Lyckebo, Jul på Lyckebo och Vår på Lyckebo

Lyckebo, Jul på Lyckebo och Vår på Lyckebo

onsdag 30 december 2015

Gott nytt år från Monika Häägg

Philopappos Aten 2015

Ett år går fort, förfärande fort. Det är knappt att det börjar innan klockan klämtar för ett nytt.
Eller så går det långsamt, oändligt långsamt. Minuter tickar fram, och dagarna är fyllda av timmar som känns som evigheter.
Men till slut så sitter man där ändå och tycker att året gick med en rasande fart. Bilder av händelser flimrar förbi bakom ögonlocken, glada stunder, sorgliga stunder, långtråkiga stunder, förkylda stunder. Nätter med hosta, dagar med sol, stunder med tårar.

Jag lever enkelt, inga stora inkomster betyder också inga stora kostnader. Ett sätt att leva, så som jag valt att göra sedan många år. Jag jobbar på det där med enkelhet, jag blir bättre och bättre på att leva sparsamt, inte bara för den minimala ekonomin, utan också för att liten konsumtion innebär mindre slitage på vår gemensamma jord. Det är många år sedan jag insåg att garderoben är full av kläder, jag behöver inte köpa fler, använd det som redan finns.
Men allt annat? Mat, att aldrig slänga något, att aldrig låta något förfaras, också ett gyllene måtto som jag låtit genomsyra årets dygn under många solvarv  tillbaka. God mat, hemlagad, mycket rotfrukter och baljväxter, är bra både för ekonomin och för miljön. Billig mat behöver inte betyda dålig mat.

Resa och upptäcka gör jag helst nära, helst till fots, eller på cykeln. Det finns så mycket spännande att se för den som vill se, jag behöver inte flyga över hela jorden. Ibland räcker det att sitta ner och betrakta människor, djur, växter, vinden som blåser i den gröna linden, eller havets mångskiftande färgsättning. Ibland har jag varit molnspanare, och tankefunderare, och så reser jag så klart i böckernas värld. Ett fantastiskt miljövänligt sätt att resa jorden runt på.
Molnspanare vid havet

Jag skäms lite över att jag ändå tog flyget till Aten, till de där två veckorna som författarstipendiat i Ariane Wahlgrens hus på Philopapposkullen. Det hade känts bättre att åka tåg. Men det var krångligt, svårt och faktiskt dyrt. Jag lovar att jag skall bli bättre på att välja sätt att resa, mer fot, mer tåg, mer buss, och undvika flyg. Det får bli ett nyårslöfte.

En liten sak förändrade jag till jul. Jag slutade köpa värmeljus. Varför köpa ljus med engångsbehållare som sedan måste återvinnas? Det är väl bättre att använda det där aluminiumet i en direktprocess till något som är mer viktigt, än att ta omvägen om ett engångsljus, som skall sorteras och återanvändas. I fortsättningen blir det bara vanliga stearinljus, det duger gott, lågan är densamma, lyser lika vackert.

Rönnbären rodnar - på spaning efter hösten
Nu sjunger året på sista versen och dagarna är mörka, men vi går mot ljusare tider. Det känns positivt. Något nytt väntar runt hörnet. Årsresan börjar strax. Det är bara att kliva på och följa med.

Ett trevligt, glädjefullt, enkelt och gott nytt år!


Monika

tisdag 29 december 2015

Mary av Aris Fioretos


Mary av Aris Fioretos var nominerad till Augustpriset 2015. Det fick mig att bli nyfiken på boken, och eftersom den också varit rekommenderad av några av mina läsvänner så ställde jag mig i kö på biblioteket. Efter en kort tids köande var det min tur att läsa.
Mary utspelar sig i Grekland 1973. Det är militärdiktatur och studenterna har gjort uppror. Den unga Mary studerar arkitektur på universitetet. Hennes pojkvän är aktiv i revolten och i samband med militärens kväsande av upproret grips Mary och anklagas för statsfientlig verksamhet. Hon förs tillsammans med många andra till säkerhetstjänstens beryktade högkvarter. De försöker med olika metoder få henne att avslöja namn på dissidenter, men Mary vägrar att tala, hon berättar inte ens vem hon själv är.
När jag läser den här romanen förstår jag verkligen varför den blev nominerad till Augustpriset, borde den inte till och med vunnit priset? Den är en stark skildring av en människas utsatthet, och när jag läser känns det nästan som att jag, som läsare, är den fängslade Mary. Närmare än så kan inte upplevelsen av förtryck och våld bli, utan att det är självupplevt. Det är ingen lätt läsning, inget som passerar förbi och sedan glöms bort. Det här är en roman som alla borde läsa.


Monika

Mary hos Bokus
Mary hos Adlibris

fredag 18 december 2015

Berättelser från de inställda upprorens tid av Per Olov Enquist

Från min fars bokarv plockar jag då och då fram en bok som jag inte läst tidigare. Per Olov Enquist var en av hans favoritförfattare och nu har jag läst en novellsamling som heter Berättelser från de inställda upprorens tid. Samlingen utkom som Månadens bok 1974.

På baksidan berättar Per Olov att novellerna handlar om ”syskon” till fru Meckel, vänliga, trofasta själar, lojala mot sina förtryckare samtidigt som de vagt och oklart kände sig bedragna. Vem var då fru Meckel? Svaret finns i den första novellen som heter De trofasta själarnas oro. Den handlar om herr Bachmann, han som sköt Rudi Dutschke (de tyska studenternas vänsterledare 1968). Rudi överlevde, men fick svåra skador, och avled 1979 i sviterna av dessa skador. Bachmann dömdes till fängelse och under fängelsetiden går han sönder och känner sig lurad. Efter många självmordsförsök lyckas han till slut att ta sitt liv. Många skrev brev till Bachmann, till och med Rudi Dutschke, men de flesta brydde sig inte Bachmann om.  Men en av brevskrivarna var fru Meckel, en kvinna född 1915 och på den tiden ungefär sextio år, och hennes brev tycks ha påverkat honom. Hon berättar om varför hon hade en så märklig rädsla för ”politiken”, och i den historian finns också syskonskapet med människorna i de övriga novellerna.

Det här är intressanta skildringar av människors liv och tillkortakommande. Speciellt första novellen, med historian om fru Meckel, sitter kvar hos mig som läsare efter att jag lagt boken ifrån mig. Per Olov Enquist är en mästare på att berätta.


Monika

Berättelser från de inställda upprorens tid som e-bok hos Adlibris
Berättelser från de inställda upprorens tid som häftad bok hos Bokus

lördag 12 december 2015

Hem till havet av Sven Edvin Salje

För några veckor sedan köpte jag åtta böcker av Sven Edvin Salje, nästan alla böcker av författaren som fanns till salu på Byring & Bråte, Amnesty Halmstads second-handförsäljning. En vän till mig är engagerad ideellt i bokavdelningen och tipsade mig om att det fanns många titlar av min favoritförfattare. I den stora högen fanns flera av titlarna i Saljes serie om Motorpabonden Kjell Loväng. Nu har jag läst sista delen som heter Hem till havet.

I sista delen har Kjell lämnat Lovängsgården och flyttat till ett litet hus vid havet. Hans fru Birgit är död och barnen vill ha sin del av arvet, så motvilligt blir Kjell tvingad att lämna den älskade gården. Elin, Kjells ungdomskärlek och granne, som är änka sedan några år tillbaka, hjälper honom och följer med till huset. Det är januari månad. Snön yr och havet dånar utanför knutarna. Tillsammans renoverar de huset och bekantar sig efter hand med fiskarmänniskorna i den lilla byn. De söker ett liv tillsammans och sakta finner de sig tillrätta i den nya miljön.

Det här är en fantastisk och eftertänksam avslutning på den långa bokserien, som innefattar titlarna På dessa skuldror, Människors rike, Densöker icke sitt, Lågan i kvällen och slutligen Hem till havet. Läsaren lotsas på ett varsamt sätt genom Kjells och Elins betänkligheter med flytten från gård och bygd, och det nya livet tillsammans vid havet. Det känns verkligen i varje mening att de fått en nystart i sin kärlek till varandra och att det blir en meningsfylld avslutning på båda deras liv. Livet är inte rakt, livet är fyllt av krokiga vägar, som gör vandringen svår. Sven Edvin Salje hade en stor förmåga att skildra denna vandring.


Monika

lördag 5 december 2015

Det som inte dödar oss av David Lagercrantz

När det blev bestämt att David Lagercrantz skulle skriva en fortsättning på Stieg Larssons Milleniumböcker var jag väldigt skeptisk till att överhuvudtaget läsa, men nu har min nyfikenhet tagit överhanden och efter en tids köande på biblioteket så blev det min tur att läsa Det som inte dödar oss.

Romanen startar med att professor Frans Balder har sagt upp sig från sitt arbete i Silicon Valley och flugit hem till Stockholm för att hämta sin autistiske son August, som modern har ensam vårdnad om. Sent en natt några dagar senare ringer Frans Balder Mikael Blomkvist på tidningen Millenium och ber honom att komma till sitt hus. Professorn har något att berätta. Milleniumtidningen är sedan en tid tillbaka i kris och Blomkvist är långt ifrån forna dagars journalistiska glans. Han är i behov av ett scoop. Tidningen hotas också av att det norska tidningsimperiet Serner gått in som delägare, och nu kräver att tidningen lägger om stil. Lisbeth Salander har sedan en längre tid hållit sig gömd, men deltar i en hackerattack mot Nationella Säkerhetsmyndigheten NSA, i USA. Återigen korsas Blomkvists och Salanders vägar.  

Jag är förvånad över hur snabbt jag fastnar i den här romanen. Jag läser inte speciellt mycket spänningslitteratur längre, och jag var väldigt tveksam till en fjärde bok om Blomkvist och Salander. Men jag får se mig besegrad. Jag tycker Lagercrantz har lyckats bra med att fånga de gamla karaktärerna från Stieg Larssons böcker, och göra en ny fortsättning som känns som en spännande bladvändare. Salander fortsätter att vara superhjälte och Blomkvist fortsätter att vara den grävande journalisten. Kanske att vissa dialoger ibland är lite väl långa och fåniga, men kanske var det så också i Stiegs Larssons böcker. Eftersom det var ett tag sedan de lästes så sviker minnet mig.
Men Det som inte dödar oss är på det hela taget en spännande bok.


Monika 

Det som inte dödar oss hos Bokus
Det som inte dödar oss hos Adlibris