Nationaldagsfirande i Halmstad

Numera firar vi Nationaldagen. Den har ju blivit en helgdag och runt om i landet uppmärksammas dagen på olika sätt. I Halmstad firas den på Hallandsgården. På den platsen där min första bok Solbarnet blir teater i juli.

Klockan 11 blir det bl.a. fanborg och en skönsjungande manskör. Vacker musik av Halmstad Brass samt högtidstal av författaren Sara Beischer. Läs mer om programmet här.

Teatergruppen som ska spela Solbarnet kommer att vara där och dela ut flygblad om pjäsen. Dagen till ära kommer jag också att vara där och dela ut gratis böcker. Jag delar ut och signerar ett stort antal av min andra bok i serien om bronsåldersflickan Fry: Månguden.

 Önskar alla en fin helgdag och är du i närheten så passa på att komma till Hallandsgården och få ett gratis ex av min bok. Det är först till kvarn som gäller!

Monika

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer

På senaste mötet med Hallands Författarsällskap träffade jag Sara Beischer. Hon fick årets författarstipendium och vi fick en trevlig pratstund vid mötets fikapaus.

Nu har jag läst Saras uppmärksammade debutbok: Jag ska egentligen inte jobba här.

Boken handlar om Moa 19 år som ska bli skådespelare. Hon har precis flyttat till Stockholm och blir timanställd på äldreboendet Liljebacken. Det blir nästan en chock för Moa att möta de äldre och livet på den sista anhalten. Nästan direkt möter hon A4 som snart ska dö. A4 är en gammal kvinna som har ett namn, men hennes beteckning på vårdhemmet är A4. Det är mycket död, kroppsvätskor och stressig arbetsmiljö. Moa ägnar all sin fritid åt att försöka komma in på olika teaterskolor, men hon misslyckas gång på gång och inser att hennes korta liv kanske inte blir en teaterdröm utan ett fortsatt arbete i den stressiga och många gånger förnedrande sista anhalten i människors liv. Hon börjar förstå att våra liv är korta. Det går snabbt mellan ungdomen och det sista andetaget.

Det här är en historia som går snabbt att läsa, men som sitter kvar i medvetandet. Sara skriver på ett bra men enkelt språk. Inga svåra formuleringar eller krångligheter. Ett språk som jag gillar. Det är historian som är det viktiga, inte krusidullerna i språket.

En både tänkvärd och viktig bok, som dessutom rymmer ett stort mått av kärlek och empati. Borde vi inte kunna göra mer för de människor som kämpat och slitit i hela sitt liv. Det som behövs är inte fler smarta, slimmade vinstorganisationer. Inte fler utförsäljningar av vår gemensamma välfärd. Inte fler riskkapitalbolag som profiterar på vårt behov av vård. Det är istället fler hjälpande händer, fler som har tid att också hålla de gamla i handen, inte bara byta blöjorna och torka skiten. Helt enkelt mer personal. Här kan vi skapa många arbetstillfällen.

För brist på arbete har vi inte. Bara brist på anställningar.

Boken bygger på Saras egna erfarenheter av arbete i äldrevården.

Monika

Sara Beischer fick Hallands författarsällskaps stipendium

I går var jag på möte med Hallands författarsällskap. En trevlig sammanslutning av författare som då och då möts inom Hallands gränser.
Denna gång var mötet på Stadsbiblioteket i Halmstad. På dagordningen stod utdelande av stipendium till Sara Beischer som skrivit debutboken ”Jag skall egentligen inte jobba här”. Den bygger på hennes egna erfarenheter av att arbeta inom äldrevården. Romanen släpptes strax före nyår och har rönt stor uppmärksamhet runt om i Sverige. Äldrevårdsskandalerna runt Carema har fått fart på debatten om detta viktiga ämne.
Sara Beischer bor i Halmstad och får välförtjänt utmärkelsen från författarsällskapet.
Under mötet berättade hon om sitt skrivande och all uppmärksamhet som hon fått sedan boken släpptes. Efter lite frågor och diskussion blev det sedan fika i bibliotekets kafé.
Utdelningen gjordes av vår eminente ordförande Roland Andreasson.
På bilden syns förutom Sara också författarna Mymmel Blomberg och Annika Bengtsson. Tillsammans fick vi en trevlig pratstund över en kopp fika.
Sara var givetvis glad över att hon fick utmärkelsen och det förstår jag så väl. Jag kommer ihåg hur häpen och lycklig jag blev när jag själv fick stipendiet hösten 2010. Ingen hade meddelat mig innan att jag var stipendiaten och när utdelningen genomfördes blev jag nästan stum.
Glad och förvånad är nog det minsta man kan säga.

Monika