I november fick min make Ulf, Hallandspostens kulturpris. Det delades ut på ”En kväll för boken” på Halmstads Teater. Under den kvällen medverkade ett flertal författare, som jag har skrivit om här.
En av författarna var Elisabeth Åsbrink som berättade om Och i Wienerwald står träden kvar.
Hon gjorde ett väldigt bra och intressant framförande. Jag passade därför på att ge min svärmor Elisabeths bok i julklapp (med en liten baktanke - sedan kan jag låna den och läsa den själv)
Nu har jag läst boken och är förvånad över att jag återigen berörs så mycket av en ny historia från tiden med förintelsen av judar. Men kanske det är så, att för varje ny historia är det en ny människas öde som blir belyst. 6 miljoner människor som försvann i koncentrationslägren är en abstrakt siffra. Det är bara när du möter ett av dessa människoöden som du verkligen kan förstå.
Otto Ullman kom som flyktingbarn till Sverige genom den hemliga barntransport som genomfördes på initiativ av den svenske ärkebiskopen. Elisabeth Åsbrink visar hur svensk flyktingpolitik styrdes av arbetsmarknadens krav och ger oss en bild av ett Sverige som var präglat av judehat.
Ottos föräldrar fick inte komma till Sverige. De stannade i Wien och blev så småningom deporterade till Theresienstadt och därefter skickade med några av de sista järnvägstransporterna till förintelsen. Nästan varje dag skrev föräldrarna brev till Otto. Brev som han bevarade och noggrant lämnade efter sig i buntar. I Sverige blir den ensamme flyktingpojken dräng på familjen Kamprads gård. På så sätt blir han också vän med Ingvar Kamprad, trots det judehat som råder i familjen.
Elisabeths bok om Otto är lättläst och mycket berörande. Jag förstår att hon fick Augustpriset för årets svenska fackbok.
Monika
En av författarna var Elisabeth Åsbrink som berättade om Och i Wienerwald står träden kvar.
Hon gjorde ett väldigt bra och intressant framförande. Jag passade därför på att ge min svärmor Elisabeths bok i julklapp (med en liten baktanke - sedan kan jag låna den och läsa den själv)
Nu har jag läst boken och är förvånad över att jag återigen berörs så mycket av en ny historia från tiden med förintelsen av judar. Men kanske det är så, att för varje ny historia är det en ny människas öde som blir belyst. 6 miljoner människor som försvann i koncentrationslägren är en abstrakt siffra. Det är bara när du möter ett av dessa människoöden som du verkligen kan förstå.
Otto Ullman kom som flyktingbarn till Sverige genom den hemliga barntransport som genomfördes på initiativ av den svenske ärkebiskopen. Elisabeth Åsbrink visar hur svensk flyktingpolitik styrdes av arbetsmarknadens krav och ger oss en bild av ett Sverige som var präglat av judehat.
Ottos föräldrar fick inte komma till Sverige. De stannade i Wien och blev så småningom deporterade till Theresienstadt och därefter skickade med några av de sista järnvägstransporterna till förintelsen. Nästan varje dag skrev föräldrarna brev till Otto. Brev som han bevarade och noggrant lämnade efter sig i buntar. I Sverige blir den ensamme flyktingpojken dräng på familjen Kamprads gård. På så sätt blir han också vän med Ingvar Kamprad, trots det judehat som råder i familjen.
Elisabeths bok om Otto är lättläst och mycket berörande. Jag förstår att hon fick Augustpriset för årets svenska fackbok.
Monika
Monika, jag är glad att du också tycker om boken.
SvaraRaderaVisst är det så att man berörs! Alla har en unik historia som är speciell...jag ryser vid tanken på vad som hände där...
SvaraRaderaJag tycker det låter som en bra bok.Men med tanke på hur det var då så vet jag inte om jag vill läsa den. Kanske jag blir illa berörd. Jag läser förstås ganska lite. Men dina har jag läst alla och just nu läser jag en bok som heter Kossijissenamn. Det är en bok skriven på Skånska. Det var mycket svårt att få tag i den,men till sist beställde jag och köpte den i en bokhandel i Ystad.Man fick tänka till lite när man läste men den var också rolig. Ha det bra. Kram/Anita
SvaraRaderainte läst än
SvaraRadera