Läsarens port

Varje gång jag börjar på en ny bok måste jag passera genom läsandets tunga port. Den höga och väldiga dörr som alltid öppnas av en enda ensam människa: Läsaren.
Jag är läsaren och jag försöker närma mig porten. Det finns ingen annan som kan öppna denna förbluffande ingång. Ingen annan än jag själv.
Varje ny bok har sin egen dörr. Den ser olika ut. Ibland färgrik och lysande. Inte svår att hitta. Ibland oansenlig och gisten, där den skymtar fram under de första sidorna.
Framför porten ligger alltid ett antal oformliga högar, som måste passeras. För det mesta går läsaren lätt förbi dessa högar, men ibland blir de enorma och måste bestigas med en bergklättrares envishet. Tyvärr är det en del som stupar på dessa högar och aldrig når fram till böckernas öppning.
Väl framme vid porten är det inte bara att öppna och gå in. Den kan vara tung som all samlad sten på jorden, men i nästa stund lätt som en fladdrande fjäder.
Ibland kliver läsaren in genom dörren, bara för att upptäcka att hon i nästa stund står utanför igen. Låt dig inte skrämmas av att detta fenomen uppstår. Du kan få stiga många gånger ut och in, men när du väl är inne sluter sig dörren bakom dig och bokens förunderliga korridor ligger framför dig.
Du går längs denna smala gång och på väggarna hänger allt du någonsin kan behöva.
Det är angenämt att gå i korridoren. Du glömmer snabbt världen som finns utanför. Där finns kärlek, värme, lycka, gråt, skratt, hat, ilska, önskan, längtan. Vemodigt byter väggarna färg som vandrande stjärnors irrbloss över himlen. Du stannar då och då vid ett gemytligt samtal och begrundar den visdom som flödar ur andra människors tankar. Ibland kan du bli skräckslagen och knappt våga dig runt nästa krök, men tänk då på att inget är farligt i bokens värld. Ingen kan hota dig som läsare.
Korridoren blir bredare och bredare och till slut kommer du fram till en vidunderlig dal. Den är så stor att du inte ser dess slut. Den är vackrare än någon annan plats. Den rymmer allt som människan gömmer i sitt hjärta.
Då när du står där och blickar in i dalens underbara värld. Då har du erövrat boken. Då är du en läsare.

Monika

*****

"I dag finns det inte mer ord att läsa", säger jag.

Det surrar och snurrar i tv-världen.In till min hörna hörs glada skratt och sång. Jag läser en bok medan mörkret faller utanför mitt fönster.
I morgon skall jag fira en 80-årig dam. Tänk 80 år. Så mycket liv och så mycket minnen.
Känner mig nöjd efter en vecka där skrivandet äntligen har tagit fart. Ulf läste inledningen i dag. Han sa att han ville läsa fortsättningen. Han sa att det var spännande. "I dag finns det inte mer ord att läsa", säger jag.
Efter nästa vecka...? Ja, kanske, vi får se...

Förkyld - läser böcker

Förkyld blir man.
Hur man än försöker undvika de små eländiga virusen som far omkring i luften så får man räkna med att det blir några snoriga dagar per år.
Nu är det en sådan helg och jag är jättenöjd med att den här förkylningen uppstod efter Bokmässan och inte innan. Det hade varit en mycket eländig författare som tagit emot sina besökare på mässan, om jag hade känt mig så här under förra helgen.
I dag sveper jag in mig i en pläd och dricker massor med varmt te. Glad för att jag inte måste göra något. Läsa böcker går för det mesta bra när man är förkyld och för några ögonblick så glömmer jag nästan bort att jag känner mig så eländig.
Min käre Ulf har det värre. Han har två premiärer och mycket att göra denna helgen så han får snora sig iväg trots en eländig förkylning. (Jo, vi har ju lyckats att bli förkylda bägge två!).
Det enda jag gjort idag är att vara ute en liten stund i trädgården och ta bort mina tomatplantor. Plockade en skål som blev full med gröna tomater som nog kommer att mogna så småningom. Några vindruvsklasar plockade jag också. Äntligen lyser de blå bären och är mogna att äta. Men det är sent. Minst en månad senare än de brukar.
Nu kryper jag ihop i pläden igen och smuttar på mitt lingonte.

Kunde inte släppa taget

Vissa dagar är fyllda av en grå, trist, tröstlös lunk och känns mer som att de skall genomlidas, inte genomlevas. En sådan dag var igår. Trött harvade jag mig igenom de nödvändigheter som trista dagar kan innehålla. Förmiddagen segade sig fram och utanför fönstret svepte en fuktig dimma in och underströk den redan uppkomna känslan.
Vid lunchtid tuggade jag maten och bläddrade förstrött i en tidning. Gäspade mig igenom den ena matbiten efter den andra.
Så precis när jag fiskat upp den sista smulan från tallriken så ringer telefonen. En mycket trevlig äldre dam undrade om hon fick störa mig? Jo, så klart att hon fick.
Hon berättade att hon var i farten med att läsa mina böcker och hon fick ingenting gjort. Hon hade varit vaken nästan hela natten och läst för hon kunde inte släppa taget i boken. Det var så spännande! Hon var bara tvungen att ringa och berätta för mig och visa sin uppskattning.
När hon ringde var klockan över 12 och hon hade fortfarande inte fått på sig kläderna men det struntade hon i för hon var inne på andra boken och var bara tvungen att fortsätta läsa.
Så, i ett enda slag, förändrades min dag. Plötsligt kändes allt som om solen tittat in fastän det fortfarande var samma gråtrista väder.
Eftermiddagen gick i en rasande fart och jag hade fått den energikick som förändrade allt.
Tack för den energikicken!