens inälvor.
Under starten av året hade jag och Ulf flera möten med den nye kulturförchefen och politikerna. Vi ville att föreningen skulle bli huvudman för verksamheten och att bidraget skulle kopplas loss från Hallands Bildningsförbund. Det var inget direkt fel med att bidraget gick till bildningsförbundet, men föreningen hade vuxit och blivit väldigt stark. Det var både praktiskt och mer ändamålsenligt att all ekonomi i verksamheten gick att samordna från en aktör och då var det mest naturligt med den väldigt aktiva föreningen.
Jag och Ulf hade också börjat diskutera en ny idé med vår barngruppsverksamhet. Vi ville starta ”prova-på-grupper” för nya barn. Det skulle göra hanteringen av barngrupperna enklare för pedagogerna och att barnen också fick under en kortare tid testa på ett lekfullt sätt om det verkligen var teater som de ville satsa på under sin fritid.
Den 16 februari hade vi årsmöte i föreningen. Det var ett välbesökt möte, som innebar mycket framtidsdiskussioner. Det fanns många idéer och viljor som bådade gott inför framtiden.
Arbetet med Tidens inälvor fortsatte. Vi hade kontakt med bokförlaget Ordfront och författaren och filmaren Roy Andersson för att få rättigheter att använda en del foto från boken Lyckad nedfrysning av herr Moro. Det var ännu inte så vanligt med digitala foto, så vi fick göra diabilder som sedan projicerades på väggarna. Scenografin var enkel och neutral, men bilder och ljussättning gjorde att vi kunde växla och förändra mellan de olika scenerna.
En tid innan premiären blev det en stor debatt i massmedia om Kulturhusets och Kvartersteaterns verksamhet. Det var den nye kulturchefen som initierade debatten. Kvartersteaterns styrelse skrev också en debattartikel som publicerades på Hallandspostens kultursida och TV Halland intervjuade mig om vår syn på verksamheten. Vår enda önskan var att få ökade bidrag och att vi också skulle få bli huvudman för kvartersteaterns verksamhet. Det blev en direktsänd debatt mellan kulturchefen och Björn Holmgren, som var ansvarig teaterkonsulent på Hallands Bildningsförbund. Vi ville inte bråka om pengarna, men vi försvarade vår verksamhet och vårt sätt att arbeta. Vi ville att så många som möjligt skulle få vara med i teaterverksamhet. Det var vårt enda mål. Några dagar senare var det genrep för Tidens inälvor och allt var väldigt stressigt. Kvällen för genrep hade jag lovat att hämta min yngste son på kulturskolans bildverksamhet. Jag brukade alltid hämta honom på hans aktiviteter, men just den här kvällen blev stressen för stor. Under de kaotiska timmarna strax före genrepet glömde jag bort vad jag lovat och inte förrän föreställningen hade spelat klart och jag kunde pusta ut kom jag ihåg att jag totalt glömt honom. I det ögonblicket kom tanken till mig att jag borde arbeta med något som skapade mindre stress. Jag kände mig som en väldigt dålig mamma. 
Varför är det så ont om Q med Halmstads Kvartersteater på turné våren 1999
Den här våren gjorde vi också ett specialprojekt och spelade Varför är det så ont om Q på turné för skolor i Halmstads kommun. Det var ett arbetsmarknadsprojekt som var ett samarbete mellan kvartersteatern, arbetsförmedlingen och kulturförvaltningen. Skådespelarna var delvis några från vårt EU-projekt, som på det sättet fick fortsätta med teater under våren. Föreställningen regisserades av Åsa S. och det blev många skolelever i kommunen som fick se teater. Tyvärr var det en del strul med löften om projektledaranställning, som inte gick att infria. Arbetsförmedlingen hade ändrat sin policy och hade strängare regler om vilka som betraktades som tillhörande kulturförmedlingen. Jag och Ulf fick efter en del förhandlingar ändå en acceptabel lösning på projektledartjänsten.
Under våren hade vi också möte med fastighetsbolaget HFAB. Allt var väldigt turbulent och ingen kunde vara säker på hur framtiden skulle gestalta sig. Vi hoppades så klart på ett bra stöd både från kommunen och fastighetsbolaget.
Tidens inälvor spelade den 27/4 en specialföreställning för Hallands Bildningsförbund med gäster från en rad olika bildningsförbund i Sverige. Trots skilda meningar om vad som var bäst för verksamheten fanns det ändå en stolthet över vad vi hade åstadkommit med kvartersteaterverksamheten. Föreställningen var den sista och sedan rev vi scenografi och städade.
I april och maj arbetade jag också med en ny idé som gick ut på att spela Tokfursten av Henning Mankell. Jag hade sett föreställningen med två skådespelare som gestaltade många olika roller. Jag insåg att den pjäsen också skulle fungera med många skådespelare. Alltså gjorde jag en omarbetning och rollfördelning av manus. När jag såg att min idé skulle fungera fick den också bli en del av det kommande verksamhetsåret. 
Våren 1999 spelade också barngrupperna Julspelet med ledare Åsa S. och Vem kan man lita på med Petra som ledare. 
Tidens inälvor med Halmstads Kvartersteater på Andersberg våren 1999
Tidens inälvor är mitt tydligaste minne från den här perioden med kvartersteatern, men ett tydligt minne är också den osäkerhet om framtiden och vad som skulle hända med teaterverksamheten. Allt var under utredning och nästan vad som helst kunde hända. Ibland undrar jag hur jag ändå lyckades hålla entusiasmen för att driva nya idéer och blicka mot framtiden.

Monika