Provsmak av musiken till Solbarnet

Den 14-29 juli spelas Solbarnet på Hallandsgården i Halmstad.
Solbarnet är min första bok om bronsåldersflickan Fry och dramatiseras av Halmstads Kvartersteater.
Nu pågår intensiva repetitioner och scenografin har börjat att byggas på den underbara utescenen.
Saga Isebring har gjort stämningsfull musik och sång. Jag är jättenöjd med musiken och tycker den passar bra ihop med pjäs och tidsålder.
Nu går det att provlyssna lite på musiken.
Här finns två länkar till Kvartersteaterns webbsida och musiken.
 Solbarnet  och Gudinnelära

På Kvartersteaterns webbsida berättas också om ett reportage som gjorts av Zvision.
Här finns en länk med bilder om reportaget.
Reportage Solbarnet

Biljetter till pjäsen kan du boka på ticnet.se

Varför inte kombinera en trivsam semestervistelse i Halmstad och ett teaterbesök?

Monika

Kiruna flyttar - eller går det att flytta en hel stad?

Jag har i många år hört berättas om att Kiruna skall flytta. Första gången trodde jag knappt att det var sant.  Går det att flytta en stad? Nu är det nära, nu måste staden och centrum flytta. Malmkroppen pekar rakt in mot centrum och ju djupare LKAB gräver desto närmare kommer man. LKAB det stora statliga gruvföretaget, med nationella intressen, styr över människornas öde i Kiruna. En tredjedel av Kiruna, hela centrum, bostadsområden, sjukhus, gymnasieskola ska flyttas och byggas upp en halvmil bort.

Jag tycker det är en hisnande tanke. Ett gigantiskt jätteprojekt på ont och gott.
Vissa utvalda hus plockas ner och byggs upp igen. Vissa hus rivs helt och hållet. För människor kan det betyda att det blir stora hyreshöjningar när de blir tvungna att flytta in i en nybyggnation och kanske en tredubbel hyra. En omställning och ett djupt ingrepp i människors liv.

Men finns det någon annan möjlighet?

Förmodligen inte.
Kiruna står och faller med gruvan. Finns den inte, finns det inte heller mycket kvar av Kiruna.
Ett val som inte är ett val. Den enda möjligheten.
Det är bara att hoppas att LKAB, med sina stora vinster och sin stora statliga ägare, tar sitt ansvar. Att den här flytten får kosta. Inte för människorna som bor i Kiruna. Det är inte Kiruna kommun som skall betala. Det är vinsterna från gruvnäringen.

Tänker stilla, för mig själv, hur jag skulle reagera om min stad blev tvungen att flytta. Vill jag vara med på en sådan flytt? Tveksamt. Kanske flydde jag, men det är lätt att säga om man inte lever på en gruva.

(Bilden har jag lånat på Kiruna kommuns webbsida. Där pågår en arkitekttävling om hur Kiruna centrum skall se ut i framtiden. Tävlingen skall vara avgjord i början av 2013)

Monika

Svartvintern av Marianne Cederwall

Nu har jag läst andra boken i Marianne Cederwalls serie om Hervor och Mirjam. I andra boken som heter Svartvintern upplever de en vinter tillsammans i Hervors hemby Kuivalihavaara (en fictiv by som har vissa drag av Vittangi).

I byn dyker den välkände operasångaren Ralph Sörarve upp och plötsligt börjar både gammalt och nytt leva. Gamla händelser får sitt uppklarande och det nya livet, som inte alltid innebär tvåkönade äktenskap, drar in i den ganska konservativa byn.

I andra boken finns också den lite magiska känsla som präglade Svinhugg. Även i denna finns en liten snudd av kriminalhistoria och den humoristiska tonen finns också med. En härlig blandning av vardag och spänning. Jag kommer säkert att också läsa Spinnsidan, som är tredje boken i serien.

Monika

Gittan och gråvargarna och Gittan gömmer bort sig

Pia Lindenbaum har gjort några underbara bilderböcker om Gittan. Jag har läst två av dem.

Gittan och gråvargarna och Gittan gömmer bort sig.

Gittan är en liten försiktig tjej. När dagis är på utflykt springer alla barnen omkring och hittar på en mängd med farliga saker, men inte Gittan. Hon vågar nästan ingenting. Gittan letar istället efter fina löv. Hon letar så mycket att hon inte märker att de andra går vidare. Plötsligt är hon ensam i skogen. Det är då hon träffar gråvargarna.

I Gittan gömmer bort sig besöker hon sin kompis Hjördis som är hemma med en ung tjej som är hennes dagmamma. Där finns också de små bebisbarnen. När de små ska sova hittar Hjördis på hyss med bebisarna. Gittan tittar på. Men plötsligt går det fel och Gittan blir anklagad. Då måste hon springa fort och gömma sig.

Allt slutar så klart lyckligt. I båda böckerna ställs allt till rätta och läsaren kan andas ut.

Underfundiga historier med trivsamma bilder av Pia Lindenbaum.

För åldersgruppen 3 – 6 år.

Monika

En minnenas film

Önskade glad midsommar igår och tänkte inte skrivit något inlägg idag, men kunde inte låta bli. Jag blev så otroligt glad när jag var en av vinnarna i en novelltävling. Novellen ”En minnenas film” publicerades i Hallandsposten och Hallands Nyheters sommarbilaga, som låg i min brevlåda nu på morgonen. Vi är tre vinnare och det kommer ut tre sommartidningar under de närmaste månaderna. De övriga vinnarna var Elisabeth Larsson och Tania Bengtsson och jag säger ett stort grattis till de båda. Det skall bli spännande att läsa deras noveller.  Min novell fanns alltså med i första bilagan.

Så måste jag också berätta juryns motivering för den gjorde mig extra glad:

”Monika Häägg skildrar levande och ömsint en strand och tid hon känner väl. En minnenas film rymmer nostalgi, vänskap och svek, författaren låter Göran ångra somliga livsval. Går skadorna att reparera? Kanske. I allra sista minuten gör Göran resan från Lund till Halmstad och novellen vibrerar”

 Till dessa ord och min text har det också gjorts en fin illustration av Ulf Hansson.

Jag tog ett foto av uppslaget i tidningen. Novellen finns inte på nätet, men så småningom kommer jag att publicera den här på bloggen. Nu låter jag den stå för sig själv i Hallandsposten.

Nu önskar jag, för andra gången, alla en glad och fin midsommar!

Monika

Solbarnet på magiska Galgberget i Midsommartid

I förra veckan besökte jag magiska Galgberget i Halmstad och spelplatsen för Solbarnet. Då förundrades jag över hur denna höjd på ett märkligt sätt sticker upp nästan i centrum av staden. Halmstad är annars en väldigt platt stad. Obetydligt med backar eller sluttningar. Men om man går ut genom den gamla Norre Port, från 1600-talet, och sedan promenerar i fem minuter så står man vid foten av en brant kulle som kallas för Galgberget. På denna magiska och sägenomspunna plats har Solbarnet premiär den 14 juli.

Jag var och kikade lite på repetitionerna. Parkerade cykeln vid Galgbergets fot och pustade sedan mig upp för de branta trapporna. Precis när man kommer upp för den skogklädda kullen finns friluftsmuseet Hallandsgården och i fårhagen intill ligger spelplatsen. Från berget är det en vidunderlig utsikt över Halmstads centrum och havet som breder ut sig, med Hallandsåsen i fonden.

Den fina soliga kvällen, som jag var där, var det fortfarande en tom spelplats, ännu ingen scenografi. Nu i dagarna börjar scenografibygget och en del går redan att skymta om man är nyfiken.

I pjäsen, som utspelar sig i bronsålder, firar man den längsta dagen. Midsommaroffret har en central roll för handlingen. Om några dagar firar också vi, nutida människor, en mycket gammal och historisk tradition. Boka biljetter till pjäsen kan du göra på Ticnet.

Önskar alla en fin och glad midsommar!

Monika

Håkan Bråkan och den spökiga källaren av Sören Olsson och Anders Jacobsson

Sören Olsson och Anders Jacobssons böcker om Håkan Bråkan och hans storebror Sune är säkert väldigt välkända för de flesta. De har varit både Julkalender och film. Jag har däremot inte läst någon bok tidigare. Därför plockade jag med mig en från biblioteket.

Håkan Bråkan och den spökiga källaren handlar om Håkan och två av hans kompisar på dagis som får gå ner i källaren och leta bland de gamla leksakerna. På ett, som vanligt humoristiskt sätt, får vi ta del av både inbillade spöken och andra lustigheter. Bilderna av Eva Lindén är väldigt roliga och förstärker på ett utmärkt sätt författarnas text.

Boken är för åldern 3-6 år, men går säkert också bra till barn som nyligen lärt sig läsa.

Monika

Ensam mullvad på en scen av Ulf Nilsson och med illustrationer av Eva Eriksson

Ulf Nilsson och Eva Eriksson är två mycket välkända bilderboksskapare. De har under åren bidragit med t ex Lilla syster kanin, som jag älskar, och Den fräcka kråkan.

Ensam mullvad på en scen handlar om en storebror som är världens roligaste och bästa på att sjunga. Men han vill inte sjunga om det är för stort och fint. T ex när det är vårfest i skolan. På en riktig scen och med strålkastare. Då får han istället bli den blyga mullvaden som bara säger några små ord på slutet. Synd tycker lillebror för storebror är ju egentligen världens bästa på att sjunga och hitta på skojiga sånger.

Underbara bilder och en härlig historia gör denna bok till ett litet mästerverk. Rekommenderas till åldersgruppen 3-6 år men fungerar så klart också för barn som nyligen lärt sig läsa.

Monika

Viktor blir glad av Stellan Sjödén

Viktor blir glad av Stellan Sjödén är en finurlig och varm bilderbok. Den handlar om den lilla gubben Viktor som inte är så glad och som har svårt att finna någon glädje i livet. Han går därför till ett nöjesfält, men inte heller där finns det något som väcker någon glädje. Men så vinner Viktor en Nalle på ett lyckohjul och bit för bit börjar livet fyllas av den saknade glädjen.

Det här är en riktigt underbar liten pärla fylld med Magdalena W Lavebratts fina illustrationer.

Passar bra som högläsning, men också som lättläst bok för de som precis börjat läsa själva.

Monika

Tips till bokdebutanter

När jag var på möte, i Författarnas Hus, för nya medlemmar i Författarförbundet fick jag lite olika råd och tips att tänka på, som författare.  Bl. a fick jag en liten enkel broschyr med råd till debutanter – att tänka på när du ska ge ut din första bok. Kanske så dags att läsa om när jag redan har gett ut fyra böcker. Men det fanns ändå lite matnyttigt som jag tänkte dela med mig om här på min blogg, eftersom jag ser att det är många bland mina bloggvänner som skriver och brukar skicka sina texter till eventuell utgivning.  

Vad bör jag då tänka på när jag skickar ett manus till förlag?

Alla verk och texter är skyddade av upphovsrätten, men det gäller att kunna bevisa att jag är författaren. Är det en faktabok kan det till och med vara viktigt att bara skicka ett synopsis och inte hela texten. Ett bra sätt är också att skicka en kopia i rekommenderad försändelse till dig själv. Din egen försändelse behåller du sedan oöppnad. Vid en eventuell tvist om vem som är upphovsmannen har du möjlighet att visa att din text existerade vid tidpunkten för det rekommenderade brevet. Var sedan också givetvis noga med att följa förlagets anvisningar om hur förlaget önskar ta emot manus för bedömning. Det är också bra att skriva i följebrevet att erbjudandet förfaller om inte förlaget svarat inom en viss tid. Sedan går det utmärkt att erbjuda till andra förlag. Skickar du till flera är det också bra att skriva att erbjudandet har gått till flera olika förlag.

Sedan stod det en del råd inför avtalstecknande och en del råd om avtalets innebörd och åtaganden.

Om de råden tänker jag återkomma i ett annat blogginlägg, för nu ser jag att sommarsolen tittar in och då vill jag titta ut!

Kungliga biblioteket, som ligger i Humlegården i Stockholm, fotade jag i höstas. Där förvaras alla tryckta och utgivna texter och där finns också mina böcker. Tyvärr har jag aldrig varit på insidan av huset.

Monika

Jag är jag av Emma Adbåge

När jag medverkade vid författardagen i Hässleholm så var också författaren och illustratören Emma Adbåge med. Hon berättade om boken Jag är jag. Då hade den ännu inte kommit ut, men hon läste ett litet kapitel från den kommande boken. För någon vecka sedan fick jag syn på hennes bok på biblioteket och då tog jag den med mig hem. Den är fylld av hennes fina illustrationer och riktar sig till åldern 6-9 år.

Boken handlar om Mickan som snart är åtta år. Hon kan verka lite blyg, men är det egentligen inte. Det är bara vissa saker som hon är rädd för. T ex vill hon inte spela teater. Så när hennes klasskamrater blir jätteglada när fröken berättar om pjäsen som de ska göra, så blir Mickan istället ledsen. Speciellt när fröken säger att Mickan passar så bra att spela Blyger. Men Mickan gillar också saker. Mest gillar hon att rita, kaniner och sin bästis Penny.

Det är väldigt intressant att läsa om Mickans funderingar över vad som händer runt omkring henne. En bra bok som handlar om vikten av att få vara sig själv.

Monika

Svinhugg av Marianne Cederwall

När jag var i Stockholm, på Författarnas hus på Drottninggatan, för några veckor sedan, träffade jag flera författare. En av dem var Marianne Cederwall. Innan träffen för nya författare hade vi en trevlig stund tillsammans och pratade om varandras böcker. Vi upptäckte att vi hade likartade namn på våra böcker. Min tredje heter Isvintern och Mariannes andra heter Svartvintern. Givetvis blev jag nyfiken på Mariannes bokserie och nu har jag läst första boken som heter Svinhugg. Ännu mer spännande blev det när jag upptäckte att en av huvudpersonerna i boken heter Hervor. I mina böcker om Solbarnet Fry finns också namnet Hervor. Det är kung Ingemunds son som bär det namnet, men Hervor är både manligt och kvinnligt så i Mariannes böcker är det en kvinna.

Svinhugg är första boken om Mirjam och Hervor och utspelar sig i den lilla gotländska byn Kajpe Kviar. Tre män dör med bara några veckors mellanrum. Dödsfallen verkar naturliga, men är det inte något lurigt bakom? De två kvinnorna firar med snittar och champagne. Mirjam har återvänt, till sin hembygd, efter många års bortavaro och nu har hon beslutat att ge igen. De tre männen har behandlat henne väldigt illa och bit för bit får läsaren vetskap om vad som hänt.

Svinhugg är en spännande och lättläst bok. Den är på snudd till kriminalhistoria, men är långtifrån den vanliga mallen för sådana böcker. En både rolig och varm historia som ger mersmak. Svartvintern är andra boken och Spinnsidan, som utkom 2011 är tredje boken. Marianne berättade också att även en fjärde bok är på gång. Så alla som gillar Svinhugg kan se framemot många trevliga stunder.

Monika

Nationaldagsfirande i Halmstad

Numera firar vi Nationaldagen. Den har ju blivit en helgdag och runt om i landet uppmärksammas dagen på olika sätt. I Halmstad firas den på Hallandsgården. På den platsen där min första bok Solbarnet blir teater i juli.

Klockan 11 blir det bl.a. fanborg och en skönsjungande manskör. Vacker musik av Halmstad Brass samt högtidstal av författaren Sara Beischer. Läs mer om programmet här.

Teatergruppen som ska spela Solbarnet kommer att vara där och dela ut flygblad om pjäsen. Dagen till ära kommer jag också att vara där och dela ut gratis böcker. Jag delar ut och signerar ett stort antal av min andra bok i serien om bronsåldersflickan Fry: Månguden.

 Önskar alla en fin helgdag och är du i närheten så passa på att komma till Hallandsgården och få ett gratis ex av min bok. Det är först till kvarn som gäller!

Monika

Torkade smörblommor

Idag har jag varit och plockat ett stort fång med smörblommor. De lägger jag ovanpå mitt hörnskåp och där lyser de gula blommorna ända till nästa år. Ja, faktiskt ända till jag slänger dem. Till slut blir de lite dammiga, men då är det återigen tid att plocka nya blommor.

Nu börjar också krusbär, päron och vinbär utveckla sina frukter. Om några veckor blir vinbären röda och svarta, sedan brukar jag äta vinbär ända långt in i augusti. Jag tror det är nyttigt att äta av bären varje dag. Det stärker immunförsvaret och håller förkylningarna borta under vintern. Päronen är inte ätbara förrän i september. I år blir det ingen stor skörd. Blomningen var dålig och det har inte utvecklats så många frukter.

I min fågelholk är det högsäsong. Herr och fru talgoxe flyger ut och in från tidig morgon till sen kväll. Hela tiden hörs de små liven som ropar på mer mat. Man kan lugnt säga att det är livat i holken. Tyvärr kan jag inte bidra med en ljudillustration och fånga herrskapet på bild har jag inte heller lyckats med. De har så rysligt bråttom att de inte har tid att ställa upp på bild. Om en eller två veckor blir det återigen tyst när familjen ger sig iväg ut i världen.

Monika

Inkomstklyftor i Malmö

Det finns många arbetslösa i Sverige. Ett trist faktum som inte bara är siffror utan också en tragedi för alla som är drabbade.

Malmö är nog en av de värsta regionerna. Sysselsättningsnivån ligger konstant 11-14 procent lägre i Malmö än i riket i stort. De senaste åren har andelen personer i arbetsför ålder som inte arbetar eller studerar ökat från 13,9 till 24,3 procent. Alltså nästan var fjärde person i Malmö har inget arbete.
Det är mycket problem i Malmö och jag kan tänka mig att de beror på arbetslösheten.

Enligt en rapport som har tagits fram av Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Malmö högskola lever 12 000 människor helt utan att ha någon officiell inkomst.

Malmö är en av Europas snabbast växande städer och en social smältdegel. Inkomstskillnaderna ökar också kraftigt. Den bäst ställda tiondelen får det allt bättre medan den sämst ställda tiondelen får det allt sämre. Skillnaderna är större i Malmö än i övriga Sverige.
Tapio Salonen säger att ”man måste synliggöra alla Malmöbors levnadsförhållanden och underlätta för dem att få sina rättigheter tillgodosedda”.

 När jag läser den här rapporten så blir jag väldigt illa berörd. För samtidigt som siffrorna för arbetslösheten stiger och människor står utanför det sociala trygghetsnätet så drar vi ner på antalet tjänster i äldreomsorgen, vården, skolan och förskoleverksamhet. Vi får det sämre i den service som samhället erbjuder samtidigt som de som har det allra bäst fortsätter att få det ännu bättre.

 Det är inte de arbetslösas fel att de är arbetslösa. Det är inte de sjukas fel att de är sjuka. Det är istället brist på anställningar och tur med sin hälsa som styr vilket sorts liv vi får leva. Skall vi verkligen ha ett sådant lotteri?

"Det är synd om människorna" hade Strindberg sagt. Bilden är på Indras dotter ur Ett Drömspel. En av scenerna som ingick i föreställningen Godafton Herr Strindberg som jag regisserade 2006.

 Läs mer om Tapio Salonens rapport på Skånskan.se

Monika

Pojken i randig pyjamas av John Boyne

För några år sedan såg jag filmen Pojken i randig pyjamas, nu har jag läst boken av författaren John Boyne. På omslaget av boken står det att det inte är så lätt att beskriva handlingen. Det är mycket bättre att du som läsare inte vet i förväg vad den handlar om.

Nu berättar jag ändå lite om handlingen.
Handlingen berättas av Bruno som är nio år och växer upp i Berlin under kriget. En dag får han flytta från sitt vackra hus till en avlägsen plats i Polen. ”Furien” har stora planer för hans pappa och Bruno upptäcker snart att det finns ett stort stängsel intill deras hus och därinnanför finns människor som alla har på sig randiga pyjamas. En dag börjar han prata med en pojke som heter Shmuel. Han är också nio år men väldigt mager och hans huvud är rakat.

Den här boken är skriven för åldern 9-12 år, men boken går utmärkt att läsas av äldre. Den fungerar också bra för tonåringar. Vi får följa Brunos betraktande av det fasansfulla som händer och jag tycker därför att det är ett nytt sätt att beskriva förintelsen och förföljandet av judar.

Läs den och se filmen. De är båda två mästerverk, var för sig.

Monika

Årsstämma i Sveriges Författarförbund

Under fredagen och lördagen har jag varit i Stockholm och besökt Sveriges Författarförbunds årsstämma. Jag tog flyget, från Halmstad till huvudstaden, tidigt på fredagsmorgonen. Usch ja, gillar inte att flyga, så när jag satt i vänthallen svor jag för mig själv att aldrig mer göra om detta misstag. När jag säkert och utan några incidenter landat på Bromma tyckte jag att det här kan jag nog göra om fler gånger. Men sådan är jag varje gång. När jag väl är nere på jorden igen så har jag redan glömt mina invändningar.

Årsmötesförhandlingarna var på Polstjärnan på Sveavägen. Det blev ett lååångt möte med sluten omröstning på ledamöterna i styrelsen. Ny ordförande efter avgående Mats Söderlund blev Gunnar Ardelius. Han är författare och översättare. Skriver för ungdomar och vuxna, översätter främst från norska. Han är också ordförande i Biblioteksrådet. Det skall bli spännande att se vad han lyckas åstadkomma med förbundet.
Efter årsmötet checkade jag in i min lilla båthytt. Nu var inte mitt hotellrum en båthytt, men det kändes som en båthytt. Liten och fönsterlös. Känslan blev alltså ”båthytt”. Sjunde våningen och ständig natt!

På lördagen var jag på Författarnas hus och möte med nya medlemmar i förbundet. Författarförbundet äger ett mycket vackert hus på Drottninggatan. Det var väldigt trevligt att se lokalerna samt att träffa personalen som arbetar på kansliet.

Nöjd och glad tog jag, på söndagen, TÅGET hem till Halmstad. Nöjd efter trevliga dagar och nöjd med att inte flyga.

Tyvärr inga bilder. Kameran låg kvar hemma. Synd, för jag såg mängder med roliga saker som jag kunde fotat. Lånar istället en bild från Författarförbundets webbsida. En bild av Författarnas hus på Drottninggatan. Bilden är fotad från den underbara innergården.

Monika

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer

På senaste mötet med Hallands Författarsällskap träffade jag Sara Beischer. Hon fick årets författarstipendium och vi fick en trevlig pratstund vid mötets fikapaus.

Nu har jag läst Saras uppmärksammade debutbok: Jag ska egentligen inte jobba här.

Boken handlar om Moa 19 år som ska bli skådespelare. Hon har precis flyttat till Stockholm och blir timanställd på äldreboendet Liljebacken. Det blir nästan en chock för Moa att möta de äldre och livet på den sista anhalten. Nästan direkt möter hon A4 som snart ska dö. A4 är en gammal kvinna som har ett namn, men hennes beteckning på vårdhemmet är A4. Det är mycket död, kroppsvätskor och stressig arbetsmiljö. Moa ägnar all sin fritid åt att försöka komma in på olika teaterskolor, men hon misslyckas gång på gång och inser att hennes korta liv kanske inte blir en teaterdröm utan ett fortsatt arbete i den stressiga och många gånger förnedrande sista anhalten i människors liv. Hon börjar förstå att våra liv är korta. Det går snabbt mellan ungdomen och det sista andetaget.

Det här är en historia som går snabbt att läsa, men som sitter kvar i medvetandet. Sara skriver på ett bra men enkelt språk. Inga svåra formuleringar eller krångligheter. Ett språk som jag gillar. Det är historian som är det viktiga, inte krusidullerna i språket.

En både tänkvärd och viktig bok, som dessutom rymmer ett stort mått av kärlek och empati. Borde vi inte kunna göra mer för de människor som kämpat och slitit i hela sitt liv. Det som behövs är inte fler smarta, slimmade vinstorganisationer. Inte fler utförsäljningar av vår gemensamma välfärd. Inte fler riskkapitalbolag som profiterar på vårt behov av vård. Det är istället fler hjälpande händer, fler som har tid att också hålla de gamla i handen, inte bara byta blöjorna och torka skiten. Helt enkelt mer personal. Här kan vi skapa många arbetstillfällen.

För brist på arbete har vi inte. Bara brist på anställningar.

Boken bygger på Saras egna erfarenheter av arbete i äldrevården.

Monika

Teaterpjäsen om Solbarnet - Här är spelplatsen

Den 14 juli är det premiär för Solbarnet. Min första bok om Fry blir dramatiserad av Halmstads Kvartersteater med manus av Peter Björk. Under sju kvällar i juli spelas föreställningen på Hallandsgården i Halmstad.

I går var jag och gick en promenad på berget där frilufsmuseet Hallandsgården finns. Berget kallas för Galgberget och härbärgerade förr i tiden en avrättningsplats. Nu är det ett vackert område med bokskogar och många fina vandringsleder.

Där finns också en hänförande utsikt över Halmstad och Laholmsbukten. I bakgrunden skymtar Hallandsåsen. Det går att skymta en hel del av  platserna där mina böcker utspelar sig.

För första gången var jag och tittade på den plats som skall bli scen och publikplatser.

Det var riktigt spännande att se och fantisera lite om hur scenografin kommer att se ut när den blir uppbyggd. Det blir flera olika delar av bronsåldershus med vasstak.

Här ovan visar jag lite bilder från spelplatsen och promenaden.

Biljetter till föreställningen går att köpa på ticnet.se.

Monika

Den stora shoppingfesten

Vi konsumerar. Då menar jag inte mat för dagen, kläder för att värma oss och tandläkarbesöket. Nej, jag tänker mer på shoppingkulturen som breder ut sig. Gigantiska shoppingtempel som bara blir större och större. I höst öppnas Emporia utanför Malmö. Det kommer att bli ännu större än Skärholmen centrum som hittills varit det största. 2015 öppnar Mall of Scandinavia som byggs i anslutning till Nationalarenan i Solna. Vi lär förmodligen nästan häpna när vi träder in i denna den största av största konsumtionskolosser.

Shopping har blivit en livsstil. Många har råd med heminredning, dyrbara kläder och givetvis den årliga resan till Thailand. En shoppingtur i gallerian är livsglädje. Utan den lever jag inte, eller? Varför spara på det gamla när det går att köpa nytt? Shopping gör oss lyckliga, men jag tror det är kortsiktigt. Lyckokänslan blir ungefär som att äta godis i stället för mat när man är hungrig.

94 procent av alla kvinnor i åldern 16-24 år handlar nya kläder minst en gång per månad. Var femte köper nya kläder varje vecka. Konsumtionen av kläder ökade med 50 procent under åren 2000 till 2010. Handelns utredningsinstitut förutspår att vi kommer att öka den totala privata konsumtionen med 50 procent fram till år 2025.

Förut handlande vi för att vi behövde något, nu handlar vi för att vi blir lyckliga av själva handlandet.

Världsnaturfonden har räknat ut att mänskligheten om 20 år kommer att behöva två jordklot för sin försörjning om vi fortsätter konsumera som vi gör.

Är jag alldeles ensam om att inte önska mig shoppingturer i gallerior eller överhuvudtaget någon sådan tur på alla dessa gator i små och stora städer där människor går ut och in i en tillsynes planlös jakt på lyckan? Min garderob är full med kläder, visserligen nästan inga nyinvesteringar på de sista fem åren, men jag har absolut inga problem att hitta något att ta på mig. Dyra restaurangbesök är inget jag trånar efter och en resa till Thailand står inte överst på min önskelista. Jag läser mycket, men de flesta böckerna lånar jag på det välfyllda biblioteket.

Glädje finner jag i naturens växlingar och vindens stilla sus i den nyutslagna björken. I spännande och eftertänksamma samtal om livets alla vindlingar. Jag älskar att lyssna på människors berättelser om sina liv. Ibland tittar jag på någon film eller ett intressant program på TV. Jag blir glad om jag ser att gamla människor får en värdig sista tid. Där behöver vi inte spara. Där skulle vi kunna konsumera mycket mer.

Jag lever förmodligen under det som kallas för existensminimum, men jag är ändå nöjd.

Är jag något slags undantag? En sällsynt varelse som inte hör hemma i konsumtionskarusellen och inte passar in som gäst i shoppingfesten.

Just nu slår päronträdet ut sina blomblad. Det är vackert.

Monika

Ps. Tipsar in en tävling hos Hanneles boktips, vinn en bok