Grevens slott av Monika Häägg

 

Grevens slott är min första barnbok.

Tidigare har jag skrivit bokserien Solbarnet - om bronsåldersflickan Fry. Serien innehåller titlarna Solbarnet, Månguden, Isvintern och Kungsgården. 2013 utkom jag också med kortromanen Jag spelar min roll. Alla tidigare böcker har varit riktade till ungdomar och vuxna. Men nu har jag utkommit med en bok för åldersgruppen 6 – 9 år.

Grevens slott handlar om Erik, Siri och Viktor som en kväll i början av sommarlovet upptäcker en mystisk figur som smiter iväg mellan tandläkare Jönssons höga plank och Johanssons granhäck. Barnen sitter bakom den gamla tågstationen och har långtråkigt. De vill att något skall hända. Det är då som den mystiska figuren dyker upp. Finns det vampyrer och vem är greve von Draculs? Barnen är inte helt säkra, men med hjälp av en påse vitlökar, och en stor portion mod, avslöjar de vampyren och blir monsterjägare.

Boken kan både vara en spännande bok för en nybörjare, inom läsandets vidunderliga värld, eller en trevlig stund tillsammans med högläsning. Den är första delen i en planerad bokserie som jag kallar för Monsterjägarna.

Det är alltid lika trevligt att hålla en rykande färsk bok i handen

Grevens slott finns hos nätbokhandlarna,

och en del bokhandlare, men vill du ha ett signerat ex så lämna ett meddelande till mig, så fixar jag det.

Monika

Grevens slott hos Adlibris
Grevens slott hos Bokus

Ariane Wahlgrens stipendiehus i Aten



Herodes Atticus-teatern i Aten

Jag har varit två veckor i Aten.

Två underbara vårveckor med sol och en lagom temperatur för mitt välbefinnande. Inte för varmt, inte för kallt, alldeles lagom.



Ariane Wahlgren på sin terrass med Akropolis i bakgrunden (foto i huset på Drakougatan)

Genom Sveriges Författarförbund fick jag ett vistelsestipendium

i Ariane Wahlgrens hus på Drakougatan i Aten. Ariane var utrikeskorrespondent för Sveriges Radio och vid sin död 1993 testamenterade hon huset till Sveriges Författarförbund. Det är jag väldigt tacksam för.



Den vindlande spiraltrappan i Ariane Wahlgrens hus

Huset ligger, på Philopapposkullen,

högt över den backiga och branta storstaden, med en magnifik utsikt från den soliga takterassen. En liten vindlande spiraltrappa leder upp till taket med utsikt också över Parthenon och Akropolisklippan. Frukost med koltrastsång, små soliga eftermiddagsstunder med en bok, och kvällar med stjärnhimmel gjorde denna resa till en magisk upplevelse.



Den branta trappan utanför Ariane Wahlgrens hus i Aten

Huset delades med Erik Mellgren,

journalist och författare, som var stipendiat för journalistförbundet. En trevlig bekantskap för både mig och min käre Ulf, som följde med under Atenveckorna.



De Kykladiska kvinnofigurerna

Vad hinner man att göra under två Atenveckor?

Mitt historiska intresse fick verkligen sitt lystmäte. Mängder av besök på museum. Givetvis nya Akropolismuseet, Bysantinska museet, arkeologiska museet och det som fick mig att bli extra lycklig, det Kykladiska museet med sina vackra kvinnofigurer i sten.



Haphaestus tempel på Agoran - bäst bevarade templet i Grekland

Staden är full av historiska platser.

Den grekiska Agoran fick givetvis ett besök. Här känns historiens vingslag extra tydligt, här talade Socrates och här samlades de folkvalda. Men en ännu tidigare plats är Pnyx, den första antika folkförsamlingen, med plats för 10 000. Lite oansenlig med bara stenformationer kvar, men ändå så magisk, här stod demokratins vagga. Akropolisklippan och Parthenon, en gudarnas boning, är synlig i alla väderstreck, och givetvis blev det ett besök på den berömda höjden. Zeuztemplet med sina gigantiska kolonner, Kerameikos med sin gamla väg kantad av begravningsmonument, och som den teaterfantast jag är så blev det besök också på Herodes Atticusteatern och Dionysosteatern.



Skuggteater i Plaka

Plaka, gamla stan, är söt med sina vindlande gränder,

men tyvärr fylld av diverse krimskrams, men också mängder av mysiga tavernor. Sista dagen hittade jag också en liten teater i Plaka, som framförde skuggteater. Spännande och kul, trots att jag inte förstod så mycket av grekiskan.



Glyfada utanför Aten

Atens lokaltrafik är både välfungerande och billig.

Det blev ett antal resor till både hamnstaden Pireus, Glyfada och några strandhugg längs kusten.



Fantastisk utsikt från Philopapposkullen

Mycket finns kvar att se,

trots en gigantisk flod av intryck under veckorna.

Jag är hänförd, överraskad och väldigt tacksam att få njuta av Aten i bästa vårskrud.

Tack Författarförbundet och tack Ariane som gav denna gåva till Sveriges författare och journalister.

Monika

Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson

 

I Halland finns ett läsprojekt som heter Hela Halland läser.

Det är ett samarbete mellan Regionbiblioteket, Hallands Posten, Hallands Nyheter samt folkbiblioteken. Förra året innebar projektet att läsa Springa med åror av Cilla Naumann.  I år läser hallänningarna Den enögda kaninen av Christoffer Karlsson. Efter lite köande på stadsbiblioteket var det min tur att läsa romanen.

Den enögda kaninen handlar om David, som återvänder till sin barndoms Dalen.

Han studerar i Stockholm och under sommaren bor han hos föräldrarna och träffar sina gamla kompisar. Hans vänner har hittat ett övergivet hus där de träffas, men också planerar och genomför en stöldturné. De gör inbrott hos människor i Dalen, och samlar det stulna i huset. Ett av inbrotten går inte som planerat och en gammal man försvinner. Det uppstår en oro i det lilla samhället och polisen är inbrottstjuvarna på spåret.

Den här kriminalromanen har kallats för glesbygd noir,

och nog är det en mörk beskrivning av det lilla samhället, som har sin grund i Christoffer Carlssons egen uppväxt i Simlångsdalen, som ligger utanför Halmstad. Jag som Halmstadsbo känner väl igen många av platserna som bokens karaktärer befinner sig på. Jag gillar att romanen inte är en klassisk polisroman, att det i stället utgår från en av förövarna, att han i jag-form berättar om vad som hände den där sommaren. Det blir stundtals ganska spännande, och jag som läsare vill gärna vända blad för att få veta vad som kommer att hända. Ett psykologiskt drama, med många bottnar, som innehåller både kärlek och farliga hemligheter. Givetvis går det alldeles utmärkt att läsa den här boken även om man inte bor i Halland.

Monika

Den enögda kaninen på Adlibris
Den enögda kaninen på Bokus

Svensk Bokhandels sommarkatalog 2015

Jag skriver en hel del boktips

och berättar om olika böcker som kan vara värda att läsas. I dag tipsar jag om en hel katalog som är full med boktips.

Branschtidskriften Svensk Bokhandel

ger tre gånger om året ut en katalog med nyheter under den kommande säsongen.

I går kom sommarkatalogen i min brevlåda. Det är alltid spännande att kika igenom sidorna i den tjocka katalogen. Visserligen är sommardelen något tunnare än höst- och vårdelen, men det är ändå mängder med titlar som fyller sidorna.

Bland titlarna ser jag

bland annat Svenska gummistövlar av Henning Mankell. Jan Lööfs 75 års-jubileumsbok  med bilder och texter. Järnblod av Liza Marklund, Män utan kvinnor, novellsamling av Haruki Murakami.

Bland barn- och ungdomsböckerna finns Stjärnstenen, en ny fantasy av Jo Salmson, Ringar på svart vatten av Gull Åkerblom och Den blå traktorn av Joar Tiberg och Anna-Clara Tidholm.

Och givetvis många, många fler!

 

Monika

Glasbarnen av Kristina Ohlsson

 

Då och då läser jag barnböcker.

En författare som skriver både kriminalromaner och spännande barnböcker är Kristina Ohlsson. Nu har jag läst hennes första barnbok Glasbarnen.

Glasbarnen handlar om Billie,

som flyttar, från Kristianstad med sin mamma, till ett gammalt hus i Åhus. Året innan har Billies pappa dött och nu vill mamma att de skall börja på något nytt. Men Billie vill inte flytta till Åhus och hon trivs inte i det nya huset. Snart märker Billie också att det händer konstiga saker i huset. Taklampan rör sig och det knackar på fönstren om nätterna. Tillsammans med den nya vännen Aladdin försöker Billie hitta en förklaring till alla otäcka saker som händer.

Det här är en spännande historia,

som passar bra för åldersgruppen 9-12 år. Det blir ibland ganska otäckt, men ändå lagom läskigt. En klurig historia, som naturligt blir ett deckarmysterium, och som de nyfikna barnen reder ut alldeles på egen hand. Kristina Ohlsson har också utkommit med den fristående fortsättningen Silverpojken och Stenänglar

Monika

 

Glasbarnen hos Adlibris

Glasbarnen hos Bokus

Kristalläpple av Ebba Range

En av mina bloggvänner, sedan flera år tillbaka, heter Ebba Range.

Hon är också författare och utkom 2013 med romanen Kristalläpple. Strax före jul köpte jag Ebbas roman, men sedan har min hög med böcker som skall läsas varit stor, så inte förrän nu har jag läst Kristalläpple.

Boken handlar om Hillevi, som återvänder till platsen där hon växte upp.

Hon minns sin tid som sextonåring och det förfärliga som präglat resten av hennes liv. Hillevis tvillingsyster My tog, till synes oförklarligt, sitt liv. Hillevi funderar över om hon kunnat förhindra systerns död. Fanns det några tecken som visade sig.

Det var med stor spänning jag började läsa Ebbas roman,

och jag blev verkligen inte besviken. Ebba skriver gediget och välformulerat.  Texten löper lätt, och historian är spännande, men oerhört tragisk. Bit för bit får läsaren berättat om den svåra upplevelsen som finns i att förlora en nära anhörig på ett oförklarligt och brutalt sätt. Beskrivningen av 1960-talet känns tidstypisk och äkta. Den här romanen är väl värd att läsas.

Monika

 

Kristalläpple hos Bokus

Kristalläpple hos Adlibris

Född í våra dalar av Gunnar Adolfsson

2013 utkom jag med en bok,

som delvis förhåller sig till en bortglömd utvandrandring från Sverige. ”Jag spelar min roll” (just nu med på Adlibris bokrea) handlar om den unga flickan Elvira, men också om en gammal kvinna som levde för länge sedan.  Josefina Andersdotter berättar sin historia och i den emigrerar hon till Tyskland. Berättelsen om Josefina bygger på min egen farfars mor Hilma Larsdotters liv. Jag har släktforskat och hittade till min förvåning att hon reste till Tyskland och sedan återkom efter tre år. När jag upptäckte denna väldigt främmande resa, Hilma bodde hela sitt liv i Breareds socken i Halland, och lämnade den bara under de tre Tysklandsåren, blev jag väldigt förvånad. Givetvis undrade jag över denna resa, och fann i min eftersökning att stora mängder människor i Halland, Småland, Skåne och Blekinge utvandrade till Tyskland under de fattiga nödåren på 1800-talet.

Om denna glömda utvandring,

jag säger glömd eftersom utvandringen till Amerika är så väldigt mycket mer välkänd, har författaren Gunnar Adolfsson skrivit romanen "Född i våra dalar", som utkom 1970. Jag hittade romanen i bibliotekets magasin och givetvis blev jag mycket nyfiken.

Romanen handlar om den fattiga Catharina Gunnarsdotter,

som gifter sig med Gunnar Torstensson, och tillsammans har de en backstuga. De tillhör de allra fattigaste, de som inte ens har maten på bordet, de som många gånger får gå och lägga sig med magen tom. I fattigdomen och svälten föds ändå barnen, men svälten gör att bara tre överlever till vuxen ålder. I desperation lämnar de sin småländska bygd och vandrar med värvaren och uppköparen mot ett okänt öde i norra Tyskland. De möts i sitt nya land av hårda och omänskliga villkor, som innebär både hot och misshandel, och för en del också utnyttjande och till och med våldtäckt.

Den här romanen är ett fantastiskt dokument över en fasansfull tid.

Sverige och svenskarna är de fattiga i Europa. De som får tigga, de som inget har. Bortglömt i våra dagar, när vi gärna betraktar oss själva som dugliga och duktiga entreprenörer som aldrig skulle nedlåta oss till att tigga för maten. Så lite det skiljer mellan vår tids tiggare och 1800-talets. När jag läser boken inser jag varför det var precis tre år som Hilma var i Tyskland. Villkoren hos de hårda arbetsgivarna var sådana. Efter ett år var hon fortfarande i skuld till sin arbetsgivare, resan till Tyskland, som drogs på hennes usla lön, var ännu inte betald.  Efter två år hade hon inte klarat att spara ihop till hemresan. Det var först efter tre år, som det fanns en möjlighet att resa tillbaka. Tre års straffarbete.

Läs den här bortglömda romanen och läs om den bortglömda utvandringen. Född i våra dalar är i klass med Mobergs Utvandrarna.

Monika Häägg

Författare i Halland på Hylte bibliotek

 

Söndagen den 8 mars kl. 15:00

Internationella kvinnodagen, är jag med på ett evenemang på Hylte folkbibliotek. Vi är fyra kvinnliga författare från Halland som berättar om våra böcker och vårt skrivande. Jag kommer att berätta och visa bilder om bronsålder och mina böcker om Solbarnet. De övriga är mina trevliga författarkollegor, som jag lärt känna i många olika litterära sammanhang under årens lopp.  

Program:

Kl. 15:00 Anna Pia Åhslund,

författare och kulturjournalist, och bo­satt i Halmstad. Böcker: Halländsk kvinnokraft, I författarens fotspår – litterära utflykter i Halland och Röster i Halland. Hon ger en föreläsning med bildspel om halländsk kvinno- och författarhistoria.

Kl. 15:30 Monika Häägg,

teaterledare, regissör, skådespelare och för­fattare, Halmstad. Böcker: den historiska äventyrsserien Sol­barnet – böckerna om Fry, som passar både unga och vuxna. Föreläsning med bildspel om ett bronsåldersäventyr.

Kl. 16:00 Fika med bokförsäljning och boksignering

Kl. 16.30 Annika Bengtsson,

författare och förläggare på Grim förlag, och bosatt i Mellbystrand. Hon har skrivit totalt sju böcker bland annat: Sorgbägare, Mellan raderna och Cayenne – kryddpojken med bett. Annika presenterar sin senaste roman Sorgbägare.

Kl. 17.00 Angelica Ahlefeldt-Laurvig

Författarna Angelica Ahlefeldt-Laurvig, Kinnared, och Mym­mel Blomberg, Halmstad, har tillsammans skrivit två ”prome­nadromaner”: Inget märkvärdigt har hänt och Det vete fåg­larna. Angelica berättar mer om böckerna.

Entré 40:- inklusive fika ( fri entré under 20 år)

och givetvis finns det möjlighet att köpa författarnas böcker till specialpriser, men det går också bra att ta med egna böcker och få dem signerade.

Så jag säger välkommen till en trevlig eftermiddag med många spännande litterära inslag.

Monika

Red dog - film om en ovanlig hund

Bessie, fyra månader, i husses knä 1990

 

Jag tittar inte på melodifestivalen,

istället såg jag en mycket berörande film om en legendarisk hund. Filmen Red dog baseras på historian om en hund som enade gruvsamhället Dampier.

Filmens huvudroll är hunden Red dog

som en dag anländer till det lilla gruvsamhället Dampier i Australien. Han blir allas favorit, men väljer en man som han flyttar in hos och ständigt följer. När husse försvinner letar Red dog över hela Australien i flera år.

Filmen Red dog från 2011

 

Det här är en riktigt härlig och väldigt berörande film.

För mig är den kanske ändå lite mer speciell. Under nästan femton år var jag ägare till en vallhund, en australisk kelpie.  En mycket klok och speciell hund som jag kallade för Bessie. Hon finns för alltid i mitt hjärta och sover nu under kastanjen i mina svärföräldrars trädgård. Red dog är en brun kelpie, precis som min Bessie, och givetvis var det anknytningen till min egen speciella hund som fick mig nyfiken på den här filmen. Men jag tror det går alldeles utmärkt att, även utan en egen anknytning till vallhunden, se denna kärleksfulla och vemodiga film, som också innehåller en hel del humor.

Red dog laddade jag ner från Netflix.

Monika

Komma och gå av Taiye Selasi

 

Den här boken fick jag tipsad av en vän,

kanske hade jag annars inte hittat "Komma och gå" som utkom 2013 och är Taiye Selasis debutroman.

Den handlar om Kweku Sai

som, alldeles i bokens start, dör i en hjärtattack i sin trädgård i Ghana. Läsaren får möta honom och hans familj, som splittrades, men genom hans död återförenas. Från 1960-talet och fram till nutid. Den äldste sonen, de vackra tvillingarna och den yngsta dottern, som alla bär på smärtsamma upplevelser. I romanen följer vi familjen från Ghana och Nigeria till London och New York.

Det här är en mycket gripande roman.

Jag känner mig delaktig i familjens liv, i den nyss avlidne Kweku, i hans före detta fru Folasadé, och i de fyra barnens liv. Taiye Selasi har en förmåga att berätta på ett enastående sätt. En roman om hur komplicerat livet kan vara. Det är inte lätt att leva.

Monika

 

Komma och gå hos CDON

Nätternas gräs av Patrick Modiano

I december fick fransmannen Patrick Modiano nobelpriset i litteratur.

Jag läser inte alla nobelpristagare, men den här gången blev jag intresserad, och efter ett långt köande på biblioteket har jag nu läst Nätternas gräs, som utkom på svenska 2013.

I Nätternas gräs får läsaren lyssna till Jean,

som i jagform vandrar genom Paris och spanar efter flydda tider. Fyrtio år tidigare försvann, under mystiska omständigheter, den gåtfulla kvinnan Dannie. I en svart anteckningsbok har Jean skrivit fullt med namn på personer, platser och telefonnummer, som blir en hjälp i hans försök att minnas tiden tillsammans med henne.

Det här är en ganska spännande bok att läsa.

Jag vill veta vad det var som hände för fyrtio år sedan. Modiano släpper små fragment som går att sammanfoga till en bild av tiden med den mystiska kvinnan. Men vem var hon egentligen? Jag är inte helt säker, författaren lämnar kvar en del att fundera över till läsaren.

På det hela taget en spännande bok, men något svårläst. Det är mängder med franska gator, platser, hotell och namn som dyker upp i en strid ström, alltså inte helt lätt att hänga med i svängarna.

Men ändå väl värd att läsas.

Monika

 

Nätternas gräs hos Bokus

Nätternas gräs hos Adlibris

Brev från Tove Jansson – urval av Boel Westin och Helen Svensson

Tove Jansson är en av mina favoritförfattare

och givetvis blev jag väldigt nyfiken när jag såg att ett urval av hennes brev, till olika människor som stått henne nära, har utkommit. Brev från Tove Jansson är ett urval som är gjort av Boel Westin och Helen Svensson.

Breven har aldrig tidigare publicerats

och spänner över sex decennier från tidigt 1930-tal till sent 1980-tal. I breven får vi följa Tove från den unga konststuderande i Stockholm, Paris, Italien, men också de svåra krigsåren, kärleken och mötet med livskamraten Tuulikki Pietilä.

Det är en omfattande korrespondens

men samtidigt en fantastisk möjlighet att lära känna Tove Janssons tankar och filosofi.  Hon är en god brevskrivare, som beskriver sitt liv och sin omgivning. Som läsare får jag följa med på hennes resor, skapandet av muminfigurerna och sagorna, men också se hennes vånda över både konstnärskap och författande.

Samlingen är på nästan femhundra sidor

men jag upplevde det inte som någon tung läsning, tvärtom är den full av insikt, skaparglädje och livsfilosofi.

Monika

 

Brev från Tove Jansson på Adlibris

Brev från Tove Jansson på Bokus

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Hösten 2013 fick Lena Andersson Augustpriset för romanen Egenmäktigt förfarande.

Jag läser inte böcker för att de har fått Augustpriset, utan för att jag tycker att boken verkar intressant. Så varför lånade jag den, ett år efteråt, på biblioteket? Svaret får bli en aning skamset: gick väl på en smart reklamkampanj. Jag blev helt enkelt väldigt nyfiken på vem som egentligen är Hugo Rask, bokens manliga huvudkaraktär.

Romanen handlar om Ester Nilsson,

som är poet och författare.  Hon håller ett föredrag om konstnären Hugo Rask och sedan är hela hennes liv enbart bestående av honom. Hon inleder en kort kärleksrelation till honom, och trots hans ointresserade attityd fortsätter hon långt efter deras korta tid tillsammans att gång på gång gjuta nytt liv i sitt hopp om att få sin kärlek besvarad.

När jag läser den här romanen blir jag väldigt trött på Ester Nilsson,

som långt innan bokens slut borde insett det hopplösa i sin längtan efter den hänsynslöse Hugo Rask. Det är med nöd jag ens läser klart boken. Jag kan inte alls se det spännande i att läsa om någon som gång på gång bli besviken. Tyvärr fick jag med läsningen också en negativ bild av den manlige huvudpersonen Hugo Rask (som väl förmodligen är filmaren Roy Andersson). Inte för hans attityd mot Ester Nilsson utan för allt det andra som beskrivs runt hans person, hans liv, hans umgänge, allt som rör sig runt denne konstnär och samhällsdebattör. Så, egentligen, varför läste jag ens den här boken? Av någon slags obehaglig nyfikenhet baserat på kvällstidningshysteri.  Är förvånad och väldigt besviken över mig själv för att jag föll i en sådan fälla. Men, att jag inte gillade boken, det är ju min uppfattning. Det är tusentals andra som tydligen har en helt annan upplevelse av romanen, inklusive Augustjuryn.

Monika

 

Egenmäktigt förfararande på Adlibris och Bokus

 

Jag söker provläsare av manus

Arbetsmanus för provläsning

Några veckor innan jul avslutade jag ett arbete med en längre text.

Under julhelgerna har jag gjort en första redigering av texten och nu söker jag provläsare.

Texten är på 77 sidor i A4-format och har arbetsnamnet "Gurlie och Harriet".

Den handlar, i korthet, om två äldre kvinnor som bor i var sitt eget hus i en fiktiv stad. Gurlie har en hund som heter Skrutten och Harriet har en katt som heter Bella. Läsaren får följa de båda damernas äventyr under en augustimånad.

Så här inleds texten:

”I hörnet av Solrosgatan och Prästkragevägen finns en vitmålad grind. Den är ordentligt stängd för innanför grinden lufsar Skrutten, en vit foxterrier med svarta fläckar. Över grinden reser sig en portal med rosa rosor och utmed Prästkragevägen växer en häck med vita syrener. Genom syrenbladen kan en förbipasserande se flera äppelträd och ett stort träd med Herzogin Elsa, som varje år bjuder på goda höstpäron. Bakom päronträdet skymtar en rödmålad träfasad, mitt på långsidan finns en dörr och en stentrappa med stora lerkrukor. På somrarna är krukorna fyllda med röda pelargoner. Mellan fruktträden slingrar en grusgång och under äppelträdet med Ingrid Marie står ett vitmålat trädgårdsmöblemang.
Vissa dagar ligger en rödrutig duk på bordet och två äldre damer lutar sig över kaffekoppar med rosenmönster. Det är Gurlie och Harriet som dricker eftermiddagskaffe.”  

Är du intresserad av att provläsa om vad som händer Gurlie och Harriet,

gör en liten kommentar, så skickar jag manus digitalt.

Monika

 

Året med ris och ros

Nypon vid Haväng september 2014

Det är väl nu i årets sista timmar som det skall summeras?

De stora händelserna fästs på anslagstavlan, och skålen med bra och dåligt vägs. Är vågen jämn, eller väger det över åt ena eller andra hållet.  

I mitt år finns både ris och ros.

I den bra skålen finns ett år av fred, frihet från sjukdom och mat på bordet.
Men var ligger i den dåliga?
Egentligen ingenting som är värt att vägas. Att jag lever på ganska små marginaler, efter svenska mått förmodligen kallat för fattigt, är egentligen inget negativt. Det är självvalt, och inte något jag blivit tvingad till, alltså skall det inte heller ligga i den dåliga vågskålen. Jag har ju faktiskt både tak över huvudet och mat på bordet.
Nej, för mig personligen, finns inget negativt.
Men, samhället och världen är fyllt av väldigt mycket missnöje. Det är så lätt att hata, att tycka illa om andra och andras åsikter.  Det är så lätt att döma, utan att veta. Det är så lätt att inte förstå.

Så vad önskar jag av 2015?

Att jag fortsätter vara frisk, att jag fortsätter vandra längs havet, att jag fortsätter skriva, att jag då och då sjunger, och aldrig ger upp det som jag älskar mest.
Men framförallt att människor oavsett religion, oavsett hur de gör eller hur de ser ut, får leva i fred och frihet, att alla får äta sig mätta, dricka rent vatten och har tak över huvudet.
Så lite, men ändå så svårt!

Ett gott nytt år!

Monika

En röd liten fågel i juletid av Fannie Flagg

Jag har läst en väldigt söt liten historia som utspelar sig delvis i jultid.

En tid innan jul var jag en sväng inom stadsbiblioteket i Halmstad. Där gick jag förbi ett bord, som var dukat med jultema. Jag gick först förbi, men noterade på något sätt i ögonvrån en speciell titel, och bilden på omslaget. Efter några steg vände jag tillbaka, och lyfte upp romanen En röd liten fågel i juletid av Fannie Flagg.

Historian startar i november med snöstorm i Chicago.

Den medelålders och något sjuklige Oswald Campell går till sitt årliga kontrollbesök hos läkaren. Där får han veta att han tyvärr inte har mycket mer än ett år kvar att leva. Han har dåliga lungor, och läkaren råder honom att byta klimat, eftersom risken annars är stor att han inte ens kommer att överleva vintern. Oswald är sjukpensionär, och efter skilsmässa bor han på ett ungkarlshotell. Läkaren ger honom tips om ett pensionat på den lilla orten Lost River i Alabama. Genom slumpen hamnar Oswald inte på pensionat utan som inackorderad hos en kvinna och hennes gamla mor. Till sin förvåning tas han emot med stor glädje på den sömniga orten. Hans liv förändras radikalt, och en liten röd fågel har en stor betydelse.

Det här är en riktigt varm historia skriven av författaren till den något mer kända romanen Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café (som också blivit film). Den innehåller både glädje och sorg, kanske bara en aning för mycket tillrättalagd.  Visst kan livet förändras, och ingen kan vara helt säker på vad som kommer att hända, speciellt inte den hunsade och av livet märkte Oswald Campell.

Historian känns ändå väldigt trevlig att läsa i jultid

Monika

Jul med rotfruktsjansson och mycket böcker

Scenografin till Mumintrollens Jul med Kvartersteatern 1994

Jag har senaste veckan haft en förfärlig förkylning, som kan liknas vid influensa.

Feber, snuva, hosta och väldigt trött. Det glada julstöket kom alldeles av sig. Jag brukar alltid säga att jag gör det som är roligt till jul, absolut inga ”måsten”. Vill jag inte ha en gran, så blir det ingen gran, vill jag inte ta fram några tomtar så blir det inga tomtar.

Så hur blev det i år?
Jo, både gran och tomtar. De små rödluvade liven hade jag redan plockat fram innan sjukdomen, och granen lyfte min käre Ulf hem, och nu är den klädd.

Tidigare idag har jag gjort en rotfruktsjansson.

Faktiskt himla gott, och ett extra inslag ihop med den vanliga Jansson, som är en tradition, ganska svår att ta bort. Egensaltad skinka, och rullsylta har Ulf fixat, och senare i kväll kokar jag gluhwein och lite tomtedricka. Innan jag blev sjuk gjorde jag också för första gången en fläsksylta. Sedan har min svärmor hjälpt till med inlagd sill, leverpastej, köttbullar och grönkål (som är en gammal tradition här i södra Halland, och en av de viktigaste sakerna på julbordet!)

Så nu kan julen komma, allt är klart.

Det är ett väldigt roligt uttryck, det där att ”julen kommer”.

Tänker alltid på Tove Janssons lilla novell Granen, som finns med i samlingen Det osynliga barnet. I berättelsen blir mumintrollen väckta av en uppretad Hemul, som tycker att de inte skall ligga och sova när julen snart kommer.  Det är så mycket som måste göras, och skaffas till den där julen. Trollen tycker det låter hemskt, och alla är så stressade. För många år sedan gjorde jag Tove Janssons historia som teater, och kallade den för Mumintrollens Jul.

Det blå huset till föreställningen Mumintrollens Jul med Kvartersteatern 1994

Så passa på att läsa Granen, och passa på att läsa mycket böcker i jultiden. Se till att få lite lugn och ro, och försvinn in i boksidorna. En underbar avkoppling, som behövs när vintern är som mörkast!

Önskar alla en riktigt God Jul!

Monika

Midvintervaka med Kaja och Tetra

Midvintervaka med Kaja och Tetra i Halmstad 12 december (Bild Inka Persson)

I fredags var jag på en helt underbar och mycket annorlunda julkonsert

med musikgrupperna Kaja och Tetra.

De båda grupperna möts i en konsert som de kallar för Midvintervaka.  En blandning av svensk folkmusik, gamla julsånger, samt musik från en rad olika länder.
Blandningen blir helt underbar. Vackra röster i stämmor, fiol, dragspel, kontrabas, cello och en lång rad slaginstrument gör en fantastisk kombination. Därtill också en del kloka ord och berättande.

Jag är nu helt uppfylld av denna konsert.

Precis vad jag behövde i den mörkaste tiden. Det kändes som att de rörde vid min bronsåldersådra, som att forntiden steg fram och blandades med nutiden. Firandets av Den längsta natten och Jol i min bok Isvintern var nära under denna kväll.

Gruppen Kajas musik har jag lyssnat på förut, och live vid en tidigare konsert här i Halmstad,

och CD-skivan med Midvintervaka köpte jag redan förra hösten. Några små musiksnuttar från Kajas musikalbum Rust hade jag också med på min föreställning Jag spelar min roll under förra hösten. Så det här blev verkligen lite av julafton för mig.

Jag har gjort ett smakprov från Midvintervaka.

Midvintertid, en av de vackra sångerna med text och musik av Camilla Åström som också spelar dragspel i gruppen Kaja. Till musiken kunde jag inte låta bli att göra ett kort bildspel. Jag hoppas att grupperna inte tycker att jag tagit mig alltför stor frihet. Jag vill bara ge en stor eloge till denna konsert!

Midvintervaka framförs också på Teater Aftonstjärnan i Göteborg under nästa vecka. Har du inte möjlighet att lyssna live, så köp deras CD.

Rekommenderas varmt!

Monika 

Gjuta ljus och chokladkaka med rödbetor

Andra advent har jag bakat en chokladkaka med rödbetor.

Den blev mycket god och väldigt saftig, och med en härlig chokladsmak. Lyckad? Ja, det tycker jag. Recept kan du läsa här nedanför.

 

Under helgen har jag också gjutit ljus i glasburkar. 

Hela året har jag sparat ljusstumpar, och nu är dessa återbrukade.  Jag gillar tanken med återbruk, att inte slänga utan istället hitta finurliga nya användningsområden.

Hur gjorde jag?

Klipp bort alla svarta vekar (det blir annars svarta smulor och bitar i ljusmassan), slå sönder ljusen med hjälp av en hammare och inlindade i en gammal handduk, plocka bort den sista veken, smält ljusbitarna i en plåtburk som ställs i vattenbad, knyt fast nya vekar (finns att köpa på t ex Panduro) i en träpinne (blompinne, penna etc.) som hängs över kanten på en glasburk, och fyll burkarna med den smälta ljusmassan. Häll lite i taget, eftersom det annars bildas en håla. Burkarna kan sedan dekoreras efter tycke och smak.

Julljuset klart (ursäkta den suddiga bilden)

Recept chokladkaka med rödbetor.

1,5 dl olivolja, 1 ¼ dl flytande honung, 50 g mörk choklad, 250 g rödbeta, 3 ägg, 200 g vetemjöl, 2 tsk bakpulver, 5 msk kakao, en nypa salt, 1 msk kokosflingor. Ugnstemperatur: 180 g 25-30 minuter.

Värm oljan i en kastrull och tillsätt honungen och chokladen. Rör om tills allt har smält. Ta bort kastrullen från plattan. Tillsätt råa och rivna rödbetor. Vispa äggen i en skål och rör ner i smeten. Blanda de torra ingredienserna i en ny skål och rör sedan ner i smeten. Smörj en sockerkaksform (ca 20 cm i diameter) med lite olja. Strö kokosflingor på sidorna så att smeten inte fastnar. Häll smeten i formen och grädda tills kakan är mörk och sprucken ovanpå, ca 20-25 minuter. Ta ut kakan och låt den svalna 15 minuter innan den försiktigt stjälps upp på ett fat.

Kan serveras varm, men också kyld. Eventuellt med lite vispad grädde.

Monika

 

Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates

 

Jag har haft en pågående bok under hösten.

En roman som jag tänkt läsa länge, och som jag hittade på Stora Bokbytardagen i maj månad. Jag har tagit fram den ganska tjocka romanen i omgångar och sedan däremellan läst annat. Nu har jag läst klart Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates.

Romanen handlar om den tyskjudiska familjen Schwart

som kommer som flyktingar till USA i slutet av 30-talet. I New Yorks hamn föds dottern Rebecca och fadern, matematikläraren, letar arbete. Han blir dödgrävare och familjen får bosätta sig i det fuktiga och unkna huset, som är beläget på kyrkogården.  Den kuvade och bräckliga familjen förföljs, och allt slutar i en fruktansvärd tragedi. Som trettonåring lämnar Rebecca hemmet och blir så småningom hotellstäderska.

Det här är en roman om rasism och främlingsfientlighet.

En roman som in i minsta rörelse beskriver den fruktansvärda utsatthet som flyktingar får uppleva. USA var inget välkomnande land, liksom Sverige ofta inte heller är något välkomnande land.  Speciellt i dessa dagar med främlingsfientliga strömningar som försöker styra den demokratiska processen i en förfärlig riktning. Speciellt i dessa dagar känns Oates berättelse och ord, som om de handlade om något som händer i dag, fast det var så länge sedan.

Det här är inte första romanen jag läser av Oates,

men återigen bugar och niger jag för denna författare, som kryper in i människans mörkaste hörn, som lyfter upp det svarta i dagsljuset, och som har en otrolig förmåga att klä det i ord.

 

Dödgrävarens dotter på Bokus

 

Monika