Spill av Sigrid Combüchen har lovordats och fått många fina utmärkelser, inte minst Augustpriset. Följer jag då strömmen när jag önskar att få läsa den? Jag vet inte, nyfiken blir jag. Jag vill läsa och se om jag också ställer mig i hyllningskören.
Så blev det äntligen min tur efter lång väntan i bibliotekets kö.
Romanen har kallats för en damroman. Vad jag förstår av texten i boken så har någon fällt denna kommentar om Sigrids skrivande, eller om det var Sigrid själv? Kanske lite nedlåtande. Att skriva för damer är ju inte så fel. Det är damer som håller upp läsandet. Som står där med böckerna på sina axlar.
I romanens fiktiva historia får författaren ett brev från en av sina läsare som känt igen sig i ett beskrivet foto i en av författarens böcker. Genom brevväxlingen och författarens egna efterforskningar växer en berättelse om Heddas liv som ung under slutet av 1930-talet. Hur detta liv kom att formas av tillfälligheter och ogenomtänkta beslut när hon var tjugo år.
Författaren tycker Hedda förspiller sitt liv. Det blir bara det spill av tyg som bli över när dräkten är sydd. Hedda själv tycker inte så, men hon kunde blivit så mycket mer.
Jag är under läsandets gång kluven till boken. Jag läser och upplever, men jag saknar drivet i historian. Det som gör att jag ständigt vill läsa vidare. Kanske är det spretigt? Det hoppar mycket mellan nutid och dåtid. Brev och berättande.
Jag slår ändå ihop sista sidan med en nöjd känsla. Som när jag lägger sista pusselbiten i ett stort pussel. Bilden ligger där och talar till mig. Ett vackert språk, en intressant historia. Jag tycker inte att jag förspillt något när jag läst den.
