Lyckebo, Jul på Lyckebo och Vår på Lyckebo

Lyckebo, Jul på Lyckebo och Vår på Lyckebo

fredag 27 december 2019

Halmstads Kvartersteater - del 11 - Cabarét Svenska Ord våren 1996

Cabarét Svenska Ord med Halmstads Kvartersteater 1996
Efter nyår skulle vi sammanföra våra ”gamla” skådespelare med de ”nya” skådespelarna från höstens teaterkurs. Vi hade planerat för att göra en kabarét med texter från Hasse Alfredssons och Tage Danielssons olika revyer. Det fanns inget manus, så jag och Ulf lyssnade på inspelningarna och skrev bit för bit varje scen. Det blev en av den julledighetens sysselsättningar. När vi närmade oss startdatum insåg vi att skådespelarna var alldeles för många. Om alla skulle få minst en scen, så skulle kabarén bli alldeles för lång. Det var då vi kom att tänka på en väldigt komisk engelsk teaterpjäs som vi sett på tv. Snabbt läste vi manus och gjorde en rollbesättning och en plan att spela julpjäsen En fröjdefull Jul av Alan Ayckbourn. Det skulle visa sig vara ett lyckokast. Pjäsen blev i slutet av året en riktig succé och samtidigt lyckades vi krympa ensemblen till Hasse och Tages texter till ett mer behändigt antal.
Helgen 13 – 14 januari samlade vi alla skådespelarna till två heldagar på Vallåslokalen. Det blev många roliga dramaövningar och utdelning av roller och start för att prova scenerna. Söndagen avslutades med sångövningar tillsammans med Marita, en sångpedagog som vi knutit till oss under våren. De flesta gångerna teaterpjäserna innehöll sånger var det jag som repeterade röst och sång, men Marita var en duktig pedagog och även jag lärde mig en hel del av henne. Det hade vi nytta av under de kommande årens pjäser.
Vi testade också ett nytt sätt att arbeta. Lina, som var en av skådespelarna som varit med några år och dessutom gick sista året på Sturegymnasiets teaterlinje fick chansen att regissera en egen teaterföreställning. Det blev Nordanvinden eller som den också kallades Unge Lars i Wexiö skola av Staffan Göthe. Vi gjorde en liten minikurs för Lina som pågick kontinuerligt under våren. Lina fick tips och råd om hur hon skulle arbeta med föreställningen och dessutom fick flera av våra skådespelare vara med i den pjäsen. Det blev ett väldigt bra sätt att utveckla teaterföreningen.
Men allt var inte frid och fröjd i starten av året. För att få en bättre ekonomi på Vallåslokalen hyrde vi ut den till både föreningar och privata fester. På nyårsafton var det en privat fest och genom bakdörren hade någon skjutit med någon form av vapen, eller möjligtvis en nyårsraket. Polisen tillkallades, men det var svårt att avgöra hur det hade gått till. Vid första ordinarie repetitionen på kabarén blev det också bråk utanför lokalen och vi bestämde oss för att tillfälligt flytta, under tiden problemen utreddes, all verksamhet till Andersberg. Osäkerheten var också stor om vi skulle klara att lösa de ekonomiska bekymren med hyran på lokalen, som vi tvingats att säga upp strax före årsskiftet. Vi hade flera möten med kommunråden i Halmstad för att hitta en lösning. Alla dessa problem tog så klart både tid och ork. Istället för ett byggande av verksamhet blev det mycket fokus på att försöka rädda teaterlokalen. Vi hade också kontakt med Folkets Husrörelsen för att se om det kanske gick att göra Vallåslokalen till ett Folkets Hus. Det blev också möten med Hyresgästföreningen om att göra lokalen till ett Hyresgästernas hus. Idéerna var många och de flesta svåra att genomföra.
Den 19 februari hade vi årsmöte i Andersbergs Kvartersteater och på mötet bestämde vi att byta namn till Halmstads Kvartersteater. Föreningen hade redan börjat verka på två bostadsområden och det kändes naturligt att vi också bytte namn till något som speglade utvecklingen av verksamheten. Vid mötet slutade jag som ordförande i föreningen. I och med att jag blivit anställd av föreningen så kändes det inte lämpligt att jag också var föreningens ordförande.
Cabarét Svenska Ord med Halmstads Kvartersteater 1996
Under den våren hade jag och Fredrik många framträdande med våra olika musikprogram. Bland annat spelade vi på en minnesstund för Olof Palme på dagen tio år efter hans död. Fredrik var också musiker till kabarén. Det betydde mycket med hans förmåga att anpassa sig till de olika sångerna och musik i övergångarna mellan scenerna. Samtidigt planerade och arbetade jag också med en egen ny idé – spökhistorier. Jag letade lämplig lokal och bearbetade spännande historier.
Lördagen den 13 april var det premiär på Cabarét Svenska Ord på Vallåslokalen. Vi tyckte det var ett fyndigt namn på de blandade scenerna från Hasse och Tages många revyer. Det hade varit mer praktiskt arbete än vanligt inför premiären. Lokalen på Vallås var svår att göra scenljus eftersom det var lågt i takhöjd och dessutom fick vi bygga sittplatser. Men – allt går, bara man vill och vi spelade ett antal föreställningar på Vallås och flyttade sedan till Andersberg och fler föreställningar. Vi hade startat en idé om publikarbete i bostadsområdena, som bland annat innebar att skådespelarna besökte ett antal trappuppgångar och bjöd in till föreställningarna med några gratisbiljetter.
Hasse och Tages scener gjorde vi på ett nytt och lite annorlunda sätt. En roll som spelats av en skådespelare i originalet blev i stället i vår version två eller till och med tre skådespelare som gestaltade och delade på replikerna. Några av scenerna, som t ex scenen med den gamle fiskaren Österman gjorde vi precis som i originalet. Den scenen kändes märkligt aktuell, trots att det gått så många år, och konstigt nog känns texterna fortfarande än idag dagsaktuella. Kanske till och med ännu mer belysande av hur vårt samhälle är idag.
Nordanvinden med Halmstads Kvartersteater 1996
Återigen träder skådespelarna från pjäsen fram ur mitt minne. Tydligt och klart. Åsa S., Pia, Ronny, Madeleine, Micael, Kristin, Mats, Anna-Lena W., Linda, Daniel, Jennie, Anna-Lena A., Maria, Karin, Liv, Gunilla, Ann-Clara, Malin och alla de andra. Några oförglömliga karaktärer är Ronny som Robert Lind och professor Nylén.
I maj spelade Nordanvinden på Andersbergslokalen. Det blev en väldigt lyckad teaterpjäs och Lina gjorde ett bra arbete som regissör. I de ögonblicken av glädje och lycka glöms alla bekymmer med lokaler och ekonomi. Inte långt efteråt fick vi uppsägning från posten, som hyrde en liten del av Andersbergslokalen med öppettider några förmiddagar i veckan. Vi stod plötsligt utan hyresgäst och utan den extra inkomst som hade stor betydelse för att vi klarade av att betala hyran av lokalen. Nu var det med ens ekonomiska bekymmer med både lokalen på Vallås och Andersberg.

Monika

tisdag 12 november 2019

Halmstads Kvartersteater - del 10 - Ryska cafékvällar och Skuggorna vid Träbron höst 1995

Ryska Cafékvällar med Halmstads Kvartersteater på Andersberg höst 1995
Efter ett halvår med många negativa besked och politiskt beslut om neddragning av Kvartersteaterns pedagogtid fick vi i början av september äntligen lite medvind. HFAB, det kommunala bostadsbolaget, gav oss ett årligt ekonomiskt stöd.Med ny entusiasm arbetade jag med slutrepetitionerna av Ryska cafékvällar. En föreställning med rysk musik och poesi. Vi bakade ryska kakor och jag minns speciellt kolakakan, som var väldigt god, men som bara Emma, en av skådespelarna, lyckades baka utan att den flöt ut i strida strömmar. Vi placerade publiken vid kafébord på scenen och som genom ett trollslag blev teaterlokalen ett kafé med en liten scen. I föreställningen gjorde jag ett av mina fåtal inhopp på scenen och sjöng med i sångerna. Jag älskar att sjunga, men att samtidigt också befinna mig på scenen är inte en optimal situation. Det är problematiskt och knepigt att både vara regissör och skådespelare. Den 27 september var det genrep och den 29 september premiär. Genrepet minns jag både med glädje och stress. Hallandsposten kom med journalist och fotograf och eftersom jag inte hade tid att göra intervju så bjöd jag istället in dem att sitta ned vid ett av kaféborden. En god idé, tror jag, för det blev ett väldigt bra reportage inför premiären. Efter sista föreställningen som vi spelade speciellt för Hyresgästföreningen fick jag en rysk poesibok av skådespelarna som medverkat och jag minns med glädje Madeleine, Katrine, Maria, Frida, Emma, Micael och inte minst Fredrik som ackompanjatör på piano.
I början av oktober startade vi en ny teaterkurs. Under året som gått sedan förra teaterkursen var det många nya som anmält sig till verksamheten och vi samlade alla under hösten i teaterlokalen på Vallås. Det var andra året med teaterkurs och det kändes som vi började få en slags rutin och kontinuitet. Lokalen på Vallås var också en bra dramalokal och på Andersberg byggde vi på nytt scenografin till andra spelperioden med Skuggorna vid Träbron. Samma månad fick två av mina barn en besvärlig influensa med efterföljande lunginflammation. Jag varvade mellan teaterarbete, hem och sjukhus och plötsligt var det återigen en kaotisk situation, som inte funnits i några planer. Mitt i allt kaos repeterade jag också två egna visprogram med Fredrik och planerade för en turné på förskolor i Halmstads kommun med barnteaterpjäsen Spegeln. Under den här perioden startade vi också en barngrupp på Vallås med Petra och Åsa P. som ledare. Båda var skådespelare i vår förening och gick samtidigt teaterlinjen på Sturegymnasiet. På Andersberg fortsatte Lina och Åsa S. andra året med sin barngrupp. Barnen är teaterverksamhetens framtid – det vi bygger idag kommer att ge god frukt längre fram, så tänkte jag och så blev det också. Ur alla dessa barngrupper växte många duktiga skådespelare och många duktiga teaterledare.
Skuggorna vid Träbron med Halmstads Kvartersteater på Andersberg höst 1995
Kvällen den 17 november hade vi genrep inför nypremiär på Skuggorna vid Träbron. Under dagen hade det varit snökaos när jag och Fredrik körde till en förskola i Söndrum och spelade Spegeln. Några av skådespelarna vågade inte bege sig till kvällens genrep och en del av genrepspubliken uteblev också. Det blev en något haltande sista repetition. Men på premiären dagen efter fungerade allt helt perfekt. Vi hade bytt några av de ledande rollerna och fått ägna en hel del tid till extra repetitioner. Föreställningen drog också under den nya spelperioden nästan fullt i publik. Ryktet hade spridit sig att pjäsen både var bra och hade ett viktigt budskap. Premiärfesten hade vi på anrika Jarlens restaurang. Den gången var det Hyresgästföreningen som bjöd.
En tid efter premiären började jag något nytt, som jag sedan dess har fortsatt att göra varje dag.  Jag började gå till kontor och teaterlokaler. Att använda fötterna för vardagsmotion. Ett bra beslut som jag verkligen inte har ångrat.
Sista föreställning med Skuggorna vid Träbron spelades den 10 december. Vi tackade skådespelarna med en liten avslutningsfest hemma hos mig och Ulf. Jag såg sista föreställningen och skyndade sedan hem och värmde glögg, som jag serverade efter hand som skådespelarna trötta, men nöjda droppade in i en lång rad. Samuel, Åsa L., Åsa S., Madeleine, Benny, Göran G., Pedro, Annelie, Ronny, Pia, Milena, Anna-Lena, Petra, Pepe, Christoffer, Göran L., Jörgen, Thomas, Linda och inte minst Fredrik, som återigen gjorde ett suveränt arbete som musiker.  Jag trodde nog att pjäsen aldrig mer skulle spelas, men den fick ett antal år senare en ny chans på en betydligt större scen. Nästa dag hade vi också avslutning på teaterkursen. Deltagarna spelade scener ur olika teaterpjäser.
Men trots en ganska optimistisk höst avslutade vi året med en ny ovisshet. Vi hade under hösten upptäckt att ekonomin för lokalen på Vallås var alltför dålig. Året avslutades med att vi blev tvungna att säga upp hyreskontraktet.

Monika

fredag 1 november 2019

Halmstads Kvartersteater - del 9 - Negativa politiska beslut våren 1995

Skuggorna vid Träbron med Andersbergs Kvartersteater våren 1995
En tid efter premiären på Skuggorna vid Träbron med Andersbergs Kvartersteater fick jag ett mycket berörande telefonsamtal från författaren Zenia Larsson. Jag hade bjudit in henne att komma till Halmstad och se föreställningen, men hon hade tackat nej. Hon var inte så kry och orkade inte komma. Istället skickade jag ett videoband med föreställningen. Hon ringde och tackade och tyckte att vi lyckats väldigt bra med att göra pjäsen och förmedla budskapet om nazismens ondska. Hennes enda önskan var att jag aldrig skulle sluta att berätta om det som hände i Lodz och vad nazismen hade inneburit. Det lovade jag att jag skulle och jag har sedan dess under alla år försökt att i många sammanhang berätta. Hon avslutade också med att säga att hon tyckte jag var väldigt begåvad. Det fick mig nästan att börja gråta för jag hade börjat tvivla både på min egen förmåga och på kvartersteaterns framtid. Hennes ord värmde verkligen.
Jag och Ulf hade varit så glada över den växande teaterverksamheten på Andersberg och den nya lokalen i Andersbergs centrum som vi kämpat mycket för att göra till en samlingspunkt för kvartersteatern. Vi närde någon slags optimism att allt skulle ordna sig till det bästa, men under våren 1995 beslutade Kulturnämnden i Halmstad att flytta bidrag från kvartersteatern till Kulturhusets verksamhet i Folkparken. Båda verksamheterna hade Hallands Bildningsförbund som huvudman, men med två olika avtal. Beslutet innebar att 50 % arbetstid skulle försvinna från de två kvartersteatrarna på Andersberg och Vallås. Det kändes som att allt vårt slit med verksamhet och den nya teaterlokalen bara kastades på en sophög och att vi i fortsättningen skulle få kämpa ännu mer för att hålla igång både lokal och verksamhet. Nämnden tog detta beslut efter önskemål från Hallands Bildningsförbund. De var mer intresserade av att satsa på verksamheten i Kulturhuset. Vi kastades från dag till dag mellan hopp och förtvivlan.
Verksamheten fortsatte ändå som planerat. Premiären för Skuggorna vid Träbron passerade och under spelperioden blev vi plötsligt anmodade att omedelbart flytta vårt kontor på Kulturhuset till en mindre lokal. Vi bråkade och protesterade, kämpade för att kunna fortsätta med de idéer och ambitioner vi hade med kvartersteatern, men efter hand föll också min glädje över verksamheten. Under den våren var det något som dog, och planerna för framtiden hamnade i ett slags stiltje. Ingen vågade sia om framtiden eller sjösätta några större planer. Jag började fundera på att minska mitt engagemang och istället satsa på att göra egna barnteaterpjäser. Jag tyckte inte längre det var värt att satsa så mycket av mitt eget liv och engagemang på en verksamhet som inte hade bättre stöd. I ren frustration över politiska beslut skrev jag manus och musik för en turnerande barnteaterpjäs och i april började jag och vår musiker Fredrik att repetera. Det var då min fasta övertygelse att jag bara skulle arbeta den minimala arbetstid jag hade och istället satsa på en helt egen teaterverksamhet.
Halmstads kommuns beslut innebar också att pedagogtiden skulle delas lika mellan Andersberg och Vallås bostadsområden. Ytterligare en slags besvikelse för det skulle innebära att vår idé om att utveckla verksamheten, med målet att minst hälften av alla som bodde på bostadsområdet på sikt skulle bli engagerade i teaterverksamheten, aldrig skulle gå att genomföra. Idén var visserligen en utopi, men hade ändå funnits som ett hägrande mål. Två bostadsområden skulle bli för omfattande och för stort för den visionen. Det kunde till och med jag med min ibland för stora optimism inse.
Ryska cafékväller med Halmstads Kvartersteater hösten 1995
Efter många olika turer och negativa besked från januari och fram till sommaren fick vi i slutet av augusti 1995 besked att HFAB, det kommunala fastighetsbolaget, ville stödja vår verksamhet och bidra med 115 000 kronor om året för att bibehålla pedagogtiden på kvartersteatern. Vi hade kämpat och arbetat på många olika fronter. Pratat med politiker, kommunråd och alla organisationer som kanske kunde tänkas ge någon form av stöd till verksamheten. En ersättning för förlusten av pedagogtid. HFAB:s stöd var det första positiva beskedet efter en lång vår med negativa beslut och sjunkande entusiasm. Beskedet innebar att Ulf äntligen fick en fast heltid via Hallands Bildningsförbund och jag blev anställd på halvtid av Andersbergs Kvartersteaterförening med hjälp av pengarna från HFAB. Vi började se lite mer hoppfullt på framtiden. Vi hade mer pedagogtid och två bostadsområden med en lokal på varje område. Det innebar trots allt en stor möjlighet. Drömmen om den stora verksamheten på Andersbergs bostadsområde omvandlades istället till drömmen om den stora verksamheten genom Halmstads kvartersteater. Redan vid premiären för teaterpjäsen Ryska cafékvällar på Andersbergslokalen använde vi officiellt det nya namnet.

Monika

lördag 12 oktober 2019

Halmstads Kvartersteater del 8 - Skuggorna vid Träbron 1995

Mumintrollens Jul med Andersbergs Kvartersteater 1994

Vi avslutade hösten 1994 med en julmiddag för vår ALU-grupp i Andersbergsteaterns lilla foajé. De hade gjort ett väldigt bra arbete med att bygga om den gamla postlokalen till en mysig teaterscen och redan i december hade de hunnit riva scenografin till Mumintrollens Jul och påbörja scenografin till Skuggorna vid Träbron. Nöjda gick vi hem på en kort julledighet. Innan julavslutningen spelade minsta barngruppen Snövit och de sju dvärgarna och Muminensemblen gjorde en improviserad tackföreställning på arbetsförmedlingens julfest. Mumintrollen i sina fina dräkter och sånger från kommande pjäs. Ett sätt för oss att visa tacksamhet över den hjälp vi fått med alla beredskapstjänster som hade så stor betydelse för både den nya lokalen och våra föreställningar.
In i julen bar jag med mig premiärfesten för alla som varit inblandade i Mumintrollens Jul. Den festen blev något alldeles nytt och speciellt. För första gången kunde vi göra en festkommitté genom att låta skådespelare från den andra pjäsen planera och få fria händer och en liten ekonomi att förhålla sig till. Valfritt hur de hanterade pengarna och efter eget tycke och smak. För en minimal budget lyckades de göra ett helt julbord med alla klassiska rätter och som avslutning Ris á la Malta. Festen hölls i Hyresgästföreningens lokal och jag insåg än en gång att det ideella arbetet skapar mervärde. Petra, Katrine, Gunilla och Maria fixade och bidrog med många timmars arbete och skapade en alldeles enastående premiärfest.
Mellan jul och nyår kom Radio Halland och direktsände en timme från vår nya teaterlokal. Både vår verksamhet och lokalen hade uppmärksammats. Det var något nytt och spännande som hände på Andersberg. Något positivt som skapade en mer nyanserad och bättre bild av bostadsområdet.
Det hade varit intensiva repetitioner hela hösten med Skuggorna vid Träbron. Sång, text och inte minst rörelse med Gilda. Strax före jul gjorde också den nya teaterkursen ett uppspel för varandra med scener från olika teaterpjäser. Teaterkursen var ett första trevande försök till utbildning och omfattade enbart en termin. Den skulle sedan utvidgas till att bli tre år med olika inriktning.Mellan jul och nyår kom Radio Halland och direktsände en timme från vår nya teaterlokal. Både vår verksamhet och lokalen hade uppmärksammats. Det var något nytt och spännande som hände på Andersberg. Något positivt som skapade en mer nyanserad och bättre bild av bostadsområdet.
Det hade varit intensiva repetitioner hela hösten med Skuggorna vid Träbron. Sång, text och inte minst rörelse med Gilda. Strax före jul gjorde också den nya teaterkursen ett uppspel för varandra med scener från olika teaterpjäser. Teaterkursen var ett första trevande försök till utbildning och omfattade enbart en termin. Den skulle sedan utvidgas till att bli tre år med olika inriktning.
Efter jul började jag och Annelie att arbeta drama med en mellanstadieklass från Andersbergsskolan. Annelie, som varit skådespelare hos oss i flera år, var intresserad av att prova hur det var att jobba som teaterledare. Läraren och skolan hoppades att den problemfyllda klassen skulle fungera bättre med att de fick prova på teater. Teater är dock inget universalmedel som löser alla problem. Det fick både jag och Annelie känna på när vi på måndagsförmiddagarna jobbade med eleverna. Vi var oftast väldigt trötta när lektionerna var slut. Under våren 1995 startade jag och Ulf också ett nytt arbete med en annan klass som skulle utmynna i en teaterföreställning. Den här gången använde vi H C Andersens saga om den fula ankungen som tema och barnen fick genom improvisationer anpassa den till att handla om en flicka i elevernas egen ålder. 
I januari började jag också att arbeta med en ny teatergrupp som dels var skådespelare från Mumintrollens Jul , men också kom från vår nybörjarkurs som avslutats innan jul. Tema för gruppen var de ryska poeterna Anna Achmatova, Vladimir Majakovskij och Vladimir Vysotskij och deras texter och sånger.
Under tiden arbetade jag och Fredrik med musikarrangemangen till Skuggorna vid Träbron. Jag ville gärna att min musik också användes i övergångarna mellan scenerna. Det förstärkte både rädsla och fruktan och ingav en känsla som förmedlades till publiken. Det var också mängder med repetitioner och tyvärr avhopp från några skådespelare i ledande roller. Det är alltid stressande och oroande när plötsligt någon lämnar efter att det lagts mycket tid på repetitioner. Det måste hittas någon ny skådespelare och dessutom arbetas mycket extra för att återta den förlorade tiden. Den vintern övertalade jag min äldste son Thomas att hoppa in i en av de största rollerna. Jag visste att han var duktig på scen och jag visste att han var snabb på att lära sig texter.
Under vintern hade jag också insett att vi låg helt rätt i tiden med att göra pjäsen om gettot i Lodz. I januari 1995 var det femtio år sedan befrielsen av Auschwitz. Det blev mycket uppmärksamhet och det gjorde också vår pjäs mer intressant. 
Skuggorna vid Träbron med Andersbergs Kvartersteater våren 1995

Fredagen den 10 mars 1995 var det premiär på Skuggorna vid Träbron. Tiden fram till premiär hade kantats av mängder med repetitioner och PR-arbete. Det blev också succé. Föreställningen var väldigt känslosam och berörande. Det märktes på publikens reaktioner. En kvinna som överlevt gettot kom och tittade på föreställningen. Det vi visade var hemskt, men ändå inte i närheten av verkligheten med svält, kyla och smuts.
Efter premiären var jag och Ulf trötta och totalt utpumpade, men väldigt nöjda. Vi hade rott i land ytterligare en föreställning. Men tiden efter nyår hade också inneburit nya problem. Kvartersteaterns verksamhet var hotad.

Monika

torsdag 3 oktober 2019

Halmstads Kvartersteater - del 7 - Invigning av lokalen och Mumintrollens Jul 1994

Premiärfest för Cabarét Blandade Pasteller med Andersbergs Kvartersteater 1994

Vi hade premiärfest för Blandade Pasteller i i Hyresgästföreningens lokal som låg vägg i vägg med Metropol. En stund och ett ögonblick som fortfarande finns kvar hos mig. Alla de där glada och lättade ansiktena hos skådespelarna. Ofta var jag trött och ganska tyst när det blev premiärfest. Mitt arbete var slut, återigen hade jag rott båten i land, men jag älskade att sitta och se allas glada ansikten. Det var min betalning. De var så många och så glada. Nina, Martina, Linda, Jonas och Thom, Katrine, Annelie och Anna-Lena, Christoffer, Lina, Milena och inte minst Benny som i Blandade Pasteller gjorde debut i kvartersteatern. Han blev en av alla dessa, väldigt speciella människor, som fortsatte att vara med under många år. Jag tittar på den obligatoriska gruppbilden som vi tog under premiärfesten. Skrattande ansikten med en spegling av sommar. Utanför dörren hade försommaren gjort entré.
Under våren hade jag skrivit manus till Mumintrollens Jul som byggde på Tove Janssons fina berättelse Granen och som handlar om när mumintrollen vaknar vid jultid och tror att någon hemsk katastrof som kallas julen är på väg. Via författarförbundet i Finland fick jag kontakt med Tove Jansson som välvilligt gav oss rättigheterna att spela hennes saga. Hon krävde inga pengar och det enda hon hade som önskemål var att jag skickade ett manus, som hon ville arkivera. Till föreställningen komponerade jag också ett antal nya sånger.
Ensemblen hade dock växt och därför skrev jag ytterligare ett manus som gav plats för fler skådespelare. Flera år tidigare hade jag läst Skuggorna vid Träbron av Zenia Larsson. Boken byggde på hennes egna upplevelser från gettot i Lodz under andra världskriget. Boken var väldigt berörande och under våren 1994 läste jag den igen. Kanske gick den att dramatisera? Jag tog kontakt med Zenia, men hon var ganska tveksam till om hennes bok verkligen gick att använda i en teaterföreställning. Hon var ändå väldigt vänlig och positivt inställd, så visst fick jag lova att använda boken. Jag hade en specifik idé och genast började jag skriva manus och under starten av sommaren komponerade jag i ett rasande tempo en lång rad sånger. Jag tror inte det tog mer än en vecka att göra musiken, men sedan var jag totalt tom. Det fanns inte en gnutta energi och inspiration kvar. Jag ville göra en avslutande sång för hela pjäsen, men plötsligt var hela min inspiration helt borta. Jag fick pausa komponerandet och hoppas på att jag skulle hitta rätt känsla för den avslutande sången senare. Än i dag fattar jag inte hur jag lyckades göra så mycket musik på den korta tiden. För musiken och texterna är bra. Det kan till och med jag själv inse, även om jag oftast är väldigt kritisk och negativ mot mitt eget skapande. Men så här med mer än tjugo års perspektiv kan jag se att det blev bra. Musiken satte en speciell känsla och förstärkte texten. Innan sommaren samlade vi alla skådespelarna och delade ut rollerna. Vi hade bestämt att alla skulle veta i god tid vad som gällde inför höstens repetitioner. Jonas som startat som musiker axlade nu en roll i Skuggorna vid Träbron. Han fick också en beredskapstjänst via arbetsförmedlingen och blev en god praktisk medarbetare, som kunde arbeta en hel del med PR till pjäserna.
Andersbergs Kvartersteaters lokal i gamla posten - innan ombyggnad sommaren 1994

Tidigt i augusti drog allt igång. Vår stora projektgrupp började bygga om teaterlokalen. Nya, mjuka och sviktande trägolv över postkontorets gamla kakelplattor och väggar omkring den stora scenen som blev tio meter bred. Det målades, snickrades och syddes. Alla fönster skulle täckas med långa och svarta tyger. Postens gamla entré blev en minimal loge. Vi köpte strålkastare och ljusbord och byggde sittplatser. Det gamla kassavalvet blev en säker inlåsning för den ganska dyrbara tekniken. Under tiden öppnade posten sitt nybyggda lilla kontor på baksidan, som nu också blivit teaterns entré. Postluckan gick att använda till biljettförsäljningen. En av snickarna visade sig också vara en duktig pianist. Fredrik fick uppdraget att arrangera musiken till båda pjäserna. Han blev vår nye musiker som spelade live vid föreställningarna. I Mumintrollens Jul var han klädd till Snusmumriken. Det tycker jag var passande eftersom den karaktären brukar spela munspel i Tove Janssons böcker. Fredrik stannade sedan kvar i teaterverksamheten under många år och många pjäser.
Våra skådespelare Lina och Åsa S. blev våra nya barngruppsledare. De gick båda teaterlinjen på Sturegymnasiet och tyckte det var roligt att prova på att vara ledare.
På bred front drog vi igång repetitionerna av de båda pjäserna. Jag regisserade Mumintrollens Jul och arbetade samtidigt med sångerna och en del scener till Skuggorna vid Träbron. Konstnären Pia Granbom i vår projektgrupp fick uppdraget att utforma mumintrollens dräkter, kläder och masker och Marianne och Peter Dillberg skissade på scenografin.
Samtidigt skrev vi ansökan om ombyggnadspengar och diskuterade med ABF om att göra daghögskola i teaterlokalen. Allt för att använda lokalerna så mycket som möjligt och för att klara alla ekonomiska åtaganden. Det blev också en ansökan till Ljungbergska stiftelsen och vi skrev slutligen också en ansökan till Olof Palmes minnesfond. 
Nytt för hösten var att vi bjöd in till teaterkurs för ungdomar och vuxna. En ny idé, som vuxit fram under åren. Vi ville ge möjlighet för många nya att hitta sitt första steg in i amatörteatern och vi ville samtidigt ge dem en utbildning. Ett sätt att låta ännu fler få en möjlighet att vara med. Idén med teaterkurser levde sedan under alla år som kvartersteatern erhöll någon form av bidrag från Halmstads kommun – till och med efter att kommunen upphört med sitt bidrag fortsatte föreningen med sina teaterkurser. Envist vägrade föreningen ge upp. Insikten om teaterkursens betydelse var så viktig att föreningen fortsatte starta nya kurser, trots en ohållbar ekonomisk situation.
Det blev aldrig någon daghögskola, men vi fick i alla fall 120 000 till ombyggnaden av lokalen och till vår stora glädje fick vi 30 000 från Olof Palmes minnesfond till pjäsen Skuggorna vid Träbron. Pengar som hade stor betydelse både för lokalen, men också för de kommande årens verksamhet.
I oktober var det stor invigning av den nya teaterlokalen. Vilken glädje, men också vilket slit och arbete. Det är inte så konstigt att jag gång på gång skrev i mina dagboksanteckningar: ”vill jag arbeta så här mycket?” Det var ändå något som drev den där obändiga viljan. Det här var så viktigt att jag var beredd att både offra min egen hälsa och min personliga ekonomi. När jag många år efteråt läser mina anteckningar förstår jag hur många gånger jag traskade iväg fastän jag hade hög feber och fastän magsjukan stod i dörren. Inget fick hindra kvartersteaterns utveckling.
Teaterlokalen blev verkligen väldigt fin. En alldeles lagom scen för en amatörteaterförening. Publikplatserna var nära och det behövdes inga yviga gester eller överdrivet spel. Rösterna bars lätt fram och budskapet fördes till publiken som över en osynlig linje. 
Mumintrollens Jul med Andersbergs Kvartersteater 1994

Mumintrollens väldigt bildtrogna dräkter blev fantastiskt fina, men ganska svårspelade. De var stoppade med vadd och i kombination med stora huvud och masker blev det förfärligt varmt. Trots att föreställningen var kort behövde vi lägga in små pauser när skådespelarna kunde snabbt gå utanför och lyfta av huvudet för att dricka. Inne i muminhuset stod Jonas beredd med vattenflaskor. Pia Granbom gjorde ett fantastiskt bra arbete med dräkterna och med hjälp av Gullan Danielsson sydde, stoppade och limmades de fina muminkropparna.
Scenografin blev som en saga med det vackra blå muminhuset och en scen klädd i vit vadd. Vid premiären i november var samtliga biljetter slutsålda.

Monika

söndag 18 augusti 2019

Halmstads Kvartersteater - del 6 - Draken och Blandade pasteller

Cabarét Så har vi Jultid med Andersbergs Kvartersteater 1993
Vid sista föreställningen av Så har vi jultid hade jag nästan fyrtio graders feber och borde förmodligen legat nerbäddad, men det finns ett slitet uttryck som heter ”The show must go on” och precis så blev det. Yr i huvudet och totalt utmattad sjöng jag slutsångerna. Det fanns inte en tanke på att inte sjunga. Så tog vi den där obligatoriska gruppbilden – det där stelnade ögonblicket av en leende ensemble – som sedan aldrig mer återkommer. Det finns ändå som ett minne av alla timmar med skratt och vilja som till slut blir en teaterföreställning. Efter bilden återstod bara att riva scenografin och städa. Allt skulle vara rent och snyggt till nästa dag. Planen var att vi skulle, sista veckan innan jul, arbeta med föreställningen Draken på Andersbergsskolan, men influensan som gav mig den höga febern under avslutningen av julkabarén bäddade ner mig i mer än en vecka och vi fick skjuta på Draken till starten av 1994.
Första veckan efter jullovet var vi på Andersbergsskolan och intensiva dagar med en av femteklasserna startade. Vi hade under hösten träffat eleverna i klassen ett antal lektioner, arbetat med drama och improvisation och utifrån barnens idéer om en liten drake som växte och blev alltför stor – tog över allt i skogen – skrev jag ett manus. Barnen var väldigt spända på att få börja arbeta med pjäsen. De hade besviket varit tvungna att gå på jullov utan den utlovade teaterveckan, så nu var förväntningarna skyhöga. Det repeterades och parallellt byggdes scen och sittplatser, fixades kläder och provades smink. Återigen fick idrottssalen bli teater. Draken skulle växa och utvecklas under pjäsens gång och med hjälp av ljus, ljud och rök blev den ganska verklighetstrogen. Thom och Lina från vår julkabaréorkester förstärkte med gitarr och slagverk upplevelsen. Jag minns att till och med Hallandspostens reporter var imponerad av både pjäsen, scenografi, kläder och de tekniska lösningarna. På torsdagskvällen spelade barnen för sina föräldrar och på fredagen framförde de tre föreställningar för skolans elever innan vi rev ned allt och städade lokalerna.
I samma vecka som vi arbetade med Draken på Andersbergsskolan startade vi också vårens stora teaterprojekt på fritidsgården Metropol. Det var många nya som ville vara med och spela teater och vi försökte att ta in alla nya tillsammans med de gamla skådespelarna i en improviserad föreställning. Intresset för att spela teater hade ökat genom våra föreställningar. Många blev sugna på att spela teater. Det blev som ringar på vattnet, ju mer vi spelade och hade föreställningar desto fler ville vara med. Vi delade in alla nya och gamla i grupper, som var för sig skulle arbeta fram scener, och som sedan skulle bindas ihop och bli vårens föreställning. En gång i veckan var det också dans och rörelse för halva gruppen tillsammans med Gilda , som testade mängder med idéer, som också kom att sätta sitt avtryck i den slutliga föreställningen. Gilda var verkligen ett tillskott i verksamheten och det kändes bra att se vilken stadga och glädje hon spred omkring sig.
Halmstads Kvartersteaters teaterlokalen Andersberg
Så fick vi till slut en egen teaterlokal. Postkontoret i Andersbergs centrum blev nedlagt och HFAB frågade om vi var intresserade av att hyra lokalen. Vi tittade, räknade och funderade. Det var en ganska billig hyra och en stor lokal och om vi tog ned innertaket så kunde det fungera med ljussättning, som alltid kräver mer än vanlig takhöjd för att det ska bli bra. I början av mars skrev vi med viss tvekan kontrakt. Det var trots en billig hyra mycket pengar som måste skrapas ihop varje år. Det klarade vi delvis med att posten ville hyra några kvadratmeter på baksidan för att hålla öppet ett litet postkontor några timmar i veckan. Det hade varit stora protester mot nedläggningen och de såg sig tvungna att i alla fall fortsätta ge en liten service åt människorna som bodde på Andersberg. Det blev också den minimala ekonomiska hjälpen som gjorde att vi vågade skriva kontrakt. Men lokalen behövde byggas om. Den var inte anpassad för teater. Hur skulle vi praktiskt och ekonomiskt lösa en så pass stor ombyggnad?
På Kulturhuset i Folkparken fanns den kreativa Marianne Dillberg, som var gift med Peter, som gjorde scenografin till Calle och Chokladfabriken och också till Så har vi jultid. Marianne och Peter startade ett antal år senare dekorfirman Ljus och Dekor. Runt Marianne fanns en grupp med dekorbyggare, som var intresserade av att göra ett arbetsmarknadsprojekt. Det var en blandning av arbetslösa snickare och konstnärer. Vi diskuterade med Marianne och hittade tillsammans med arbetsförmedlingen en lösning på ett längre projekt som skulle innebära både ombyggnad av lokalen och bygge av scenografier till nästa säsongs föreställningar. Sedan återstod det bara att hitta ekonomi till allt material.
I april spelade vår barngrupp föreställningen Pyjamaspartyt på Metropol. Ledare var vår skådespelare och styrelseledamot Camilla, som under höst och vinter hade ett arbetsmarknadsprojekt hos Kvartersteatern. Det var arbetslöshetstider och mängder med ungdomar gick arbetslösa.
Cabarét Blandade Pasteller med Andersbergs Kvartersteater 1994
Under tiden fixade vi kläder till Blandade pasteller. Vi hade fått en idé att de olika grupperna och scenerna skulle vara klädda i pastellfärger. Grönt, rosa, aprikos, lila och gult. Vi köpte mängder med tyg i mjuk trikå och klippte tröjor och byxor. Vi delade ut tygbitarna till skådespelarna och sedan fick var och en sy sin egen dräkt. Jag tror att Ronny inte var så bra på att sy, men han var väldigt finurlig och påhittig. Han limmade istället ihop dräkten. Hur de andra skådespelarna lyckades sy sina dräkter vet jag inte, men jag misstänker att i några fall var det föräldrar eller mor/farföräldrar som bistod. Hur som helst var kläderna färdiga till premiären. Scenografin bestod av kuber i samma färger som kläderna. Med vitsminkade ansikten blev det ganska effektfullt på scenen. Sångerna i föreställningen handlade om teater. För oss är teater livet – men livet är inte teater och Tillsammans kan vi flyga med kraft utav varann. Några dagar in i maj var det premiär på Metropol och sedan blev det ytterligare en premiär: vårt första styrelsemöte i den nya lokalen. Det var visserligen en stor tom yta, men vilken känsla att mötas i den nya lokalen. Det skulle bli många styrelsemöten, mängder med planer och diskussioner och många år innan lokalen till slut gick i graven, men just då vid det allra första mötet var vi väldigt entusiastiska. Det fanns inte en minsta tanke på att vi någonsin skulle släppa vår fina teaterlokal. Tänk så lite människan vet om framtiden!
Monika

fredag 19 juli 2019

Halmstads Kvartersteater - del 5 - Så har vi jultid 1993

Repetitioner av Cabarét så har vi jultid med Andersbergs Kvartersteater 1993
Sommaren ägnade vi åt att skriva scener och sånger till en julkabaré. Vi ville fånga upp alla nya entusiaster och inte släppa den optimistiska känslan som uppstod med Calle och Chokladfabriken – en slags effekt som blir när publikens jubel möter skådespelarna. Efter månader av tragglande repetitioner får de äntligen lön för mödan. Den känslan är väldigt speciell. Det blir som vingar, som kan bära en människa hur långt som helst. Tillsammans flyger vi och tillsammans kan allting hända! Jag som regissör har tyvärr för det mesta inte upplevt denna känsla lika starkt som skådespelarna. Mitt arbete varar fram till premiären, sedan måste jag släppa och låta föreställningen leva sitt eget liv. Visst finns jag kvar och är ofta den som fortfarande håller i uppvärmning, öppnar och låser dörren och ser till att ljud och ljus fungerar, och till slut också ser till att allting blir städat och nermonterat, men mentalt har jag redan lämnat och är i mina tankar på väg in i nästa projekt. Repetitionsperioden är den tiden jag lever – det är då jag skapar. Jag ser också hur skådespelarna svetsas samman och blir till en gemensam enhet, som strävar efter samma mål. Den tiden kan liknas vid att vrida upp en fjäder – eller forma lerklumpen – som till slut blir en skimrande och lättflyktig fjäril, som bara lever en kort tid. Men jag har varit lika stolt varje gång det är premiär. Det är mina barn som står på scenen och de gör det bästa de kan. Det är gott nog.
Orkestern till Cabarét - Så har vi jultid med Andersbergs Kvartersteater 1993
Den hösten startade vi två nya barngrupper för barn. En för barn som var sju till nio år och en för barn som var tio till tolv år, med hjälp av en ALU-plats (den tidens arbetsmarknadsåtgärd) för Camilla A., som spelat Willy Wonka. Under september började också repetitionerna till Så har vi jultid. Det hade tillkommit en del nya skådespelare, men också en del av det gamla Calle-gänget som inte ville fortsätta. Ett stort tillskott blev Gilda, en kvinna från Chile som arbetat som professionell dansare i sitt tidigare hemland. Hon erbjöd sig att hjälpa till och blev vår duktiga koreograf. Thomas A. var vår ljudtekniker under Calle-pjäsen och han var också en bra gitarrist. Han hade startat en orkester på fritidsgården för arbetslösa ungdomar. Julkabarén fick på det sättet en riktigt proffsig inramning med en alldeles egen orkester. Thomas bor sedan många år i USA och arbetar som musiker. Bland annat med filmmusik.
Både jag och Ulf hade också ett slags beredskapsarbete via arbetsförmedlingen, som komplement till våra tjänster på 25 procent. En bra arbetsmarknadsåtgärd som gav många teaterintresserade en hemvist för sitt skapande, men också ringar på vattnet för hela Halmstads Kommun. Det går aldrig nog att poängtera den egenskapande kulturens betydelse för både människors liv och samhällets utveckling. Genom dessa åtgärder fick jag också möjligheten att se vad som händer när jag själv som teaterarbetare inte behövde hoppa runt och leta arbetsprojekt utan kunde satsa all min tid på att utveckla idéerna med kvartersteatern. Jag blev inte rik, men jag blev rik på erfarenhet och jag fick se hur människor växte genom teaterns kreativa värld. Det blev många år med osäkra anställningsförhållanden och magra inkomster, men också med en stor glädje över verksamhetens utveckling. Det fanns inte många kronor till varken lön, scenografi, kläder, ljus och allt annat som behövs till en teaterpjäs, men på något mirakulöst sätt lyckades vi alltid trolla fram precis så mycket som behövdes.
Mitt i den där hösten 1993 och repetitionsarbetet letade vi också nya lokaler. Vår verksamhet hade blivit så stor att vi ständigt ockuperade fritidsgårdens samlingsrum. Det blev ett problem och det började bli ohållbart. Vi kontaktade HFAB – det kommunala fastighetsbolaget – som ställde sig positiva till att försöka hitta någon form av egna kvartersteaterlokaler. Drömmen om en alldeles egen teater fanns som en lysande hägring.
Uppvärmning pågår till föreställningen Cabarét - så har vi jultid med Andersbergs Kvartersteater 1993
Till första advent hade vi premiär på Så har vi jultid. Det blev två helger med fullsatta föreställningar och det kändes som en succé. Inramningen till kabarén var ett par, spelade av Martina och Ronny, som under en sen kväll i ett varuhus letar efter en vagga för den bebis som snart var på väg. I varuhuset stöter de på allt mellan himmel och jord speglat ur den tidens samhälle, och speglat ur den hysteri som köptemplen lockar oss med, och idag tyvärr lockar oss ännu mer.  Vår bästa tid är jul, sjöng varuhusets biträden som inledning. Julen blev som en röd tråd. Det var luciatåg med besparingar och med avklippta nattlinnen, och som bara sjöng halva luciasången. De två gamla damerna, spelade av Anneli K. och Anna-Lena A. som vill renovera sitt hus och letar efter en husläkare blev en riktigt rolig förvecklingsscen. Anna-Lena var en av de nya förmågorna och hon blev sedan kvar under flera år. Det såldes hembiträden till hugade spekulanter och till och med Jultomten fick känna på ett hårdnande samhälle när han, som symbol för godheten, ändå blir nedslagen av en uppretad mobb. Så klart slutade allt ändå i frid och fröjd. I slutscenen föds ett litet barn som läggs i varuhusets julkrubba och avslutningen med Jul, Jul strålande jul som gled över i John Lennons So this is Christmas blev en känslosam avslutning och titeln fick också ge namn åt hela föreställningen. Jag hade komponerat några nya sånger och den jag minns mest är Tomtens sång, som återanvändes många gånger i senare föreställningar. Med tidens gång har jag också ändrat titeln på sången till Kvinnans sång för den handlar egentligen inte alls om jultider. Den är en sång till alla som har blivit och som blir utsatta för våld, genom historien, i denna stund och runt om i alla jordens hörn. Jag tycker fortfarande att den sången är den bästa jag åstadkommit av de nästan hundra sångerna som jag komponerat. I Tomtens sång och slutsångerna gör jag också en av få egna insatser på scenen, under alla år med kvartersteatern. Jag ville inte att mitt fokus för kvartersteatern skulle finnas i att jag hade en egen vilja att stå på scenen – jag skulle inte vara skådespelaren eller sångerskan – jag skulle vara ledaren, som såg till att så många som möjligt fick vara med om den fantastiska upplevelse som amatörteatern skapar. Den tanken fortsatte jag att följa under alla mina verksamma år.
Monika

tisdag 9 juli 2019

Halmstads Kvartersteater - del 4 - Calle och Chokladfabriken 1993

Calle och Chokladfabriken med Andersbergs Kvartersteater 1993
Vi lyckades att lösa problemet med rättigheterna. Förlaget i Köpenhamn gav oss en muntlig rättighet att spela pjäsen eftersom vi var en liten amatörteaterförening, som inte spelade för att tjäna några pengar. Vi kunde andas ut, men jag lovade dyrt och heligt att aldrig mer dra igång något teaterprojekt utan att först se till att rättigheterna var helt solklara.
När jag tänker tillbaka på Calle och Chokladfabriken minns jag speciellt när vi tryckte affischer. En stor blå affisch med en gigantisk chokladkaka i guld. Vi tryckte för hand genom att lägga färgerna i olika lager. Vår underbara praktikant Lena var en superkraft i slutarbetet av allt praktiskt arbete. Hon målade, tryckte, fixade biljetter och fanns med överallt. De fantasifulla kläderna syddes av textileleverna på Sturegymnasiet. Visst blev det många vändor fram och tillbaka till gymnasieskolan – vi pratade och funderade – eleverna skapade och sydde. Ett väldigt bra samarbete. Jag minns speciellt Willy Wonkas rosa frack med hög hatt och den gult lysande och spetsprydda Erica Salt med lika gult skimrande föräldrar. Så billigt som möjligt, fick vi hela tiden säga. Ekonomin tillät inga utsvävningar. Den finurliga scenografin ritades och byggdes av Peter Dillberg – en gudabenådad man som några år senare startade firman Ljus och Dekor, som nu för tiden bygger scenografier åt en stor mängd teateruppsättningar runt om i hela Sverige.
Innan vi spelade sista föreställningen tog jag ett foto på hela ensemblen. Det fortsatte jag att göra under alla mina år med kvartersteatern och den långa raden teateruppsättningar. Tråkigt nog är just det fotot borta och jag har ingen aning om vart det tog vägen, kanske fungerade inte kameran som den skulle, och på den tiden var det inte digitalt. Märkligt nog minns jag ändå alla väldigt klart och tydligt. Både ansikte och namn har etsats fast i mitt liv. Alla är speciella och alla har bidragit med en del av sitt liv. Alla är unika i sitt uttryck – alla har speciella egenheter – något som jag som ledare och regissör alltid fick försöka förhålla mig till och försöka plocka fram det bästa ur varje individ.
Violetta Fagervy i Calle och Chokladfabriken med Andersbergs Kvartersteater 1993
Några av skådespelarna från Calle och Chokladfabriken har fastnat extra mycket i mitt minne. Annelie, som spelade den tuggummituggande Violetta Fagervy var en väldigt ung tjej som jag mött några år tidigare när jag gjorde ett kulturprojekt och letade teaterintresserade för Handelsanställdas förbund. Hon arbetade som butiksbiträde i en konsumaffär och blev genast intresserad av att vara med och spela teater. I föreställningen Calle och Chokladfabriken skulle hennes rollfigur plötsligt blåsas upp som en ballong mitt framför publiken. Det löste vi genom syrgastuber och ett bildäck, som hon hade monterat under klänningen. Annelie blev några år senare kassör i teaterföreningen och var under lång tid med och spelade i mängder med föreställningar. Annelie var alltid glad och positiv – lätt att arbeta med. Jag tror hon har fortsatt med sitt glada sätt även utanför teatern. Då och då möter jag henne – alltid lika sprudlande glad. Petra spelade den ständigt skjutgalne och tevetittande Micke Tevén. Petra dök upp en kväll när vi redan satt stopp för anmälningar och startat repetitionerna. Hon stod utanför dörren när alla gått in och jag stannade kvar och pratade med den teatersugna tjejen, som dök upp så oväntat, och bestämde sedan att vi nog behövde ytterligare en ungdom. Det ångrar jag inte. Trots att hon bara gick på högstadiet klarade hon rollen som Micke Tevén galant. Hon var sedan med i teatern under många år, blev barngruppsledare och fortsatte med att gå teaterledarutbildning i Hällefors. När hon var färdig med utbildningen blev hon en av Kvartersteaterns anställda under de två sista åren på nittiotalet.
Jag skulle nog kunna skriva en liten historia om alla som var med i pjäsen. Ulla var 67 år och äldst, nyinflyttad från Göteborg. Hon hade lite problem med busstider, så jag brukade köra och hämta henne med min bil när jag ändå var på väg till repetitionerna. Ronny var som klippt och skuren till att vara den mystiske dockteaterspelaren och berättaren av historian – han blev också kvar i föreningen och det går nog nästan inte att räkna alla föreställningar han har varit med i. Madeleine ringde en bit in på hösten och undrade om det inte gick att få en liten roll i pjäsen, kanske sjunga i någon sång eller så – det ordnade jag – sedan blev hon en av klipporna i föreningen och styrelseledamot i många år. Linda som sjöng vackert och spelade flera olika roller – också en klippa med många år i både styrelse och som skådespelare. Christoffer som spelade August Glupsk – uppstoppad med mängder av kuddar – fortsatte i många pjäser och blev så småningom dansare och koreograf.
Camilla – som spelade Willy Wonka, Lina, Stefan, Ulla-Britt, Marcus – som den entusiastiske godisförsäljaren, Jan-Einar som spelade farfar, och inte minst Dennis, min son, som spelade Calle Spann – den lycklige vinnaren av Wonkas chokladfabrik. Den ende jag vågade anförtro en sådan stor roll och som var tillräckligt ung, men ändå hade flera års erfarenhet av att stå på scen.
Alexandra var bara tretton år när hon var med i den stora föreställningen. Sorgligt nog omkom hon i en trafikolycka i slutet av 90-talet. En glad tjej som älskade att få stå på scenen och som också fortsatte i teaterverksamheten under många år. Vi skickade en hälsning från teatervännerna. Så fruktansvärt sorgligt. Alexandra var också med i barngruppen som gjorde den väldigt speciella barnpjäsen Tuva-Lisa, som också hade premiär i maj och spelade några föreställningar på fritidsgården Metropol. Kläder, masker, smink och rödprickig dekor på gul botten, och så klart en nykomponerad sång om flickan Tuva-Lisa. Huvudrollen spelades av alla barnen. Alla fick vara Tuva-Lisa i grön tröja, röd kjol, basketdojor och hästsvans.
Calle och Chokladfabriken med Andersbergs Kvartersteater 1993
Alla finns där, både barnen i Tuva-Lisa och alla skådespelarna i Calle och Chokladfabriken, som en del av mitt hjärta, precis så som hela kvartersteatern för alltid är en del av mig, så länge jag finns och minns. Vi blandade i åldrar – ung och gammal fick mötas – och det tror jag var en av kvartersteaterns stora tillgångar. Var möts ung och gammal på ett naturligt sätt i samhället – finns det någon sådan plats? Teatern överbryggade gapet mellan generationerna. Alla hade något att lära – yngre lärde sig av äldre – äldre lärde sig av yngre. Alla hade något att ge.
I slutet av maj 1993 var många timmars arbete till ända. Allting inpackat och avslutat, rensopat och dokumenterat. All verksamhet gjordes som studiecirkel hos ABF. Ett bra samarbete, men det kräver också en hel del administration. Sådant arbete suger när teaterledaren allaredan är på väg in i nästa projekt. Planeringen av nya pjäser, budget, pengar och återigen pengar som aldrig räcker till, och mitt i alltihop planer för nästa och kommande verksamhetsår.

Monika