Jag är precis hemkommen från ett mycket trevligt författarmöte.I nya vänners lag kallar vi oss. Vi är fyra författare, Åsa Storck, Christina Nyrell , Inga Holm och jag. Under fredagen och lördagen träffades vi hemma hos Christina som bor ca.1,5 mil från metropolen Ullared.
För mig betydde resan också att jag gav mig ut på vintriga skogsvägar. Vilket inte precis är min melodi, men vill man mötas så får man ta tag i skogsvägsfobin, och det gjorde jag. På vägen dit blev jag helt fascinerad av alla dessa små kyrkor som ligger som juveler i de små byarna. Drängsered, Krogsered, Ätran, Köinge, Gunnarp o.s.v. Stannade vid kyrkan i Drängsered och tog en bild, men jag tror att kyrkan i Köinge var den vackraste.
Christina bor underbart vackert vid en sjö. Så det blev sjöutsikt från altanen som vintervärmdes med en sprakande kamin.Här skulle det blivit fler bilder, men där fick jag tji för den tekniken på bloggen slutade att fungera. Alltså får vi nöja oss med en kyrkbild!
Åsa Storck är författare till en mängd barnböcker. Den första kom ut redan i början av 90-talet och heter Lovisa vill bli dirigent. Tillsammans med Christina Nyrell har hon också utkommit med fyra böcker under 2010-2011. Inga Holm är författare och illustratör. Hennes böcker om älgen Gruffe är mycket uppskattade. (Inga brukar jag också dela monter med på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg).
Det blev en hel del berättande om våra respektive liv och författande. Där av den något underliga rubriken.
Har jag övervunnit skogsvägsfobin?
Njaa, jag vet inte…
Monika
Det blev en hel del berättande om våra respektive liv och författande. Där av den något underliga rubriken.
Har jag övervunnit skogsvägsfobin?
Njaa, jag vet inte…
Monika
Ibland får man offra sig. Ett tips är att köra samma väg framåt våren när det börjar grönska.
SvaraRaderaVisst är det trevligt att träffa människor som förstår vad man håller på med?
SvaraRaderajag skall iväg till Norrtälje på något som kallas för BOKRESAN.
25 skrivintresserade på samma plats. Kan det bli annat än bra?
jag har också lite fobi för att åka efter halkiga vägar, men dessvärre bor vi efter en, och med tiden har jag blivit modigare.
Dock ringer jag ungarna sjuka när snön blåst över vägen och det känns som om jag åker i snor istället för snö.
Jag gillar läget ordentligt nu när snön smälter bort så fort den ramlat ned.
Idag har vi varit i skidbacken hela dagen, men nu äntligen är det dags att kliva in i fantasiernas oändliga värld igen.
Godnatt
Låter kul :) med häxor
SvaraRaderaMånga fobier har jag hört talas om men detta var en ny "skogsvägsfobin". Håller med om att det finns många jättefina kyrkor, jag hoppas verkligen inte att man spränger dem som någon knäppgök föreslog.
SvaraRaderaMen trots allt kan man uppleva en del om man övervinner sina rädslor - mot skogsvägar.
Huuu - jag förstår precis.
SvaraRaderaI min ungdom fick jag sladd tvärsöver en skogsväg, ren tur att jag inte fick möte ...
Att köra på halkiga, ödlsiga skogsvägar blev en utmaning de fem åren jag bodde i Dalarna.
Men jag tyckte jag var smart och tog en extra körlektion på halkbana under första året - och det hjälpte mig mycket.
När jag tog körkort fanns det inget som hette halkbana - jag övningskörde i april o maj - sedan var körkortet mitt.
Vad roligt det är att träffa "likasinnade" - blir glad för din skull och att du kom hem hel och hållen igen:-)