Halmstads Kvartersteater - del 6 - Draken och Blandade pasteller

Cabarét Så har vi Jultid med Andersbergs Kvartersteater 1993

Vid sista föreställningen av Så har vi jultid hade jag nästan fyrtio graders feber och borde förmodligen legat nerbäddad, men det finns ett slitet uttryck som heter ”The show must go on” och precis så blev det. Yr i huvudet och totalt utmattad sjöng jag slutsångerna. Det fanns inte en tanke på att inte sjunga. Så tog vi den där obligatoriska gruppbilden – det där stelnade ögonblicket av en leende ensemble – som sedan aldrig mer återkommer. Det finns ändå som ett minne av alla timmar med skratt och vilja som till slut blir en teaterföreställning. Efter bilden återstod bara att riva scenografin och städa. Allt skulle vara rent och snyggt till nästa dag. Planen var att vi skulle, sista veckan innan jul, arbeta med föreställningen Draken på Andersbergsskolan, men influensan som gav mig den höga febern under avslutningen av julkabarén bäddade ner mig i mer än en vecka och vi fick skjuta på Draken till starten av 1994.
Första veckan efter jullovet var vi på Andersbergsskolan och intensiva dagar med en av femteklasserna startade. Vi hade under hösten träffat eleverna i klassen ett antal lektioner, arbetat med drama och improvisation och utifrån barnens idéer om en liten drake som växte och blev alltför stor – tog över allt i skogen – skrev jag ett manus. Barnen var väldigt spända på att få börja arbeta med pjäsen. De hade besviket varit tvungna att gå på jullov utan den utlovade teaterveckan, så nu var förväntningarna skyhöga. Det repeterades och parallellt byggdes scen och sittplatser, fixades kläder och provades smink. Återigen fick idrottssalen bli teater. Draken skulle växa och utvecklas under pjäsens gång och med hjälp av ljus, ljud och rök blev den ganska verklighetstrogen. Thom och Lina från vår julkabaréorkester förstärkte med gitarr och slagverk upplevelsen. Jag minns att till och med Hallandspostens reporter var imponerad av både pjäsen, scenografi, kläder och de tekniska lösningarna. På torsdagskvällen spelade barnen för sina föräldrar och på fredagen framförde de tre föreställningar för skolans elever innan vi rev ned allt och städade lokalerna.

I samma vecka som vi arbetade med Draken på Andersbergsskolan startade vi också vårens stora teaterprojekt på fritidsgården Metropol. Det var många nya som ville vara med och spela teater och vi försökte att ta in alla nya tillsammans med de gamla skådespelarna i en improviserad föreställning. Intresset för att spela teater hade ökat genom våra föreställningar. Många blev sugna på att spela teater. Det blev som ringar på vattnet, ju mer vi spelade och hade föreställningar desto fler ville vara med. Vi delade in alla nya och gamla i grupper, som var för sig skulle arbeta fram scener, och som sedan skulle bindas ihop och bli vårens föreställning. En gång i veckan var det också dans och rörelse för halva gruppen tillsammans med Gilda , som testade mängder med idéer, som också kom att sätta sitt avtryck i den slutliga föreställningen. Gilda var verkligen ett tillskott i verksamheten och det kändes bra att se vilken stadga och glädje hon spred omkring sig.

Halmstads Kvartersteaters teaterlokalen Andersberg

Så fick vi till slut en egen teaterlokal. Postkontoret i Andersbergs centrum blev nedlagt och HFAB frågade om vi var intresserade av att hyra lokalen. Vi tittade, räknade och funderade. Det var en ganska billig hyra och en stor lokal och om vi tog ned innertaket så kunde det fungera med ljussättning, som alltid kräver mer än vanlig takhöjd för att det ska bli bra. I början av mars skrev vi med viss tvekan kontrakt. Det var trots en billig hyra mycket pengar som måste skrapas ihop varje år. Det klarade vi delvis med att posten ville hyra några kvadratmeter på baksidan för att hålla öppet ett litet postkontor några timmar i veckan. Det hade varit stora protester mot nedläggningen och de såg sig tvungna att i alla fall fortsätta ge en liten service åt människorna som bodde på Andersberg. Det blev också den minimala ekonomiska hjälpen som gjorde att vi vågade skriva kontrakt. Men lokalen behövde byggas om. Den var inte anpassad för teater. Hur skulle vi praktiskt och ekonomiskt lösa en så pass stor ombyggnad?

På Kulturhuset i Folkparken fanns den kreativa Marianne Dillberg, som var gift med Peter, som gjorde scenografin till Calle och Chokladfabriken och också till Så har vi jultid. Marianne och Peter startade ett antal år senare dekorfirman Ljus och Dekor. Runt Marianne fanns en grupp med dekorbyggare, som var intresserade av att göra ett arbetsmarknadsprojekt. Det var en blandning av arbetslösa snickare och konstnärer. Vi diskuterade med Marianne och hittade tillsammans med arbetsförmedlingen en lösning på ett längre projekt som skulle innebära både ombyggnad av lokalen och bygge av scenografier till nästa säsongs föreställningar. Sedan återstod det bara att hitta ekonomi till allt material.
I april spelade vår barngrupp föreställningen Pyjamaspartyt på Metropol. Ledare var vår skådespelare och styrelseledamot Camilla, som under höst och vinter hade ett arbetsmarknadsprojekt hos Kvartersteatern. Det var arbetslöshetstider och mängder med ungdomar gick arbetslösa.

Cabarét Blandade Pasteller med Andersbergs Kvartersteater 1994

Under tiden fixade vi kläder till Blandade pasteller. Vi hade fått en idé att de olika grupperna och scenerna skulle vara klädda i pastellfärger. Grönt, rosa, aprikos, lila och gult. Vi köpte mängder med tyg i mjuk trikå och klippte tröjor och byxor. Vi delade ut tygbitarna till skådespelarna och sedan fick var och en sy sin egen dräkt. Jag tror att Ronny inte var så bra på att sy, men han var väldigt finurlig och påhittig. Han limmade istället ihop dräkten. Hur de andra skådespelarna lyckades sy sina dräkter vet jag inte, men jag misstänker att i några fall var det föräldrar eller mor/farföräldrar som bistod. Hur som helst var kläderna färdiga till premiären. Scenografin bestod av kuber i samma färger som kläderna. Med vitsminkade ansikten blev det ganska effektfullt på scenen. Sångerna i föreställningen handlade om teater. För oss är teater livet – men livet är inte teater och Tillsammans kan vi flyga med kraft utav varann. Några dagar in i maj var det premiär på Metropol och sedan blev det ytterligare en premiär: vårt första styrelsemöte i den nya lokalen. Det var visserligen en stor tom yta, men vilken känsla att mötas i den nya lokalen. Det skulle bli många styrelsemöten, mängder med planer och diskussioner och många år innan lokalen till slut gick i graven, men just då vid det allra första mötet var vi väldigt entusiastiska. Det fanns inte en minsta tanke på att vi någonsin skulle släppa vår fina teaterlokal. Tänk så lite människan vet om framtiden!

Monika