Då och då får jag brev från läsare som berättar om upplevelsen av att
läsa mina böcker. För det mesta är det digitala brev, men ibland dyker det
också upp handskrivna. Tidigt på morgonen, när det fortfarande är mörkt, hämtar
jag tidningen i brevlådan. Ibland stannar jag och tittar på stjärnorna, ibland
skyndar jag mig in igen för regnet och blåsten sveper runt min morgon.
I dag låg där inte bara en tidning utan också lite post. Kommer
brevbäraren på natten, undrar jag. För posten kommer allt senare.
Brevet var från en av mina läsare, som nyligen läst Jag spelar min roll
och nu ville berätta om de tankar som romanen hade väckt. Elvira, huvudpersonen
i min bok, är ju en väldigt mobbad och utstött flicka. Hon kallas för Fetto och
för många andra öknamn.
I brevet får jag läsa om hur tyvärr vanligt det är att människor blir
mobbade och kallade för olika saker. Det är inget nytt problem, även om jag
tror att det ökat. Om att bli kallad för ”Lumpen” för att man har ärvda kläder
eller om läraren som på 40-talet ger sina elever stryk, men egentligen bara
avreagerar sig för hur han blir behandlad av de andra lärarna. Vuxenmobbning
finns och kan vara väldigt stark.
Jag är glad för att min bok väcker tankar och minnen. Sådant som vi kan
prata om för att lyfta fram och kämpa emot. Att våga säga ifrån när någon
medmänniska blir illa behandlad är väldigt svårt. Det krävs mod. Jag hoppas att
min roman sprids runt om i landet på skolor och hos människor både unga och
gamla.
Min läsare slutar med att skriva att han är imponerad av min
produktivitet (vilket jag själv egentligen inte är, jag tycker inte jag är så
produktiv). Sannolikt har den legat latent men fått sitt utlopp nu, skriver han. Som Jörgen
Nash sa på 50-talet: ”konstnärligt och litterärt skapande kräver tid”.
Monika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar