Sommarfin och rofylld

Fem år är både en lång tid och en kort tid. Avlägsna bilder i minnet, men en tidsperiod som passerat med en nästan oroväckande fart.
I dag är det fem år sedan min mamma dog. En dag som var lika underbart vacker som det är idag. Med solens uppgång åkte jag hem och hämtade en vit blus och en kjol med midsommarblommor. Det var bedövande vackert i den tidiga morgonen och fåglarna sjöng så som fåglar gör vid denna tid på året.
Att dö när det är som vackrast, är det orättvist? Att gå ifrån och lämna den grönskande världen. Den klart blå himmelen. Det kanske är bättre att dö när himlen är gråmulen och höstens vindar viner utanför fönstret?
Nej, inte orättvist om du som min mamma fick ett långt liv med både skratt och hälsa. Nästan aldrig sjuk och mycket sångarglädje.
Jag stod där i den tidiga morgonen och kikade in i hennes garderob och valde kläder.
Hon blev så fin. Sommarfin och rofylld.

Monika

Ond tå

Boktitel?
Nej, dagens verklighet. Jag har ont i min tå. Jag har så ont att jag inte kan gå mina långpromenader som är en livsnödvändighet för mig.
Igår haltade jag mig runt kvarteret med hunden. Idag gick jag försiktigt en liten vända och provade om foten höll för en lite längre runda. Den gjorde det, men det är inte mycket mer jag kan åstadkomma.
Jag tror (vet inte varför jag har ont!) att jag lyckats med denna smärta genom att slingra fötterna runt stolens ben. Böjer tårna. Så sitter jag alltid när jag skriver. Jag tror jag får sluta med sådana konster.
Tröstar den svullna foten hos vovven. Sitter med fötterna på en boklåda när jag skriver.
Ute är det himmelskt vackert med blå och molnfri himmel. Syrendoft och lördagsledigt.
Här sitter jag med min onda tå.

Monika