Lyckebo, Jul på Lyckebo och Vår på Lyckebo

Lyckebo, Jul på Lyckebo och Vår på Lyckebo

måndag 9 juli 2012

En minnenas film av Monika Häägg


För några veckor sedan vann jag en novelltävling och lovade då att jag skulle lägga novelltexten här på min blogg. Nu tycker jag att Hallandsposten har fått publicera dikten i lugn och ro, så då tycker jag också att novellen som heter En minnenas film kan få komma ut i allmän egendom.


En minnenas film av Monika Häägg

Den är sig lik, den gamla Konsumrestaurangen. Visserligen ombyggd och numera hotell, tror jag, men funkisstilen är intakt och det är samma plats. Nu i början av stranden, då mer centralt placerad, ett centrum med liv och rörelse. Här köpte vi glass. Puckstång, vanilj eller jordgubb med guldpapper. Blåvitrandiga markiser. Solen högt på himlen, som ett blekt foto. Så som det var en gång. Havet är detsamma. Det brusar, ett sorl som aldrig tar slut. Här nedanför rör sig vågorna på samma sätt som då. Om jag blundar finns bilden bakom mina ögonlock. En minnenas film som lagrats och rullar gång på gång.  Kjell-Åke på cykel med luggen slängande framför ögonen och glassen i handen. Fotbollen på pakethållaren och plåster på knäna.

Jag stryker kepsen från huvudet medan jag vandrar ner mot stranden. De vindpinade björkarna har samma form som då. Strandrågen böjer sig på samma sätt, som om åren inte passerat. Som om tiden har stått still. Kan en björk leva i över femtio år? Kanske en strandbjörk. En björk som skulpteras av vinden. Den oupphörliga vinden från havet.

”Kommer du ihåg? Göran, kommer du ihåg?”
Kjell-Åkes röst är tunn, knappt hörbar. Som gammalt papper som trasar sönder och faller i bitar. Det där pappret som man vill pussla ihop med tejp och spara i en låda för att aldrig glömma. Ovärderligt, inga pengar i världen kan ersätta de gamla pappersfibrerna. De finns inte att köpa, de är för länge sedan utgångna varor.

Vad ska jag säga? Jag bara nickar. Visst minns jag. Allt. Var enda sommar. Var enda andetag är inristat i mitt minne. Under alla dessa år har de legat där, dolda, blankpolerade, men osynliga för min rastlösa själ. Barnen, livet på Nils Lundahls väg, vintrarna i Lund, universitetet, Inger. Jo, framförallt Inger. Det har legat som en tunn väv över somrarna med Kjell-Åke. Somrarna i Halmstad. Ändå har de funnits där hela tiden. Tydligare än något annat.

Jag förstår inte varför jag satte mig i bilen och körde hit. Jag har bara varit här en enda gång på femtio år. När vi röjde ut stugan, då när mamma inte ville ha den kvar längre. Efter pappa dog. Det var som att all lust till havet och stranden försvann med honom. Hon sa att hon aldrig mer ville se huset. Vi hjälpte henne att köra bort möblerna och slänga skräpet. Sedan blev den såld. Bra betalt för en liten masonitstuga. Det verkar som att folk betalar nästan vad som helst för att få några kvadratmeter skjul intill havet. Hon delade ut pengarna. Varsitt kuvert med en bankinsättning. Nu är mamma också borta. Hon bjöd oss att komma till stugan varje år. Trugade och försökte. Besvikelsen lyste ur hennes ögon när vi aldrig kom. Varje gång sa hon: Kjell-Åke brukar komma, han är där varje sommar. Vill du inte träffa Kjell-Åke?

Visst tänkte vi komma, några gånger var vi nästan på väg, men alltid var det något annat, viktigare, som stod på agendan. Johans seglarskola, Emilias konfirmationsläger, golfkurser, simtävlingar. Alltid var det något annat. Resor. Toscana, de grekiska öarna, Spanien…

Stranden har blivit bredare. Havet har ätit sig in i dynerna. Skalat bort och huggit sönder den mjuka linjen. Spolat bort sanden. Bredare strand, men kortare strand. Hamnutfyllnaden har tagit en stor bit av den raka strandlinjen. Hur tänker man egentligen när man fyller igen och bygger fula betongmonster på det som en gång var hav och människornas strand? Grå lagerbyggnader och skräphögar. Om inte politikerna tänker på sina innevånare så kunde de åtminstone tänka på turisterna. En gång i tiden var det mer än fem kilometer obruten sandstrand. Inte Sveriges längsta, men ändå mycket lång. Men politiker är ju också bara människor. Politik är att vilja, var det någon som sa. De ville väl något med det här också…

Jag ser ut över havet. Hallandsåsen syns skarp och tydlig med ett blekt ljus bakom åsryggen. Om jag kisar med ögonen ser jag ända ner till Kullen. Gråblå hav med vita gäss. Vågor som ständigt rullar mot stranden.  Himlens öppna kupol, stor och oändlig, förenar sig med horisonten och återigen havet.
Vad skulle jag säga till Kjell-Åke? Att åren har gått fort? Att det är synd att vi inte träffats mer? Att det är långt mellan Gislaved och Lund? Längre än till Kreta. Till Kreta åkte vi, men inte till Gislaved. Nej, jag kan inte säga så, och jag sa inte så heller. Jag kan inte säga att avståndet är långt mellan Gislaveds gummifabrik och Lunds universitet. Jag bara nickade. La min hand över hans magra, beniga. Jo, visst kom jag ihåg.

Stugan var vit med en liten träveranda. Där stod gasolköket och diskbaljan. Jag och Kjell-Åke hämtade vatten i brunnen. Det var vårt jobb. Man fick pumpa, med en lång arm, ner i den emaljerade spannen med grön rand. Mamma kokte potatis, stekte pannbiff med lök. Jag kan fortfarande känna lukten. Stekt och kokt. Tre hekto nymald fläskfärs. Potatis från kolonilotten. De vita trädgårdsmöblerna med blommig bordsduk. Kopparbunken och den lilla midsommarstången i miniatyr.  Möblerna fälldes ihop och ställdes in i stugan under vintern.
Sedan byggdes stugan om. Brun träpanel på utsidan. El och vatten. Köket inbyggt med vask och elspis, ett litet fönster mot havssidan. Fast då hade jag för länge sedan flyttat.

Jag vandrar över strandkullarna. Kan inte låta bli. Stegen styrs mot den plats som var mitt sommarparadis. Jag vill att stugan skall stå där med de vita masonitväggarna, gasolköket, den kokta potatisen och suset från strandskogen. Doften av barr. Havet som rullar bakom kullarna. Ljudet av vattenlek, barn som skriker, Nivea solkräm och randiga, uppblåsbara badbollar i plast.    

Jag kikar in genom fönstret. Nybyggd, inglasad veranda. Vita träpaneler. Öppen planlösning. Modernt, trendigt. Köksstolar i tyg med höga ryggar. Kök från IKEA. Trätrappa till loftet. Av den gamla masonitstugan syns ingenting.

Jag går fram till husets knut. Böjer mig ned och känner med handen innanför stenplinten som huset vilar på. Handen sluter sig om den lilla plåtasken. Med darrande händer drar jag fram den. Blåser bort jord och spindelväv. Torkar med jackärmen över den rostiga ytan. Öppnar försiktigt locket. På bottnen ligger den. En liten, gulnad papperslapp, hopvikt och med två lila tumavtryck. Mitt och Kjell-Åkes. Stämplade med pappas gamla stämpeldyna.
Försiktigt viker jag upp pappret. Jag behöver inte läsa. Jag vet vad där står. Ändå läser jag högt, med ansiktet vänt mot havet, med vinden som lyfter mitt glesa hår och med en klump i halsen. En klump som växer för varje ord. Som vuxit ända sedan jag fick ett sms från Lena, Kjell-Åkes syster. Nej, klumpen har funnits där under alla dessa år. Under alla dessa år när jag valt att inte komma.

”Vi skall alltid vara vänner. Inget kan skilja oss åt.”

Jag läser gång på gång. Om och om igen.

”Vi skall alltid vara vänner. Inget kan skilja oss åt.”

De två raderna är högtidligt undertecknade med datum och våra namn. Göran och Kjell-Åke. Under mitt namn borde det stå Göran – svikaren. Göran, han som svek sin vän.

Jag ser ut över havet. En sista gång. Här har jag inget att hämta. Det sista bandet är avklippt. Jag vänder mig om och går tillbaka mot stugan. Lyfter upp den lilla plåtasken och stoppar den i fickan.

Jag skulle åkt hem, tillbaka till Lund, men körde hit istället. Som om jag trodde att jag kunde finna en förlåtelse här bland strandkullarna. Jag gick ut från sjukhuset och körde direkt hit. Nu vet jag inte.

Jag tar upp mobilen och kollar tiden. Inger börjar väl undra var jag har tagit vägen. Jag borde varit hemma nu. Skickar ett sms att jag är på väg, att jag blivit fördröjd, men nu är jag på väg.

Läser återigen meddelandet från Lena.

”Kjell-Åke har lämnat oss. Bara en stund efter att du gått. Lugnt och stilla slutade han andas. Han var nöjd. Tack för att du kom.”

Jag stoppar ner mobilen och vänder mig en sista gång mot stranddynerna.

Det är då jag ser honom. Jag ser honom som en siluett mot solnedgången. Han har fiskehåven på axeln och spannen med krabbor. Solen på väg ned i havet. Så som det alltid var. Han vinkar och ropar.

”Göran skynda dig, kom!”

Jag höjer handen och vinkar. Viskar mot sol och vind.

”Vi ses Kjell-Åke. Jag kommer. Inte än, men snart…”

Monika Häägg maj 2012

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar