Det vete fåglarna av Angelica Ahlefeldt-Laurvig och Mymmel Blomberg

För några veckor sedan var jag på boksläpp på Stadsbiblioteket i Halmstad. Det var de båda Hallandsförfattarna Angelica Ahlefeldt-Laurvig och Mymmel Blomberg som hade release för uppföljaren till Inget märkvärdigt har hänt (utkom 2012). Den nya promenadromanen, som författarna själva beskriver sin genre, heter Det vete fåglarna.

I romanen får vi på nytt möta de pensionerade lärarna Iris och Sigrid. Båda bor i Halmstad och är mycket nära och goda vänner. Damerna lever sina liv i promenadtakt och då och då även på cykel. Läsaren får möta många kända platser i och runt om staden. En dag upptäcker Iris att hon har fått en objuden gäst i sitt trädgårdsskjul. Det är en ung flicka, men vem är hon och varför sover hon i trädgårdsskjulet?

Det här är en trevlig och lättsmält bok, med vardaglig dramatik. Livet puttrar på och dagarna går. Jag trivs bra i sällskap med Iris och Sigrid. Det känns hemtrevligt och mysigt, med många besök på kända kafé och ibland en och annan biokväll. Extra roligt, för mig som boende i Halmstad, är att det då och då dyker upp några lokalkändisar

En bra sommarläsning.

 

Monika

Väckarklocka av Elin Wägner

Väckarklocka av Elin Wägner utkom 1941, mitt i brinnande krig och långt från den fredssträvan som var Wägners hjärtefråga.

Bokens tankar är hennes funderande från hemmet i Lilla Björka, utanför Växjö. Där som hon tillbringade mycket tid under de sista tjugo åren av sitt liv.

I Väckarklocka resonerar hon om feminismen, och kvinnans roll i en historiesyn som bottnar i ett uråldrigt matriarkat. Kvinnans roll har inte alltid varit underordnad. En gång var det kvinnorna som bar på makten och själva livets mysterium. Kvinnan står för födandet ur jord och växter. Hon bär en omsorg om allt som gror, både människor, djur och växter.

Wägner uppmärksammar hemmafruns onaturliga isolering och visar på en mångtusenårig kvinnokunskap.

Miljöfrågorna lyfter hon fram långt innan vi ens började fundera över om vårt sätt att leva är hållbart.

Hon resonerar över vad som är en bra levnadsstandard, och kommer fram till en rad självklara välfärdskrav, som inte ens i dag tillhör högsta prioritet när vi pratar om välfärd.
Rent vatten, mjölet som växer på en frisk jord utan gifter och med kornets alla beståndsdelar kvar, mjölken hämtas från närbelägna gårdar och från välkända kor, att grisen får god vård och kost, att människor som arbetar med livsmedelsbranschen får leva väl – vi mår annars inte bra i vårt samvete, tystnad och ren luft runt nattens sömn.

Allt detta sammanfattas i något som är ganska anspråkslöst: vatten och bröd av kvalitet, glädje av det dagliga arbetet och den dagliga omgivningen. En slags funktionalistisk fattigdom. Och som slutkläm kommer freden, att få leva sin tid ut, vilket betyder fred.

Väckarklocka är i vissa delar präglad av den tid som var 1940-talet, men bär ändå på en stark framtidstro och en förmåga att se vårt samhälles problem, långt innan de växt sig till en global uppvärmning och lurendrejeri av vår dagliga mat, kärnvapenterror och shoppinghysteri.

Boken är inte lättläst, men är väl värd att ägna en stund av livet. Koppla loss från vårt hysteriska samhälle och begrunda Wägners tankar. Hon är inte bara en väckarklocka, hon är klockren!

Monika

Midsommarvaka med Monika Häägg

Midsommartiden skall vakas in. Långa ljusa kvällar, som vi bjuds på under en månads tid. Det speciella ljuset som finns runt midsommaren inspirerar till musik.  Här är min tolkning av midsommarens tid. Jag kallar den för Midsommarvaka.

Ta vara på den ljusa tiden och låt dig omslutas av den ljusa natthimlen!



 

Vill du ha en klassuppsättning böcker?

Jag tycker det är viktigt att barn och unga börjar läsa. Mina böcker om Solbarnet Fry har visat sig var en bra inkörsport till läsandet. Böckerna är spännande och många som annars inte gillar att läsa har plöjt böckerna i en väldig fart.

Nu har mitt bokförlag bestämt sig för att dela ut fem klassuppsättningar av min bok Månguden, andra boken om solbarnet Fry.

Bra tycker jag!

Är du lärare, elev, förälder, morförälder eller någon annan som befinner dig inom eller i närheten skolans värld, så kan du vara en av dem som får en klassuppsättning med 20 ex av Månguden. Boken är lämplig både för mellanstadium och högstadium. Den går också bra att läsa utan att först ha läst Solbarnet som är den första boken i serien.

Det enda du behöver göra är att skriva en kort kommentar och motivering till varför just din skola skall få en uppsättning.

Böckerna är gratis (den enda kostnaden blir porto på 250:-)

 Ta chansen att få en klassuppsättning!

Monika

Tillsammans är vi starka - en sång om ett samhälle där klassklyftorna ökar



Sommaren 1975, då när vi fortfarande var på väg in i ett mer jämlikt samhälle

I går röstade jag i EU-valet. En självklarhet, det finns mängder med människor runt om i världen som kämpar och ger sitt liv för att få lov att rösta, självklart går jag och röstar. Jag brukar säga att går du inte och röstar, blir konsekvensen att du ger din röst till det sämsta alternativet. Det finns aldrig något parti som kan motsvara 100 procent av dina egna åsikter och tyckande, men det finns alltid partier som är ett sämre val, det är dessa du stödjer när du stannar hemma och inte använder din röst.

I förra veckan skrev jag en sång som handlar om ett samhälle som blivit mer och mer osolidariskt, mer och mer ojämlikt. Ett samhälle där klassklyftorna ökar och skillnaden mellan rik och fattig är gigantiskt. Ett samhälle där du får skylla dig själv om du blir arbetslös eller sjuk.

När klassklyftorna blir större ökar också främlingsfientlighet och rasism. Är du själv svag söker du någon som är svagare, någon att skylla på.

Den här sången handlar om ett av de mest jämlika samhällen som fanns i vår värld. Vi är fortfarande, i förhållande och jämförelse med många andra länder, mer jämlika, men skillnaderna ökar. Vi måste sträva mot ett mer solidariskt och jämlikt samhälle. Då kommer vi alla att må bättre och slipper se främlingsfientlighet öka. Kanske vi till och med kan slippa ha ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Men först är det EU-val. Oavsett vad du tycker om EU. Se till att inte de starkt främlingsfientliga partierna får fäste och tar över hur EU styrs. Gå och rösta.

 

Vårvaka i Blommigt Land med Monika Häägg

Jag har komponerat nästan hundra sånger och texter, men aldrig tidigare har någon av min musik blivit utgiven som album.  

Men för första gången släpper jag ett musikalbum! Ett minialbum med fem av mina sånger.
En blommig cykel, Till Echnaton, Lilla svarta du, Öppna mitt fönster och Josefina och Skogsmannen.
Jag har valt att kalla mitt album för Vårvaka i Blommigt Land. Vårvaka är lite speciellt, den tiden jag vakar in våren, då när allt bit för bit slår ut och hela världen blir grön. 

Musiken finns på Spotify – välkommen att lyssna!

 

Monika

 

 

En blommig cykel - sång och poesi

För några veckor sedan tävlade jag i Poetry Slam med En blommig cykel.

Men dikten är också en sång, och här är den!
En sång om glädjen, kreativiteten, skapandet som alltid finns där, även om det ibland kan vara svårt att se. Den blommiga cykeln står där vid grinden och väntar.
Det är bara att ge sig iväg ut och cykla!

Här kan du höra fler av mina sånger och dikter.

Trevlig helg!

 

Med Radio Halland och Kathinka Linde på en bronsåldershög

Bronsåldershögarna vid Gullbranna och Tönnersa

I går sändes ett program och intervju med mig, som var inspelat på en av bronsåldershögarna vid Gullbranna i Halmstad. Reportern och författaren Kathinka Lindhe intervjuade och vi klättrade upp på högsta toppen av en av de mäktiga gravhögarna, som ligger som ett pärlband utmed den lilla vägen som går till  Tönnersa observatorium. Jag kan berätta att det är en fantastisk vy över land och hav från översta toppen. Tyvärr glömde jag att fotografera, men jag får väl göra en utflykt till sommaren och dokumentera vyn.

Just på denna plats var det som jag kom cyklande för ca tio år sedan. I vägkanten stod en skylt som berättade om bronsålder och då fick jag idén till mina romaner om Solbarnet.

Sedan dess har det blivit fyra böcker totalt, Solbarnet, Månguden, Isvintern och Kungsgården.

Tänk vad en cykeltur i sommarlandskap kan betyda mycket!

Lyssna på programmet där jag berättar om mitt möte med den första bronsåldershögen och hur jag tänkt när jag skrev böckerna!

Programmet med mig och Kathinka är ca en timme av Carlsson & Co sändningstid under måndagen, och sänds ca 30 minuter in i programmet.

Poetry Slam - Radio Halland och Hallandsfinal

"Lilla svarta du" - hyllning till koltrasten (foto: Maria Torbjörnsson)

På måndag 28/4 är det Hallandsfinal i Poetry Slam på Fox & Anchor i Halmstad.

Jag är en av finalisterna, så nu gäller det att ”ringa in” vilka dikter jag skall ha med mig till finalen.

De fyra vinnarna kommer att representera Halland under SM i Umeå.

Idag var vi tre finalister, som gästade Radio Hallands studio, i den tidiga morgonen.

Vi pratade om hur det är att tävla i poesi och läste också varsin dikt.

Jag valde att läsa min dikt ”Lilla svarta du”, min hyllning till koltrasten, som också är en sång.

Får väl ta och lägga mig lite i ”hårdträning” över helgen!

Marinaleda - en by med modet att ta bort arbetslösheten

En by utan arbetslöshet? Är det möjligt?

Jag har nyligen läst ”The Village against the world” av Dan Hancox. En bok om en by som går sin egen väg, en by som går mot världen.

Dan Hancox beskriver i boken den lilla landsortsbyn Marinaleda, som ligger i Andalusien, inte så långt från Sevilla. Ett område med gigantisk arbetslöshet, ibland upp mot 50 %. Men inte i Marinaleda, en liten by med ca 2800 innevånare, där finns nästan ingen arbetslöshet. 

Hur är detta möjligt?

Efter Francos död och sedan 1979 styrs staden av det lokala partiet CUT och den karismatiske borgmästaren Sánchez Gordillo. Partiet har, sedan 70-talet, mer än 70 % av rösterna i valen. Gordillo säger: ”att alla har rätt till arbete, bostad, sjukvård och kultur, det är mänskliga rättigheter, inte för en minoritet utan för alla.”
I byn finns ett stort jordbrukskooperativ, som är inriktat på en jordbruksnäring som kräver stora arbetsinsatser. Alla arbetar 6,5 timmar per dag och har en lön på 47 Euro per dag. Bostäder byggs gemensamt av innevånarna och materialet tillhandahålls av samhället och betalas sedan med 15 Euro i månaden. Byn innehåller också många sport och kultur-anläggningar som kan användas fritt och utan kostnad. Allt drivs i en slags direkt demokrati där alla får vara med och bestämma om både arbete och samhälle. Genom detta uppstår en stor delaktighet, människorna känner ett ansvar för både närmiljö och möjligheterna att utveckla byn. Vilket också har fått till följd att det inte längre behövs några poliser.

En utopi?

Ja, det kan verka så, men det är också en utopi som blivit verklighet.
Går Marinaleda sätt att lösa arbetslösheten att applicera på andra byar och städer?
Förmodligen inte, men tankarna och viljan att göra en förändring går att använda. Varje stad, varje bygd måste hitta sitt eget sätt. Alla samhällen bygger inte på jordbruk, men i varje bygd finns en drivkraft i människors engagemang. Att tänka mer solidariskt, att dela mer lika, både på rikedomar och på arbete. Både för vår gemensamma miljö och för allas bästa.

Jag tror det är bara viljan som saknas. Att alla goda krafter strävar åt ett mål: att alla skall ha arbete.

Men vill vi det? Vill vi verkligen att alla skall ha arbete?
Borde vi inte egentligen tagit bort arbetslösheten för länge sedan?
Att få ett arbete borde inte vara ett lotteri. Om du vinner tillhör du den lyckliga skaran, om du förlorar har du dragit en nitlott och blivit arbetslös.

Läs om Marinaleda, jag tror de har något att lära oss.

Monika

 

Äta kirskål - recept

Paj med kirskål och bacon

Våren är här och trädgården är full av kirskål. Inte särskilt trevligt för hobbyodlaren.

Men, kirskål går väldigt bra att äta, så använd fantasin, det finns nästan inga begränsningar.

Kirskål är rik på C-vitamin och protein och ett bra tillskott efter vintern. Krossade blad kan användas på utvärtes sår och för att lindra insektsbett. Dekokter kan drickas och lindrar vid blåskartarr och tarmbesvär, som ett sätt att förbättra matsmältningen.

Historiskt

Förmodligen infördes kirskålen som grönsak, i nordiska länder, redan några hundra år före vår tideräknings början, alltså under tidig järnålder. Den började odlas under medeltiden, där av att vi har trott att det var munkar som införde växten, och användes sedan som medicinalväxt fram till 1700-talet.  

Hur gör du?

Lägg dig bekvämt på knä, med en dyna under knäna. Nyp av de späda kirskålsbladen eller klipp försiktigt med en liten sax. På ca 10-15 minuter har du plockat en skål full med fina gröna skott. Var försiktig med att inte dra upp annat ogräs, och förvissa dig om att det du plockar verkligen är kirskål, andra växter kanske inte är ätbara, eller till och med giftiga.



Skölj kirskålen minst tre gånger

Skölj sedan skörden i minst tre sköljvatten och lägg upp bladen på ett hushållspapper mellan varje sköljning, rensa bort eventuella grässtrån eller annat som gömmer sig bland bladen. 

Lägg bladen i en plastpåse som du kan förvara i 5-6 dagar i kylen, eller lägg plastpåsen i frysen. Bra att ha till vintern.

Användningsområde:

Klipp av stjälkarna och klipp sönder bladen i mindre bitar.
Använd som ingrediens i olika sallader, soppa, stuvning, pesto, pajer, klippt på en macka o.s.v. Det är bara fantasin som begränsar.

Paj

Gör en vanlig pajdeg.
Fyllning:
Klippt kirskål, stekt bacon eller skinka, riven ost och vanlig äggstanning med ägg och grädde.

Svensk pesto:

Hasselnötter, solrosfrö, rapsolja, kirskål, salt, peppar, muskot och eventuellt lite senap.
Mixa tillsammans i en matberedare. Serveras med pasta. 

Köttfärs och gröt:

Finhacka och blanda bladen i köttfärs och gröt.

Läkeväxt:

Dryck som lindrar matsmältnings- och urinbesvär:
Torka bladen. Använd 3 tsk krossad ört och lägg i två koppar kokande vatten. Låt dra i 10 minuter. Sila och använd under dagens lopp.

Huskur mot gikt:
Lägg varma omslag med kirskålens blad på de värkande fötterna. Slå bladen runt en tå och lägg därefter fetvadd omkring samt gasbinda.

God aptit och lycka till i kirskålsbekämpningen!

 

Monika

Tove Jansson - arbeta och älska av Tuula Karjalainen

Tove Jansson och hennes underbara berättelser om mumintrollen är solklara favoriter för mig. Nästan varje sommar sitter jag i skymningen och läser mig igenom alla sagorna. En trevlig sysselsättning som jag skrivit om förut.

I år är det hundra år sedan hon föddes och i samband med detta har det utkommit en ny biografi som heter Tove Jansson – arbeta och älska av Tuula Karjalainen. Det var därför med stor spänning jag äntligen hämtade hem ett reserverat ex från stadsbiblioteket.

Toves liv var präglat av lusten till arbete, men också att älska, men det var arbetet som hon satte främst. Det egna skapandet i både ord och bild genomsyrade hela hennes liv. Redan som sextonåring började hon i konstskola. Föräldrarna var båda konstnärer och såg givetvis Toves talang och hos dem fanns också en önskan att hon skulle bli konstnär.

Tove vantrivdes i den vanliga skolan (till och med så dåligt att hennes mamma ”Ham” såg till att Tove blev befriad från mattelektionerna, något som för övrigt skulle varit helt omöjligt i dagens skola), så det måste ha varit en slags befrielse att få bara ägna sig åt konsten.

Redan 1939 påbörjade hon den första berättelsen om mumintrollen, kanske som ett sätt att fly från finska vinterkriget som nyligen startat. Krigsåren var en svår upplevelse och det var först efter kriget som hon skrev klart första boken och då också med de egna fantastiska illustrationerna. Under femtiotalet arbetade hon också med mumintrollen som seriestrippar. Hon hade kontrakt med den brittiska tidningen The Evening News och under sju år var hon tvungen att leverera många strippar per vecka.  Till en början var hon också mycket glad och nöjd med detta arbete, men efterhand kom tvånget att ständigt leverera att bli en mardröm. Men genom den stora spridningen av serien fick också historierna om mumintrollen tjugo miljoner läsare över hela världen.

Under hela sitt liv såg Tove Jansson mumintrollen som en bisyssla, för det var som konstnär hon helst ville arbeta. Ändå är det hennes skrivande som vi mest kommer ihåg.

Det har varit mycket trevligt att under en tid leva med denna biografi. På 90-talet gjorde jag en dramatisering av hennes historia ”Granen”, och fick då Toves personliga tillstånd att också göra en teateruppsättning. När jag läser denna biografi känner jag mig väldigt besläktad med henne, känner igen mig själv i den ständiga ivern att skapa, att ständigt vara på väg mot något nytt, men också i hennes förmåga att använda sin fantasi, och tyvärr det här med att aldrig vara riktigt nöjd.

Toves historier kommer att leva för alltid. Vi är många som älskar hennes fantastiska förmåga att berätta och illustrera.  

Monika

Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov

Nu har jag läst klassikern Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov, en roman som jag tänkt läsa många gånger, men nu har det äntligen blivit av.

Romanen skrevs redan på 1930-talet, men utgavs på 1960-talet, först 26 år efter författarens död.

Den handlar om märkliga saker i 1930-talets Moskva. En främling dyker upp och i hans sällskap finns en naken kvinna, en man i jockeymössa och en cigarrökande jättelik katt. Det är djävulen som kommit till Moskva och det utbryter en mängd panikartade och märkliga händelser. Främlingen börjar berätta om ett möte mellan romaren Pontius Pilatus och en ung upprorsman som gripits i Jerusalem.

Det här är en roman som känns väldigt modern, trots att den har mer än 70 år på nacken. När jag läser känns det som att den var skriven i dag, visserligen är den också tidstypisk i sitt beskrivande av miljö i Moskva och människorna, men de övernaturliga händelserna hade passat mycket bra i en nutida berättelse.

Det här är en roman som alla litteraturälskare bör läsa. I alla fall testa att läsa. En annorlunda och märklig historia.

Monika

Lydias hemlighet av Finn Zetterholm

För några år sedan gav jag bort en bok, som heter Lydias hemlighet, i julklapp. Så efter några år stod boken med den titeln plötsligt framför mig på en hylla i biblioteket och då tog jag med mig den hem.

Författaren Finn Zetterholm är välkänd som sångare, men kanske inte lika känd som författare.

Boken handlar om Lydia, en ovanlig flicka med intresse för konst. En dag möter hon en stor svart fågel som tar hennes favoritpenna. Sedan får hon ett mystiskt meddelande och när hon besöker ett konstmuseum tillsammans med sin morfar, det är då det börjar hända riktigt konstiga saker.

Lydia reser på en äventyrlig resa genom historiska tider och träffar kända konstnärer.

Den här boken är ett mycket bra sätt att lära sig om konst och konstnärer. En spännande bok, som också ger en bra historisk kunskap.

Kan rekommenderas både till ung och gammal.

Monika

Tankar om kultur - steg 1 Amatörteatern

Genom den egenskapande kulturen slår vi ut i blom

Kan kultur göra skillnad i en människas liv? Ja, runt detta har jag resonerat i några tidigare inlägg.

I andra inlägget funderade jag över vad som ingår i steg 1, det första steget, det första mötet med kultur.

I Kulturens steg 1 finns den folkliga kulturen, den där du skapar själv, men också den där du möter dina vänner, barn, släkt och andra som visar vad de gör i sitt kulturutövande. De som besöker en teaterföreställning med amatörer kanske aldrig annars ser på teater.

 Amatörteater är en folklig, egenskapande kultur, som ingår i steg 1.

Teaterföreställningen "Skuggorna vid Träbron" med Halmstads Kvartersteater

 Vad kan amatörteater betyda för kulturens entré?

Kulturens entré är som en gigantisk port, som tyvärr många gånger är svår att öppna.
I amatörteatern får människan chansen att komma in genom denna öppning på ett naturligt sätt.

I amatörteatern möts människor på lika villkor och de möts över generationsgränser. Ung och gammal spelar tillsammans. Alla har något att lära varandra. Du får också möjlighet att få en inblick i hur andra människor tänker genom att du iklär dig en roll, du spelar någon annan. En ung människa som börjar tidigt i sitt liv med teater får en utmaning och utveckling som ofta inte kan ses i andra sammanhang. Att möta publikens applåder ger en bekräftelse på att mitt skapande har en betydelse.

I den egna skapande kraften ryms kulturens kärna.

Teaterföreställningen "Tokfursten" med Halmstads Kvartersteater

Vilket stöd ger vi amatörteatern?

Att amatörteatern, som egenskapande kultur, är mycket viktig, tror jag många kan bekräfta.

Men hur behandlar vi då denna form av kultur?

Väldigt illa, skulle jag vilja säga. Mycket av stödet till amatörteatern skall kanaliseras via studieförbunden, men dessa får allt snävare ramar för sin ekonomi. Stödet till studiecirklar urholkas och detta har pågått under en längre tid, vilket i sin tur ger den egenskapande verksamheten i amatörteatern enbart småsmulor. Kommunernas kulturförvaltningar stödjer helst den professionella kulturen och regionerna och landstingen gör på samma sätt. Den professionella kulturen ingår i steg 3, som också är en viktig del av kulturens område, men till detta kommer jag att återkomma senare.

Statliga medel, kanske? Nej, inte heller där har denna verksamhet något att hämta. Det stöd som ges till amatörteater, är ytterst små, och ges till amatörernas riksorganisationer. I praktiken blir det inte många kronor kvar till verksamheten ute i landet.

Genom projektpengar från ovanstående myndigheter, EU eller liknande instanser, kan då och då en förening lyckas skrapa till sig några extra kronor, men i det stora hela är det småpengar, försumliga i den offentliga sfärens satsningar på kultur.

Det här mönstret och sättet att behandla amatörteaterns egenskapande kultur återkommer också hos andra former av kulturföreningar. Både musikföreningar och litterära föreningar, samt många andra former av kultur, vittnar om hur stödet till verksamheten urholkas och bidragen minskar eller försvinner fullständigt.

Kulturen odlar och gör att människan växer och utvecklas

Det här är kulturens steg 1, det viktiga första steget i mötet med kulturens dörr. Jag har i mitt förra inlägg liknat det vid en stor tratt som måste vara bred i basen. Ingången och basen behöver vara stor och bred, för att ge möjlighet för många att både hitta nycklarna och platserna för dessa nycklar. Men tyvärr är tratten istället vänd åt andra hållet, en smal öppning och bredare längre upp.

 Vårt samhälle är fullt av konsumerande kultur, vi ser på teater, vi ser på teve, vi ser på bio, vi lyssnar på musik o s v. Men nycklarna till det första steget blir allt svårare att hitta.

Amatörteatern och den folkliga egenskapande kulturen bär på en murbräcka, ett verktyg för inbrytning i kulturen, se till att den sätts i händerna på människorna.

Se till att det blir mer kultur åt folket!

Monika

Cecils konditori med Monika Häägg

I mitt förra blogginlägg berättade jag sagan om äventyr och drömmar i 1950-talets Halmstad.

Här kommer också en sång som jag komponerat med inspiration av mina utflykter med mormor när jag var en liten flicka.

På Cecils konditori föddes min dröm om dockor, och så småningom blev jag en docksamlare. Vid flera tillfällen har jag gjort utställning av min dröm och mina dockor. På dessa har det gått att läsa min saga samt givetvis har jag sjungit den här sången.

Flera foto till bildspelet är lånade från "Halmstad Förr och Nu" på facebook. Ett stort tack till Tore Christiansson och alla andra som bidrar med bilder!

Här kan du lyssna på fler sånger som jag komponerat.



Monika

I staden fanns det många äventyr - en saga om äventyr, drömmar och dockor av Monika Häägg

När jag var liten fick jag följa med min mormor på äventyr. Min mormor var en sagoberättare. Hennes sagor handlade om troll och älvor och tomtar. En del av sagorna handlade om ett skogsrå. Det var en vacker kvinna som levde i skogen, men hon var väldigt farlig och hade rävsvans. Hon hade också ett stort hål i ryggen.

 

Mormor när hon var ung

Mormors sagor var från hennes egen barndomstid. 

Stora Torg

De flesta gångerna vi gav oss ut på äventyr åkte vi buss till Stora Torg. Torget i min stad heter så. Inte Stora Torget eller Stortorget utan bara Stora Torg. Mitt torg heter så för att för länge sedan, långt innan min mormor föddes, var min stad dansk. Då hade staden en dansk kung som hette Christian den fjärde. Han byggde det stora torget.  Det är därför torget heter Stora Torg.

I staden fanns det många äventyr.

Siverts fiskaffär och Brogatan

Ibland gick vi till Siverts fiskaffär. Den låg i en källare. Där fanns mängder med små och stora fiskar. Det var en speciell lukt i fiskaffären och fiskarna låg utbredda bakom en glasdisk. Precis i min ögonhöjd. Jag ville smaka på alla fiskarna. Speciellt ville jag smaka på den rökta ålen. Ibland köpte mormor en bit ål. Vi gick också till Saluhallen. Där köpte vi leverkorv.



Lilla Torg och tant Esters hus

En del dagar gick vi först och hälsade på tant Ester. Hon bodde vid Lilla Torg, för det fanns också ett litet torg i min stad. Det var inte så långt att gå. Vi gick bara nerför Köpmansgatan och så var vi framme vid torget. Hos tant Ester var det mörkt med tjocka draperier som hängde framför dörrarna. Mormor pratade med tant Ester medan jag smög omkring i Esters lägenhet. I ett av rummen bodde Esters stora flickor. De var nästan vuxna. Ibland var dom hemma. Då satt dom stora flickorna framför spegeln och tuperade sitt hår. När man tuperar håret blir det stort. När flickorna var färdiga såg deras hår ut som väldiga, gula höstackar. Mormor sa att de hade blonderat håret. Det lät fint. Jag ville också ha blonderat hår, men mormor sa att jag fick vänta tills jag blev nästan vuxen.

På andra sidan Lilla Torg låg det en brandstation. Ibland tutade brandbilarna och körde fort iväg. Då blev jag lite rädd.

Norre Katts Parken (Tivoliparken)

När det var soliga dagar gick vi till Tivoliparken. Där fanns det höga träd och en liten damm med en fontän som sprutade vatten.  På många ställen i Tivoliparken stod det gröna träbänkar. På en sådan bänk brukade vi sitta och titta på änderna. Dom är en slags fågel med grönt huvud och blårandiga vingar. Ibland hade vi med oss gammalt bröd som vi gav till änderna. Det bästa med Tivoliparken var gungorna. Jag gungade och mormor satte fart på gungan. Det kändes som att jag flög högt upp i himlen. Nästan som änderna som ibland tjattrade på andspråk och flög iväg i stora flockar.

En del dagar gick vi inte till tant Ester.

 

Ernst Wigforss födelsehus och Olivias matservering

Vi gick istället till Olivia som hade matservering. Den låg på Klammerdammsgatan. Jag och mormor gick in på en liten gård. På marken låg stora stenar som var kullriga och ojämna. Då fick jag och mormor hålla varandra i handen och gå försiktigt så att vi inte snubblade. Stenarna såg gamla ut. Kanske hade de legat där ända sedan staden styrdes av en dansk kung. Olivias matservering låg på andra våningen. Mormor berättade att i det huset var Ernst Wigforss född.

 

Ernst Wigforss

Han hade varit finansminister i Sverige för länge sedan. En finansminister har hand om landets pengar, sa mormor. Men han var inte dansk när han föddes, för då hade staden redan blivit svensk. En dag när vi kom till Olivia var hon sjuk. Hon satt på sin säng och var alldeles röd i ansiktet. Hon hade fått en sjukdom som kallas för bältros. Den kan vara farlig så jag fick bara stå i dörröppningen och titta medan mormor pratade med Olivia.

Ibland avslutade vi vårt äventyr med att äta en glass på Stora Torg. Där fanns en vagn som var klädd med stora markiser som var blå- och vitrandiga. Glassen la sig i veck ner i en strut. Sedan doppades glassen i choklad. Det var en god glass som vi åt medan vi väntade på bussen.

 

Stora Torg och Millesfontänen

Då satt vi under gröna träd som stod vid en fontän som kallas för Europa och tjuren. Europa var en kvinna som satt på en tjur. Mormor sa att det var en gud som hade förvandlat sig till tjur. Han rövade bort kvinnan. Mannen som gjort fontänen hette Carl Milles. Den kallades därför också för Millesfontänen. Mormor sa att den var väldigt berömd.

De flesta gångerna avslutade vi istället med att gå till Cecils konditori.

 

Brogatan med Cecils konditori

Det låg på Brogatan. Inte så väldigt långt ifrån Siverts fiskaffär. Cecils konditori var det bästa med mitt och mormors äventyr. Inte bara för alla de goda kakorna som låg i diskarna, utan mest för de stora glasskåpen.

 

I skåpen stod underbara dockor med fantastiska klänningar. Dockorna var från alla jordens hörn. Från länder som jag aldrig hade hört talas om. Varje gång stod jag där och tittade på dockorna. Det var där som min dröm om dockor föddes.

Flera år senare köpte jag min första docka.

 

Prins Bertil

Då var jag tio år och åkte med mina föräldrar på en färja som kallades för Prins Bertil. Den hade samma namn som en svensk prins. Färjan gick från min stad till en liten stad i Danmark som heter Århus. På färjan kunde man äta röda korvar och köpa choklad av en kvinna som satt i en glasbur med en liten lucka. På hyllor bredvid kvinnan stod små dockor med fina klänningar. Precis en sådan docka som jag ville ha. Jag köpte en av dockorna som kostade tio kronor.

Min dröm började gå i uppfyllelse. Jag hade blivit en docksamlare.

 

Sagan "I staden fanns det många äventyr" av Monika Häägg
Många av bilderna är lånade från "Halmstad Förr och Nu" på facebook.
Ett stort tack till Tore Christiansson och alla andra som bidrar med bilder
på Halmstad från förr i tiden.

Tankar om kultur - kulturens steg 1

Kultur vid sjö (foto Göran Backman)

Kan kultur göra skillnad i en människas liv? I mitt förra inlägg Tankarom kultur förde jag en slags diskussion om detta.

I dagens inlägg vill jag koncentrera mig runt kulturens steg 1.

 Vad är kulturens steg 1?

Jag brukar säga: det första mötet med kultur.
Det brukar inte vara att gå till operans stora scen eller läsa den där fantastiska poesisamlingen som öppnade mina ögon, som fick mig att för ett ögonblick förstå kulturens innersta drömmar. Förmodligen för att det där känns främmande och allt för långt borta, inte är något som är riktat till mig.

God afton Herr Strindberg med Halmstads Kvartersteater 2006

Steg 1 finns däremot i Kulturskolornas möte med barn och ungdomar eller i kulturföreningens långsiktiga och ofta obetalda arbete med att lyfta den folkliga kulturen. Den finns i bildningsförbundens cirklar och kultursträvan, där som mötet sker med den lilla människans eget skapande. Den finns i amatörteaterns omvälvande egenskapande, där den lilla människan själv står på scenen, men där också den lilla människan visar sin skådespelartalang för vänner, släkt, arbetskamrater, skolkamrater. Där möter kulturen plötsligt människor som aldrig annars sätter sin fot i teatersalongen, ibland till och med det enda mötet i livet. Det mötet kan också frambringa en önskan om att jag själv vill prova min skådespelarförmåga. Jag ser någon annan, en helt vanlig människa, framföra något och inser att jag själv också kan.

 

Jag kommer att återvända till steg 1 och ge fler exempel på vad som innefattas i detta steg.
Egentligen är det bara att tänka efter, var finns steg 1 i vårt samhälle? Var kan jag möta denna form av kultur?

Kulturens tratt med bred botten

 Vi behöver nycklarna in genom kulturens stora dörr. Tyvärr är vårt samhälle uppbyggt mer på ett stöd till andra steg i kulturen. Jag brukar likna kulturens olika område vid en tratt, den borde vara omvänd och bred i första steget, men är tyvärr, smal i första steget och sedan bredare.

Stödet till steg 1 måste bli mycket större, annars blir ingången till kulturens värld tyvärr alldeles för trång.

Monika

Tankar om kultur

Kan kultur göra skillnad i en människas liv?

Ja, brukar jag säga. I kulturen finns en inneboende förändring. Ett slags löfte om något nytt, som en värme som sprider sig genom kroppen. Eller som en eld som flammar upp mitt i den gråsvarta dagen.

Kulturen har många ansikten.

Litteratur, tankar ord, dans, sång, musik, teater, film, konst, bilder...
Vi skapar, vi konsumerar, vi drömmer, vi ser, vi odlar och vi förändras.

Har vi då tillräckligt med kultur i vårt samhälle?

Nej, svarar jag på den frågan. Men samtidigt ja.

Varför jag säger nej och ja på en gång? Jag hoppar över det just nu, återkommer senare med mina tankar om tillräckligt eller inte tillräckligt.

Jag brukar säga att till kulturen finns en gigantisk entré. En port som är stor och bred, men som ofta är tung att öppna. Ibland finns det inte ens några nycklar. Vilsen står den lilla människan utanför och försöker kika in, medan dörren slängs i ansiktet och hon eller hen eller han moloken vandrar åt ett annat håll. Kanske kommer den lilla människan aldrig mer att försöka? Kanske kommer människan aldrig mer tillbaka till kulturens dörr?

Men det finns nycklar. Lite här och där i vårt samhälle dyker nycklarna upp. Plötsligt händer det, plötsligt får jag nyckeln till kulturens dörr.

 

Ibland kanske människan måste bryta sig in?

Monika

Om du var jag av Jessica Schiefauer

För en tid sedan läste jag Pojkarna av Jessica Schiefauer. Nu har jag också läst hennes debutroman: Om du var jag.

Boken handlar om Agnes och Louise, två tvillingsjälar, som är väldigt olika på utsidan. Louise är den snygga och utåtriktade, medan Agnes är den trista som inte syns. Men de två flickorna har ändå en stor och stark vänskap. När gymnasiet är slut skaffar de en gemensam lägenhet. Men det blir inte riktigt så som flickorna har tänkt. Agnes möter Hannes och Louise lämnar hastigt lägenheten för ett annat liv.

Jessica Schiefauer skriver även i denna roman väldigt spännande. Jag som läsare, vill hela tiden vända blad och se vad som finns på nästa sida. Det finns hemligheter som gömmer sig i texten. En klart läsvärd bok både för ung och gammal.

Monika