Lyckebo, Jul på Lyckebo och Vår på Lyckebo

Lyckebo, Jul på Lyckebo och Vår på Lyckebo

lördag 5 april 2014

Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov


Nu har jag läst klassikern Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov, en roman som jag tänkt läsa många gånger, men nu har det äntligen blivit av.

Romanen skrevs redan på 1930-talet, men utgavs på 1960-talet, först 26 år efter författarens död.
Den handlar om märkliga saker i 1930-talets Moskva. En främling dyker upp och i hans sällskap finns en naken kvinna, en man i jockeymössa och en cigarrökande jättelik katt. Det är djävulen som kommit till Moskva och det utbryter en mängd panikartade och märkliga händelser. Främlingen börjar berätta om ett möte mellan romaren Pontius Pilatus och en ung upprorsman som gripits i Jerusalem.

Det här är en roman som känns väldigt modern, trots att den har mer än 70 år på nacken. När jag läser känns det som att den var skriven i dag, visserligen är den också tidstypisk i sitt beskrivande av miljö i Moskva och människorna, men de övernaturliga händelserna hade passat mycket bra i en nutida berättelse.

Det här är en roman som alla litteraturälskare bör läsa. I alla fall testa att läsa. En annorlunda och märklig historia.

Monika

tisdag 1 april 2014

Lydias hemlighet av Finn Zetterholm


För några år sedan gav jag bort en bok, som heter Lydias hemlighet, i julklapp. Så efter några år stod boken med den titeln plötsligt framför mig på en hylla i biblioteket och då tog jag med mig den hem.

Författaren Finn Zetterholm är välkänd som sångare, men kanske inte lika känd som författare.

Boken handlar om Lydia, en ovanlig flicka med intresse för konst. En dag möter hon en stor svart fågel som tar hennes favoritpenna. Sedan får hon ett mystiskt meddelande och när hon besöker ett konstmuseum tillsammans med sin morfar, det är då det börjar hända riktigt konstiga saker.
Lydia reser på en äventyrlig resa genom historiska tider och träffar kända konstnärer.

Den här boken är ett mycket bra sätt att lära sig om konst och konstnärer. En spännande bok, som också ger en bra historisk kunskap.

Kan rekommenderas både till ung och gammal.

Monika

fredag 21 mars 2014

Tankar om kultur - steg 1 Amatörteatern


Genom den egenskapande kulturen slår vi ut i blom
Kan kultur göra skillnad i en människas liv? Ja, runt detta har jag resonerat i några tidigare inlägg.
I andra inlägget funderade jag över vad som ingår i steg 1, det första steget, det första mötet med kultur.

I Kulturens steg 1 finns den folkliga kulturen, den där du skapar själv, men också den där du möter dina vänner, barn, släkt och andra som visar vad de gör i sitt kulturutövande. De som besöker en teaterföreställning med amatörer kanske aldrig annars ser på teater.

 Amatörteater är en folklig, egenskapande kultur, som ingår i steg 1.
Teaterföreställningen "Skuggorna vid Träbron" med Halmstads Kvartersteater

 Vad kan amatörteater betyda för kulturens entré?
Kulturens entré är som en gigantisk port, som tyvärr många gånger är svår att öppna.
I amatörteatern får människan chansen att komma in genom denna öppning på ett naturligt sätt.

I amatörteatern möts människor på lika villkor och de möts över generationsgränser. Ung och gammal spelar tillsammans. Alla har något att lära varandra. Du får också möjlighet att få en inblick i hur andra människor tänker genom att du iklär dig en roll, du spelar någon annan. En ung människa som börjar tidigt i sitt liv med teater får en utmaning och utveckling som ofta inte kan ses i andra sammanhang. Att möta publikens applåder ger en bekräftelse på att mitt skapande har en betydelse.
I den egna skapande kraften ryms kulturens kärna.

Teaterföreställningen "Tokfursten" med Halmstads Kvartersteater

Vilket stöd ger vi amatörteatern?
Att amatörteatern, som egenskapande kultur, är mycket viktig, tror jag många kan bekräfta.

Men hur behandlar vi då denna form av kultur?

Väldigt illa, skulle jag vilja säga. Mycket av stödet till amatörteatern skall kanaliseras via studieförbunden, men dessa får allt snävare ramar för sin ekonomi. Stödet till studiecirklar urholkas och detta har pågått under en längre tid, vilket i sin tur ger den egenskapande verksamheten i amatörteatern enbart småsmulor. Kommunernas kulturförvaltningar stödjer helst den professionella kulturen och regionerna och landstingen gör på samma sätt. Den professionella kulturen ingår i steg 3, som också är en viktig del av kulturens område, men till detta kommer jag att återkomma senare.

Statliga medel, kanske? Nej, inte heller där har denna verksamhet något att hämta. Det stöd som ges till amatörteater, är ytterst små, och ges till amatörernas riksorganisationer. I praktiken blir det inte många kronor kvar till verksamheten ute i landet.
Genom projektpengar från ovanstående myndigheter, EU eller liknande instanser, kan då och då en förening lyckas skrapa till sig några extra kronor, men i det stora hela är det småpengar, försumliga i den offentliga sfärens satsningar på kultur.

Det här mönstret och sättet att behandla amatörteaterns egenskapande kultur återkommer också hos andra former av kulturföreningar. Både musikföreningar och litterära föreningar, samt många andra former av kultur, vittnar om hur stödet till verksamheten urholkas och bidragen minskar eller försvinner fullständigt.
Kulturen odlar och gör att människan växer och utvecklas

Det här är kulturens steg 1, det viktiga första steget i mötet med kulturens dörr. Jag har i mitt förra inlägg liknat det vid en stor tratt som måste vara bred i basen. Ingången och basen behöver vara stor och bred, för att ge möjlighet för många att både hitta nycklarna och platserna för dessa nycklar. Men tyvärr är tratten istället vänd åt andra hållet, en smal öppning och bredare längre upp.

 Vårt samhälle är fullt av konsumerande kultur, vi ser på teater, vi ser på teve, vi ser på bio, vi lyssnar på musik o s v. Men nycklarna till det första steget blir allt svårare att hitta.

Amatörteatern och den folkliga egenskapande kulturen bär på en murbräcka, ett verktyg för inbrytning i kulturen, se till att den sätts i händerna på människorna.

Se till att det blir mer kultur åt folket!

Monika

måndag 17 mars 2014

Cecils konditori med Monika Häägg





I mitt förra blogginlägg berättade jag sagan om äventyr och drömmar i 1950-talets Halmstad.

Här kommer också en sång som jag komponerat med inspiration av mina utflykter med mormor när jag var en liten flicka.

Cecils konditori föddes min dröm om dockor, och så småningom blev jag en docksamlare. Vid flera tillfällen har jag gjort utställning av min dröm och mina dockor. På dessa har det gått att läsa min saga samt givetvis har jag sjungit den här sången.

Flera foto till bildspelet är lånade från "Halmstad Förr och Nu" på facebook. Ett stort tack till Tore Christiansson och alla andra som bidrar med bilder!

Här kan du lyssna på fler sånger som jag komponerat.



Monika

fredag 14 mars 2014

I staden fanns det många äventyr - en saga om äventyr, drömmar och dockor av Monika Häägg


När jag var liten fick jag följa med min mormor på äventyr. Min mormor var en sagoberättare. Hennes sagor handlade om troll och älvor och tomtar. En del av sagorna handlade om ett skogsrå. Det var en vacker kvinna som levde i skogen, men hon var väldigt farlig och hade rävsvans. Hon hade också ett stort hål i ryggen.
 
Mormor när hon var ung
Mormors sagor var från hennes egen barndomstid. 

Stora Torg
De flesta gångerna vi gav oss ut på äventyr åkte vi buss till Stora Torg. Torget i min stad heter så. Inte Stora Torget eller Stortorget utan bara Stora Torg. Mitt torg heter så för att för länge sedan, långt innan min mormor föddes, var min stad dansk. Då hade staden en dansk kung som hette Christian den fjärde. Han byggde det stora torget.  Det är därför torget heter Stora Torg.

I staden fanns det många äventyr.

Siverts fiskaffär och Brogatan
Ibland gick vi till Siverts fiskaffär. Den låg i en källare. Där fanns mängder med små och stora fiskar. Det var en speciell lukt i fiskaffären och fiskarna låg utbredda bakom en glasdisk. Precis i min ögonhöjd. Jag ville smaka på alla fiskarna. Speciellt ville jag smaka på den rökta ålen. Ibland köpte mormor en bit ål. Vi gick också till Saluhallen. Där köpte vi leverkorv.


Lilla Torg och tant Esters hus
En del dagar gick vi först och hälsade på tant Ester. Hon bodde vid Lilla Torg, för det fanns också ett litet torg i min stad. Det var inte så långt att gå. Vi gick bara nerför Köpmansgatan och så var vi framme vid torget. Hos tant Ester var det mörkt med tjocka draperier som hängde framför dörrarna. Mormor pratade med tant Ester medan jag smög omkring i Esters lägenhet. I ett av rummen bodde Esters stora flickor. De var nästan vuxna. Ibland var dom hemma. Då satt dom stora flickorna framför spegeln och tuperade sitt hår. När man tuperar håret blir det stort. När flickorna var färdiga såg deras hår ut som väldiga, gula höstackar. Mormor sa att de hade blonderat håret. Det lät fint. Jag ville också ha blonderat hår, men mormor sa att jag fick vänta tills jag blev nästan vuxen.

På andra sidan Lilla Torg låg det en brandstation. Ibland tutade brandbilarna och körde fort iväg. Då blev jag lite rädd.

Norre Katts Parken (Tivoliparken)
När det var soliga dagar gick vi till Tivoliparken. Där fanns det höga träd och en liten damm med en fontän som sprutade vatten.  På många ställen i Tivoliparken stod det gröna träbänkar. På en sådan bänk brukade vi sitta och titta på änderna. Dom är en slags fågel med grönt huvud och blårandiga vingar. Ibland hade vi med oss gammalt bröd som vi gav till änderna. Det bästa med Tivoliparken var gungorna. Jag gungade och mormor satte fart på gungan. Det kändes som att jag flög högt upp i himlen. Nästan som änderna som ibland tjattrade på andspråk och flög iväg i stora flockar.

En del dagar gick vi inte till tant Ester.
 
Ernst Wigforss födelsehus och Olivias matservering
Vi gick istället till Olivia som hade matservering. Den låg på Klammerdammsgatan. Jag och mormor gick in på en liten gård. På marken låg stora stenar som var kullriga och ojämna. Då fick jag och mormor hålla varandra i handen och gå försiktigt så att vi inte snubblade. Stenarna såg gamla ut. Kanske hade de legat där ända sedan staden styrdes av en dansk kung. Olivias matservering låg på andra våningen. Mormor berättade att i det huset var Ernst Wigforss född.
 
Ernst Wigforss
Han hade varit finansminister i Sverige för länge sedan. En finansminister har hand om landets pengar, sa mormor. Men han var inte dansk när han föddes, för då hade staden redan blivit svensk. En dag när vi kom till Olivia var hon sjuk. Hon satt på sin säng och var alldeles röd i ansiktet. Hon hade fått en sjukdom som kallas för bältros. Den kan vara farlig så jag fick bara stå i dörröppningen och titta medan mormor pratade med Olivia.

Ibland avslutade vi vårt äventyr med att äta en glass på Stora Torg. Där fanns en vagn som var klädd med stora markiser som var blå- och vitrandiga. Glassen la sig i veck ner i en strut. Sedan doppades glassen i choklad. Det var en god glass som vi åt medan vi väntade på bussen.
 
Stora Torg och Millesfontänen
Då satt vi under gröna träd som stod vid en fontän som kallas för Europa och tjuren. Europa var en kvinna som satt på en tjur. Mormor sa att det var en gud som hade förvandlat sig till tjur. Han rövade bort kvinnan. Mannen som gjort fontänen hette Carl Milles. Den kallades därför också för Millesfontänen. Mormor sa att den var väldigt berömd.

De flesta gångerna avslutade vi istället med att gå till Cecils konditori.
 
Brogatan med Cecils konditori
Det låg på Brogatan. Inte så väldigt långt ifrån Siverts fiskaffär. Cecils konditori var det bästa med mitt och mormors äventyr. Inte bara för alla de goda kakorna som låg i diskarna, utan mest för de stora glasskåpen.
 
I skåpen stod underbara dockor med fantastiska klänningar. Dockorna var från alla jordens hörn. Från länder som jag aldrig hade hört talas om. Varje gång stod jag där och tittade på dockorna. Det var där som min dröm om dockor föddes.

Flera år senare köpte jag min första docka.
 
Prins Bertil
Då var jag tio år och åkte med mina föräldrar på en färja som kallades för Prins Bertil. Den hade samma namn som en svensk prins. Färjan gick från min stad till en liten stad i Danmark som heter Århus. På färjan kunde man äta röda korvar och köpa choklad av en kvinna som satt i en glasbur med en liten lucka. På hyllor bredvid kvinnan stod små dockor med fina klänningar. Precis en sådan docka som jag ville ha. Jag köpte en av dockorna som kostade tio kronor.

Min dröm började gå i uppfyllelse. Jag hade blivit en docksamlare.
 
Sagan "I staden fanns det många äventyr" av Monika Häägg
Många av bilderna är lånade från "Halmstad Förr och Nu" på facebook.
Ett stort tack till Tore Christiansson och alla andra som bidrar med bilder
på Halmstad från förr i tiden.

torsdag 13 mars 2014

Tankar om kultur - kulturens steg 1


Kultur vid sjö (foto Göran Backman)
Kan kultur göra skillnad i en människas liv? I mitt förra inlägg Tankarom kultur förde jag en slags diskussion om detta.

I dagens inlägg vill jag koncentrera mig runt kulturens steg 1.

 Vad är kulturens steg 1?
Jag brukar säga: det första mötet med kultur.
Det brukar inte vara att gå till operans stora scen eller läsa den där fantastiska poesisamlingen som öppnade mina ögon, som fick mig att för ett ögonblick förstå kulturens innersta drömmar. Förmodligen för att det där känns främmande och allt för långt borta, inte är något som är riktat till mig.

God afton Herr Strindberg med Halmstads Kvartersteater 2006
Steg 1 finns däremot i Kulturskolornas möte med barn och ungdomar eller i kulturföreningens långsiktiga och ofta obetalda arbete med att lyfta den folkliga kulturen. Den finns i bildningsförbundens cirklar och kultursträvan, där som mötet sker med den lilla människans eget skapande. Den finns i amatörteaterns omvälvande egenskapande, där den lilla människan själv står på scenen, men där också den lilla människan visar sin skådespelartalang för vänner, släkt, arbetskamrater, skolkamrater. Där möter kulturen plötsligt människor som aldrig annars sätter sin fot i teatersalongen, ibland till och med det enda mötet i livet. Det mötet kan också frambringa en önskan om att jag själv vill prova min skådespelarförmåga. Jag ser någon annan, en helt vanlig människa, framföra något och inser att jag själv också kan.

 
Jag kommer att återvända till steg 1 och ge fler exempel på vad som innefattas i detta steg.
Egentligen är det bara att tänka efter, var finns steg 1 i vårt samhälle? Var kan jag möta denna form av kultur?

Kulturens tratt med bred botten
 Vi behöver nycklarna in genom kulturens stora dörr. Tyvärr är vårt samhälle uppbyggt mer på ett stöd till andra steg i kulturen. Jag brukar likna kulturens olika område vid en tratt, den borde vara omvänd och bred i första steget, men är tyvärr, smal i första steget och sedan bredare.

Stödet till steg 1 måste bli mycket större, annars blir ingången till kulturens värld tyvärr alldeles för trång.

Monika

tisdag 4 mars 2014

Tankar om kultur


Kan kultur göra skillnad i en människas liv?
Ja, brukar jag säga. I kulturen finns en inneboende förändring. Ett slags löfte om något nytt, som en värme som sprider sig genom kroppen. Eller som en eld som flammar upp mitt i den gråsvarta dagen.

Kulturen har många ansikten.
Litteratur, tankar ord, dans, sång, musik, teater, film, konst, bilder...
Vi skapar, vi konsumerar, vi drömmer, vi ser, vi odlar och vi förändras.

Har vi då tillräckligt med kultur i vårt samhälle?
Nej, svarar jag på den frågan. Men samtidigt ja.
Varför jag säger nej och ja på en gång? Jag hoppar över det just nu, återkommer senare med mina tankar om tillräckligt eller inte tillräckligt.

Jag brukar säga att till kulturen finns en gigantisk entré. En port som är stor och bred, men som ofta är tung att öppna. Ibland finns det inte ens några nycklar. Vilsen står den lilla människan utanför och försöker kika in, medan dörren slängs i ansiktet och hon eller hen eller han moloken vandrar åt ett annat håll. Kanske kommer den lilla människan aldrig mer att försöka? Kanske kommer människan aldrig mer tillbaka till kulturens dörr?

Men det finns nycklar. Lite här och där i vårt samhälle dyker nycklarna upp. Plötsligt händer det, plötsligt får jag nyckeln till kulturens dörr.
 

Ibland kanske människan måste bryta sig in?

Monika

söndag 23 februari 2014

Om du var jag av Jessica Schiefauer


För en tid sedan läste jag Pojkarna av Jessica Schiefauer. Nu har jag också läst hennes debutroman: Om du var jag.

Boken handlar om Agnes och Louise, två tvillingsjälar, som är väldigt olika på utsidan. Louise är den snygga och utåtriktade, medan Agnes är den trista som inte syns. Men de två flickorna har ändå en stor och stark vänskap. När gymnasiet är slut skaffar de en gemensam lägenhet. Men det blir inte riktigt så som flickorna har tänkt. Agnes möter Hannes och Louise lämnar hastigt lägenheten för ett annat liv.

Jessica Schiefauer skriver även i denna roman väldigt spännande. Jag som läsare, vill hela tiden vända blad och se vad som finns på nästa sida. Det finns hemligheter som gömmer sig i texten. En klart läsvärd bok både för ung och gammal.

Monika

tisdag 18 februari 2014

Sång och musik av Monika Häägg









Jag har komponerat nästan hundra sånger. Några av dessa har jag
precenterat i tidigare blogginlägg. Nu har jag också gjort en egen sida på bloggen för
min musik.


Nyligen tävlade jag i Poetry Slam och gick vidare till Hallandsfinalen
som är på Fox & Anchor i Halmstad den 28 april.
En av texterna jag tävlade med var en hyllning till den lilla svarta
fågeln
som sjunger så fint för oss i vårens tid. Då läste jag texten, men den
är också en sång. Här är en nyinspelning med lite jazzinspiration.
Bilderna är
fotade av den duktiga fotografen Maria Torbjörnsson. För övrigt visar titelbilden Virse Hatt, den plats som är en del av mina böcker om Solbarnet. Ett stort tack till Maria!


Monika


söndag 16 februari 2014

Arvet från Stonehenge av Sam Christer


I juli förra året var jag i England. Då besökte jag bl. a Stonehenge. Den fantastiska platsen med de mystiska stenarna som för mer än 4 000 år sedan byggdes med en otrolig precision.

Den mytiska platsen fick mig att tänka på mitt eget intresse för forntid och för bronsåldern som ju är något senare än stenarna i Stonehenge. Därför blev jag väldigt nyfiken när jag fick tips om en roman som utspelade sig runt denna mytomspunna plats.

Arvet från Stonehenge av Sam Christer handlar om Gideon Chase, en ung arkeolog som får motta ett kryptiskt brev från sin far, en av världens främsta skattjägare. Hans far har begått självmord och lämnat ett märkligt arv med dagböcker till sin son. Böckerna är krypterade för att bara Gideon skall kunna läsa. En kvinnlig polis utreder självmordet och samtidigt försvinner en ung och väldigt rik dotter till vicepresidenten i USA.

Den här boken är en polisroman, triller och en mystiskt symbolladdad roman som i andra halvan blir väldigt spännande. Polisromaner är ju inte mitt största läsintresse, men den här historian har ju lite större sfär än bara den klassiska polisromanen. Ganska spännande och underhållande!

Monika

lördag 8 februari 2014

Ny vandringsled vid Fylleån - i Solbarnets fotspår


Fylleån vid Brogård
Min bokserie om bronsåldersflickan Fry som innehåller böckerna Solbarnet, Månguden, Isvintern och Kungsgården utspelar sig i Halmstadstrakten och södra Halland för 3 000 år sedan.

Karta från böckerna om Solbarnet
Fry, som är ett hittebarn växer upp på Nygården, som jag placerat ungefär där Fyllinge bostadsområde finns idag. På Kungsgården finns Solgudinnans tjänare och på den platsen finns idag Brogårds bostadsområde. Mellan dessa två platser rinner Fylleån, och det är också den ån som Fry följer när hon i början av första boken går till Kungsgården.


Artikel i Hallandsposten 20140114
Nu kommer Halmstads kommun att anlägga en ny vandringsled som knyter ihop Fyllinge och Brogård. Vandringsleden kommer att följa Fylleån och därmed också följa i Solbarnets fotspår. Till sommaren kommer vandringsleden att vara grusad, skyltad och klar.

Jag har många gånger gått delar av denna sträcka, som är nästan sex kilometer, och jag kan säga att det är en mycket vacker naturupplevelse. Jag tror också att det kan bli spännande för alla mina läsare att vandra i bronsåldersmänniskornas fotspår.

Monika

torsdag 6 februari 2014

Äpplen eller apelsiner av Alice Munro


För några veckor sedan läste jag novellsamlingen Tiggarflickan av Alice Munro. Nu har jag läst ytterligare en novellsamling av nobelpristagaren Alice Munro: Äpplen eller Apelsiner, som utgavs i svensk översättning 1993.

Äpplen eller apelsiner har inte den sammanhängande röda tråd som fanns i Tiggarflickan. Här är det istället många olika fristående noveller och på något sätt så känns den här mer intressant. Jag är fortfarande inte stormande lycklig av att läsa Munros texter men upplever ändå denna som mer intressant. Hade gärna velat ha den i min bokhylla och plockat fram en novell då och då och läst när andan faller på. Nu ”blåläser” jag snabbt, eftersom boken skall tillbaka till biblioteket, det är många som står i kö till den senaste nobelpristagarens böcker. Jag köper ju sällan böcker, men någon gång ibland så blir det ett inköp.
Kanske är det en novellsamling av Munro som blir min nästa inköpta bok?

Monika

lördag 1 februari 2014

Vad är Poetry Slam?



Finalisterna vid Poetry Slam på Fox and Anchor den 27 januari(foto Bo Strömberg)
Nu vet jag vad Poetry Slam är för något, för nu har jag tävlat i detta spel!
Jag inte bara vet reglerna utan jag vet också hur det känns att tävla i att läsa upp dikter. Går det att tävla i poesiläsande? Ja, går det att tävla i att spela musik och sjunga så går det att tävla i att läsa dikter.


Jag läser min dikt om Koltrasten (foto Bo Strömberg)
Det är lite mer än en månad sedan jag bestämde mig för att anmäla mig till en av deltävlingarna inför SM. I Halland hålls tre deltävlingar, en i Halmstad, en i Falkenberg och en i Kungsbacka. Arrangör är den kreativa och positiva poesiföreningen: Poesi i Halland.

Vid varje deltävling finns tre eller max fem jurygrupper som består av delar ur kvällens publik. Alla tävlande läser två egna dikter och jurygrupperna sätter poäng med max 10.0/ dikt. De som får högsta sammanlagda poäng går vidare till kvällens final. Ingen rekvisita är tillåten, dock får deltagarna använda papper och behöver inte lära sig texten utantill.

Jag förberedde mig genom att lära mig fyra av mina dikter utantill. Tränade också på ett bra uttryck med pauser och poängterande av vissa ord, samt lite andra teatertrix som kan vara bra att använda.


Poesi i Laholms Bokhandel den 18 januari (foto Inka Persson)
Så under hela januari har jag gått omkring och rabblat texter och tränat. Jag har också tränat genom att framföra dikterna vid två olika tillfällen, både i LahoIms bokhandel den 18/1 och på Café Strandgatan 20 den 25/1. Det hade jag stor nytta av när jag sedan deltog i tävlingen. I måndags var det så äntligen första deltävling på Fox and Anchor i Halmstad.

Hur gick det?
Jo, ganska bra. Visserligen var jag väldigt nervös, trots att jag inte är helt ovan vid att stå på scener. Men det här var faktiskt svårare än vad jag kunde tro. Jag var både nervös och fruktansvärt trött när jag kom hem efter kvällens tävling.

Halmstadsmästaren Susanna Hillbom på Fox and Anchor 27 januari
Men jag gick vidare till kvällens final och det betyder också att jag har gått vidare till Hallandsfinalen som är den 28 april. Kvällens vinnare och därigenom också Halmstadsmästare blev Susanna Hillbom, som är en van ”slammare” och tävlat i SM. Men jag är väldigt nöjd med min debut och finalplats och att jag nådde mitt eget mål: att gå till Hallandsfinalen!

Monika

måndag 20 januari 2014

Tiggarflickan av Alice Munro


Kanadensiska Alice Munro fick nobelpriset i litteratur 2013. En populär Nobelpristagare bland många svenska läsare. Nu har jag läst Tiggarflickan av Munro och därmed också blivit en av alla dessa läsare. Hon är en novellist och betecknas som ”Den samtida novellkonstens mästare. Tiggarflickan är också en novellsamling, men känns nästan som en roman eftersom samtliga noveller handlar om Rose och hennes liv.

I tio sammanhängande noveller får läsaren följa Rose under mer än fyrtio år. Rose växer upp i ett arbetarhem och livet i denna miljö präglar hennes uppväxt under 1930-talet. Genom ett stipendium får Rose möjlighet att studera och gör därmed en klassresa.

Alice Munro har en förmåga att i detalj skriva om vardagen. Det är de små händelserna, de som vi alla innefattas av, det är i dessa händelser hon är en mästare. Det är rädslor och vardagens problem som fyller dessa tio noveller. Kanske väntar jag mig för mycket när jag börjar läsa samlingen. Alla har pratat så väl om hennes författarskap att mina förväntningar har farit högt upp i himlen. Jag tycker om hennes sätt att skriva, men jag tycker inte att alla novellerna är lika lysande. Det här är inte heller en bok som jag kommer att lägga på översta piedestalen, men Munro är ändå värd att läsas mer. Jag är redan igång med nästa bokprojekt av den senaste Nobelpristagaren. Men egentligen gillar jag nog mer Nobelpristagaren 2012, Mo Yan.

Monika

lördag 18 januari 2014

Vad är en eldsjäl?


Marielle Nilsson får pris som "Årets Stjänskott" av Peter Wahlbeck
I Halmstad delas varje år ut pris till ”eldsjälar”. Människor som gjort mycket för Halmstads föreningsliv, människor som alltid ”ställer upp” och ger av sitt liv och sin tid för att andra skall få uppleva en mängd olika saker. I onsdags kväll var det en gala med mat och underhållning samt utdelning av dessa priser. Marielle Nilsson, en ung tjej i Halmstads Kvartersteater, fick priset som ”Årets stjärnskott” – en ung eldsjäl.

För det mesta är annars eldsjälarna gamla. De har hållit på i många år, troget stått där och öppnat till lokalen, fortsatt att engagera sig när nästan ingen annan har trott på ett fortsatt liv i föreningen.  Men vad är då en eldsjäl? Hur kan en sådan människa beskrivas? En själ som brinner för något. En människa som entusiastiskt och utan att lyfta fram sig själv kämpar med en verksamhet. En verksamhet som många kan ha glädje av, som ibland kan betyda liv och död. Hur många ledsna och ensamma människor har inte räddats av eldsjälarnas arbete? Ett sådant arbete kan inte mätas i pengar, ingen kan veta vad som hänt om inte eldsjälen funnits.

Tyvärr är ofta eldsjälarnas arbete dåligt betalt eller ofta inte betalt alls. Föreningarna lever på små medel. Trots detta gör de ett fantastiskt viktigt inslag i vårt samhälle. Från dessa små bidrag som satsas sker det stordåd. Föreningslivet borde få mer pengar, mer bidrag för sin fantastiska samhällsuppehållande verksamhet. Eldsjälarna borde premieras mer, inte bara få medaljer. Ge föreningarna goda ekonomiska förutsättningar och livet och samhället kommer att blomstra betydligt mer än vad det gör idag. Men tyvärr är inriktningen idag åt ett annat håll. Stöden till föreningarna minskar, förutsättningarna blir bara sämre och sämre.

Marielle som ballongförsäljare i barnföreställning 2006
Marielle Nilsson startade sin ”eldsjälskarriär” i HalmstadsKvartersteater när hon bara var en liten tjej på nio år. Nu kan hon som lite mer än tjugoåring vara denna eldsjäl som gör teaterkurser, barngrupper, regisserar teater och skriver egna manus. Men Marielle, och de andra teaterledarna i Kvartersteatern har gått en lång utbildning i teaterarbete och föreningsarbete. Hon blev inte ledare och eldsjäl över en natt.

Under många år har Halmstads Kommun satsat bidrag till denna uppbyggande teaterverksamhet. Där en del bara passerar under några år, går en teaterkurs eller är med i en barngrupp, medan en del, som Marielle och flera andra, växer till duktiga ledare.

Från i år 2014 har inte längre Kvartersteatern något stöd från Halmstads kommun. Från politiskt håll är det inte längre intressant att satsa pengar i en långsiktig verksamhet. Nu för tiden är det bara projekt som gäller. Snabbt in och snabbt ut. Varför skall vi bygga framtidens eldsjälar? Tycks politikerna resonera.
Kanske får de svaret om tio eller tjugo år, när de undrar över vart tog alla eldsjälar vägen?
 
Monika

tisdag 14 januari 2014

Boktjuven av Markus Zusak - snart biopremiär


Jag brukar inte vänta på premiärer av filmer. Men nu gör jag ett undantag. Den 28 februari är det svensk premiär för min favoritbok Boktjuven av Markus Zusak.

Jag brukar göra reklam för denna tjocka roman. Den är en av få böcker som jag läst där den trots sin stora volym var mycket läsvärd på varje sida. Förra året gjorde jag Kulturias boktips med monologer från olika skönlitterära verk. Och, så klart var Boktjuven ett av tipsen! I min senaste roman Jag spelar min roll låter jag skolbibliotekarien prata lyriskt om Boktjuven och detta gjorde att romanen också blev en del av teaterföreställningen som jag regisserade i höstas.

Vad handlar den om?
Den handlar om nioåriga Liesel som blir lämnad hos fosterföräldrar, i början av andra världskriget. Vi får följa henne genom krigsåren och den som berättar är Döden. Han som ser allt i färger, han som har så mycket att göra under de där åren. Men Liesel hämtar han inte, det klargör han tydligt i bokens början. Detta är berättelsen om människorna på Himmel Strasse när bomberna faller, men också berättelsen om hur Liesel blir en boktjuv.

 
Monika

måndag 13 januari 2014

Sorgens förvirring av Laurence Tardieu


Förra året läste jag Eftersom ingenting varar av Laurence Tardieu. En roman som jag fick en stark upplevelse av. Det är därför jag med stor spänning har läst andra romanen av Tardieu, som översatts till svenska, och nyligen utkommit. Det är härliga Oppenheim förlag som fortsätter att ge ut fler romaner av den duktiga franska författaren. Översättningen är gjord av Thérèse Eng.

Boken är självbiografisk och skriven av dottern Laurence. Hon som efter många år bryter tystnaden. År 2000 döms hennes far, som är chef för ett stort franskt företag, för korruption och hamnar i fängelse. Samtidigt får moderna besked att hon har en hjärntumör och är obotligt sjuk. Under det år som fadern sitter i fängelse dör Laurence moder. Men tystnaden har lagt sig över detta. Fadern vill inte prata om vad det var som hände. Han avtjänar sitt straff och åren går, men han vägrar att prata med sin dotter. Till slut bestämmer hon sig för att skriva en bok. Laurence vill berätta om vad det var som hände. Men fadern ber henne att vänta tills han är död. Hon lyssnar inte på honom. Hon skriver ändå och hon skriver till honom.

Sorgens förvirring känns som ett långt tal till fadern. Som att Tardieu äntligen får säga allt det där som kvävts och grävts ned i livets jord. Återigen sätter denna författare ord på känslor som är svåra att uttrycka i texter. Jag blir återigen väldigt berörd av det hon skriver. Ser hur komplicerat livet är och hur svårt vi har att kommunicera med varandra. Att vara raka och verkligen säga det vi tycker och tänker. Så mycket lättare det vore om vi öppnade och gav uttryck för våra tankar. Laurence och hennes familj lever och växer upp i en mycket borgerlig och tillknäppt värld. Med strikta regler och koder. Författaren bryter upp från denna låsta tillvaro. Hon vill inte leva i den världen. Det vill inte jag heller. Den är fylld av rädsla. Men vi som läser har något att lära.

Monika

lördag 11 januari 2014

I gryningen låg där ett brev


Då och då får jag brev från läsare som berättar om upplevelsen av att läsa mina böcker. För det mesta är det digitala brev, men ibland dyker det också upp handskrivna. Tidigt på morgonen, när det fortfarande är mörkt, hämtar jag tidningen i brevlådan. Ibland stannar jag och tittar på stjärnorna, ibland skyndar jag mig in igen för regnet och blåsten sveper runt min morgon.

I dag låg där inte bara en tidning utan också lite post. Kommer brevbäraren på natten, undrar jag. För posten kommer allt senare.

Brevet var från en av mina läsare, som nyligen läst Jag spelar min roll och nu ville berätta om de tankar som romanen hade väckt. Elvira, huvudpersonen i min bok, är ju en väldigt mobbad och utstött flicka. Hon kallas för Fetto och för många andra öknamn.

I brevet får jag läsa om hur tyvärr vanligt det är att människor blir mobbade och kallade för olika saker. Det är inget nytt problem, även om jag tror att det ökat. Om att bli kallad för ”Lumpen” för att man har ärvda kläder eller om läraren som på 40-talet ger sina elever stryk, men egentligen bara avreagerar sig för hur han blir behandlad av de andra lärarna. Vuxenmobbning finns och kan vara väldigt stark.

Jag är glad för att min bok väcker tankar och minnen. Sådant som vi kan prata om för att lyfta fram och kämpa emot. Att våga säga ifrån när någon medmänniska blir illa behandlad är väldigt svårt. Det krävs mod. Jag hoppas att min roman sprids runt om i landet på skolor och hos människor både unga och gamla.

Min läsare slutar med att skriva att han är imponerad av min produktivitet (vilket jag själv egentligen inte är, jag tycker inte jag är så produktiv). Sannolikt har den legat latent men fått sitt utlopp nu, skriver han. Som Jörgen Nash sa på 50-talet: ”konstnärligt och litterärt skapande kräver tid”.  

Monika

tisdag 7 januari 2014

Pojkarna av Jessica Schiefauer


Min första roman som jag läst klart i år blev Pojkarna av Jessica Schiefauer. En ungdomsroman som jag tänkt länge att jag skulle läsa. Den utkom 2011 och fick samma år Augustpriset.

Pojkarna handlar om de tre flickorna Kim, Bella och Momo. De smyger omkring i skolan och försöker undvika pojkarnas trakasserier. Det är bara på fritiden tillsammans som de vågar vara sig själva. Momo odlar och har ett eget växthus. Runt detta samlas vännerna och fantasin flödar. Det är maskerader där de blir något annat än den person de är. En dag anländer en mystisk växt. En blomma som visar sig ha märkliga krafter. På kvällar och nätter förvandlas flickorna till pojkar. De blir flickor i pojkars kroppar.

Den här boken tycker jag verkligen inte är en ungdomsroman. Jag tror man måste vara vuxen och levt igenom ungdomstiden och kanske också få en hel del livserfarenhet för att fullt ut förstå vad det är som händer. Visst den handlar om barn och ungdomar och den är väldigt hyllad, men vad säger en fjortonåring om boken? Jag vet inte, men jag gillar den. Det är en stark skildring av det komplicerade livet som det innebär att växa upp med problem att hitta sig själv, att våga vara sig själv. Jag vågade inte vara mig själv när jag var fjorton år. Det tog lång tid om jag ens nu, som snart sextioåring, är mig själv. Tveksamt. Men jag är bättre på att vara mig själv än jag var då.

Romanen har också blivit teater och spelas under vintern på turné med Riksteatern.

Monika

torsdag 2 januari 2014

Springa med åror av Cilla Naumann


För en tid sedan läste jag ungdomsboken Kulor i hjärtat av Cilla Naumann. Strax före nyår läste jag också Springa med åror. Romanen ingår i ett läsprojekt som heter Hela Halland läser och som är initierat av Hallandsposten, Hallands Nyheter, Regionen och biblioteken i Halland. Eftersom jag reserverade denna bok på biblioteket så har jag fått vänta ett tag på min tur. Det innebär väl förmodligen att det är många som passat på att läsa i samband med projektet och det tycker jag är mycket positivt, så då väntar jag gärna.

Springa med åror handlar om Monika och Johanna och allt utspelar sig vid havet i Halland. Monika lever på en strandnära gård och Johanna är Stockholmsflickan, stadsflickan som på somrarna kommer på besök. De är från skilda världar, men möts ändå i ett gemensamt sommarlovsliv tillsammans. Många år efteråt tänker Monika tillbaka på den där tiden.

Jag gillar Cilla Naumanns förmåga att tränga in och beskriva människors liv. Det vardagliga livet som plötsligt blir väldigt spännande att läsa. Jag är däremot tveksam till att sätta den här boken i händerna på någon som inte brukar läsa. Det är visserligen inget komplicerat språk. Den är lättläst, men själva historian och Naumanns sätt att beskriva den på är ganska komplicerat. Jag hade nog valt en bok som kan fånga den ickeläsande människan. Det gäller ju alltid att hitta rätt bok till rätt person. För hoppningsvis blir läsaren fångad och vill läsa mer, själv leta upp nya böcker och fortsätta läsa och aldrig sluta. Den här romanen passar nog bättre för dem som redan är frälsta läsare. Men den passar mig, så jag kommer säkert att läsa fler böcker av Cilla Naumann.

Monika