För några veckor sedan vann jag en novelltävling och lovade då att jag
skulle lägga novelltexten här på min blogg. Nu tycker jag att Hallandsposten
har fått publicera dikten i lugn och ro, så då tycker jag också att novellen
som heter En minnenas film kan få komma ut i allmän egendom.
En minnenas film av Monika Häägg
Den är sig lik, den gamla Konsumrestaurangen. Visserligen ombyggd och
numera hotell, tror jag, men funkisstilen är intakt och det är samma plats. Nu
i början av stranden, då mer centralt placerad, ett centrum med liv och
rörelse. Här köpte vi glass. Puckstång, vanilj eller jordgubb med guldpapper.
Blåvitrandiga markiser. Solen högt på himlen, som ett blekt foto. Så som det
var en gång. Havet är detsamma. Det brusar, ett sorl som aldrig tar slut. Här
nedanför rör sig vågorna på samma sätt som då. Om jag blundar finns bilden
bakom mina ögonlock. En minnenas film som lagrats och rullar gång på gång. Kjell-Åke på cykel med luggen slängande
framför ögonen och glassen i handen. Fotbollen på pakethållaren och plåster på
knäna.
Jag stryker kepsen från huvudet medan jag vandrar ner mot stranden. De
vindpinade björkarna har samma form som då. Strandrågen böjer sig på samma
sätt, som om åren inte passerat. Som om tiden har stått still. Kan en björk
leva i över femtio år? Kanske en strandbjörk. En björk som skulpteras av
vinden. Den oupphörliga vinden från havet.
”Kommer du ihåg? Göran, kommer du ihåg?”
Kjell-Åkes röst är tunn, knappt hörbar. Som gammalt papper som trasar
sönder och faller i bitar. Det där pappret som man vill pussla ihop med tejp
och spara i en låda för att aldrig glömma. Ovärderligt, inga pengar i världen
kan ersätta de gamla pappersfibrerna. De finns inte att köpa, de är för länge
sedan utgångna varor.
Vad ska jag säga? Jag bara nickar. Visst minns jag. Allt. Var enda
sommar. Var enda andetag är inristat i mitt minne. Under alla dessa år har de
legat där, dolda, blankpolerade, men osynliga för min rastlösa själ. Barnen,
livet på Nils Lundahls väg, vintrarna i Lund, universitetet, Inger. Jo,
framförallt Inger. Det har legat som en tunn väv över somrarna med Kjell-Åke.
Somrarna i Halmstad. Ändå har de funnits där hela tiden. Tydligare än något annat.
Jag förstår inte varför jag satte mig i bilen och körde hit. Jag har
bara varit här en enda gång på femtio år. När vi röjde ut stugan, då när mamma
inte ville ha den kvar längre. Efter pappa dog. Det var som att all lust till
havet och stranden försvann med honom. Hon sa att hon aldrig mer ville se
huset. Vi hjälpte henne att köra bort möblerna och slänga skräpet. Sedan blev
den såld. Bra betalt för en liten masonitstuga. Det verkar som att folk betalar
nästan vad som helst för att få några kvadratmeter skjul intill havet. Hon
delade ut pengarna. Varsitt kuvert med en bankinsättning. Nu är mamma också
borta. Hon bjöd oss att komma till stugan varje år. Trugade och försökte. Besvikelsen
lyste ur hennes ögon när vi aldrig kom. Varje gång sa hon: Kjell-Åke brukar
komma, han är där varje sommar. Vill du inte träffa Kjell-Åke?
Visst tänkte vi komma, några gånger var vi nästan på väg, men alltid
var det något annat, viktigare, som stod på agendan. Johans seglarskola,
Emilias konfirmationsläger, golfkurser, simtävlingar. Alltid var det något
annat. Resor. Toscana, de grekiska öarna, Spanien…
Stranden har blivit bredare. Havet har ätit sig in i dynerna. Skalat
bort och huggit sönder den mjuka linjen. Spolat bort sanden. Bredare strand,
men kortare strand. Hamnutfyllnaden har tagit en stor bit av den raka
strandlinjen. Hur tänker man egentligen när man fyller igen och bygger fula
betongmonster på det som en gång var hav och människornas strand? Grå
lagerbyggnader och skräphögar. Om inte politikerna tänker på sina innevånare så
kunde de åtminstone tänka på turisterna. En gång i tiden var det mer än fem
kilometer obruten sandstrand. Inte Sveriges längsta, men ändå mycket lång. Men
politiker är ju också bara människor. Politik är att vilja, var det någon som
sa. De ville väl något med det här också…
Jag ser ut över havet. Hallandsåsen syns skarp och tydlig med ett blekt
ljus bakom åsryggen. Om jag kisar med ögonen ser jag ända ner till Kullen.
Gråblå hav med vita gäss. Vågor som ständigt rullar mot stranden. Himlens öppna kupol, stor och oändlig,
förenar sig med horisonten och återigen havet.
Vad skulle jag säga till Kjell-Åke? Att åren har gått fort? Att det är
synd att vi inte träffats mer? Att det är långt mellan Gislaved och Lund?
Längre än till Kreta. Till Kreta åkte vi, men inte till Gislaved. Nej, jag kan
inte säga så, och jag sa inte så heller. Jag kan inte säga att avståndet är
långt mellan Gislaveds gummifabrik och Lunds universitet. Jag bara nickade. La
min hand över hans magra, beniga. Jo, visst kom jag ihåg.
Stugan var vit med en liten träveranda. Där stod gasolköket och
diskbaljan. Jag och Kjell-Åke hämtade vatten i brunnen. Det var vårt jobb. Man
fick pumpa, med en lång arm, ner i den emaljerade spannen med grön rand. Mamma
kokte potatis, stekte pannbiff med lök. Jag kan fortfarande känna lukten. Stekt
och kokt. Tre hekto nymald fläskfärs. Potatis från kolonilotten. De vita
trädgårdsmöblerna med blommig bordsduk. Kopparbunken och den lilla
midsommarstången i miniatyr. Möblerna
fälldes ihop och ställdes in i stugan under vintern.
Sedan byggdes stugan om. Brun träpanel på utsidan. El och vatten. Köket
inbyggt med vask och elspis, ett litet fönster mot havssidan. Fast då hade jag
för länge sedan flyttat.
Jag vandrar över strandkullarna. Kan inte låta bli. Stegen styrs mot
den plats som var mitt sommarparadis. Jag vill att stugan skall stå där med de
vita masonitväggarna, gasolköket, den kokta potatisen och suset från
strandskogen. Doften av barr. Havet som rullar bakom kullarna. Ljudet av
vattenlek, barn som skriker, Nivea solkräm och randiga, uppblåsbara badbollar i
plast.
Jag kikar in genom fönstret. Nybyggd, inglasad veranda. Vita
träpaneler. Öppen planlösning. Modernt, trendigt. Köksstolar i tyg med höga
ryggar. Kök från IKEA. Trätrappa till loftet. Av den gamla masonitstugan syns
ingenting.
Jag går fram till husets knut. Böjer mig ned och känner med handen
innanför stenplinten som huset vilar på. Handen sluter sig om den lilla
plåtasken. Med darrande händer drar jag fram den. Blåser bort jord och
spindelväv. Torkar med jackärmen över den rostiga ytan. Öppnar försiktigt
locket. På bottnen ligger den. En liten, gulnad papperslapp, hopvikt och med
två lila tumavtryck. Mitt och Kjell-Åkes. Stämplade med pappas gamla stämpeldyna.
Försiktigt viker jag upp pappret. Jag behöver inte läsa. Jag vet vad
där står. Ändå läser jag högt, med ansiktet vänt mot havet, med vinden som
lyfter mitt glesa hår och med en klump i halsen. En klump som växer för varje
ord. Som vuxit ända sedan jag fick ett sms från Lena, Kjell-Åkes syster. Nej,
klumpen har funnits där under alla dessa år. Under alla dessa år när jag valt
att inte komma.
”Vi skall alltid vara vänner. Inget kan skilja oss åt.”
Jag läser gång på gång. Om och om igen.
”Vi skall alltid vara vänner. Inget kan skilja oss åt.”
De två raderna är högtidligt undertecknade med datum och våra namn.
Göran och Kjell-Åke. Under mitt namn borde det stå Göran – svikaren. Göran, han
som svek sin vän.
Jag ser ut över havet. En sista gång. Här har jag inget att hämta. Det
sista bandet är avklippt. Jag vänder mig om och går tillbaka mot stugan. Lyfter
upp den lilla plåtasken och stoppar den i fickan.
Jag skulle åkt hem, tillbaka till Lund, men körde hit istället. Som om
jag trodde att jag kunde finna en förlåtelse här bland strandkullarna. Jag gick
ut från sjukhuset och körde direkt hit. Nu vet jag inte.
Jag tar upp mobilen och kollar tiden. Inger börjar väl undra var jag
har tagit vägen. Jag borde varit hemma nu. Skickar ett sms att jag är på väg,
att jag blivit fördröjd, men nu är jag på väg.
Läser återigen meddelandet från Lena.
”Kjell-Åke har lämnat oss. Bara en stund efter att du gått. Lugnt och
stilla slutade han andas. Han var nöjd. Tack för att du kom.”
Jag stoppar ner mobilen och vänder mig en sista gång mot stranddynerna.
Det är då jag ser honom. Jag ser honom som en siluett mot solnedgången.
Han har fiskehåven på axeln och spannen med krabbor. Solen på väg ned i havet.
Så som det alltid var. Han vinkar och ropar.
”Göran skynda dig, kom!”
Jag höjer handen och vinkar. Viskar mot sol och vind.
”Vi ses Kjell-Åke. Jag kommer. Inte än, men snart…”
Monika Häägg maj 2012