Sara Beischer fick Hallands författarsällskaps stipendium

I går var jag på möte med Hallands författarsällskap. En trevlig sammanslutning av författare som då och då möts inom Hallands gränser.
Denna gång var mötet på Stadsbiblioteket i Halmstad. På dagordningen stod utdelande av stipendium till Sara Beischer som skrivit debutboken ”Jag skall egentligen inte jobba här”. Den bygger på hennes egna erfarenheter av att arbeta inom äldrevården. Romanen släpptes strax före nyår och har rönt stor uppmärksamhet runt om i Sverige. Äldrevårdsskandalerna runt Carema har fått fart på debatten om detta viktiga ämne.
Sara Beischer bor i Halmstad och får välförtjänt utmärkelsen från författarsällskapet.
Under mötet berättade hon om sitt skrivande och all uppmärksamhet som hon fått sedan boken släpptes. Efter lite frågor och diskussion blev det sedan fika i bibliotekets kafé.
Utdelningen gjordes av vår eminente ordförande Roland Andreasson.
På bilden syns förutom Sara också författarna Mymmel Blomberg och Annika Bengtsson. Tillsammans fick vi en trevlig pratstund över en kopp fika.
Sara var givetvis glad över att hon fick utmärkelsen och det förstår jag så väl. Jag kommer ihåg hur häpen och lycklig jag blev när jag själv fick stipendiet hösten 2010. Ingen hade meddelat mig innan att jag var stipendiaten och när utdelningen genomfördes blev jag nästan stum.
Glad och förvånad är nog det minsta man kan säga.

Monika

Stolthet och fördom av Jane Austen

För en tid sedan skrev jag i ett blogginlägg om att jag ”maratontittat” på TV-serien Stolthet och fördom som gjorde stor succé på 1990-talet.
Nu har jag också läst boken.
Det var verkligen en upplevelse! Jag har många gånger tänkt att jag skulle läsa boken, men alltid prioriterat någon annan bok. Nu är jag glad att det äntligen blev av.
Jag brukar för det mesta först läsa en bok och sedan eventuellt se filmen. För det mesta är jag inte nöjd med filmversionen. Det är svårt att återskapa allt som gömmer sig i en läsupplevelse.
Men den här omvända varianten, först film och sedan bok, blev en förstärkning av läsupplevelsen.
Romanen handlar om stolthet och fördom. En historisk kärlekshistoria med många bottnar.
Jane Austen skrev boken 1813. Då under anonymt namn. Det var inte lätt att vara kvinnlig författare på den tiden. Först 1920 utkom den på svenska.
Tänk om Jane Austen hade kunnat uppleva den gigantiska framgång som hennes författande skapat.
Läs Stolthet och fördom, om du inte redan tillhör den lyckliga skaran som har gjort det.

Monika

Kulturias kafé med Systrarna Isebring och Leoniderna

Efter några dagar på årsmöte med NOFF i Helsingborg, avslutade jag veckan med ett sista Kulturias kafé för den här säsongen. Jag hoppas att Kulturia kommer tillbaka igen till hösten. En liten planering är påbörjad, men plats och tid är ännu inte bestämd.
Sista Kulturiakvällens första hemliga gäster var Saga och Linnea Isebring. Två mycket musikaliska systrar som sjöng och spelade sånger som Saga komponerat. Saga var förra våren med i teaterföreställningen ”Sommaren 69”, både som skådespelare och sångare. En föreställning med mycket 60-talsmusik. I föreställningen sjöng hon också en av sina egna sånger.
Den andra hemliga gästen var Leoniderna, Katarina Ohlsson och Björn Rosendahl. Det skiljer 60 år mellan dessa två fantastiska människor. Katarina är museipedagog och Björn är läkare, konstnär och författare. Han har bl. a. forskat i kreativitet. Tillsammans kallar de sig för Leoniderna och har gett ut en diktsamlingen ”Kättaren och Faunen”. På Kulturiakvällen berättade de om sitt möte över generationsgränser och läste ur sin diktsamling.

Kulturiakvällarna har blivit lite av överraskningarnas kväll. Min medverkan och Peter Björks är annonserad, men gästerna är hemliga. För publiken blir det ett möte med något som de kanske aldrig hade kommit i närheten av om de inte valt att gå just den här kvällen.
Jag tycker att vi borde låta oss överraskas mer. Inte alltid välja det kända och invanda.
Kanske upptäcker vi nya horisonter.

Monika

NOFF - Nordiska oberoende förlags förening

Den här veckan går i ett rasande tempo.
I början av veckan gjorde jag en föreläsning om bronsålder och fantasi och på tisdagen var jag tidigt på morgonen och gjorde två lektioner med författarbesök på en högstadieskola.
Varje gång jag är ute och föreläser och träffar en mängd nya människor så säger jag att det är ett äventyr. Det är ett äventyr att träffa härliga högstadieelever och det är ett lika stort äventyr att sjunga och berätta för en pensionärsförening. Jag träffar nya människor och jag möter nya miljöer. Det roliga är också att mina böcker kan läsas av båda dessa åldersgrupper.
I morgon åker jag till Helsingborg och NOFF – Nordiska oberoende förlags förenings årsmöte. Det blir två dagar i Helsingborg med både föreläsningar och årsmötesförhandlingar. Eftersom mitt förlag är ett litet bokförlag så är det naturligt för mig att vara med i NOFF. Där kan jag få tips och råd om allt som rör bokutgivning.
På söndag avslutar jag den hektiska veckan med sista Kulturias Kafé för den här säsongen.
Mellan de olika aktiviteterna försöker jag ”skuffa undan” allt som växer upp ur skrivbordet.
Egen skrivprocess? Nej, den känns ganska avlägsen denna veckan.

Monika

Kulturias kafé med vårgrönt och vårhimmel

En vecka kvar till sista Kulturias kafé för den här säsongen.

Söndag 11 mars kl. 18.00 på Kulturhuset i Halmstad.

Monika Häägg, Peter Björk och två nya hemliga gäster.

Kulturia klär sig i vårgrönt och flyger mot den vårljusa himlen.

Välkommen säger hon till den som har tid, ork och är i närheten!

Monika

Godafton Herr Strindberg

2012 är Strindbergår. Det är hundra år sedan han gick bort och detta uppmärksammas på många olika sätt. I många teatersalonger spelas hans pjäser. Fröken Julie blir film och August Strindbergs liv vänds ut och in och berättas på en mängd olika sätt.
För några år sedan skrev jag och regisserade en teaterföreställning som heter ”Godafton Herr Strindberg”. I föreställningen berättade och gestaltade skådespelarna hans liv och gav smakprov från två av hans pjäser: Lycko-Pers resa och Ett drömspel.
För att skriva manuset fick jag kliva in i Strindbergs liv. På något sätt kändes det som att jag kom närmare honom. En fantastisk författare, men kanske inte alltid lika fantastisk som privatperson.
Det lär vara en polis som haffade Strindberg när han sent en kväll hoppade ut genom ett fönster och sprang utan kläder genom gatorna. När han såg att det var August Strindberg sa han bara: ”Godafton herr Strindberg”.
Bilderna ovan är från föreställningen. Den klassiska vinterbilden på den promenerande Strindberg fick bli grunden till teateraffischen.
Passa på att läsa herr Strindbergs litteratur och gå och se någon av hans teaterpjäser.

Monika

Polyhymnias guld av Martin Widmark

Polyhymnias guld är tredje och avslutande delen i Martin Widmarks Tyko Flores äventyr. Jag har tidigare skrivit om de två första, Den dansande djävulen och Fyrtornet i Son-Li.
I sista delen kommer Tyko till den tredje världen där hans mamma hålls fången. Hans uppdrag är att befria henne och sedan återvända till den första världen, där hans pappa finns.
Hur det går skall jag inte avslöja.
Serien är en mycket fantasifull berättelse med många spännande inslag. Böckerna är vackert illustrerade av Henrik Tamm.

Här är en länk till Tyko Flores blogg: http://tykoflores.se/om-tyko-flores-triologin/

Monika

Punctum saliens och vår i vintermånad

Punctum saliens, den springande punkten, punkten där något föds, där något startar.
Kanske är det just nu punctum saliens i naturen. Våren är i sin start, allt får återigen liv, något nytt föds.
Mina vårtecken idag är videknoppar som är på väg att spricka, ett vidunderligt vårljus, lila krokus i rabatten och årets insats som städare av talgoxarnas holk.
Visserligen ligger isen som en gigantisk pansarbåt i Laholmsbukten, och havet får vänta på sin springande punkt, men över allt annars tar våren jättekliv. Inom några dagar kommer ”pansarbåten” att segla iväg mot horisonten.
Punctum saliens.se är också en kreativ och inspirerande webbsida som är väl värd att besöka. En webbsida för skaparglädje och själslig inspiration.
Idag har Elisabeth Jönsson på Punctum saliens gjort en intervju med mig, där jag berättar om mina böcker och andra skapande kulturprojekt som jag driver. För mig är kulturen en springande punkt. En punkt som genomsyrar alla mina dagar.
Besök Punctum saliens och läs intervjun.

Monika

Sirila gentlemän sökes av Karin Brunk Holmqvist

Nu har jag läst ännu en bok av Karin Brunk Holmqvist.

Sirila gentlemän sökes.
Återigen en småmysig och humoristisk bok. Jag antar att det är Karins stil att skriva.
Den handlar om de två damerna Alma och Margit som är i 80-årsåldern. Den ena är änka och den andra har bott tillsammans med sin bror, som har avlidit. De bor på var sin sida om en väg, i var sin villa. De har sina trädgårdar och de träffas och dricker kaffe nästan varje dag. Damerna trivs rätt bra med livet. En dag får de veta att den nya vägen skall dras förbi deras hus och eftersom den också skall bli en bred och stor väg så måste husen tvångssäljas. Damerna har inget val. I väntan på sina nya lägenheter får de ett tillfälligt rum på pensionärshemmet i Tomelilla. Därefter går allt i positiva svängar för damerna. De till och med sätter in en annons i lokaltidningen. Damerna söker herrbekantskap. De vet inte riktigt vad ordet sirila betyder, men det låter fint, så det skriver de i annonsen.
Med en god portion humor skildrar Karin Brunk Holmqvist damernas liv på pensionärshemmet. Allt går damernas väg, kanske lite väl mycket, kan jag tänka som läsare. Men jag tror att det är många läsare som gillar när den bitska föreståndaren och kommunrådet får sig en rejäl läxa.
Nu avslöjar jag inte mer. Vill du veta hur det går får du läsa boken!

Trevlig helg!

Monika

Alkemisten av Paulo Coelho

Nu har jag läst en fantastisk saga.

En berättelse med mycket visdom och klokhet.
Alkemisten av Paulo Coelho är en historia som handlar om pojken som följer sitt hjärtas röst och ger sig av för att finna en skatt. Pojken hette Santiago och vaktade en fårajord i Andalusien. Han övernattar i en gammal övergiven kyrka. Taket har rasat in och en jättelik sykomor (mullbärsfikonträd) växer på den plats där sakristian låg en gång i tiden. På denna plats har han en dröm som sedan för honom ända till Egyptens pyramider. En resa som tar lång tid och ger honom mycket visdom om livet.
Paulo Coelho har ett enkelt språk som flyter lätt, men han berättar en vidunderlig historia.
Läs den!

Monika

Tävling om bokpaket!

Nu kan du vinna ett bokpaket med de två första delarna i min bokserie Solbarnet - Böckerna om Fry.

Tävlingen är på facebook. Det enda du behöver göra är att gå in och gilla böckernas facebooksida.

Solbarnet - Böckerna om Fry.

Tävlingen pågår till den 15/3

Här är en direktlänk till sidan på facebook:

http://www.facebook.com/#!/pages/Solbarnet-B%C3%B6ckerna-om-Fry-av-Monika-H%C3%A4%C3%A4gg/159654700801010?sk=app_190322544333196

Trevlig söndag och god tur!

Monika

Bokbloggar och recensioner

Det är spännande med recensioner.
Många bokbloggare skriver om mina böcker. Både unga och äldre. För det mesta är de flesta ganska positiva till mina böcker. Då och då kan det komma någon negativ skribent, men över lag är det mycket positiva ord.
Det jag har upptäckt är att många olika åldersgrupper gillar böckerna. Men det som jag själv, som författare, upplever som lite märkligt är när det nästan alltid är de yngre läsarna, de som är i tonåren, som skriver att de nog är lite för gamla för boken. Sådant hör jag nästan aldrig från de äldre läsarna. Hur kan det komma sig? Det borde ju vara tvärt om!
Ibland tänker jag att böckerna kanske passar bättre för äldre. Även om det inte var min tanke från början. Från början riktade jag mig till yngre läsare.
Men de yngre är ju inte negativa. De bara tycker att de är lite för gamla. Annars är böckerna bra, skriver de.
Det här får mig att funder på om läsaren kan bli för gammal. Finns det någon gräns där vi går över och sedan kan vissa böcker inte läsas? Jag själv läser med glädje böcker som vänder sig till olika åldersgrupper. Ibland läser jag bilderböcker för mindre barn och upptäcker saker som för mig som gammal är nästan som ett äventyr. Kanske ser jag boken på ett annat sätt än om jag var fem år? Jag ser andra saker än vad det lilla barnet ser, men båda har vi en upplevelse.
Så tror jag att man måste läsa alla böcker. Jag öppnar boken och börjar läsa. Jag förväntar mig att varje gång få en stor upplevelse.
Här nedan finns länkar till två yngre bloggare som den senaste månaden läst Solbarnet och Månguden.
Bokugglan skriver i sitt inlägg om Månguden.
Elinasbokliv skriver om Solbarnet.

Blir så glad över alla dessa bokläsande bloggare. Det är nästan som en liten folkrörelse. En folkrörelse som bär fram läsandet.
Tack Elina och Tova och alla andra bokbloggare för att ni finns!

Monika

Från Jane Austen via Mikael Wiehe till min egen sång

Under några dagar har jag kastat mig mellan olika kulturprojekt.
I lördags var jag på mitt bibliotek och lånade en film. Det är fantastiskt bra att låna filmer på biblioteket. För en billig peng (jo, här i Halmstad är det inte gratis!)går det att hyra kvalitétsfilmer. Eftersom jag varken läst eller sett Stolthet och fördom av Jane Austen så tyckte jag att det var lämpligt att börja med filmen. När jag kom hem upptäckte jag att det var en TV-serie med många avsnitt. Lördagskvällen blev en maratonvisning av samtliga delarna. Fem och en halvtimma med utmärkta Jennifer Ehle och Colin Firth i rollerna som Elisabeth Bennet och Mr Darcy.
Nu har jag reserverat boken för det är faktiskt kö på biblioteket till denna roman som utkom första gången 1813. Helt otroligt, tycker jag.
På söndagskvällen var jag och lyssnade på still going strong Mikael Wiehe. Jag var en av alla som sökt sig till Halmstads Teater för att bevista hans, som han själv utryckte det, Kamikazeturné.
62 spelningar på 80 dagar!
I går var jag på min egen Kamikazeturné. Monika Häägg sjunger och berättar om bronsålder. Inte lika många spelningar på 80 dagar, så jag kanske inte kan kalla det för en Kamikazeturné? Men för mig är varje framträdande ett äventyr. Jag kommer till en plats jag aldrig varit på. Möter människor som jag aldrig mött förut. Får glädjen av att sjunga mina sånger. Just i det ögonblicket jag sjunger är jag där och bara där. Den känslan älskar jag. Det finns inget annat som existerar. Inga planer på nästa timma, nästa dag eller nästa månad. Inga tankar om nästa bokprojekt. Bara sången, inget annat.

Monika

Minusgrader och vår i rabatten

Jag är ingen vän av vinter. Kyla och snö kan jag vara utan.
Därför känns det hoppfullt att det inte är så långt till mars månad. Mars är för mig en vårmånad. För det mesta är det då vårtemperatur och barmark. Någon gång ibland är marken täckt med snö. Sådana marsmånader tycker jag att jag blir lurad på våren.
Jag vill ha en långsam vår som sakta skrider fram med små tecken. Allt inramat av det vidunderliga vårljuset.
Nu är det nästan vårljus, men tyvärr inte så mycket mer vårligt. Snö på marken och minusgrader i luften.
Men i min rabatt finns ett vårtecken!
Snödropparna blommar. Intill min södra husvägg har snön smält och där stå de blommande vårtecknen.
Hoppet blommar i en frusen värld.

Monika

Kärlek och käk av Eva Swedenmark och Annica Wennström

Jag har i tidigare blogginlägg skrivit om bokserien La Stella av Eva Swedenmark och Annica Wennström. En trevlig bokserie som utspelar sig runt en restaurang i Östersund. Första delen heter Smultron och svek.
På bokmässan i Göteborg i höstas kom Eva Swedenmark och hälsade på mig i min monter. Det var sista dagen och dessutom min födelsedag. Eva hade med sig en present.
Gissa om jag blev glad när jag fick hennes kokbok som heter Kärlek och käk.
I denna fina kokbok har de båda författarna samlat alla recept som finns i La Stella-böckerna. Det är många härliga recept som illustrerats med smakfulla bilder.
Vad sägs om: Lustfylld lingongryta, Osso buco mot oro, Paolos perfekta pasa al Forno, Återföreningspannkakor med vildhallonröra och Hallon och hatpaj.
Det är många finurliga och fantasifulla namn på recepten.
Fotograf är Katja Kristoferson och för grafisk form står Lena Andersson/olga&friends.
Jag tackar Eva för kokboken och säger till er andra att ni måste skaffa denna härliga kokbok!

Monika

Hej vacker av Ann-Helén Laestadius

Förra hösten träffade jag Ann-Helen Laestadius på en författarträff i Hässleholm.
Ann-Helén berättade om sin samiska identitet och om sina böcker som handlar om Agnes som söker sig tillbaka till sina samiska rötter.
Första boken heter Sms från Soppero. Nu har jag läst hennes andra bok som heter Hej vacker.
I andra boken skall Agnes, som bor i Stockholm, tillbringa sommaren hos sina morföräldrar i Soppero. Där finns också samekillen Henrik som hon blivit förälskad i. Nu skall hon äntligen få träffa honom igen. Fast inget går som planerat. Henrik undviker henne och hon förstår efter hand att det är hans mamma som styr över Henriks handlande.
Hej vacker är en fristående fortsättning på Sms från Soppero.
Jag gillar verkligen de här böckerna och kan tänka mig att även läsa den tredje boken, Ingen annan är som du, som utkom 2011.

Monika

Stenhimlen av Karin Brunk Holmqvist

Jag har länge varit nyfiken på böcker av Karin Brunk Holmqvist. En författare som är flitig och populär föreläsare, men också har glatt hundratusentals läsare med sina böcker.
Jag reserverade några av hennes titlar på biblioteket och nu har jag läst Stenhimlen som utkom första gången 1999. Denna bok tillhör alltså hennes tidiga utgivning. Stenhimlen utkom på nytt 2011 på Kabusa Böcker.
Stenhimlen handlar om hemmadottern Erna som är 34 år och fortfarande bor kvar på gården hos sina föräldrar på Österlen. Hon är klipsk och begåvad men hukar under sin stränga pappa. Hon har inte många tillfällen att göra något eget med sitt liv. Ett av få nöjen är att följa med föräldrarna på auktion. Inte för att köpa något utan bara för att titta.
Men på auktionen efter framlidne rektor Egon Påhlsson ropar Erna in en årsbok från hembygdsföreningen. Efter den dagen börjar det hända något med Ernas liv. Hon tar mod till sig och vågar bryta och gå emot sin stränge far.
Det här är en småmysig historia med lyckligt slut. Det finns en värme och humor i boken som gör att man känner sig glad av läsandet.
Jag ser framemot att läsa Sirila gentlemän sökes, som jag precis fått aviserad från biblioteket.

Monika

Spännande och annorlunda

Just nu är jag nog allmänt trög.

Sitter fast i en mängd adminitrativa tråkigheter. Tiden för att skriva på den nya boken är minimal.

Därför blev jag extra glad för Helena Miltons fina ord om Solbarnet.

Så här skrev hon bl.a.:

"Hur det går för Fry ska jag inte avslöja här men den är spännande och
annorlunda, den här boken. Jag tyckte om Solbarnet och kommer att
läsa de andra i serien. Dels är jag intresserad av historia och som sagt, så var
den mycket fint skriven, så läs den!"

När jag läser det här så tänker jag att Helena verkligen har förstått den här boken. Hon har upptäckt det som vid en första anblick inte syns. Det som ligger som en känsla genom min böcker.

Som rubrik på inlägget skrev hon "En fin bok om en ovanlig flicka - Solbarnet".

Tack Helena Milton för de fina orden. De fick min dag att bli lite ljusare.

Monika

Och i wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink

I november fick min make Ulf, Hallandspostens kulturpris. Det delades ut på ”En kväll för boken” på Halmstads Teater. Under den kvällen medverkade ett flertal författare, som jag har skrivit om här.
En av författarna var Elisabeth Åsbrink som berättade om Och i Wienerwald står träden kvar.
Hon gjorde ett väldigt bra och intressant framförande. Jag passade därför på att ge min svärmor Elisabeths bok i julklapp (med en liten baktanke - sedan kan jag låna den och läsa den själv)
Nu har jag läst boken och är förvånad över att jag återigen berörs så mycket av en ny historia från tiden med förintelsen av judar. Men kanske det är så, att för varje ny historia är det en ny människas öde som blir belyst. 6 miljoner människor som försvann i koncentrationslägren är en abstrakt siffra. Det är bara när du möter ett av dessa människoöden som du verkligen kan förstå.
Otto Ullman kom som flyktingbarn till Sverige genom den hemliga barntransport som genomfördes på initiativ av den svenske ärkebiskopen. Elisabeth Åsbrink visar hur svensk flyktingpolitik styrdes av arbetsmarknadens krav och ger oss en bild av ett Sverige som var präglat av judehat.
Ottos föräldrar fick inte komma till Sverige. De stannade i Wien och blev så småningom deporterade till Theresienstadt och därefter skickade med några av de sista järnvägstransporterna till förintelsen. Nästan varje dag skrev föräldrarna brev till Otto. Brev som han bevarade och noggrant lämnade efter sig i buntar. I Sverige blir den ensamme flyktingpojken dräng på familjen Kamprads gård. På så sätt blir han också vän med Ingvar Kamprad, trots det judehat som råder i familjen.
Elisabeths bok om Otto är lättläst och mycket berörande. Jag förstår att hon fick Augustpriset för årets svenska fackbok.

Monika

Inspirerande författarmöte - eller som Christina sa: En blandning mellan stjärnorna på slottet och Blåkulla

Jag är precis hemkommen från ett mycket trevligt författarmöte.
I nya vänners lag kallar vi oss. Vi är fyra författare, Åsa Storck, Christina Nyrell , Inga Holm och jag. Under fredagen och lördagen träffades vi hemma hos Christina som bor ca.1,5 mil från metropolen Ullared.
För mig betydde resan också att jag gav mig ut på vintriga skogsvägar. Vilket inte precis är min melodi, men vill man mötas så får man ta tag i skogsvägsfobin, och det gjorde jag. På vägen dit blev jag helt fascinerad av alla dessa små kyrkor som ligger som juveler i de små byarna. Drängsered, Krogsered, Ätran, Köinge, Gunnarp o.s.v. Stannade vid kyrkan i Drängsered och tog en bild, men jag tror att kyrkan i Köinge var den vackraste.
Christina bor underbart vackert vid en sjö. Så det blev sjöutsikt från altanen som vintervärmdes med en sprakande kamin.Här skulle det blivit fler bilder, men där fick jag tji för den tekniken på bloggen slutade att fungera. Alltså får vi nöja oss med en kyrkbild!

Åsa Storck är författare till en mängd barnböcker. Den första kom ut redan i början av 90-talet och heter Lovisa vill bli dirigent. Tillsammans med Christina Nyrell har hon också utkommit med fyra böcker under 2010-2011. Inga Holm är författare och illustratör. Hennes böcker om älgen Gruffe är mycket uppskattade. (Inga brukar jag också dela monter med på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg).
Det blev en hel del berättande om våra respektive liv och författande. Där av den något underliga rubriken.
Har jag övervunnit skogsvägsfobin?
Njaa, jag vet inte…

Monika