Halmstads Kvartersteater - del 9 - Negativa politiska beslut våren 1995

Skuggorna vid Träbron med Andersbergs Kvartersteater våren 1995

En tid efter premiären på Skuggorna vid Träbron med Andersbergs Kvartersteater fick jag ett mycket berörande telefonsamtal från författaren Zenia Larsson. Jag hade bjudit in henne att komma till Halmstad och se föreställningen, men hon hade tackat nej. Hon var inte så kry och orkade inte komma. Istället skickade jag ett videoband med föreställningen. Hon ringde och tackade och tyckte att vi lyckats väldigt bra med att göra pjäsen och förmedla budskapet om nazismens ondska. Hennes enda önskan var att jag aldrig skulle sluta att berätta om det som hände i Lodz och vad nazismen hade inneburit. Det lovade jag att jag skulle och jag har sedan dess under alla år försökt att i många sammanhang berätta. Hon avslutade också med att säga att hon tyckte jag var väldigt begåvad. Det fick mig nästan att börja gråta för jag hade börjat tvivla både på min egen förmåga och på kvartersteaterns framtid. Hennes ord värmde verkligen.
Jag och Ulf hade varit så glada över den växande teaterverksamheten på Andersberg och den nya lokalen i Andersbergs centrum som vi kämpat mycket för att göra till en samlingspunkt för kvartersteatern. Vi närde någon slags optimism att allt skulle ordna sig till det bästa, men under våren 1995 beslutade Kulturnämnden i Halmstad att flytta bidrag från kvartersteatern till Kulturhusets verksamhet i Folkparken. Båda verksamheterna hade Hallands Bildningsförbund som huvudman, men med två olika avtal. Beslutet innebar att 50 % arbetstid skulle försvinna från de två kvartersteatrarna på Andersberg och Vallås. Det kändes som att allt vårt slit med verksamhet och den nya teaterlokalen bara kastades på en sophög och att vi i fortsättningen skulle få kämpa ännu mer för att hålla igång både lokal och verksamhet. Nämnden tog detta beslut efter önskemål från Hallands Bildningsförbund. De var mer intresserade av att satsa på verksamheten i Kulturhuset. Vi kastades från dag till dag mellan hopp och förtvivlan.
Verksamheten fortsatte ändå som planerat. Premiären för Skuggorna vid Träbron passerade och under spelperioden blev vi plötsligt anmodade att omedelbart flytta vårt kontor på Kulturhuset till en mindre lokal. Vi bråkade och protesterade, kämpade för att kunna fortsätta med de idéer och ambitioner vi hade med kvartersteatern, men efter hand föll också min glädje över verksamheten. Under den våren var det något som dog, och planerna för framtiden hamnade i ett slags stiltje. Ingen vågade sia om framtiden eller sjösätta några större planer. Jag började fundera på att minska mitt engagemang och istället satsa på att göra egna barnteaterpjäser. Jag tyckte inte längre det var värt att satsa så mycket av mitt eget liv och engagemang på en verksamhet som inte hade bättre stöd. I ren frustration över politiska beslut skrev jag manus och musik för en turnerande barnteaterpjäs och i april började jag och vår musiker Fredrik att repetera. Det var då min fasta övertygelse att jag bara skulle arbeta den minimala arbetstid jag hade och istället satsa på en helt egen teaterverksamhet.

Halmstads kommuns beslut innebar också att pedagogtiden skulle delas lika mellan Andersberg och Vallås bostadsområden. Ytterligare en slags besvikelse för det skulle innebära att vår idé om att utveckla verksamheten, med målet att minst hälften av alla som bodde på bostadsområdet på sikt skulle bli engagerade i teaterverksamheten, aldrig skulle gå att genomföra. Idén var visserligen en utopi, men hade ändå funnits som ett hägrande mål. Två bostadsområden skulle bli för omfattande och för stort för den visionen. Det kunde till och med jag med min ibland för stora optimism inse.

Ryska cafékväller med Halmstads Kvartersteater hösten 1995

Efter många olika turer och negativa besked från januari och fram till sommaren fick vi i slutet av augusti 1995 besked att HFAB, det kommunala fastighetsbolaget, ville stödja vår verksamhet och bidra med 115 000 kronor om året för att bibehålla pedagogtiden på kvartersteatern. Vi hade kämpat och arbetat på många olika fronter. Pratat med politiker, kommunråd och alla organisationer som kanske kunde tänkas ge någon form av stöd till verksamheten. En ersättning för förlusten av pedagogtid. HFAB:s stöd var det första positiva beskedet efter en lång vår med negativa beslut och sjunkande entusiasm. Beskedet innebar att Ulf äntligen fick en fast heltid via Hallands Bildningsförbund och jag blev anställd på halvtid av Andersbergs Kvartersteaterförening med hjälp av pengarna från HFAB. Vi började se lite mer hoppfullt på framtiden. Vi hade mer pedagogtid och två bostadsområden med en lokal på varje område. Det innebar trots allt en stor möjlighet. Drömmen om den stora verksamheten på Andersbergs bostadsområde omvandlades istället till drömmen om den stora verksamheten genom Halmstads kvartersteater. Redan vid premiären för teaterpjäsen Ryska cafékvällar på Andersbergslokalen använde vi officiellt det nya namnet.

Monika