2013 utkom jag med en bok,
som delvis förhåller sig till en bortglömd
utvandrandring från Sverige. ”Jag spelar min roll” (just nu med på Adlibris bokrea) handlar om den unga flickan
Elvira, men också om en gammal kvinna som levde för länge sedan. Josefina Andersdotter berättar sin historia
och i den emigrerar hon till Tyskland. Berättelsen om Josefina bygger på min
egen farfars mor Hilma Larsdotters liv. Jag har släktforskat och hittade till
min förvåning att hon reste till Tyskland och sedan återkom efter tre år. När
jag upptäckte denna väldigt främmande resa, Hilma bodde hela sitt liv i
Breareds socken i Halland, och lämnade den bara under de tre Tysklandsåren,
blev jag väldigt förvånad. Givetvis undrade jag över denna resa, och fann i min
eftersökning att stora mängder människor i Halland, Småland, Skåne och Blekinge
utvandrade till Tyskland under de fattiga nödåren på 1800-talet.
Om denna glömda utvandring,
jag säger glömd eftersom utvandringen till
Amerika är så väldigt mycket mer välkänd, har författaren Gunnar Adolfsson
skrivit romanen "Född i våra dalar", som utkom 1970. Jag hittade romanen i
bibliotekets magasin och givetvis blev jag mycket nyfiken.
Romanen handlar om den fattiga Catharina Gunnarsdotter,
som gifter sig
med Gunnar Torstensson, och tillsammans har de en backstuga. De tillhör de
allra fattigaste, de som inte ens har maten på bordet, de som många gånger får
gå och lägga sig med magen tom. I fattigdomen och svälten föds ändå barnen, men
svälten gör att bara tre överlever till vuxen ålder. I desperation lämnar de
sin småländska bygd och vandrar med värvaren och uppköparen mot ett okänt öde i
norra Tyskland. De möts i sitt nya land av hårda och omänskliga villkor, som
innebär både hot och misshandel, och för en del också utnyttjande och till och
med våldtäckt.
Den här romanen är ett fantastiskt dokument över en fasansfull tid.
Sverige och svenskarna är de fattiga i Europa. De som får tigga, de som inget
har. Bortglömt i våra dagar, när vi gärna betraktar oss själva som dugliga och
duktiga entreprenörer som aldrig skulle nedlåta oss till att tigga för maten.
Så lite det skiljer mellan vår tids tiggare och 1800-talets. När jag läser
boken inser jag varför det var precis tre år som Hilma var i Tyskland.
Villkoren hos de hårda arbetsgivarna var sådana. Efter ett år var hon
fortfarande i skuld till sin arbetsgivare, resan till Tyskland, som drogs på
hennes usla lön, var ännu inte betald.
Efter två år hade hon inte klarat att spara ihop till hemresan. Det var
först efter tre år, som det fanns en möjlighet att resa tillbaka. Tre års
straffarbete.
Läs den här bortglömda romanen och läs om den bortglömda utvandringen.
Född i våra dalar är i klass med Mobergs Utvandrarna.
Monika Häägg