Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates

 

Jag har haft en pågående bok under hösten.

En roman som jag tänkt läsa länge, och som jag hittade på Stora Bokbytardagen i maj månad. Jag har tagit fram den ganska tjocka romanen i omgångar och sedan däremellan läst annat. Nu har jag läst klart Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates.

Romanen handlar om den tyskjudiska familjen Schwart

som kommer som flyktingar till USA i slutet av 30-talet. I New Yorks hamn föds dottern Rebecca och fadern, matematikläraren, letar arbete. Han blir dödgrävare och familjen får bosätta sig i det fuktiga och unkna huset, som är beläget på kyrkogården.  Den kuvade och bräckliga familjen förföljs, och allt slutar i en fruktansvärd tragedi. Som trettonåring lämnar Rebecca hemmet och blir så småningom hotellstäderska.

Det här är en roman om rasism och främlingsfientlighet.

En roman som in i minsta rörelse beskriver den fruktansvärda utsatthet som flyktingar får uppleva. USA var inget välkomnande land, liksom Sverige ofta inte heller är något välkomnande land.  Speciellt i dessa dagar med främlingsfientliga strömningar som försöker styra den demokratiska processen i en förfärlig riktning. Speciellt i dessa dagar känns Oates berättelse och ord, som om de handlade om något som händer i dag, fast det var så länge sedan.

Det här är inte första romanen jag läser av Oates,

men återigen bugar och niger jag för denna författare, som kryper in i människans mörkaste hörn, som lyfter upp det svarta i dagsljuset, och som har en otrolig förmåga att klä det i ord.

 

Dödgrävarens dotter på Bokus

 

Monika