Medan mörkret faller av Anna Lihammer

Jag har i tidigare inlägg skrivit om Anna Lihammer och hennes historiska faktaböcker Arkeologiska upptäckter i Sverige och Vikingatidens härskare. 2014 utkom Anna Lihammer med sin första skönlitterära bok, en kriminalroman i historisk tid, Medan mörkret faller.

Romanen utspelar sig i Uppsala och Stockholm 1934. I Tyskland har nazisterna nyligen tagit makten och i Sverige finns den ytterst verksamma rasbiologiska institutionen och nyligen har beslut tagits om den nya steriliseringslagen. Ett bestialiskt mord sker i Anatomiska institutionens källare, den mördade är en välrenommerad akademiker och forskare. Hans kropp har dumpats i ett likkar. Poliskommissarien Carl Hell från Stockholm leder utredningen och till sin hjälp tar han oväntat polissystern Maria Gustavsson.

Medan mörkret faller startar med en beskrivning av det obehagliga mordet, sett ut offrets synvinkel. Jag brukar inte gilla att läsa allt för detaljerade beskrivningar av otäcka våldshändelser, och dessutom läser jag inte så mycket polisromaner, men den här berättelsen är både välskriven och spännande. Det historiska perspektivet är nog det som får mig att gilla boken. Läsaren får en chans att klura på vem mördaren är, och när jag passerat andra hälften blir det så spännande att jag faktiskt läser klart hela boken samma kväll, vilket också är ganska ovanligt för mig. 2015 utkom Lihammer med Än skyddar natten, ytterligare en polisroman med samma huvudkaraktärer och i augusti utkommer tredje delen om Carl Hell och hans kvinnliga medhjälpare, Där gryningen dröjer. Givetvis har jag reserverat Än skyddar natten på biblioteket. Den måste jag ju bara läsa.

Monika

Medan mörkret faller hos Adlibris

Medan mörkret faller hos Bokus

Jag är pilgrimen av Terry Hayes

Jag har av många blivit rekommenderad att läsa Jag är pilgrimen av Terry Hayes, så jag ställde mig i bibliotekets kö för denna tegelsten. Det tog ganska lång tid att få låna boken, så tydligen är den just nu väldigt eftertraktad.

Jag är pilgrimen är en spionthriller som handlar om mannen med många namn, som är bokens berättare och kallar sig själv för pilgrimen. Han har varit den främste i den hemligaste organisationen inom amerikanska underrättelsetjänsten, men lever numera ett anonymt liv i Paris. Han har under sina år i säkerhetstjänsten haft en lång rad av olika identiteter. Boken inleds emellertid med att en ung kvinna hittas mördad på ett hotellrum i New York. Detta och en lång rad olika händelser, som till en början inte tycks ha något samband, gör att bokens berättare ändå bestämmer sig för att återuppta sitt forna arbete som agent.

Jag läser med spänning de nästan åttahundra sidorna, då och då blir det lite svackor och texten tuggar, kan tänka mig att vissa delar hade gått att korta ner en aning, men i stort sett är denna bok väldigt spännande. Jag är imponerad av den komplexa intrigen, och den välarbetade historian. Jag är inte förvånad att boken är såld till en lång rad länder, och att filmrättigheterna har köpts av MGM. Jag är pilgrimen är Terry Hayes debutbok, men förra året utkom också hans andra roman The Year of the Locust. Den kommer jag givetvis att läsa när den blir översatt till svenska.

Monika

Jag är pilgrimen hos Adlibris

Jag är pilgrimen hos Bokus

Möten med Isfolket - en upptäcktsresa i isens underbara värld av Anne Carlie

Jag tyckte titeln Möten med Isfolket – en upptäcktsresa i isens underbara värld lät som en spännande bok. Så jag beställde den på biblioteket.

Boken är en slags berättelse i text och bilder om vad författaren iakttog en gnistrande kall vintermorgon. Anne Carlie vandrar vid en gammal sågkvarn och under natten har vattenmassorna förvandlats till is i kaskaderna från det forsande fallet. Isformationerna utforskas och dokumenteras. Det blir ett spännande möte med isfolket, naturväsen som tagit en fysisk form.

Möten med isfolket är en vacker bok, som både kan ses som en naturupplevelse i fotografisk form, men också en inspiration att själv upptäcka bilder, varelser, sagor och kanske till och med berättelser i naturen.  Stå en stund och betrakta is, vatten, jord, träd, och snart kommer du att upptäcka väsen och bilder du aldrig tidigare sett.

Monika

Möten med Isfolket hos Bokus

Möten med Isfolket hos Adlibris

Min europeiska familj de senaste 54 000 åren

Jag har ett stort historiskt intresse, vilket också har lett fram till att jag skrivit fyra böcker som utspelar sig i bronsålder. Därför blev jag också väldigt intresserad av att läsa Min europeiska familj av Karin Bojs.

Boken handlar om människans utveckling i Europa sedan de första människorna lämnade Afrika. Med hjälp  av DNA-analyser får läsaren möta forntidens människor. Vi bär alla på en gemensam urmoder och urfader. En historia som startar i Mellanöstern och sedan följer olika invandringsvågor till det som vi idag kallar Sverige. Karin Bojs har läst hundratals vetenskapliga studier och intervjuat många världsledande forskare. Hon har också rest till ett tiotal länder för att följa spåren bakåt.

Min europeiska familj är en omfattande bok på nära femhundra sidor, men det är spännande slutsatser och en vidunderlig historia som berättas. Jag fascineras av tanken att bakom mig, och alla andra som lever i vårt nutida land finns en lång rad av mödrar och fäder som format oss till de människor vi är idag. Plötsligt synliggörs alla dessa mammor som funnits i ett obrutet led innan mig. Svindlande och nästan ofattbart.

Det här är verkligen ingen tråkig läsning, tvärtom, det är väldigt spännande! Jag är inte alls förvånad över att boken fick 2015 års Augustpris för bästa facklitteratur.

Monika

Min europeiska familj hos Adlibris

Min europeiska familj hos Bokus

Augustimörker - reportage i Hallandsposten

Min nya roman Augustimörker är nyligen utgiven och i går var det ett reportage i Hallandsposten om boken.

Romanen handlar om Gurlie och Harriet som ibland kallas för Tant Grön och Tant Blå. De bor i var sitt hus på Solrosgatan och Prästkragevägen. Gurlie har en hund som heter Skrutten och Harriet en katt som heter Bella. De är nyblivna pensionärer och sedan tio år tillbaka oskiljaktiga vänner. De läser poesi och böcker, gör cykelutflykter, plockar svamp och nypon. Men när augustimörkret sänker sig över trädgårdarna försvinner Bella, och Gurlie får ett ovälkommet brev. En dag står en polisbil parkerad utanför grannhuset. Under en orolig månad vänds livet upp och ner för de båda kvinnorna. Mord och främlingsfientlighet sveper in med augustimörkret. Tant Grön och Tant Blå blir ofrivilligt indragna.

Augustimörker är en genreöverskridande roman om två äldre kvinnor, feelgood och kriminalroman med främlingsfientlighet och nynazism som sträcker sig från villakvarter i Sverige till ett Grekland i kris.

Nu går det att läsa reportaget i Hallandsposten. Jag tycker det är kul att det går att länka reportage och recensioner. Tidigare var det stängt för läsare som inte hade abonnemang.

Monika Häägg - Bild: Jari Välitalo Hallandsposten

Läs reportaget i Hallandsposten

Monika

Miniatyrmakaren av Jessie Burton

Det finns en trevlig grupp på facebook som heter Vi som älskar att läsa böcker. Där brukar jag tipsa om böcker jag läst, men det bästa är att jag också får mycket goda och intressanta lästips. Ett av tipsen var Miniatyrmakaren av Jessie Burton, och som jag brukar, så ställde jag mig i bibliotekets kö. Nu har jag läst romanen.

Miniatyrmakaren handlar om artonåriga Nella Oortman som i oktober 1686 knackar på dörren till sin nyblivna make Johannes Brandts hus i Amsterdam. Nella har rest från landet för att bosätta sig hos sin nyblivna make. Till sin förvåning och bestörtning möts hon inte av Johannes utan av hans allvarliga och nästan fientliga syster Marin. Johannes är på resa och anländer först flera dagar senare. Han ger henne en ovanlig bröllopsgåva, en identisk kopia av deras hem, ett fantastiskt kabinette, som sedan inreds av en mystisk miniatyrmakare. I hushållet finns också två tjänare; Cornelia och den mörke Otto. Men livet som nybliven hustru blir inte som Nella har tänkt sig.

Det här är en mörk historisk roman, med många mystiska hemligheter. I början av boken får jag arbeta en hel del med läsningen, det är mycket namn och detaljer som känns svårbegripliga och det tar ganska många sidor innan jag får ett bra grepp i berättelsen. Men det är värt att streta med texten och inte ge upp läsningen för det blir efter hand en väldigt spännande text. Jessie Burton har säkerligen arbetat mycket med research, och lagt stor tid och möda på att ge en bra bild av den tidens Amsterdam. Hon bygger en historia som bit för bit, och med överraskande kast, skruvas mot katastrofens rand. Sorgligt för hushållet Brandt, men oerhört spännande för läsaren.

Monika

Miniatyrmakaren hos Adlibris

Miniatyrmakaren hos Bokus

Augustimörker av Monika Häägg

Nu finns Augustimörker, som är min sjunde boktitel. Jag har tidigare utkommit med den historiska serien om Solbarnet, som omfattar fyra böcker, Solbarnet, Månguden, Isvintern och Kungsgården samt ungdomsboken Jag spelar minroll och förra året utkom min första barnbok Grevens slott. Nu blir det en ny bok som vänder sig enbart till vuxna läsare.

Augustimörker handlar om Gurlie och Harriet, som ibland kallas för Tant Grön och Tant Blå. De är sedan flera år bästa vänner och lever ett stilla liv med trädgårdsarbete, svampplockning, diktläsning och en och annan utflykt på cykel. Men i början av augusti försvinner Harriets katt och Gurlie får ett ovälkommet brev från sin före detta make, som sedan länge är bosatt i Grekland. Han vill återvända till Sverige och mellanlanda hos Gurlie. Samtidigt försvinner grannarna under mystiska omständigheter och en dag står det en polisbil på gatan.

Under en orolig månad vänds livet upp och ner för de båda kvinnorna. Mord och främlingsfientlighet sveper in med augustimörkret. Tant Grön och Tant Blå blir ofrivilligt indragna.

Jag har svårt att sätta en genre på den här romanen. Det finns drag av deckare/kriminalroman, men den kan nog också betecknas som feelgood, eller är det helt enkelt någon annan genre? Läs boken och berätta gärna för mig vad du tycker!

Hur som helst, flera av mina provläsare har tyckt att den var spännande att läsa, så då kanske jag skall kalla den för en spänningsroman. Nu släpper jag mitt lilla bokbarn att stå på egna ben. Från idé till färdig bok är en lång tid, i det här fallet nästan två år, så den har ju hängt väldigt länge om halsen på mig. Det känns rätt skönt att släppa taget.

Monika

Augustimörker hos Adlibris

Augustimörker hos Bokus

Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco

Jag har länge tänkt läsa Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco. Boken utkom på svenska 2011, och efter en liten påminnelse om romanen från en vän så har äntligen min läsning blivit av.

Romanen handlar om Simone Simonini som lever ett dubbelliv i Paris under 1800-talets andra hälft. Han är officiellt antikvitetshandlare, men i det dolda också spion och förfalskare. Läsaren följer en slags dagboksanteckningar som berättar om hans liv från barndomens uppväxt i Italien och fram till 20 december 1898 då anteckningarna avbryts. Barndomen präglas av hans farfar som har ett stort hat till judar, vilket förs vidare till sonsonen Simone. Som förfalskare i Paris bidrar sedan Simone bland annat till ett påhittat dokument som än i dag kallas för Sions Vises Protokoll. Simonini är en fiktiv person, men övriga i romanen är personer som levat och bidragit till historiska händelseförlopp.

När jag börjar läsa denna relativt tjocka roman slås jag först av mängder med namn och historiska platser, vilket gör det (i alla fall för mig) svårläst.  Jag läser minst tvåhundra sidor innan jag får grepp i boken, eller som jag brukar säga ”får upp bokens dörr”. Jag är faktiskt nära att ge upp flera gånger, men eftersom jag är en ganska envis läsare fortsätter jag, och det är jag glad för.

Begravningsplatsen i Prag är en berättelse som på ett mycket tydligt sätt visar på förljugenhet och hur lätt det är att placera lögner, skapa rubriker i massmedia, misstänkliggöra människor och lömskt förtala ett helt folk. Många av de vidrigheter som judar har utsatts för under 1900-talet har sin grund i spridandet av detta påhittade protokoll från ett möte på en begravningsplats i Prag.

Umberto Eco skriver själv i sitt slutord i boken att Simonini är ett collage av många olika personer och att i själva verket finns han faktiskt fortfarande ibland oss.

Jag vill uppmana alla att läsa den här boken, för än idag finns lögnspridarna och ränksmidarna i full fart. Jag ser det varje dag på sociala media, det går inte en dag utan att jag ser hur lögner delas och sprids, och det finns många som med stor entusiasm, en gnutta aningslöshet, avsaknad av källkritik och förmodligen dålig förmåga till eget reflekterande villigt ställer upp och massproducerar lögnen.

Monika

Begravningsplatsen i Prag hos Bokus

Begravningsplatsen i Prag hos Adlibris

Rågvakt av Moa Martinsson

Det var länge sedan jag läste någon roman av Moa Martinsson, men i väntan på några böcker som jag reserverat på biblioteket plockade jag ut Rågvakt ur min bokhylla, ännu ett arvegods från min läsande far.

Rågvakt handlar till stor del om mannen som kallades för Sigrids morbror, eller också fördrängen. Läsaren följer hans liv från liten pojke i soldattorpet till ålderstigen morbror på ålderdomshemmet. Som tioåring, ger han sig iväg från torpet, ensam och utan mat, efter att han återigen bevittnat hur hans mor blir misshandlad av den supande soldatknekten. Efter lång vandring tigger han om arbete på den stora kungsherrgården, och får på nåder bo i stallet och bli oxfösare, vilket innebar att på kommando från de stora drängarna slå på oxarnas bakben. På gården får den lille magre pojken arbeta hårt, men får också till sin förvåning mycket rikligt med mat. Något han inte varit van vid i sitt barndomshem. Oxfösaren blir så småningom fördräng, gift och far till några pojkar. Men han blir också morbror till Sigrid.

Det här är en fantastisk berättelse om ett mycket slitsamt liv. En tid som för länge sedan är försvunnen. Då när det fanns drängar och pigor på gårdarna, och människor var mer eller mindre livegna. Inte någon gång nämner Moa Martinsson oxfösarens namn, varken som barn eller vuxen. Han blir som en anonym representant för alla dessa slitande människor som bleknat och försvunnit ur historien, men som haft så stor betydelse för livet som en gång var. Jag avslutar med de sista raderna i romanen, de sammanfattar på ett bra sätt denna livsmöda som finns inbyggd i Moa Martinssons text.

”Minnet av en liten kvinna, som en gång fött söner när Bootes gick vakt över Närkesskogarna, är för evigt borta med den gamle oxfösaren. Vägarna, skogarna eller gudarna själva tog henne väl den gången hon hissnade för ensamheten i soldattorpet.

Sönerna togs av de grå trädorna, blev med i kedjan av världens rågvakt. Många var gudarna, drängarna var än fler. Deras händer blev hårda, deras armar långa och knotiga, deras sinne enkelt ty deras gärning blev för mer än deras tro.

Gudarna är många, men drängarna är fler och över dem alla står livets lag.

På världens trädor går nya plöjare och varje år kommer junis frost som förr.”

Monika

Gott nytt år från Monika Häägg

Philopappos Aten 2015

Ett år går fort, förfärande fort. Det är knappt att det börjar innan klockan klämtar för ett nytt.

Eller så går det långsamt, oändligt långsamt. Minuter tickar fram, och dagarna är fyllda av timmar som känns som evigheter.

Men till slut så sitter man där ändå och tycker att året gick med en rasande fart. Bilder av händelser flimrar förbi bakom ögonlocken, glada stunder, sorgliga stunder, långtråkiga stunder, förkylda stunder. Nätter med hosta, dagar med sol, stunder med tårar.

Jag lever enkelt, inga stora inkomster betyder också inga stora kostnader. Ett sätt att leva, så som jag valt att göra sedan många år. Jag jobbar på det där med enkelhet, jag blir bättre och bättre på att leva sparsamt, inte bara för den minimala ekonomin, utan också för att liten konsumtion innebär mindre slitage på vår gemensamma jord. Det är många år sedan jag insåg att garderoben är full av kläder, jag behöver inte köpa fler, använd det som redan finns.

Men allt annat? Mat, att aldrig slänga något, att aldrig låta något förfaras, också ett gyllene måtto som jag låtit genomsyra årets dygn under många solvarv  tillbaka. God mat, hemlagad, mycket rotfrukter och baljväxter, är bra både för ekonomin och för miljön. Billig mat behöver inte betyda dålig mat.

Resa och upptäcka gör jag helst nära, helst till fots, eller på cykeln. Det finns så mycket spännande att se för den som vill se, jag behöver inte flyga över hela jorden. Ibland räcker det att sitta ner och betrakta människor, djur, växter, vinden som blåser i den gröna linden, eller havets mångskiftande färgsättning. Ibland har jag varit molnspanare, och tankefunderare, och så reser jag så klart i böckernas värld. Ett fantastiskt miljövänligt sätt att resa jorden runt på.

Molnspanare vid havet

Jag skäms lite över att jag ändå tog flyget till Aten, till de där två veckorna som författarstipendiat i Ariane Wahlgrens hus på Philopapposkullen. Det hade känts bättre att åka tåg. Men det var krångligt, svårt och faktiskt dyrt. Jag lovar att jag skall bli bättre på att välja sätt att resa, mer fot, mer tåg, mer buss, och undvika flyg. Det får bli ett nyårslöfte.

En liten sak förändrade jag till jul. Jag slutade köpa värmeljus. Varför köpa ljus med engångsbehållare som sedan måste återvinnas? Det är väl bättre att använda det där aluminiumet i en direktprocess till något som är mer viktigt, än att ta omvägen om ett engångsljus, som skall sorteras och återanvändas. I fortsättningen blir det bara vanliga stearinljus, det duger gott, lågan är densamma, lyser lika vackert.

Rönnbären rodnar - på spaning efter hösten

Nu sjunger året på sista versen och dagarna är mörka, men vi går mot ljusare tider. Det känns positivt. Något nytt väntar runt hörnet. Årsresan börjar strax. Det är bara att kliva på och följa med.

Ett trevligt, glädjefullt, enkelt och gott nytt år!

Monika

Mary av Aris Fioretos

Mary av Aris Fioretos var nominerad till Augustpriset 2015. Det fick mig att bli nyfiken på boken, och eftersom den också varit rekommenderad av några av mina läsvänner så ställde jag mig i kö på biblioteket. Efter en kort tids köande var det min tur att läsa.

Mary utspelar sig i Grekland 1973. Det är militärdiktatur och studenterna har gjort uppror. Den unga Mary studerar arkitektur på universitetet. Hennes pojkvän är aktiv i revolten och i samband med militärens kväsande av upproret grips Mary och anklagas för statsfientlig verksamhet. Hon förs tillsammans med många andra till säkerhetstjänstens beryktade högkvarter. De försöker med olika metoder få henne att avslöja namn på dissidenter, men Mary vägrar att tala, hon berättar inte ens vem hon själv är.

När jag läser den här romanen förstår jag verkligen varför den blev nominerad till Augustpriset, borde den inte till och med vunnit priset? Den är en stark skildring av en människas utsatthet, och när jag läser känns det nästan som att jag, som läsare, är den fängslade Mary. Närmare än så kan inte upplevelsen av förtryck och våld bli, utan att det är självupplevt. Det är ingen lätt läsning, inget som passerar förbi och sedan glöms bort. Det här är en roman som alla borde läsa.

Monika

Mary hos Bokus

Mary hos Adlibris

Berättelser från de inställda upprorens tid av Per Olov Enquist

Från min fars bokarv plockar jag då och då fram en bok som jag inte läst tidigare. Per Olov Enquist var en av hans favoritförfattare och nu har jag läst en novellsamling som heter Berättelser från de inställda upprorens tid. Samlingen utkom som Månadens bok 1974.

På baksidan berättar Per Olov att novellerna handlar om ”syskon” till fru Meckel, vänliga, trofasta själar, lojala mot sina förtryckare samtidigt som de vagt och oklart kände sig bedragna. Vem var då fru Meckel? Svaret finns i den första novellen som heter De trofasta själarnas oro. Den handlar om herr Bachmann, han som sköt Rudi Dutschke (de tyska studenternas vänsterledare 1968). Rudi överlevde, men fick svåra skador, och avled 1979 i sviterna av dessa skador. Bachmann dömdes till fängelse och under fängelsetiden går han sönder och känner sig lurad. Efter många självmordsförsök lyckas han till slut att ta sitt liv. Många skrev brev till Bachmann, till och med Rudi Dutschke, men de flesta brydde sig inte Bachmann om.  Men en av brevskrivarna var fru Meckel, en kvinna född 1915 och på den tiden ungefär sextio år, och hennes brev tycks ha påverkat honom. Hon berättar om varför hon hade en så märklig rädsla för ”politiken”, och i den historian finns också syskonskapet med människorna i de övriga novellerna.

Det här är intressanta skildringar av människors liv och tillkortakommande. Speciellt första novellen, med historian om fru Meckel, sitter kvar hos mig som läsare efter att jag lagt boken ifrån mig. Per Olov Enquist är en mästare på att berätta.

Monika

Berättelser från de inställda upprorens tid som e-bok hos Adlibris

Berättelser från de inställda upprorens tid som häftad bok hos Bokus

Hem till havet av Sven Edvin Salje

För några veckor sedan köpte jag åtta böcker av Sven Edvin Salje, nästan alla böcker av författaren som fanns till salu på Byring & Bråte, Amnesty Halmstads second-handförsäljning. En vän till mig är engagerad ideellt i bokavdelningen och tipsade mig om att det fanns många titlar av min favoritförfattare. I den stora högen fanns flera av titlarna i Saljes serie om Motorpabonden Kjell Loväng. Nu har jag läst sista delen som heter Hem till havet.

I sista delen har Kjell lämnat Lovängsgården och flyttat till ett litet hus vid havet. Hans fru Birgit är död och barnen vill ha sin del av arvet, så motvilligt blir Kjell tvingad att lämna den älskade gården. Elin, Kjells ungdomskärlek och granne, som är änka sedan några år tillbaka, hjälper honom och följer med till huset. Det är januari månad. Snön yr och havet dånar utanför knutarna. Tillsammans renoverar de huset och bekantar sig efter hand med fiskarmänniskorna i den lilla byn. De söker ett liv tillsammans och sakta finner de sig tillrätta i den nya miljön.

Det här är en fantastisk och eftertänksam avslutning på den långa bokserien, som innefattar titlarna På dessa skuldror, Människors rike, Densöker icke sitt, Lågan i kvällen och slutligen Hem till havet. Läsaren lotsas på ett varsamt sätt genom Kjells och Elins betänkligheter med flytten från gård och bygd, och det nya livet tillsammans vid havet. Det känns verkligen i varje mening att de fått en nystart i sin kärlek till varandra och att det blir en meningsfylld avslutning på båda deras liv. Livet är inte rakt, livet är fyllt av krokiga vägar, som gör vandringen svår. Sven Edvin Salje hade en stor förmåga att skildra denna vandring.

Monika

Det som inte dödar oss av David Lagercrantz

När det blev bestämt att David Lagercrantz skulle skriva en fortsättning på Stieg Larssons Milleniumböcker var jag väldigt skeptisk till att överhuvudtaget läsa, men nu har min nyfikenhet tagit överhanden och efter en tids köande på biblioteket så blev det min tur att läsa Det som inte dödar oss.

Romanen startar med att professor Frans Balder har sagt upp sig från sitt arbete i Silicon Valley och flugit hem till Stockholm för att hämta sin autistiske son August, som modern har ensam vårdnad om. Sent en natt några dagar senare ringer Frans Balder Mikael Blomkvist på tidningen Millenium och ber honom att komma till sitt hus. Professorn har något att berätta. Milleniumtidningen är sedan en tid tillbaka i kris och Blomkvist är långt ifrån forna dagars journalistiska glans. Han är i behov av ett scoop. Tidningen hotas också av att det norska tidningsimperiet Serner gått in som delägare, och nu kräver att tidningen lägger om stil. Lisbeth Salander har sedan en längre tid hållit sig gömd, men deltar i en hackerattack mot Nationella Säkerhetsmyndigheten NSA, i USA. Återigen korsas Blomkvists och Salanders vägar.  

Jag är förvånad över hur snabbt jag fastnar i den här romanen. Jag läser inte speciellt mycket spänningslitteratur längre, och jag var väldigt tveksam till en fjärde bok om Blomkvist och Salander. Men jag får se mig besegrad. Jag tycker Lagercrantz har lyckats bra med att fånga de gamla karaktärerna från Stieg Larssons böcker, och göra en ny fortsättning som känns som en spännande bladvändare. Salander fortsätter att vara superhjälte och Blomkvist fortsätter att vara den grävande journalisten. Kanske att vissa dialoger ibland är lite väl långa och fåniga, men kanske var det så också i Stiegs Larssons böcker. Eftersom det var ett tag sedan de lästes så sviker minnet mig.

Men Det som inte dödar oss är på det hela taget en spännande bok.

Monika 

Det som inte dödar oss hos Bokus

Det som inte dödar oss hos Adlibris

Röta av Siri Pettersen

Jag har läst andra delen i fantasyserien Korpringarna av den norska författaren Siri Pettersen. Första delen heter Odinsbarn och andra delen heter Röta.  Tredje delen utkom nyligen på norska.

I Röta fortsätter läsaren följa den svanslösa Hirka som lämnat Ymslandet och kommit till människornas värld. Den sextonåriga Hirka har hela sin uppväxt levt bland Ymsfolket som har svans, vilket hon saknar, och hennes nya tillvaro bland människorna blir som papperslös i ett nutida London. Hon har lämnat sin älskade Rime, som hon aldrig får återse. Hirka är en människa och har ingen plats i Ymslandet. Hon har fått tillfällig respit i kyrktornet hos fader Brody, en snäll präst, men hon är jagad av okända, och en fruktad människojägare blir hennes bundsförvant samtidigt som en så kallad likfödd också finns i hennes närhet. Under tiden följer läsaren också Rime och hans kamp i Ymslandet. Men vad är Hirka för något? Är hon verkligen en människa?

Röta är till och med ännu bättre och mer spännande än första delen Odinsbarn. I första delen fick jag läsa ganska långt innan jag tyckte det blev spännande och driv i mitt läsande. I Röta kopplar författaren snabbt in läsaren i ett rafflande händelseförlopp. Vem är vän och vem är fiende? Varken Hirka eller läsaren vet, och det tycker jag är extra bra.

Jag väntar givetvis spänt på att sista delen i trilogin blir översatt och utgiven på svenska. Det här är en riktigt bra fantasyserie.

Monika

Röta hos Adlibris

Röta hos Bokus

Solbarnet av Monika Häägg

2009 utkom min första bok Solbarnet. En historisk saga om bronsåldersflickan Fry. Under åren sedan dess har den funnits som inbunden och från 2012 som e-bok. Genom åren har jag haft många läsare både barn, ungdomar och vuxna.

Solbarnet handlar om Fry som växer upp under svåra omständigheter. En kväll blir hon anklagad för att ha stulit offergåvorna.  Hon förs till Kungsgården och döms till att bli det första människooffret på lång tid. Men som utvald av Solgudinnan visar hon sig vara ett Solbarn med magiska krafter.

I sagan om Fry finns en konflikt mellan Solgudinnan och Månguden, men egentligen är det människornas kamp om makten över området. Intrigerna och kampen om makten fortsätter i böckerna Månguden, Isvintern för att få sin slutliga upplösning i fjärde delen Kungsgården.

Nu i november utkommer Solbarnet också som limbunden med mjukpärm.  En något billigare pocketvariant, som kan vara ett bra julklappstips.

Solbarnet  och sagan om Fry är en böcker för både ung och gammal.

Monika

Solbarnet hos Adlibris

Solbarnet hos Bokus

Lågan i kvällen av Sven Edvin Salje

”Sven Edvin Salje (1914–1998) föddes i ett hantverkarhem i Jämshög i västra Blekinge. Han växte upp som den yngste av tre bröder i ett bokvänligt hem. Fadern dog när Salje var sexton år. Han fick arbete i byns största lanthandel. De tio åren bakom disken har Salje kallat sina universitetsår”.

Så står det skrivet som inledning i biografin på Saljesällskapets websida. Jag har nu läst Lågan i kvällen, fjärde delen i Saljes serie om familjen Loväng i Motorpa by. Som jag redan skrev efter jag läst Den söker icke sitt, tredje delen, så har Sven Edvin Salje blivit en favoritförfattare. Lågan i kvällen har bara förstärkt den tanken.

I fjärde delen har tiden gått och människorna i Motorpa har blivit äldre. Många unga har lämnat bygden och många äldre har fallit ifrån och lämnat jorden. Kjell Loväng och hans hustru Birgit kämpar och sliter med sin stora gård. Det har blivit allt svårare att få hjälp med dagsverken och gården är skuldsatt. De tre barnen lämnar gården för studier, något intresse att ta över och bruka jorden finns inte. Kjell grubblar över om han gjorde rätt som valde att stanna kvar i bygden. Hade inte han och Birgit haft det mycket lättare och bättre om de flyttat till Stockholm?

När jag läser de sista raderna i Lågan i kvällen längtar jag redan till Hem till havet, femte och sista delen i Saljes mäktiga släktkrönika om en bygd i förvandling. Jag gråter med den vackra skildringen av den gamla Inga Lovängs sista dagar i livet. Jag lider med den kämpande och utslitne Kjell Loväng som till slut får ge upp och lämna sin gård. Inför ensamheten när Birgit dör och barnens krav på sin andel i arvet ger han upp och släpper den bygd som han så envist bitit sig fast vid. I böckerna finns en djup förståelse för jorden och livets outgrundliga tillkortakommanden. Jag bugar återigen för Sven Edvin Saljes stora förmåga att skildra den jordbrukande människans kamp och slit, men också människans innersta tankar och förhoppningar.

Jag har tidigare skrivit om På dessa skuldror, Människors rike och Den söker icke sitt.

Som kuriosa kan jag nämna att Lovängsgården (som egentligen heter Södra Gillesnäs och är förebilden för gården i böckerna) är en konferensgård/bed&breakfast som också under sommartid visar filmerna som bygger på bokserien om Lovängsfamiljen. Dit vill jag gärna göra ett besök.

Monika

Halländsk bokmässa på Komedianten i Varberg

Novembermörkret sänker sig över oss och dagarna blir allt kortare. Men det finns ljuspunkter i allt det mörka och grå. En sådan är den halländska bokmässan som i år blir på Varbergs bibliotek Komedianten. Lördagen den 28 november kl. 10 – 16 fylls biblioteket av halländsk litteratur. Arrangör är Region Halland i samarbete med Hallands författarsällskap och Komedianten. Under dagen kan besökare möta både författare, bokförlag och litterära sällskap. Det blir utställarbord och tre olika scener som kommer att bjuda på en lång rad med programpunkter.

Givetvis kommer jag att vara där! Jag har tillsammans med Hallandsförfattarsällskap varit med och under flera år drivit idén med en alldeles egen bokfestival i Halland. Premiär var det hösten 2014 på Halmstads stadsbibliotek och nu tar Varberg över stafettpinnen.

I år har jag med mig min nya barnbok Grevens slott, och klockan 15 på eftermiddagen gör jag ett framträdande i sagorummet. Jag kommer att berätta och visa bilder om Monster, vampyrer och andra läskiga figurer. Och så läser jag lite ur min egen bok som handlar om tre barn som avslöjar en vampyr. Ett familjeprogram från 5 år.

Besök gärna Region Hallands websida och läs om alla utställarna.  Inom kort kommer det också att finnas ett program för hela dagen.

Är du i närheten av Varberg så hoppas jag vi ses på den halländska bokmässan!

Monika

Barnmorskan i East End av Jennifer Worth

För några veckor sedan fick jag boken Barnmorskan i East End av Jennifer Worth (1935-2011). Och det var ren tur för boken var egentligen avsedd för ett födelsedagsbarn, men när föremålet för firandet redan hade läst sin present så fick jag den istället, och det är jag väldigt glad för. Jag hade förmodligen aldrig läst den här boken annars

I boken berättar Jennifer Worth om hur det var att arbeta som ung barnmorska i London East End och Docklands på 1950-talet. Hon kommer som nyutexaminerad och oerfaren till Nonnatus House, ett nunnekloster Londons fattiga och tättbefolkade hamndistrikt. De flesta har bott där i flera generationer och barnen växer upp i storfamiljer. Det kryllar av barn och de flesta förlossningarna sker i hemmet. Många av männen arbetade i hamnen, medan kvinnorna var hemma och tog hand om sina stora familjer. Dagarna var fyllda av smutstvätt och matlagning.  När det var dags att föda skickades bud till nunneklostret och en barnmorska cyklade till hemmet. För Jennifer blev mötet med fattigdomen en chock.

Det här är en bok fylld av både sorg och humor. Ibland blir situationerna dråpliga, men många gånger är det också stark dramatik, smärta och tragiska levnadsöden, och jag inser att så här kan man inte skriva om man inte själv har varit i upplevelsen. Jennifer Worth hade en fantastisk förmåga till iakttagelse. Hon läser och förstår människor, och hon har stor empati.

Jag är så tacksam för att jag, av en tillfällighet, fick den här boken. Den gav mig verkligen en stor läsupplevelse.

För övrigt är nog Barnmorskan i East End mer välkänd som TV-serie. Efter att jag läst boken testade jag att se två avsnitt av serien, men är inte speciellt sugen att se fler för boken var så mycket bättre

Monika

Barnmorskan i East End hos Adlibris

Barnmorskan i East End hos Bokus

Edward Tulanes fantastiska resa av Kate DiCamillo

Jag har läst en saga, som egentligen är skriven för åldersgruppen 9-12 år, men som jag tycker passar nästan bättre för vuxna, Eward Tulanes fantastiska resa av Kate DiCamillo

Den här boken hittade jag av en slump. Ibland strövar jag omkring bland hyllorna på biblioteket och kikar på olika böcker, känner och bläddrar, och just den här boken var det den vackra utsidan som fick mig att ta den med mig hem. Efter att jag läst klart boken upptäckte jag att den legat hela fyrtioåtta veckor på New York Times tio-i-topp-säljlista, och det är jag inte förvånad över. Den har också fått mängder av olika priser. Den är rikt illustrerad av Bagram Ibatoulline, bilderna förstärker texten.

Sagan handlar om en kanin som heter Edward Tulanes. Han är gjord av porslin och har en mängd med vackra kläder. Flickan Abilene älskar honom och han får alltid sitta med vid middagsbordet, och sover i en egen säng bredvid Abilene. Men han är uttråkad, och känner ingen kärlek. En dag får han följa med på en båtresa, och faller överbord. Han faller till botten och därifrån startar hans fantastiska resa, som innehåller både kärlek, vänskap och död.

Jag blir väldigt berörd av den här sagan, som är berättad ur kaninens synvinkel. Det bästa jag vet med böcker är när de får mig att gråta, då har de öppnat mina innersta vrår, och fått mig att fullständigt leva i boken. Så är det med Eward Tulanes fantastiska resa. Jag bugar för Kate DiCamillo som lyckas förmedla, på detta enkla sätt, en fantastiskt berörande historia.

Monika

Edward Tulanes fantastiska resa hos Bokus

Edward Tulanes fantastiska resa hos Adlibris