Halmstads Kvartersteater - del 5 - Så har vi jultid 1993

Repetitioner av Cabarét så har vi jultid med Andersbergs Kvartersteater 1993

Sommaren ägnade vi åt att skriva scener och sånger till en julkabaré. Vi ville fånga upp alla nya entusiaster och inte släppa den optimistiska känslan som uppstod med Calle och Chokladfabriken – en slags effekt som blir när publikens jubel möter skådespelarna. Efter månader av tragglande repetitioner får de äntligen lön för mödan. Den känslan är väldigt speciell. Det blir som vingar, som kan bära en människa hur långt som helst. Tillsammans flyger vi och tillsammans kan allting hända! Jag som regissör har tyvärr för det mesta inte upplevt denna känsla lika starkt som skådespelarna. Mitt arbete varar fram till premiären, sedan måste jag släppa och låta föreställningen leva sitt eget liv. Visst finns jag kvar och är ofta den som fortfarande håller i uppvärmning, öppnar och låser dörren och ser till att ljud och ljus fungerar, och till slut också ser till att allting blir städat och nermonterat, men mentalt har jag redan lämnat och är i mina tankar på väg in i nästa projekt. Repetitionsperioden är den tiden jag lever – det är då jag skapar. Jag ser också hur skådespelarna svetsas samman och blir till en gemensam enhet, som strävar efter samma mål. Den tiden kan liknas vid att vrida upp en fjäder – eller forma lerklumpen – som till slut blir en skimrande och lättflyktig fjäril, som bara lever en kort tid. Men jag har varit lika stolt varje gång det är premiär. Det är mina barn som står på scenen och de gör det bästa de kan. Det är gott nog.

Orkestern till Cabarét - Så har vi jultid med Andersbergs Kvartersteater 1993

Den hösten startade vi två nya barngrupper för barn. En för barn som var sju till nio år och en för barn som var tio till tolv år, med hjälp av en ALU-plats (den tidens arbetsmarknadsåtgärd) för Camilla A., som spelat Willy Wonka. Under september började också repetitionerna till Så har vi jultid. Det hade tillkommit en del nya skådespelare, men också en del av det gamla Calle-gänget som inte ville fortsätta. Ett stort tillskott blev Gilda, en kvinna från Chile som arbetat som professionell dansare i sitt tidigare hemland. Hon erbjöd sig att hjälpa till och blev vår duktiga koreograf. Thomas A. var vår ljudtekniker under Calle-pjäsen och han var också en bra gitarrist. Han hade startat en orkester på fritidsgården för arbetslösa ungdomar. Julkabarén fick på det sättet en riktigt proffsig inramning med en alldeles egen orkester. Thomas bor sedan många år i USA och arbetar som musiker. Bland annat med filmmusik.
Både jag och Ulf hade också ett slags beredskapsarbete via arbetsförmedlingen, som komplement till våra tjänster på 25 procent. En bra arbetsmarknadsåtgärd som gav många teaterintresserade en hemvist för sitt skapande, men också ringar på vattnet för hela Halmstads Kommun. Det går aldrig nog att poängtera den egenskapande kulturens betydelse för både människors liv och samhällets utveckling. Genom dessa åtgärder fick jag också möjligheten att se vad som händer när jag själv som teaterarbetare inte behövde hoppa runt och leta arbetsprojekt utan kunde satsa all min tid på att utveckla idéerna med kvartersteatern. Jag blev inte rik, men jag blev rik på erfarenhet och jag fick se hur människor växte genom teaterns kreativa värld. Det blev många år med osäkra anställningsförhållanden och magra inkomster, men också med en stor glädje över verksamhetens utveckling. Det fanns inte många kronor till varken lön, scenografi, kläder, ljus och allt annat som behövs till en teaterpjäs, men på något mirakulöst sätt lyckades vi alltid trolla fram precis så mycket som behövdes.
Mitt i den där hösten 1993 och repetitionsarbetet letade vi också nya lokaler. Vår verksamhet hade blivit så stor att vi ständigt ockuperade fritidsgårdens samlingsrum. Det blev ett problem och det började bli ohållbart. Vi kontaktade HFAB – det kommunala fastighetsbolaget – som ställde sig positiva till att försöka hitta någon form av egna kvartersteaterlokaler. Drömmen om en alldeles egen teater fanns som en lysande hägring.

Uppvärmning pågår till föreställningen Cabarét - så har vi jultid med Andersbergs Kvartersteater 1993

Till första advent hade vi premiär på Så har vi jultid. Det blev två helger med fullsatta föreställningar och det kändes som en succé. Inramningen till kabarén var ett par, spelade av Martina och Ronny, som under en sen kväll i ett varuhus letar efter en vagga för den bebis som snart var på väg. I varuhuset stöter de på allt mellan himmel och jord speglat ur den tidens samhälle, och speglat ur den hysteri som köptemplen lockar oss med, och idag tyvärr lockar oss ännu mer.  Vår bästa tid är jul, sjöng varuhusets biträden som inledning. Julen blev som en röd tråd. Det var luciatåg med besparingar och med avklippta nattlinnen, och som bara sjöng halva luciasången. De två gamla damerna, spelade av Anneli K. och Anna-Lena A. som vill renovera sitt hus och letar efter en husläkare blev en riktigt rolig förvecklingsscen. Anna-Lena var en av de nya förmågorna och hon blev sedan kvar under flera år. Det såldes hembiträden till hugade spekulanter och till och med Jultomten fick känna på ett hårdnande samhälle när han, som symbol för godheten, ändå blir nedslagen av en uppretad mobb. Så klart slutade allt ändå i frid och fröjd. I slutscenen föds ett litet barn som läggs i varuhusets julkrubba och avslutningen med Jul, Jul strålande jul som gled över i John Lennons So this is Christmas blev en känslosam avslutning och titeln fick också ge namn åt hela föreställningen. Jag hade komponerat några nya sånger och den jag minns mest är Tomtens sång, som återanvändes många gånger i senare föreställningar. Med tidens gång har jag också ändrat titeln på sången till Kvinnans sång för den handlar egentligen inte alls om jultider. Den är en sång till alla som har blivit och som blir utsatta för våld, genom historien, i denna stund och runt om i alla jordens hörn. Jag tycker fortfarande att den sången är den bästa jag åstadkommit av de nästan hundra sångerna som jag komponerat. I Tomtens sång och slutsångerna gör jag också en av få egna insatser på scenen, under alla år med kvartersteatern. Jag ville inte att mitt fokus för kvartersteatern skulle finnas i att jag hade en egen vilja att stå på scenen – jag skulle inte vara skådespelaren eller sångerskan – jag skulle vara ledaren, som såg till att så många som möjligt fick vara med om den fantastiska upplevelse som amatörteatern skapar. Den tanken fortsatte jag att följa under alla mina verksamma år.

Monika