Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer

På senaste mötet med Hallands Författarsällskap träffade jag Sara Beischer. Hon fick årets författarstipendium och vi fick en trevlig pratstund vid mötets fikapaus.

Nu har jag läst Saras uppmärksammade debutbok: Jag ska egentligen inte jobba här.

Boken handlar om Moa 19 år som ska bli skådespelare. Hon har precis flyttat till Stockholm och blir timanställd på äldreboendet Liljebacken. Det blir nästan en chock för Moa att möta de äldre och livet på den sista anhalten. Nästan direkt möter hon A4 som snart ska dö. A4 är en gammal kvinna som har ett namn, men hennes beteckning på vårdhemmet är A4. Det är mycket död, kroppsvätskor och stressig arbetsmiljö. Moa ägnar all sin fritid åt att försöka komma in på olika teaterskolor, men hon misslyckas gång på gång och inser att hennes korta liv kanske inte blir en teaterdröm utan ett fortsatt arbete i den stressiga och många gånger förnedrande sista anhalten i människors liv. Hon börjar förstå att våra liv är korta. Det går snabbt mellan ungdomen och det sista andetaget.

Det här är en historia som går snabbt att läsa, men som sitter kvar i medvetandet. Sara skriver på ett bra men enkelt språk. Inga svåra formuleringar eller krångligheter. Ett språk som jag gillar. Det är historian som är det viktiga, inte krusidullerna i språket.

En både tänkvärd och viktig bok, som dessutom rymmer ett stort mått av kärlek och empati. Borde vi inte kunna göra mer för de människor som kämpat och slitit i hela sitt liv. Det som behövs är inte fler smarta, slimmade vinstorganisationer. Inte fler utförsäljningar av vår gemensamma välfärd. Inte fler riskkapitalbolag som profiterar på vårt behov av vård. Det är istället fler hjälpande händer, fler som har tid att också hålla de gamla i handen, inte bara byta blöjorna och torka skiten. Helt enkelt mer personal. Här kan vi skapa många arbetstillfällen.

För brist på arbete har vi inte. Bara brist på anställningar.

Boken bygger på Saras egna erfarenheter av arbete i äldrevården.

Monika