Jag har tidigare läst Min fantastiska väninna och Hennes nya namn av pseudonymen
Elena Ferrante. Jag var givetvis väldigt nyfiken på Den som stannar, den som går, tredje delen som nyligen utkom på svenska, och jag kan säga lugnt att jag
inte blev besviken.
Den som stannar, den som går fortsätter där den andra boken slutar.
Lila arbetar på charkuterifabriken och Elena har precis utkommit med sin första
roman. Hon ska snart gifta sig med professorn Pietro Airota. Lila lever ett
fattigt liv som lågavlönad fabriksarbetare med tuffa arbetsvillkor. Hon
engagerar sig politiskt och fackligt för bättre arbetsvillkor och på kvällarna
försöker hon och Enzo, som hon delar bostad med och som tagit hand om henne
efter att hon lämnade sin make Stefano, lära sig allt om datorer. Elena lämnar
de fattiga kvarteren i Neapel och bosätter sig i en stor våning i Florens. Men
hon känner sig underlägsen sin make och hans familj. Det är 1970-talet och de
befinner sig mitt i en begynnande kvinnofrigörelse och stor politisk oro.
Återigen sugs jag in i denna berättelse. Jag behöver inte läsa många
sidor innan jag är fullständigt fast och läser med en rasande fart. Jag har
funderat på vad det är som gör dessa böcker så intressanta. De är egentligen
ganska långsamma och det är inte speciellt mycket action, men ändå känns det
aldrig tråkigt att läsa. Jag berörs väldigt starkt av de båda kvinnornas liv
och av alla de andra människornas liv. Det fullständigt myllrar av karaktärer i
Ferrantes böcker, men det känns ändå som att alla har en speciell uppgift att
fylla, de är inte där av en slump, alla tillför något till berättelsen. Jag
slår ihop boken och längtar direkt efter att få läsa fortsättningen. Men jag
vet inte när The story of the lost child kommer på svenska. Jag hoppas det blir
snart, annars får det bli den engelska översättningen.
Monika