Lyckebo, Jul på Lyckebo och Vår på Lyckebo

Lyckebo, Jul på Lyckebo och Vår på Lyckebo

söndag 28 februari 2010

Vägen och Våren

Under några dagar läste jag "Vägen" av Corman McCarthy. Det är många som talat väl om den och jag kan bara instämma. Den vägen var svår att vandra men lätt att läsa. Som livets väg. Fylld av kärlek mitt i allt det svarta. Den är hans 11:e bok och säjs vara den bästa. Jag har inte läst "No contry for old men" men är helt fascinerad av filmen så jag får nog ta och läsa boken. (Trodde att det var bröderna Cohen som fick mig att gilla filmen, älskar deras filmer men det kanske är romanen som är det stora?)

Har också hunnit med några ungdomsböcker av Gull Åkerblom. En mycket produktiv författare som har en lång lista med trevliga böcker. Prova gärna "Angel - hunden som kom tillbaka" eller "Vatten och bröd".

Efter "Vägen" har våren gjort sitt intåg. Det har regnat vårregn och mycket av det tjocka snötäcket har fått ge vika. Jag jublar! Nu är det inte bara den första vårdagen i morgon utan också vår i luften!

onsdag 24 februari 2010

Provkapitel

Nu går det att läsa ett provkapitel av min 3:e bok "Isvintern". Den kommer ut i augusti men ett litet smakprov finns på http://www.monkaland.se/monkaland.isvintern.html
I boken får vi återigen följa bronsåldersflickan Fry som snart är fjorton solvarv och påväg att bli Solgudinnans tjänare.
Fry överraskas av vinterstormen och en främling kommer till Kungsgården.
Detta är 3:e boken i en planerad serie i 5 delar.
Passande titel, tycker jag, i detta vinterland.

söndag 21 februari 2010

"Medan tiden går" faller snön

Avslutade nyss sista sidan i J C Oates "Medan tiden går" och är återigen förstummad av hennes fantastiska förmåga att gå innanför skalet på människor. Det är som att jag själv lever i hennes karaktärer. Som om det var jag som levde deras liv. Var och en på sitt sätt! Ryser för ett samhälle med dubbelmoral och skenbar rätt till åsikter. Ett samhälle som jagar "kommunister" och bränner böcker...

Utanför faller snön och täcker återigen över mina mödosamt skottade gångar och trottoarer. Mer än 2 dm i dag på morgonen och mer än 1 dm i går...

Lite ynkligt piper jag: Kommer våren aldrig någon gång?

torsdag 18 februari 2010

Små mjuka tussar

Snö snö snö faller i små mjuka tussar. Lägger sig som ett täcke över den stelfrusna tillvaron. Jag blinkar bort en flinga som fastnar i den innersta ögonvrån. Ler - för vad kan du annars göra?

lördag 6 februari 2010

De fattiga i Lodz

Det talas om Lodz i dessa dagar och Steve Sem-Sandberg har väckt mig och minnen till liv. Marysinskagatan, den gigantiska träbron, fattigdomen, kylan, svälten, rädslan, hoppet...
Rumkowski som skickade iväg alla barn under 12 år, sjuka, gamla, de som inte kunde arbeta, de som inte kunde producera. Till slut blev han själv deporterad tillsammans med alla andra när gettot tömdes.

Människorna i gettot svalt men närde sig på ett hopp. ”Klarar vi bara lite till, håller vi bara ut ytterligare några dagar eller månader. Ibland kan en dag betyda allt.” Det talades om en arme. Den försvagade tyska armen som ständigt var på reträtt. Ryssarna kom från öster, de var snart där. Hoppfulla nyheter som trängde sig in till de instängd människorna. Men 1944 tömdes gettot och samtliga skickades till Auschwitz. Bara ett fåtal överlevde, däribland Zenia Larsson som skrev ”Skuggorna vid träbron” – människoskuggorna som än idag berättar sin historia.

Kan vi förstå den? Kunde vi förstå den?
Vi som gjorde pjäsen, jag som skrev den – kunde vi förstå?

Då var det 50 år, nu är det 65 år sedan fasan tog slut och jag minns Nina 17 år som mitt under repetitionerna rusar ut och gråter, tårarna rinner.
”Hur kunde dom göra så här... jag kan inte fatta hur dom kunde göra så här...”
För ett ögonblick förstod hon skuggorna som klev fram. Skuggorna som en gång levde på Marysinskagatan i Lodz. För ett ögonblick var begreppet ”Förintelsen” avskalat ned till den lilla människan. När du ser den människan förstår du.

Nu har det gått 15 år sedan jag skrev pjäsen. När jag talade med Zenia Larsson om manuset trodde hon aldrig att det skulle gå att göra teater av hennes bok men sedan när hon sett föreställningen ändrade hon sig. Visst gick det! Visst gick det att göra teater för vad skall annars teaterscenen användas till?

Det var inte, och det är inte, lätt att skriva om människans lidande. I vissa stunder grep det mig så hårt att jag var nära att sluta skriva. Att ge upp, slå ihop boken och blunda. Det svåraste var musiken. Vad är det för musik som kommer ut detta lidande? Kan lidande bli musik?

Zenia Larsson har lämnat oss men nu har Steve Sem-Sandberg skrivit om de fattiga i Lodz och återigen kliver skuggorna fram och berättar sin historia.
Jag lovade Zenia att vi aldrig får glömma.

fredag 5 februari 2010

Ny dag - start

Det går mot kvällen och solen lösgör sig från den gråmulna himlen.
Mörkret närmar sig men solens bleka närvaro inger hopp.
Ny dag - ny start - nytt liv.