När jag läst Elena Ferrantes bok Min fantastiska väninna fick jag ett
tips om en annan bok som behandlar samma tema, men i nutid. Jag har nu läst
Stål av italienska författaren Silvia Avallone.
Romanen utspelar sig i början av 2000-talet i Piombino, en italiensk
hamnstad i provinsen Livorno, Toscana. De två unga flickorna Anna och Franceska
är bästa vänner och växer upp tillsammans i hyreskasernerna på Via Stalingrado.
Nästan alla män arbetar på Lucchini, det stora stålverket, medan de flesta
kvinnorna är hemmafruar. Flickorna är tretton år och på väg in i vuxenvärlden.
Sommaren tillbringar de på stranden, med männens och pojkarnas blickar riktade
mot sig. Vid horisonten skymtar Elba, ön som för flickorna är symbolen för
friheten, ett nytt liv, ett liv långt bortifrån det fattiga och hårda
klassamhället. Anna vill bli domare eller politiker. Franceska drömmer om att
arbeta på tv eller bli modell.
Stål målar upp en trist värld, ett hopplöst liv i skuggan av det stora
stålverket, där som inte bara människor krossas utan också alla drömmar om ett
annat liv. Kvinnorna får barn tidigt och är redan i trettioårsåldern utslitna
och kuvade av misshandlande män. Ett klassamhälle med en struktur som är svår
att forcera och lämna. Jag sugs in i denna värld och som läsare blir jag en av
människorna på Via Stalingrado. Silvia Avallone målar upp en bild som känns in
i själ och hjärta. Det finns vissa likheter med Elena Ferrantes roman, trots
att det passerat femtio år är strukturerna desamma.
Jag har redan hämtat Marina Bellezza, andra romanen av Silvia Avallone,
på biblioteket. Den utkom 2015. Ser framemot att läsa den.
Monika