Böcker av Monika Häägg

Böcker av Monika Häägg
Solbarnet, Månguden, Isvintern, Kungsgården, Jag spelar min roll, Grevens slott,Varulvens spår, Mumiens skatt, Augustimörker, Völvans spådom

tisdag 9 juli 2019

Halmstads Kvartersteater - del 4 - Calle och Chokladfabriken 1993

Calle och Chokladfabriken med Andersbergs Kvartersteater 1993
Vi lyckades att lösa problemet med rättigheterna. Förlaget i Köpenhamn gav oss en muntlig rättighet att spela pjäsen eftersom vi var en liten amatörteaterförening, som inte spelade för att tjäna några pengar. Vi kunde andas ut, men jag lovade dyrt och heligt att aldrig mer dra igång något teaterprojekt utan att först se till att rättigheterna var helt solklara.
När jag tänker tillbaka på Calle och Chokladfabriken minns jag speciellt när vi tryckte affischer. En stor blå affisch med en gigantisk chokladkaka i guld. Vi tryckte för hand genom att lägga färgerna i olika lager. Vår underbara praktikant Lena var en superkraft i slutarbetet av allt praktiskt arbete. Hon målade, tryckte, fixade biljetter och fanns med överallt. De fantasifulla kläderna syddes av textileleverna på Sturegymnasiet. Visst blev det många vändor fram och tillbaka till gymnasieskolan – vi pratade och funderade – eleverna skapade och sydde. Ett väldigt bra samarbete. Jag minns speciellt Willy Wonkas rosa frack med hög hatt och den gult lysande och spetsprydda Erica Salt med lika gult skimrande föräldrar. Så billigt som möjligt, fick vi hela tiden säga. Ekonomin tillät inga utsvävningar. Den finurliga scenografin ritades och byggdes av Peter Dillberg – en gudabenådad man som några år senare startade firman Ljus och Dekor, som nu för tiden bygger scenografier åt en stor mängd teateruppsättningar runt om i hela Sverige.
Innan vi spelade sista föreställningen tog jag ett foto på hela ensemblen. Det fortsatte jag att göra under alla mina år med kvartersteatern och den långa raden teateruppsättningar. Tråkigt nog är just det fotot borta och jag har ingen aning om vart det tog vägen, kanske fungerade inte kameran som den skulle, och på den tiden var det inte digitalt. Märkligt nog minns jag ändå alla väldigt klart och tydligt. Både ansikte och namn har etsats fast i mitt liv. Alla är speciella och alla har bidragit med en del av sitt liv. Alla är unika i sitt uttryck – alla har speciella egenheter – något som jag som ledare och regissör alltid fick försöka förhålla mig till och försöka plocka fram det bästa ur varje individ.
Violetta Fagervy i Calle och Chokladfabriken med Andersbergs Kvartersteater 1993
Några av skådespelarna från Calle och Chokladfabriken har fastnat extra mycket i mitt minne. Annelie, som spelade den tuggummituggande Violetta Fagervy var en väldigt ung tjej som jag mött några år tidigare när jag gjorde ett kulturprojekt och letade teaterintresserade för Handelsanställdas förbund. Hon arbetade som butiksbiträde i en konsumaffär och blev genast intresserad av att vara med och spela teater. I föreställningen Calle och Chokladfabriken skulle hennes rollfigur plötsligt blåsas upp som en ballong mitt framför publiken. Det löste vi genom syrgastuber och ett bildäck, som hon hade monterat under klänningen. Annelie blev några år senare kassör i teaterföreningen och var under lång tid med och spelade i mängder med föreställningar. Annelie var alltid glad och positiv – lätt att arbeta med. Jag tror hon har fortsatt med sitt glada sätt även utanför teatern. Då och då möter jag henne – alltid lika sprudlande glad. Petra spelade den ständigt skjutgalne och tevetittande Micke Tevén. Petra dök upp en kväll när vi redan satt stopp för anmälningar och startat repetitionerna. Hon stod utanför dörren när alla gått in och jag stannade kvar och pratade med den teatersugna tjejen, som dök upp så oväntat, och bestämde sedan att vi nog behövde ytterligare en ungdom. Det ångrar jag inte. Trots att hon bara gick på högstadiet klarade hon rollen som Micke Tevén galant. Hon var sedan med i teatern under många år, blev barngruppsledare och fortsatte med att gå teaterledarutbildning i Hällefors. När hon var färdig med utbildningen blev hon en av Kvartersteaterns anställda under de två sista åren på nittiotalet.
Jag skulle nog kunna skriva en liten historia om alla som var med i pjäsen. Ulla var 67 år och äldst, nyinflyttad från Göteborg. Hon hade lite problem med busstider, så jag brukade köra och hämta henne med min bil när jag ändå var på väg till repetitionerna. Ronny var som klippt och skuren till att vara den mystiske dockteaterspelaren och berättaren av historian – han blev också kvar i föreningen och det går nog nästan inte att räkna alla föreställningar han har varit med i. Madeleine ringde en bit in på hösten och undrade om det inte gick att få en liten roll i pjäsen, kanske sjunga i någon sång eller så – det ordnade jag – sedan blev hon en av klipporna i föreningen och styrelseledamot i många år. Linda som sjöng vackert och spelade flera olika roller – också en klippa med många år i både styrelse och som skådespelare. Christoffer som spelade August Glupsk – uppstoppad med mängder av kuddar – fortsatte i många pjäser och blev så småningom dansare och koreograf.
Camilla – som spelade Willy Wonka, Lina, Stefan, Ulla-Britt, Marcus – som den entusiastiske godisförsäljaren, Jan-Einar som spelade farfar, och inte minst Dennis, min son, som spelade Calle Spann – den lycklige vinnaren av Wonkas chokladfabrik. Den ende jag vågade anförtro en sådan stor roll och som var tillräckligt ung, men ändå hade flera års erfarenhet av att stå på scen.
Alexandra var bara tretton år när hon var med i den stora föreställningen. Sorgligt nog omkom hon i en trafikolycka i slutet av 90-talet. En glad tjej som älskade att få stå på scenen och som också fortsatte i teaterverksamheten under många år. Vi skickade en hälsning från teatervännerna. Så fruktansvärt sorgligt. Alexandra var också med i barngruppen som gjorde den väldigt speciella barnpjäsen Tuva-Lisa, som också hade premiär i maj och spelade några föreställningar på fritidsgården Metropol. Kläder, masker, smink och rödprickig dekor på gul botten, och så klart en nykomponerad sång om flickan Tuva-Lisa. Huvudrollen spelades av alla barnen. Alla fick vara Tuva-Lisa i grön tröja, röd kjol, basketdojor och hästsvans.
Calle och Chokladfabriken med Andersbergs Kvartersteater 1993
Alla finns där, både barnen i Tuva-Lisa och alla skådespelarna i Calle och Chokladfabriken, som en del av mitt hjärta, precis så som hela kvartersteatern för alltid är en del av mig, så länge jag finns och minns. Vi blandade i åldrar – ung och gammal fick mötas – och det tror jag var en av kvartersteaterns stora tillgångar. Var möts ung och gammal på ett naturligt sätt i samhället – finns det någon sådan plats? Teatern överbryggade gapet mellan generationerna. Alla hade något att lära – yngre lärde sig av äldre – äldre lärde sig av yngre. Alla hade något att ge.
I slutet av maj 1993 var många timmars arbete till ända. Allting inpackat och avslutat, rensopat och dokumenterat. All verksamhet gjordes som studiecirkel hos ABF. Ett bra samarbete, men det kräver också en hel del administration. Sådant arbete suger när teaterledaren allaredan är på väg in i nästa projekt. Planeringen av nya pjäser, budget, pengar och återigen pengar som aldrig räcker till, och mitt i alltihop planer för nästa och kommande verksamhetsår.

Monika

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar