Tulpanernas tid

Nu börjar tulpanernas tid. I rabatten vid min ytterdörr står de på givakt. De blå pärlhyacinterna lyser som små tomtar med blåa luvor.
Björkarna har klätts i en ljust grön nyans och utmed min väg till havet har jag sett styvmorsvioler. De första maskrosorna har också gjort entré.
Vad gör det då att dagen för övrigt har klätt sig i grånyans. Att molnen hänger tunga i himlens kupol.
Färgskalan är ändå full av små klickar som alla andas vår.

Monika

Jag målar ängarna och Alla dessa dagar

Jag bar med mig några underbart vackra böcker från Bokmässan i Örebro. Två böcker av Lena Hellström. Jag målar ängarna – möte med konstnären Gerd Göran är Lenas senaste bok utgiven 2011. Med vackra bilder och ord berättar Lena om sina möten med Gerd Göran. Den är resultatet av ett stort antal samtal och möten mellan de båda. Samtal om ungdom och drömmar, rädsla och mod, ångest och kärlek, moderskap och kvinnoliv, motgång och framgång, sjukdom, hälsa och livskraft men framförallt om ett fortfarande pågående konstnärsliv (Gerd är 93 år!). Under större delen av sitt liv har hon levt på den vackra platsen Sångshyttan i finnbygden. Bara namnet får mig att bli glad.
Boken är fylld av vackra, fina och stämningsfulla bilder.
Den andra boken handlar om ett rött hus som varsamt renoverats och fyllts med drömmar. En lovsång till alla dessa dagar som är livet och ett arv att förvalta. Alla dessa dagar – om ett rött hus i skogen och ett arv att förvalta utkom 2004 och den är skriven tillsammans med Sune Högberg.
Jag tror båda böckerna fortfarande finns att köpa på nätbokhandel, men jag vet att Lena sa att det inte var så många ex kvar av boken från 2004. Jag tror också att det går att köpa böckerna direkt från Himlajord förlag.

Här hemma på min vägg hänger ett tryck av Gerd Göran. Det fick jag när jag slutade min teaterskola i Bredsjö 1989. Det föreställer den gamla disponentvillan. Ibland faller livets många trådar samman. Plötsligt var jag mer än tjugo år tillbaka i mitt liv. Bredsjö ligger inte så långt från Sångshyttan.

Mitt recept på läsande av de här böckerna: Läs i små portioner och låt dem långsamt smälta in i ditt hjärta och medvetande.

Bilderna är fotade från böckerna. Ursäkta den dåliga kvalitén. (Min kamera har gått sönder och jag har plockat fram en gammal stenålderskamera i väntan på att min nya kamera kommer!)

Monika

Vad vet jag om Afghanistan?

Mitt emot mig på Bokmässan i Örebro stod Svenska Afghanistankommittén, SAK. Jag pratade lite med en av tjejerna som troget vaktade montern och som berättade och informerade om landet.
Jag fick en tidning av henne som heter Afghanistan-nytt. Den fick mig att börja tänka. Vad vet jag om Afghanistan? Tyvärr inte så mycket. Det jag tänker på först är oroligheter, bomdåd och svenska soldater som skadas. En bild som till viss del stämmer men ändå är långt ifrån verkligheten.
Afghanistan är ett land med stora naturrikedomar. Under ytan döljer sig t ex olja, naturgas, järnmalm, guld, smaragder, koppar och mycket mer. På hela 89 platser skall det finnas välfyllda mineraldepåer som värderas till minst 1 biljon US-dollar. Dessutom är landet mycket vackert. Om det inte vore för det osäkra läget så skulle turismen kunna bli en stor inkomstkälla.
SAK bedriver en stor verksamhet. Bl.a. skolor för 120 000 elever. Mer än hälften är flickor. SAK utbildar också barnmorskor. Många kvinnor dör i svåra förlossningar. För varje ny barnmorska går vi ett steg närmare en bättre tillvaro för kvinnorna.
Chicken Street är en stor shoppinggata i huvudstaden Kabul. Det var härifrån som hippies tog med sig afghanvästar under flowerpowertiden på 60-och 70-talen. Det var innan kriget med ryssarna, talibanerna och USA:s invasion. Nu är kommersen liten. En dag kanske återigen Chicken Street blir en turistgata.
Vi får hoppas att detta naturrika land snart fylls av turister. För invånarnas säkerhet och för kvinnornas möjligheter till ett bättre liv.
Den vackra naturbilden från omslaget till Afghanistan-nytt och bilden från Chicken street är fotade av Börje Almqvist. Alla bilderna har jag fotat av och lånat från tidningen. Läs mer om Afghanistan på http://www.sak.se/. Eller ge ett bidrag till utbildning av nya barnmorskor.
På en bokmässa kan man lära sig mycket. Nu vet jag lite mer om Afghanistan.

Monika

Jag har en docksamling

När jag var fyra-fem år brukade jag åka med min mormor till stadens centrum.
Min mormor var en väldigt social människa och hade många vänner som hon då och då gjorde små besök hos. Då fick jag följa med. Vi besökte Olivia som hade matservering och vi besökte Ester som hade spännande döttrar som tuperade håret så det blev en stor höstacksliknande frisyr. Det påstods att de stoppade en franskbrödbulle inne i höstacken, men det var kanske inte sant.
Som avslutning gick vi till Cecils konditori och köpte en kaka. Det var på konditoriet som de fantastiska dockorna fanns. I glasmontrar hade ägaren sin docksamling. Det var dockor från världens alla hörn. Med stora ögon beundrade jag samlingen. Min högsta önskan var att få en sådan fin docka med vackra kläder.
När jag blev lite äldre köpte jag min första docka. En docka från Danmark. Hon var klädd i folkdräkt och kostade tio danska kronor. Sedan följde en strid ström av dockor. Länderna passerade. Det var Tyskland, Österrike, Italien, Frankrike…
För mer än trettio år sedan slutade jag köpa dockor. Sedan dess har de varit placerade i två stora glasskåp. Sextiofem dockor finns det i min samling.
Nu har jag bestämt mig för att dockorna skall få åka ut i världen igen. Jag skall avveckla min docksamling. Därför kommer jag att ge bort den bit för bit. En docka i taget.
Jag startade med detta på min resa till Örebro. Min docka från Zillertal i Österrike står nu hos Inga i Skara och min docka från Gardasjön i Italien står hos Elsie och Åke i Örebro. Varje docka dokumenteras och runt varje ny dockägare skriver jag en liten historia.
Jag tror dockorna har fått ett nytt liv. Ett mer spännande liv än den enahanda tiden som de spenderat i mitt glasskåp.

Monika

Spännande möte i Örebro

Nu är jag hemma igen från Bokmässan i Örebro. Lite trött, men full av många stora och små intryck. Samåkte med författaren Inga Holm från Skara. Vi har samarbete även på Bokmässan i Göteborg och nu blev sista delen av resan en trevlig tur med Inga. Vi hade monter bredvid varandra och hjälps åt med praktiska detaljer. Skönt med ett sådant samarbete! Dessutom hade Inga ordnat boende för oss båda hos hennes vänner Elsie och Åke. Fantastiskt gästvänliga människor som tog emot oss som prinsessor. Det blev både frukost och trevliga kvällar med vin och mat. Som vanligt lyssnar jag gärna på minnen och berättelser ur medmänniskors liv. Elsie och Åke bjöd på sig själva och det uppskattas.
Under mässdagarna fick jag många möten med både nya och gamla läsare. Det är alltid roligt att berätta om böckerna och få synpunkter både om skrivande och historiska händelser.
Givetvis blir det också möten med andra författare. Lena Hellström var min montergranne och hon är verkligen en fantastiskt kreativ person. Formgivare och kulturperson med många strängar på sin lyra. Hennes senaste bok heter Jag målar ängarna och handlar om konstnären Gerd Göran. Ett annat möte var med författarparet Ann-Catrin Emanuelsson och Khaled Salih. Deras debutbok heter Drömmen om Kurdistan. De belyser kurdernas politiska kamp för överlevnad och självstyre. Verkligen ett intressant möte.
Här ovan ser du bilder på Lena, Inga, Ann-Catrin och Khaled samt vårt gästvänliga värdpar Elsie och Åke.

Monika

Reser till Bokmässan i Örebro 13 - 15 april

I morgon kör jag till Örebro och Bokmässan på Conventum Arena.
Just nu är allt packat och klart, inklusive mig själv. Jag kommer först att köra till Skara och möta upp med min författarkollega Inga Holm. Tillsammans åker vi sedan till Örebro. Där blir det inpackning av böcker och material. På fredag förmiddag börjar Bokmässan.
Så nu tar jag några dagars bloggsemester. När jag är på bokmässa vill jag bara vara där och inte samtidigt befinna mig med näsan i datorn.
I nästa vecka är jag tillbaka igen, förhoppningsvis fullmatad med mängder av spännande möten och händelser.
Är du i närheten av Örebro så kom gärna och hälsa på mig i monter 124.

Monika

Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm

Hösten 1969 hittas Eddie, den amerikanska flickan, drunknad och hennes vän Björn har hängt sig.
Det är bakgrunden till Monika Fagerholms roman Den amerikanska flickan.
Vi får möta Sandra och Doris, två unga flickor, som lever sina liv i Trakten. Sandra i huset i den dyiga delen av skogen och Doris hos kusinmamman. De börjar rota i historian med Eddie och deras liv vävs ihop med det som varit och framtiden.
Jag hade till en början svårt att läsa Monika Fagerholms märkliga språk. Hennes sätt att bygga ihop meningar gör läsaren förvirrad. Efter hand ställer sig nog hjärnan in på detta vindlande och vingliga språk. Ett slags känslospråk som ju längre boken skrider också blir mer och mer självklart.
Jag är glad för att jag är en envis läsare. Det är ovanligt att jag ger upp en bok och slutar läsa. Det fanns stunder, speciellt i början av boken, då jag var på väg att ge upp men ändå fortsatte. Det är jag nöjd med. När jag slår ihop boken, efter nästan femhundra sidor, sitter jag en lång stund och låter romanen sjunka in i mina tankar.
2005 fick Monika Fagerholm Augustpriset för Den amerikanska flickan. För två år sedan bytte jag till mig romanen på Bokbytardagen. Nu har jag äntligen läst den. Jag tackar den som lämnade boken på bokbytarbordet.

Monika

Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner

Nu hoppades jag på ännu en spännande deckare. Denna gång i historisk miljö. Men nu blev jag besviken. Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner tyckte jag lät som något som kunde tilltala mig. Claude Izner är pseudonym för systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre. De har arbetat som bouquinister (bokhandlare) på Seines kajer i Paris, vilket jag också tyckte lät som en spännande kombination.
Den historiska mordgåtan med bokhandlaren Victor Legris i huvudrollen utspelar sig under världsutställningen i Paris 1889. Det stora Eiffeltornet är nyligen invigt och det samlas mängder av människor som vill åka upp i det gigantiska tornet. En kvinna blir mördad, eller kanske bistucken? Till en början är varken polis eller bokhandlare säkra på vilket. Därefter sker ytterligare mord och Victor Legris ger sig in i ett försök att avslöja vem som är mördaren.
Miljöer med gator och namn är inspirerande och väl beskrivna, men själva historian känns inte så spännande. Jag tycker det är svårt att hänga med i alla franska namn på personer som är inblandade.
Den här deckaren var nog tyvärr inte min melodi, men känns ändå annorlunda mot alla dessa kriminalhistorier med tröttslitna poliskommissarier. Kopior på varandra som släpps in i strid ström i en redan överfylld bokflod.

Monika

Offerfest vid fullmåne

Forntidens offerfester var förmodligen ofta knutna till månens faser. Vill fullmåne var det lämpligt att mötas och människorna kunde också lätt beräkna när det var lämpligt att ge sig av till offerfesten. Kanske kunde det till och med betyda några dagars resa för att komma fram till kultplatsen som var samlande för människor i olika väderstreck.
Nu firar vi Påsk, en kristen högtid, men vid denna tidpunkt brukade förmodligen forntidens människor också fira. De offrade till solen och att allt skulle börja växa och gro igen.
I min första bok Solbarnet blir huvudpersonen Fry anklagad för att ha tagit offergåvorna. Hon blir också dömd till att bli det första offret av människa, på lång tid. På offerfesten vid Kassakillor, som firas vid fullmåne och ungefär vid den här tiden på året, skall hon bli offrad. Men Fry är ett Solbarn, hon är utvald av Solgudinnan och hon har övernaturliga krafter. En sådan människa kan de inte offra. Fry blir istället en omtalad person i trakten runt Nissan och södra Halland. Hallinernas land.

Idag kan du läsa en intervju med mig hos Nilmas Bokhylla. Där berättar jag om hur jag fick idén till mina böcker.
Läs också en bra recension av Kungsgården, fjärde boken om Fry, hos Tova Bokuggla.

Monika

Mot Blåkulla!

Jodå, ikväll bär det av mot Blåkulla!

Se`s

Monika

Årsmöte i Halmstads Kvartersteater

I går kväll var jag på årsmöte i finaste föreningen. Min teaterförening som jag var regissör och verksamhetsledare för i femton år. Jag är medlem i många föreningar men Kvartersteatern är mitt hjärta närmast.
Sverige är ett föreningsland. Vi är väldigt duktiga på att organisera oss och ta tillvara entusiasm och skaparglädje. Föreningsarbete är ett slags demokratiarbete. Vi fostras i den demokratiska processen. I Kvartersteatern möts dessutom både unga och gamla, vilket inte är så vanligt. I många föreningar är man antingen väldigt gammal eller väldigt ung. Och aldrig mötas de båda.
För ett år sedan stod Kvartersteatern och vacklade. Kulturnämnden i Halmstad ville dra in på bidragen till teaterverksamhet och föreningen levde under ett hot. Ett hot om att kanske lägga ned den stora verksamheten för blandade åldrar.
Kommunen avslutade bidraget och omfördelade pengarna, men Kvartersteatern vann till slut en projektupphandling för åldersgruppen 15 – 25 år. Visserligen inte med lika mycket pengar som innan och inte heller med samma breda åldersspann i verksamheten. Men med hjälp av detta projekt och med en entusiastisk nystart av föreningen så är det nu full fart i verksamheten.
Föreningen har tillsammans med ABF fixat nya repetitionslokaler och planerar för att kanske starta en helt ny teaterlokal. Bilden från årsmötet är tagen i nya repetionslokalen med utsikt över takåsarna och Galgberget där Solbarnet, min första bok om Fry, blir teater till sommaren.
Vi avslutade mötet med att titta på lokalen som kanske kommer att bli den nya teatern med scen och sittplatser. Just nu en gammal industrilokal, men snart kanske det spelas teater i den nedlagda fabriken.
Optimistiskt och framåtblickande.
Det gillar jag. Människor som aldrig ger upp. Det är vårt föreningssverige.

Monika

Halvblod av Sofie Trinh Johansson

Jag är, som jag skrev i mitt förra inlägg, trött på att läsa både deckare och vampyrböcker, men har ändå läst ytterligare en vampyrbok. Jag var därför inte så entusiastisk när jag började läsa Halvblod som är skriven av Varbergstjejen Sofie Trinh Johansson. Sofie har jag haft lite kontakt med på facebook och hon var dessutom och hälsade på mig i min monter på Bok & Bibliotek i september.
Halvblod är första delen i en trilogi. Andra delen blir utgiven till hösten och jag tror att Sofie redan har skrivit klart alla delarna. Den handlar om Aveline 22 år som lever som en vanlig människa fram till vuxen ålder. Men efter att hon avlyssnat ett mystiskt samtal mellan hennes föräldrar börjar hon förstå att hon inte är en vanlig människa. Hela hennes liv förändras och hon kastas in i en flykt på liv och död. Aveline är hälften människa och hälften vampyr och den enda som kan hjälpa henne är den farlige vampyren Billy. Men vill han verkligen hjälpa henne eller är han hennes farligaste fiende?
Det här kan jag lugnt säga är en väldigt spännande roman. Jag som lite halvtrött började läsa ytterligare en vampyrbok, som jag egentligen inte var så sugen på, är plötsligt indragen i den dramatiska utvecklingen. Alltså får jag konstatera att det gick alldeles utmärkt att läsa ännu en i denna genre. Den här är dessutom mycket bättre än t.ex. Twilightserien. Sofie är en driven berätterska och har en klart lysande dramatisk förmåga. Jag tycker däremot att det är synd att den är dåligt redigerad (säger jag som, till mitt förtret, hade en del redigeringsfel i min första bok Solbarnet, men ändå inte är i närheten av det stora antal som finns i denna boken). Det ger ett slarvigt intryck, men för mig har det ingen betydelse. Jag ser läsupplevelsen och blundar för redigeringsslarvet. Tyvärr är det väl inte alla läsare som har överseende med sådant. Det smyger alltid in lite ”tryckfelsnissar” i böckernas värld, men för det mesta är det gjort ett gediget redigeringsarbete och då är felen inte så många.
Nu har jag gjort ett gigantiskt inlägg om redigeringsslarv, som ju faktiskt inte har någon betydelse för upplevelsen av boken. Jag säger bara: strunta i det och läs boken! Den är verkligen väldigt spännande och jag ser framemot nästa del. Vilket betyder att jag är fast.

Monika