Radio Halland och Hallandsposten i Varulvens spår

För några dagar sedan var det boksläpp för min åttonde titel Varulvens spår, andra delen i barnboksserien Monsterjägarna. Första delen utkom förra året och heter Grevens slott. De båda titlarna går bra att läsa högt tillsammans eller att läsa själv för de som nyligen lärt sig att läsa.

Min tanke med dessa böcker är att ge barnen en spännande läsning och nyckeln in i den fantastiska värld som böcker och läsning är. Läsning skall vara spännande och lustfyllt. Det måste finnas en önskan att läsa vidare och att hela tiden vilja vända blad till nästa sida. Så som jag själv upplevde läsandet när jag var ett barn i den åldern. Det var då jag la grunden till läsandet och fick ett naturligt driv i min förmåga att snabbt binda ihop ord till meningar, som sedan bygger bilder inne i huvudet. Texten och berättelsen måste visualiseras i mina egna bilder, som uppstår innanför ögonlocken.

Under veckan som gått har jag blivit intervjuad av Ann Jornéus i Radio Halland och det har också skrivits ett reportage i Hallandsposten.

Lyssna gärna på intervjun i Radio Halland eller läs reportaget i Hallandsposten.

Monika

Augustimörker - reportage i Hallandsposten

Min nya roman Augustimörker är nyligen utgiven och i går var det ett reportage i Hallandsposten om boken.

Romanen handlar om Gurlie och Harriet som ibland kallas för Tant Grön och Tant Blå. De bor i var sitt hus på Solrosgatan och Prästkragevägen. Gurlie har en hund som heter Skrutten och Harriet en katt som heter Bella. De är nyblivna pensionärer och sedan tio år tillbaka oskiljaktiga vänner. De läser poesi och böcker, gör cykelutflykter, plockar svamp och nypon. Men när augustimörkret sänker sig över trädgårdarna försvinner Bella, och Gurlie får ett ovälkommet brev. En dag står en polisbil parkerad utanför grannhuset. Under en orolig månad vänds livet upp och ner för de båda kvinnorna. Mord och främlingsfientlighet sveper in med augustimörkret. Tant Grön och Tant Blå blir ofrivilligt indragna.

Augustimörker är en genreöverskridande roman om två äldre kvinnor, feelgood och kriminalroman med främlingsfientlighet och nynazism som sträcker sig från villakvarter i Sverige till ett Grekland i kris.

Nu går det att läsa reportaget i Hallandsposten. Jag tycker det är kul att det går att länka reportage och recensioner. Tidigare var det stängt för läsare som inte hade abonnemang.

Monika Häägg - Bild: Jari Välitalo Hallandsposten

Läs reportaget i Hallandsposten

Monika

En minnenas film av Monika Häägg

För några veckor sedan vann jag en novelltävling och lovade då att jag skulle lägga novelltexten här på min blogg. Nu tycker jag att Hallandsposten har fått publicera dikten i lugn och ro, så då tycker jag också att novellen som heter En minnenas film kan få komma ut i allmän egendom.

Fler noveller av mig hittar du här.

En minnenas film av Monika Häägg

Den är sig lik, den gamla Konsumrestaurangen. Visserligen ombyggd och numera hotell, tror jag, men funkisstilen är intakt och det är samma plats. Nu i början av stranden, då mer centralt placerad, ett centrum med liv och rörelse. Här köpte vi glass. Puckstång, vanilj eller jordgubb med guldpapper. Blåvitrandiga markiser. Solen högt på himlen, som ett blekt foto. Så som det var en gång. Havet är detsamma. Det brusar, ett sorl som aldrig tar slut. Här nedanför rör sig vågorna på samma sätt som då. Om jag blundar finns bilden bakom mina ögonlock. En minnenas film som lagrats och rullar gång på gång.  Kjell-Åke på cykel med luggen slängande framför ögonen och glassen i handen. Fotbollen på pakethållaren och plåster på knäna.

Jag stryker kepsen från huvudet medan jag vandrar ner mot stranden. De vindpinade björkarna har samma form som då. Strandrågen böjer sig på samma sätt, som om åren inte passerat. Som om tiden har stått still. Kan en björk leva i över femtio år? Kanske en strandbjörk. En björk som skulpteras av vinden. Den oupphörliga vinden från havet.

”Kommer du ihåg? Göran, kommer du ihåg?”

Kjell-Åkes röst är tunn, knappt hörbar. Som gammalt papper som trasar sönder och faller i bitar. Det där pappret som man vill pussla ihop med tejp och spara i en låda för att aldrig glömma. Ovärderligt, inga pengar i världen kan ersätta de gamla pappersfibrerna. De finns inte att köpa, de är för länge sedan utgångna varor.

Vad ska jag säga? Jag bara nickar. Visst minns jag. Allt. Var enda sommar. Var enda andetag är inristat i mitt minne. Under alla dessa år har de legat där, dolda, blankpolerade, men osynliga för min rastlösa själ. Barnen, livet på Nils Lundahls väg, vintrarna i Lund, universitetet, Inger. Jo, framförallt Inger. Det har legat som en tunn väv över somrarna med Kjell-Åke. Somrarna i Halmstad. Ändå har de funnits där hela tiden. Tydligare än något annat.

Jag förstår inte varför jag satte mig i bilen och körde hit. Jag har bara varit här en enda gång på femtio år. När vi röjde ut stugan, då när mamma inte ville ha den kvar längre. Efter pappa dog. Det var som att all lust till havet och stranden försvann med honom. Hon sa att hon aldrig mer ville se huset. Vi hjälpte henne att köra bort möblerna och slänga skräpet. Sedan blev den såld. Bra betalt för en liten masonitstuga. Det verkar som att folk betalar nästan vad som helst för att få några kvadratmeter skjul intill havet. Hon delade ut pengarna. Varsitt kuvert med en bankinsättning. Nu är mamma också borta. Hon bjöd oss att komma till stugan varje år. Trugade och försökte. Besvikelsen lyste ur hennes ögon när vi aldrig kom. Varje gång sa hon: Kjell-Åke brukar komma, han är där varje sommar. Vill du inte träffa Kjell-Åke?

Visst tänkte vi komma, några gånger var vi nästan på väg, men alltid var det något annat, viktigare, som stod på agendan. Johans seglarskola, Emilias konfirmationsläger, golfkurser, simtävlingar. Alltid var det något annat. Resor. Toscana, de grekiska öarna, Spanien…

Stranden har blivit bredare. Havet har ätit sig in i dynerna. Skalat bort och huggit sönder den mjuka linjen. Spolat bort sanden. Bredare strand, men kortare strand. Hamnutfyllnaden har tagit en stor bit av den raka strandlinjen. Hur tänker man egentligen när man fyller igen och bygger fula betongmonster på det som en gång var hav och människornas strand? Grå lagerbyggnader och skräphögar. Om inte politikerna tänker på sina innevånare så kunde de åtminstone tänka på turisterna. En gång i tiden var det mer än fem kilometer obruten sandstrand. Inte Sveriges längsta, men ändå mycket lång. Men politiker är ju också bara människor. Politik är att vilja, var det någon som sa. De ville väl något med det här också…

Jag ser ut över havet. Hallandsåsen syns skarp och tydlig med ett blekt ljus bakom åsryggen. Om jag kisar med ögonen ser jag ända ner till Kullen. Gråblå hav med vita gäss. Vågor som ständigt rullar mot stranden.  Himlens öppna kupol, stor och oändlig, förenar sig med horisonten och återigen havet.

Vad skulle jag säga till Kjell-Åke? Att åren har gått fort? Att det är synd att vi inte träffats mer? Att det är långt mellan Gislaved och Lund? Längre än till Kreta. Till Kreta åkte vi, men inte till Gislaved. Nej, jag kan inte säga så, och jag sa inte så heller. Jag kan inte säga att avståndet är långt mellan Gislaveds gummifabrik och Lunds universitet. Jag bara nickade. La min hand över hans magra, beniga. Jo, visst kom jag ihåg.

Stugan var vit med en liten träveranda. Där stod gasolköket och diskbaljan. Jag och Kjell-Åke hämtade vatten i brunnen. Det var vårt jobb. Man fick pumpa, med en lång arm, ner i den emaljerade spannen med grön rand. Mamma kokte potatis, stekte pannbiff med lök. Jag kan fortfarande känna lukten. Stekt och kokt. Tre hekto nymald fläskfärs. Potatis från kolonilotten. De vita trädgårdsmöblerna med blommig bordsduk. Kopparbunken och den lilla midsommarstången i miniatyr.  Möblerna fälldes ihop och ställdes in i stugan under vintern.

Sedan byggdes stugan om. Brun träpanel på utsidan. El och vatten. Köket inbyggt med vask och elspis, ett litet fönster mot havssidan. Fast då hade jag för länge sedan flyttat.

Jag vandrar över strandkullarna. Kan inte låta bli. Stegen styrs mot den plats som var mitt sommarparadis. Jag vill att stugan skall stå där med de vita masonitväggarna, gasolköket, den kokta potatisen och suset från strandskogen. Doften av barr. Havet som rullar bakom kullarna. Ljudet av vattenlek, barn som skriker, Nivea solkräm och randiga, uppblåsbara badbollar i plast.    

Jag kikar in genom fönstret. Nybyggd, inglasad veranda. Vita träpaneler. Öppen planlösning. Modernt, trendigt. Köksstolar i tyg med höga ryggar. Kök från IKEA. Trätrappa till loftet. Av den gamla masonitstugan syns ingenting.

Jag går fram till husets knut. Böjer mig ned och känner med handen innanför stenplinten som huset vilar på. Handen sluter sig om den lilla plåtasken. Med darrande händer drar jag fram den. Blåser bort jord och spindelväv. Torkar med jackärmen över den rostiga ytan. Öppnar försiktigt locket. På bottnen ligger den. En liten, gulnad papperslapp, hopvikt och med två lila tumavtryck. Mitt och Kjell-Åkes. Stämplade med pappas gamla stämpeldyna.

Försiktigt viker jag upp pappret. Jag behöver inte läsa. Jag vet vad där står. Ändå läser jag högt, med ansiktet vänt mot havet, med vinden som lyfter mitt glesa hår och med en klump i halsen. En klump som växer för varje ord. Som vuxit ända sedan jag fick ett sms från Lena, Kjell-Åkes syster. Nej, klumpen har funnits där under alla dessa år. Under alla dessa år när jag valt att inte komma.

”Vi skall alltid vara vänner. Inget kan skilja oss åt.”

Jag läser gång på gång. Om och om igen.

”Vi skall alltid vara vänner. Inget kan skilja oss åt.”

De två raderna är högtidligt undertecknade med datum och våra namn. Göran och Kjell-Åke. Under mitt namn borde det stå Göran – svikaren. Göran, han som svek sin vän.

Jag ser ut över havet. En sista gång. Här har jag inget att hämta. Det sista bandet är avklippt. Jag vänder mig om och går tillbaka mot stugan. Lyfter upp den lilla plåtasken och stoppar den i fickan.

Jag skulle åkt hem, tillbaka till Lund, men körde hit istället. Som om jag trodde att jag kunde finna en förlåtelse här bland strandkullarna. Jag gick ut från sjukhuset och körde direkt hit. Nu vet jag inte.

Jag tar upp mobilen och kollar tiden. Inger börjar väl undra var jag har tagit vägen. Jag borde varit hemma nu. Skickar ett sms att jag är på väg, att jag blivit fördröjd, men nu är jag på väg.

Läser återigen meddelandet från Lena.

”Kjell-Åke har lämnat oss. Bara en stund efter att du gått. Lugnt och stilla slutade han andas. Han var nöjd. Tack för att du kom.”

Jag stoppar ner mobilen och vänder mig en sista gång mot stranddynerna.

Det är då jag ser honom. Jag ser honom som en siluett mot solnedgången. Han har fiskehåven på axeln och spannen med krabbor. Solen på väg ned i havet. Så som det alltid var. Han vinkar och ropar.

”Göran skynda dig, kom!”

Jag höjer handen och vinkar. Viskar mot sol och vind.

”Vi ses Kjell-Åke. Jag kommer. Inte än, men snart…”

Monika Häägg maj 2012

En minnenas film

Önskade glad midsommar igår och tänkte inte skrivit något inlägg idag, men kunde inte låta bli. Jag blev så otroligt glad när jag var en av vinnarna i en novelltävling. Novellen ”En minnenas film” publicerades i Hallandsposten och Hallands Nyheters sommarbilaga, som låg i min brevlåda nu på morgonen. Vi är tre vinnare och det kommer ut tre sommartidningar under de närmaste månaderna. De övriga vinnarna var Elisabeth Larsson och Tania Bengtsson och jag säger ett stort grattis till de båda. Det skall bli spännande att läsa deras noveller.  Min novell fanns alltså med i första bilagan.

Så måste jag också berätta juryns motivering för den gjorde mig extra glad:

”Monika Häägg skildrar levande och ömsint en strand och tid hon känner väl. En minnenas film rymmer nostalgi, vänskap och svek, författaren låter Göran ångra somliga livsval. Går skadorna att reparera? Kanske. I allra sista minuten gör Göran resan från Lund till Halmstad och novellen vibrerar”

 Till dessa ord och min text har det också gjorts en fin illustration av Ulf Hansson.

Jag tog ett foto av uppslaget i tidningen. Novellen finns inte på nätet, men så småningom kommer jag att publicera den här på bloggen. Nu låter jag den stå för sig själv i Hallandsposten.

Nu önskar jag, för andra gången, alla en glad och fin midsommar!

Monika

Och i wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink

I november fick min make Ulf, Hallandspostens kulturpris. Det delades ut på ”En kväll för boken” på Halmstads Teater. Under den kvällen medverkade ett flertal författare, som jag har skrivit om här.
En av författarna var Elisabeth Åsbrink som berättade om Och i Wienerwald står träden kvar.
Hon gjorde ett väldigt bra och intressant framförande. Jag passade därför på att ge min svärmor Elisabeths bok i julklapp (med en liten baktanke - sedan kan jag låna den och läsa den själv)
Nu har jag läst boken och är förvånad över att jag återigen berörs så mycket av en ny historia från tiden med förintelsen av judar. Men kanske det är så, att för varje ny historia är det en ny människas öde som blir belyst. 6 miljoner människor som försvann i koncentrationslägren är en abstrakt siffra. Det är bara när du möter ett av dessa människoöden som du verkligen kan förstå.
Otto Ullman kom som flyktingbarn till Sverige genom den hemliga barntransport som genomfördes på initiativ av den svenske ärkebiskopen. Elisabeth Åsbrink visar hur svensk flyktingpolitik styrdes av arbetsmarknadens krav och ger oss en bild av ett Sverige som var präglat av judehat.
Ottos föräldrar fick inte komma till Sverige. De stannade i Wien och blev så småningom deporterade till Theresienstadt och därefter skickade med några av de sista järnvägstransporterna till förintelsen. Nästan varje dag skrev föräldrarna brev till Otto. Brev som han bevarade och noggrant lämnade efter sig i buntar. I Sverige blir den ensamme flyktingpojken dräng på familjen Kamprads gård. På så sätt blir han också vän med Ingvar Kamprad, trots det judehat som råder i familjen.
Elisabeths bok om Otto är lättläst och mycket berörande. Jag förstår att hon fick Augustpriset för årets svenska fackbok.

Monika

Bra recension av Kungsgården i Hallandsposten

Med risk för att bli tjatig så är det faktiskt så att hela mitt liv snurrar runt ett boksläpp, just nu. Det händer otroligt mycket positiva saker och jag själv, som författare, hänger med som en vante i vinden. Det blåser positiva vindar.
Idag stod det en fantastiskt uppskattande recension i Hallandsposten. Camilla Jönsson har recenserat samtliga mina böcker och jag upplever att den här sista recensionen av fjärde boken om Fry är den bästa. Så här säger Camilla bl.a. om Kungsgården:
”Det känns som om de flesta huvudkaraktärerna fördjupas och utvecklas, nu när så mycket står på spel. Och lika lite som Fry vet vem hon kan lita på, vet läsaren det, för här är gott om tvära kast och överraskningar. Men Monika Häägg lyckas knyta ihop alla trådarna och ger sin bronsålderskrönika ett känslosamt och storslaget avslut.”
Precis så som jag ville att Kungsgården skulle sluta. Därför känns det extra bra när Camilla beskriver den sista boken på det här sättet.

Läs hela recensionen här.
Jo, lite tid över för annat har jag.

I går kväll startade min gospelkör höstterminen (höst? – känns inte så positivt att tänka!) och det kändes väldigt avkopplande att möta alla körvänner och få chansen att brista ut i härlig sång. Min andra kör: Lutherkören har också startat och är inne på sin andra vecka. Den 18 september har vi en stor konsertkväll. Då skall vi sjunga Peace Mass av Bob Chilcott. Den har vi övat nästan ett helt år. Det skall bli fantastiskt att äntligen sjunga detta ”svåra” musikstycke. Min andrasopranstämma är något förvirrande i vissa delar. Men jag tror att vi kommer att känna oss ganska säkra när den stora dagen kommer.

Monika