Lyckebo, Jul på Lyckebo och Vår på Lyckebo

Lyckebo, Jul på Lyckebo och Vår på Lyckebo

torsdag 9 augusti 2018

MAN TAR VAD MAN HAR sa hon och sträckte sig efter månen av Inka Persson



För några dagar sedan var jag på boksläpp för Inka Perssons tredje och avslutande bok i Violatrilogin. Tidigare har jag skrivit om NÅGONSTANS BLOMMAR ASFALTEN sa hon och packade ryggsäcken samt andra delen SOM MAN BÄDDAR FÅR MAN LIGGA sa hon och reste sig upp. Nu har författaren, poeten och musikläraren samt mångsysslande kulturmänniskan Inka Persson återigen haft boksläpp vid Kvarnen i Knäred. En vidunderligt vacker och mysig mötesplats, som är väl värd ett besök även när det inte bjuds på böcker. Tredje romanen har den lovande titeln MAN TAR VAD MAN HAR sa hon och sträckte sig efter månen.

I tredje delen arbetar Viola fortfarande kvar som parkarbetare, ett arbete som hon trivs med, men ändå gör henne trött och nedstämd. Hennes manliga arbetskompisar har fortfarande inte insett att deras unkna sexistiska skämt inte är uppskattade. Viola har trots detta stöd i den unge sommararbetaren Bob och den äldre säsongsarbetaren Günter. I inledningen har Viola mycket funderingar över livet och kärleken. Ska hon aldrig någonsin hitta kärleken som hon längtar efter och måste verkligen livet ta slut och packas ihop när +55 är passerat? Det är dystra tankar, samtidigt som Viola ändå på ett kreativt sätt letar en lösning på sina problem. Grannflickan Kinas liv och bekymmer blir en del av Violas liv och återigen ger sig den sprakande Viola ut på en resa.

I sista delen får läsaren en slags upplösning och en punkt för historian. Viola hittar lösningar på sina problem och märkligt vore väl annars med en sådan sprudlande och livsglad människa. Det känns som att Inka Persson knyter ihop säcken på ett bra och trovärdigt sätt. Hon skriver lättläst och lättsamt men ändå med ett ingående djup i livets mysterier. Det har varit spännande att få följa Violas liv under ett drygt år med små nedslag i hennes minnen och liv och jag kände plötsligt en stor lycka när jag läste slutet av boken. Den gav mig en sprudlande och stärkande känsla. Med ett leende läste jag de sista raderna och slog ihop pärmarna om Violas liv. Jag kan varmt rekommendera att läsa denna serie.

Monika