Fem år är både en lång tid och en kort tid. Avlägsna bilder i minnet, men en tidsperiod som passerat med en nästan oroväckande fart.I dag är det fem år sedan min mamma dog. En dag som var lika underbart vacker som det är idag. Med solens uppgång åkte jag hem och hämtade en vit blus och en kjol med midsommarblommor. Det var bedövande vackert i den tidiga morgonen och fåglarna sjöng så som fåglar gör vid denna tid på året.
Att dö när det är som vackrast, är det orättvist? Att gå ifrån och lämna den grönskande världen. Den klart blå himmelen. Det kanske är bättre att dö när himlen är gråmulen och höstens vindar viner utanför fönstret?
Nej, inte orättvist om du som min mamma fick ett långt liv med både skratt och hälsa. Nästan aldrig sjuk och mycket sångarglädje.
Jag stod där i den tidiga morgonen och kikade in i hennes garderob och valde kläder.
Hon blev så fin. Sommarfin och rofylld.
Monika
Vackert och sorgligt.
SvaraRaderaDu beskriver den där dagen så ljuvt och fint. Din mamma blev säkert den finaste mamman av alla den dagen med sommarvärme och strålande sol.
SvaraRaderaSorg och saknad går hand i hand ...
Som jag sa i mitt inlägg...Minnet lever.
SvaraRaderaKram på dig!
Ja, kanske väntar man sig att bortgången ska ske en mulen och trist dag och inte en vacker sommardag. Men samtidigt tycker jag det är så rofyllt att promenera på en kyrkogård en fin vår eller sommardag. Det är så tyst att man hör fåglarna sjunga och det finns ofta växter och vackra träd- det känns inte skrämmande eller obehagligt alls. Jag tror din mamma sänder en hälsning till dig idag.
SvaraRaderaFin bild.
SvaraRaderaDöden är vacker, sorgsen och ful på samma gång tycker jag. PÅ nåt sätt känns det som att när någon går bort en så vacker dag känns det som en hyllning till livet och kärleken som sprudlat genom den avlidnes liv....
SvaraRaderaDu skriver så fint om din mamma- och ett är alldeles säkert... så länge vi minns så länge vi talar och berättar om dem vi älskat... så länge är de också levande.
SvaraRadera