Sommaren är kort

Tänk att det redan är den 31 juli. Den här sommaren undrar jag verkligen vart sommaren tog vägen. Jag har varit fullt upptagen med teaterpjäsen om Solbarnet och någon sommarledighet har det inte blivit. I söndags spelade sista föreställningen. Allt har fungerat väldigt bra och samtliga föreställningar har genomförts. Det är verkligen ett vågspel med friluftsteater. Vädrets makter bestämmer. Men Solgudinnan har varit nådig och det föll bara några droppar på sista föreställningens andra akt. För övrigt var det inte en droppe på hela spelperioden. Nästan otroligt under denna regniga tid.

Nu packas allt ned och om några dagar blir det en liten kort semesterperiod. Det skall bli riktigt skönt. Jag har nästan inte haft någon semester på tre år. Så nu tänker jag ”nästan” stänga av allt som har med böcker och skrivande. Kanske blir det att jag skriver en och annan rad när andan faller på. Jag har nog svårt att låta bli. Några inlägg på bloggen kommer det nog också att bli.

Allt väl och allt gott.

Nu stundar den sista sommarmånaden.

Bilden är hela teaterensemblen församlad inför sista föreställningen.

Monika

När Solbarnet blev teater

Det går inte att klä i ord den känsla som uppstår när man ser sin egen bok bli teater. Lördagens premiär och söndagens föreställning  på Hallandsgården var en helt fantastisk upplevelse. Att sitta där mitt i publiken och se föreställningen och tjuvlyssna lite på publikens reaktioner. Det är verkligen en upplevelse.

Jag tackar Halmstads Kvartersteater, manusförfattaren Peter Björk och alla skådisarna som lagt ner så otroligt många timmar på att göra denna magiska föreställning.

En magisk föreställning, en magisk plats och en underbar natur som inramar allt. Det känns som att förflyttas 3 000 år tillbaka i tiden.

Vill du se föreställningen så kan du beställa biljetter på ticnet.se

Till slut var det mörkt och då blev det premiärfest med dukat långbord på scenen. Men himlen var fortfarande ljus. Jag tror det var Solgudinnan som var med oss.

Monika

Premiär för Solbarnet

På lördag den 14 juli är det premiär på Solbarnet med HalmstadsKvartersteater. Manus är skrivet av Peter Björk och det är min första bok om Fry som ligger till grund för manusarbetet.

Det skall bli väldigt spännande att se föreställningen som spelar 14 – 29 juli på Hallandsgården i Halmstad.
Jag kommer att vara där varje kväll och givetvis har jag med mig mina böcker.

Nu är det bara de sista repetitionerna kvar och i morgon kväll är det genrep. Jag hoppas verkligen att vädrets makter är med oss. Under senaste veckan har det regnat mycket och det har inte varit lätt att repetera. En föreställning ute under bar himmel är väldigt väderberoende. Men nu tycker jag att det har regnat tillräckligt och jag ser framemot en torr period på Hallandskusten.

Biljetter finns att boka på ticnet.se. Använd gärna grupprabatten. Vid minst 5 bokade biljetter blir det ett mycket bättre pris.

Bilder är från söndagens repetition. Som den uppmärksamme ser har ännu inte alla skådespelare scenkläder! 

Nu kan spelet börja!

Monika

En minnenas film av Monika Häägg

För några veckor sedan vann jag en novelltävling och lovade då att jag skulle lägga novelltexten här på min blogg. Nu tycker jag att Hallandsposten har fått publicera dikten i lugn och ro, så då tycker jag också att novellen som heter En minnenas film kan få komma ut i allmän egendom.

Fler noveller av mig hittar du här.

En minnenas film av Monika Häägg

Den är sig lik, den gamla Konsumrestaurangen. Visserligen ombyggd och numera hotell, tror jag, men funkisstilen är intakt och det är samma plats. Nu i början av stranden, då mer centralt placerad, ett centrum med liv och rörelse. Här köpte vi glass. Puckstång, vanilj eller jordgubb med guldpapper. Blåvitrandiga markiser. Solen högt på himlen, som ett blekt foto. Så som det var en gång. Havet är detsamma. Det brusar, ett sorl som aldrig tar slut. Här nedanför rör sig vågorna på samma sätt som då. Om jag blundar finns bilden bakom mina ögonlock. En minnenas film som lagrats och rullar gång på gång.  Kjell-Åke på cykel med luggen slängande framför ögonen och glassen i handen. Fotbollen på pakethållaren och plåster på knäna.

Jag stryker kepsen från huvudet medan jag vandrar ner mot stranden. De vindpinade björkarna har samma form som då. Strandrågen böjer sig på samma sätt, som om åren inte passerat. Som om tiden har stått still. Kan en björk leva i över femtio år? Kanske en strandbjörk. En björk som skulpteras av vinden. Den oupphörliga vinden från havet.

”Kommer du ihåg? Göran, kommer du ihåg?”

Kjell-Åkes röst är tunn, knappt hörbar. Som gammalt papper som trasar sönder och faller i bitar. Det där pappret som man vill pussla ihop med tejp och spara i en låda för att aldrig glömma. Ovärderligt, inga pengar i världen kan ersätta de gamla pappersfibrerna. De finns inte att köpa, de är för länge sedan utgångna varor.

Vad ska jag säga? Jag bara nickar. Visst minns jag. Allt. Var enda sommar. Var enda andetag är inristat i mitt minne. Under alla dessa år har de legat där, dolda, blankpolerade, men osynliga för min rastlösa själ. Barnen, livet på Nils Lundahls väg, vintrarna i Lund, universitetet, Inger. Jo, framförallt Inger. Det har legat som en tunn väv över somrarna med Kjell-Åke. Somrarna i Halmstad. Ändå har de funnits där hela tiden. Tydligare än något annat.

Jag förstår inte varför jag satte mig i bilen och körde hit. Jag har bara varit här en enda gång på femtio år. När vi röjde ut stugan, då när mamma inte ville ha den kvar längre. Efter pappa dog. Det var som att all lust till havet och stranden försvann med honom. Hon sa att hon aldrig mer ville se huset. Vi hjälpte henne att köra bort möblerna och slänga skräpet. Sedan blev den såld. Bra betalt för en liten masonitstuga. Det verkar som att folk betalar nästan vad som helst för att få några kvadratmeter skjul intill havet. Hon delade ut pengarna. Varsitt kuvert med en bankinsättning. Nu är mamma också borta. Hon bjöd oss att komma till stugan varje år. Trugade och försökte. Besvikelsen lyste ur hennes ögon när vi aldrig kom. Varje gång sa hon: Kjell-Åke brukar komma, han är där varje sommar. Vill du inte träffa Kjell-Åke?

Visst tänkte vi komma, några gånger var vi nästan på väg, men alltid var det något annat, viktigare, som stod på agendan. Johans seglarskola, Emilias konfirmationsläger, golfkurser, simtävlingar. Alltid var det något annat. Resor. Toscana, de grekiska öarna, Spanien…

Stranden har blivit bredare. Havet har ätit sig in i dynerna. Skalat bort och huggit sönder den mjuka linjen. Spolat bort sanden. Bredare strand, men kortare strand. Hamnutfyllnaden har tagit en stor bit av den raka strandlinjen. Hur tänker man egentligen när man fyller igen och bygger fula betongmonster på det som en gång var hav och människornas strand? Grå lagerbyggnader och skräphögar. Om inte politikerna tänker på sina innevånare så kunde de åtminstone tänka på turisterna. En gång i tiden var det mer än fem kilometer obruten sandstrand. Inte Sveriges längsta, men ändå mycket lång. Men politiker är ju också bara människor. Politik är att vilja, var det någon som sa. De ville väl något med det här också…

Jag ser ut över havet. Hallandsåsen syns skarp och tydlig med ett blekt ljus bakom åsryggen. Om jag kisar med ögonen ser jag ända ner till Kullen. Gråblå hav med vita gäss. Vågor som ständigt rullar mot stranden.  Himlens öppna kupol, stor och oändlig, förenar sig med horisonten och återigen havet.

Vad skulle jag säga till Kjell-Åke? Att åren har gått fort? Att det är synd att vi inte träffats mer? Att det är långt mellan Gislaved och Lund? Längre än till Kreta. Till Kreta åkte vi, men inte till Gislaved. Nej, jag kan inte säga så, och jag sa inte så heller. Jag kan inte säga att avståndet är långt mellan Gislaveds gummifabrik och Lunds universitet. Jag bara nickade. La min hand över hans magra, beniga. Jo, visst kom jag ihåg.

Stugan var vit med en liten träveranda. Där stod gasolköket och diskbaljan. Jag och Kjell-Åke hämtade vatten i brunnen. Det var vårt jobb. Man fick pumpa, med en lång arm, ner i den emaljerade spannen med grön rand. Mamma kokte potatis, stekte pannbiff med lök. Jag kan fortfarande känna lukten. Stekt och kokt. Tre hekto nymald fläskfärs. Potatis från kolonilotten. De vita trädgårdsmöblerna med blommig bordsduk. Kopparbunken och den lilla midsommarstången i miniatyr.  Möblerna fälldes ihop och ställdes in i stugan under vintern.

Sedan byggdes stugan om. Brun träpanel på utsidan. El och vatten. Köket inbyggt med vask och elspis, ett litet fönster mot havssidan. Fast då hade jag för länge sedan flyttat.

Jag vandrar över strandkullarna. Kan inte låta bli. Stegen styrs mot den plats som var mitt sommarparadis. Jag vill att stugan skall stå där med de vita masonitväggarna, gasolköket, den kokta potatisen och suset från strandskogen. Doften av barr. Havet som rullar bakom kullarna. Ljudet av vattenlek, barn som skriker, Nivea solkräm och randiga, uppblåsbara badbollar i plast.    

Jag kikar in genom fönstret. Nybyggd, inglasad veranda. Vita träpaneler. Öppen planlösning. Modernt, trendigt. Köksstolar i tyg med höga ryggar. Kök från IKEA. Trätrappa till loftet. Av den gamla masonitstugan syns ingenting.

Jag går fram till husets knut. Böjer mig ned och känner med handen innanför stenplinten som huset vilar på. Handen sluter sig om den lilla plåtasken. Med darrande händer drar jag fram den. Blåser bort jord och spindelväv. Torkar med jackärmen över den rostiga ytan. Öppnar försiktigt locket. På bottnen ligger den. En liten, gulnad papperslapp, hopvikt och med två lila tumavtryck. Mitt och Kjell-Åkes. Stämplade med pappas gamla stämpeldyna.

Försiktigt viker jag upp pappret. Jag behöver inte läsa. Jag vet vad där står. Ändå läser jag högt, med ansiktet vänt mot havet, med vinden som lyfter mitt glesa hår och med en klump i halsen. En klump som växer för varje ord. Som vuxit ända sedan jag fick ett sms från Lena, Kjell-Åkes syster. Nej, klumpen har funnits där under alla dessa år. Under alla dessa år när jag valt att inte komma.

”Vi skall alltid vara vänner. Inget kan skilja oss åt.”

Jag läser gång på gång. Om och om igen.

”Vi skall alltid vara vänner. Inget kan skilja oss åt.”

De två raderna är högtidligt undertecknade med datum och våra namn. Göran och Kjell-Åke. Under mitt namn borde det stå Göran – svikaren. Göran, han som svek sin vän.

Jag ser ut över havet. En sista gång. Här har jag inget att hämta. Det sista bandet är avklippt. Jag vänder mig om och går tillbaka mot stugan. Lyfter upp den lilla plåtasken och stoppar den i fickan.

Jag skulle åkt hem, tillbaka till Lund, men körde hit istället. Som om jag trodde att jag kunde finna en förlåtelse här bland strandkullarna. Jag gick ut från sjukhuset och körde direkt hit. Nu vet jag inte.

Jag tar upp mobilen och kollar tiden. Inger börjar väl undra var jag har tagit vägen. Jag borde varit hemma nu. Skickar ett sms att jag är på väg, att jag blivit fördröjd, men nu är jag på väg.

Läser återigen meddelandet från Lena.

”Kjell-Åke har lämnat oss. Bara en stund efter att du gått. Lugnt och stilla slutade han andas. Han var nöjd. Tack för att du kom.”

Jag stoppar ner mobilen och vänder mig en sista gång mot stranddynerna.

Det är då jag ser honom. Jag ser honom som en siluett mot solnedgången. Han har fiskehåven på axeln och spannen med krabbor. Solen på väg ned i havet. Så som det alltid var. Han vinkar och ropar.

”Göran skynda dig, kom!”

Jag höjer handen och vinkar. Viskar mot sol och vind.

”Vi ses Kjell-Åke. Jag kommer. Inte än, men snart…”

Monika Häägg maj 2012

Det är upp till dig av Maj Wechselmann

Det är upp till dig handlar om olja, folkmord och dina pengar. Maj Wechselmann är filmaren som gräver i lögner och skenbilder, som försöker avslöja den otäcka profitering som sker i oljans fotspår. Den här boken är underlaget till den film som handlar om svenska Lundinbolagets smutsiga oljeaffärer och samarbete med diktaturen i Sudan och den brutala regimen i Etiopien. Det är en förfärande läsning om systematiska folkrättsbrott och vittnesmål från människor som drabbats.

Det är många samstämmiga uppgifter från olika oberoende grupper som alla berättar om hur hela områden avfolkats, människor dödats, byar som plundrats och blivit nerbrända.

Under perioden, då det som mest pågick i Sudan, satt vår utrikesminister Carl Bildt i styrelsen för Lundin Oil. 2010 inleddes till slut en förundersökning om svenska företag medverkat till brott i Sudan under åren 1997-2003. Att jag skriver ”till slut” är för att denna förundersökning hindrades under många år. Vi har alltså en utrikesminister som misstänks för att ha medverkat till folkmord.
Jag tycker verkligen det är anmärkningsvärt. För att inte säga rent förfärligt.

I provinsen Ogaden i Etiopien finns också detta giriga oljebolag. Vittnesmålen från denna mycket stängda provins är likartade som vittnesmålen från Sudan. I oljans exploatering följer mord, våldtäkter, nedbrända byar och avrättningar utan några rättegångar. Det var i denna stängda provins som de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson tillfångatogs och senare dömdes till 11 års fängelse vid en rättegång som var långt ifrån vad vi i Sverige kallar för rättegång. De var två modiga journalister som letade efter sanningen och som försökte avslöja oljebolagens förfärande framfart i Etiopien.

Som avslutning uppmanar Maj oss att försöka styra över våra pensionsfonder. Att välja fonder som inte äger aktier i Lundin oil. Skandia, AMF, Handelsbanken, Länsförsäkringar, Nordea, Swedbank Robur, SEB är bara några av dem som har stora aktieposter i Lundin oil. Folksam meddelade 30 maj att de säljer sina aktier. Här är en länk till deras pressmeddelande.

Vi kan påverka. Det har hänt förut och är ingen omöjlighet. Vi kan alla göra val.

Jag tycker Carl Bildt borde göra detsamma. Alltså välja att avgå. Vi ska inte ha en utrikesminister som är misstänkt för mord.

Läs boken. Det är en tung läsning, men det minsta man kan göra för människor som blir utsatta för girigheten.

Utanför det som omnämns i Maj Wechselmanns bok pågår just nu en humanitär katastrof. Sydsudan blev självständigt förra året och nu tar sig gigantiska flyktingströmmar från Sudan till Sydsudan. Bortdrivna av sin egen regim.  Oroligheter vid det område som kallas för Blå Nilen och södra Kordofan tvingar tusentals flyktingar över gränsen varje vecka. Många har gått i veckor och kanske en månad för att komma undan stridigheter. De saknar mat och vatten. De är undernärda och sjuka. UNHCR:s chef MireilleGirard har varit på blixtvisit i Stockholm, för några dagar sedan, för att be om pengar och hjälp att ta hand om alla dessa flyktingar. Det rör sig om bortemot 170 000 människor i flyktingläger och det är förmodligen minst 300 000 på flykt i området. Även här finns Lundin oil. För här är det återigen oljan och girigheten som är orsaken.

Monika  

LasseMajas detektivbyrå av Martin Widmark

LasseMajas detektivbyrå är en mycket känd barnboksserie av Martin Widmark. Första boken utkom 2002 och det finns ett 20-tal böcker i serien. Böckerna har också varit julkalender på SVT.

Men vem är illustratören? Många gånger glöms illustratören bort i sammanhanget. Men den är minst lika viktig för bokens upplevelse. Det är illustratören som ger en bild av hur karaktärerna ser ut och gör att miljöerna inte behöver så mycket beskrivning i texten. Bra speciellt för barn som ofta tycker det är tråkigt att läsa långa miljöbeskrivningar.

Helena Willis heter illustratören till LasseMaja-böckerna. Hon har också illustrerat andra böcker och skrivit några med egen text. Här är en länktill Wikipedia om Helena Willis.

Bild lånad på Wikipedia.

Monika

Hemliga klubben - fallet med den värdefulla kartan av Susanne MacFie

Hemliga klubben heter en serie för barn i åldern 6-9 år. Jag tyckte de verkade spännande och plockade med mig, Fallet med den värdefulla kartan, från biblioteket.

Böckerna är skrivna av Susanne MacFie och utspelar sig i Alingsås och de är illustrerade av Roland MacFie. De handlar om Moa och Måns som har en hemlig klubb. De är deckare som löser olika spännande och kluriga mysterier. I den boken jag har läst är det en karta som försvunnit från ett museum. Läsaren får många ledtrådar och kan själv försöka lösa mysteriet under tiden som man läser boken.

En trevlig bok och en trevlig serie att sätta i händerna på barn som nyligen lärt sig att läsa. Bra sätt att sätta fart på läslusten. Det finns 6 böcker i serien så barnen kan vara sysselsatta alla regniga dagar på sommarlovet.

Hemliga klubben har också en egen webbsida.

Monika

Provsmak av musiken till Solbarnet

Den 14-29 juli spelas Solbarnet på Hallandsgården i Halmstad.
Solbarnet är min första bok om bronsåldersflickan Fry och dramatiseras av Halmstads Kvartersteater.
Nu pågår intensiva repetitioner och scenografin har börjat att byggas på den underbara utescenen.
Saga Isebring har gjort stämningsfull musik och sång. Jag är jättenöjd med musiken och tycker den passar bra ihop med pjäs och tidsålder.
Nu går det att provlyssna lite på musiken.
Här finns två länkar till Kvartersteaterns webbsida och musiken.
 Solbarnet  och Gudinnelära

På Kvartersteaterns webbsida berättas också om ett reportage som gjorts av Zvision.
Här finns en länk med bilder om reportaget.
Reportage Solbarnet

Biljetter till pjäsen kan du boka på ticnet.se

Varför inte kombinera en trivsam semestervistelse i Halmstad och ett teaterbesök?

Monika

Kiruna flyttar - eller går det att flytta en hel stad?

Jag har i många år hört berättas om att Kiruna skall flytta. Första gången trodde jag knappt att det var sant.  Går det att flytta en stad? Nu är det nära, nu måste staden och centrum flytta. Malmkroppen pekar rakt in mot centrum och ju djupare LKAB gräver desto närmare kommer man. LKAB det stora statliga gruvföretaget, med nationella intressen, styr över människornas öde i Kiruna. En tredjedel av Kiruna, hela centrum, bostadsområden, sjukhus, gymnasieskola ska flyttas och byggas upp en halvmil bort.

Jag tycker det är en hisnande tanke. Ett gigantiskt jätteprojekt på ont och gott.
Vissa utvalda hus plockas ner och byggs upp igen. Vissa hus rivs helt och hållet. För människor kan det betyda att det blir stora hyreshöjningar när de blir tvungna att flytta in i en nybyggnation och kanske en tredubbel hyra. En omställning och ett djupt ingrepp i människors liv.

Men finns det någon annan möjlighet?

Förmodligen inte.
Kiruna står och faller med gruvan. Finns den inte, finns det inte heller mycket kvar av Kiruna.
Ett val som inte är ett val. Den enda möjligheten.
Det är bara att hoppas att LKAB, med sina stora vinster och sin stora statliga ägare, tar sitt ansvar. Att den här flytten får kosta. Inte för människorna som bor i Kiruna. Det är inte Kiruna kommun som skall betala. Det är vinsterna från gruvnäringen.

Tänker stilla, för mig själv, hur jag skulle reagera om min stad blev tvungen att flytta. Vill jag vara med på en sådan flytt? Tveksamt. Kanske flydde jag, men det är lätt att säga om man inte lever på en gruva.

(Bilden har jag lånat på Kiruna kommuns webbsida. Där pågår en arkitekttävling om hur Kiruna centrum skall se ut i framtiden. Tävlingen skall vara avgjord i början av 2013)

Monika

Svartvintern av Marianne Cederwall

Nu har jag läst andra boken i Marianne Cederwalls serie om Hervor och Mirjam. I andra boken som heter Svartvintern upplever de en vinter tillsammans i Hervors hemby Kuivalihavaara (en fictiv by som har vissa drag av Vittangi).

I byn dyker den välkände operasångaren Ralph Sörarve upp och plötsligt börjar både gammalt och nytt leva. Gamla händelser får sitt uppklarande och det nya livet, som inte alltid innebär tvåkönade äktenskap, drar in i den ganska konservativa byn.

I andra boken finns också den lite magiska känsla som präglade Svinhugg. Även i denna finns en liten snudd av kriminalhistoria och den humoristiska tonen finns också med. En härlig blandning av vardag och spänning. Jag kommer säkert att också läsa Spinnsidan, som är tredje boken i serien.

Monika

Gittan och gråvargarna och Gittan gömmer bort sig

Pia Lindenbaum har gjort några underbara bilderböcker om Gittan. Jag har läst två av dem.

Gittan och gråvargarna och Gittan gömmer bort sig.

Gittan är en liten försiktig tjej. När dagis är på utflykt springer alla barnen omkring och hittar på en mängd med farliga saker, men inte Gittan. Hon vågar nästan ingenting. Gittan letar istället efter fina löv. Hon letar så mycket att hon inte märker att de andra går vidare. Plötsligt är hon ensam i skogen. Det är då hon träffar gråvargarna.

I Gittan gömmer bort sig besöker hon sin kompis Hjördis som är hemma med en ung tjej som är hennes dagmamma. Där finns också de små bebisbarnen. När de små ska sova hittar Hjördis på hyss med bebisarna. Gittan tittar på. Men plötsligt går det fel och Gittan blir anklagad. Då måste hon springa fort och gömma sig.

Allt slutar så klart lyckligt. I båda böckerna ställs allt till rätta och läsaren kan andas ut.

Underfundiga historier med trivsamma bilder av Pia Lindenbaum.

För åldersgruppen 3 – 6 år.

Monika

En minnenas film

Önskade glad midsommar igår och tänkte inte skrivit något inlägg idag, men kunde inte låta bli. Jag blev så otroligt glad när jag var en av vinnarna i en novelltävling. Novellen ”En minnenas film” publicerades i Hallandsposten och Hallands Nyheters sommarbilaga, som låg i min brevlåda nu på morgonen. Vi är tre vinnare och det kommer ut tre sommartidningar under de närmaste månaderna. De övriga vinnarna var Elisabeth Larsson och Tania Bengtsson och jag säger ett stort grattis till de båda. Det skall bli spännande att läsa deras noveller.  Min novell fanns alltså med i första bilagan.

Så måste jag också berätta juryns motivering för den gjorde mig extra glad:

”Monika Häägg skildrar levande och ömsint en strand och tid hon känner väl. En minnenas film rymmer nostalgi, vänskap och svek, författaren låter Göran ångra somliga livsval. Går skadorna att reparera? Kanske. I allra sista minuten gör Göran resan från Lund till Halmstad och novellen vibrerar”

 Till dessa ord och min text har det också gjorts en fin illustration av Ulf Hansson.

Jag tog ett foto av uppslaget i tidningen. Novellen finns inte på nätet, men så småningom kommer jag att publicera den här på bloggen. Nu låter jag den stå för sig själv i Hallandsposten.

Nu önskar jag, för andra gången, alla en glad och fin midsommar!

Monika

Solbarnet på magiska Galgberget i Midsommartid

I förra veckan besökte jag magiska Galgberget i Halmstad och spelplatsen för Solbarnet. Då förundrades jag över hur denna höjd på ett märkligt sätt sticker upp nästan i centrum av staden. Halmstad är annars en väldigt platt stad. Obetydligt med backar eller sluttningar. Men om man går ut genom den gamla Norre Port, från 1600-talet, och sedan promenerar i fem minuter så står man vid foten av en brant kulle som kallas för Galgberget. På denna magiska och sägenomspunna plats har Solbarnet premiär den 14 juli.

Jag var och kikade lite på repetitionerna. Parkerade cykeln vid Galgbergets fot och pustade sedan mig upp för de branta trapporna. Precis när man kommer upp för den skogklädda kullen finns friluftsmuseet Hallandsgården och i fårhagen intill ligger spelplatsen. Från berget är det en vidunderlig utsikt över Halmstads centrum och havet som breder ut sig, med Hallandsåsen i fonden.

Den fina soliga kvällen, som jag var där, var det fortfarande en tom spelplats, ännu ingen scenografi. Nu i dagarna börjar scenografibygget och en del går redan att skymta om man är nyfiken.

I pjäsen, som utspelar sig i bronsålder, firar man den längsta dagen. Midsommaroffret har en central roll för handlingen. Om några dagar firar också vi, nutida människor, en mycket gammal och historisk tradition. Boka biljetter till pjäsen kan du göra på Ticnet.

Önskar alla en fin och glad midsommar!

Monika

Håkan Bråkan och den spökiga källaren av Sören Olsson och Anders Jacobsson

Sören Olsson och Anders Jacobssons böcker om Håkan Bråkan och hans storebror Sune är säkert väldigt välkända för de flesta. De har varit både Julkalender och film. Jag har däremot inte läst någon bok tidigare. Därför plockade jag med mig en från biblioteket.

Håkan Bråkan och den spökiga källaren handlar om Håkan och två av hans kompisar på dagis som får gå ner i källaren och leta bland de gamla leksakerna. På ett, som vanligt humoristiskt sätt, får vi ta del av både inbillade spöken och andra lustigheter. Bilderna av Eva Lindén är väldigt roliga och förstärker på ett utmärkt sätt författarnas text.

Boken är för åldern 3-6 år, men går säkert också bra till barn som nyligen lärt sig läsa.

Monika

Ensam mullvad på en scen av Ulf Nilsson och med illustrationer av Eva Eriksson

Ulf Nilsson och Eva Eriksson är två mycket välkända bilderboksskapare. De har under åren bidragit med t ex Lilla syster kanin, som jag älskar, och Den fräcka kråkan.

Ensam mullvad på en scen handlar om en storebror som är världens roligaste och bästa på att sjunga. Men han vill inte sjunga om det är för stort och fint. T ex när det är vårfest i skolan. På en riktig scen och med strålkastare. Då får han istället bli den blyga mullvaden som bara säger några små ord på slutet. Synd tycker lillebror för storebror är ju egentligen världens bästa på att sjunga och hitta på skojiga sånger.

Underbara bilder och en härlig historia gör denna bok till ett litet mästerverk. Rekommenderas till åldersgruppen 3-6 år men fungerar så klart också för barn som nyligen lärt sig läsa.

Monika

Viktor blir glad av Stellan Sjödén

Viktor blir glad av Stellan Sjödén är en finurlig och varm bilderbok. Den handlar om den lilla gubben Viktor som inte är så glad och som har svårt att finna någon glädje i livet. Han går därför till ett nöjesfält, men inte heller där finns det något som väcker någon glädje. Men så vinner Viktor en Nalle på ett lyckohjul och bit för bit börjar livet fyllas av den saknade glädjen.

Det här är en riktigt underbar liten pärla fylld med Magdalena W Lavebratts fina illustrationer.

Passar bra som högläsning, men också som lättläst bok för de som precis börjat läsa själva.

Monika

Tips till bokdebutanter

När jag var på möte, i Författarnas Hus, för nya medlemmar i Författarförbundet fick jag lite olika råd och tips att tänka på, som författare.  Bl. a fick jag en liten enkel broschyr med råd till debutanter – att tänka på när du ska ge ut din första bok. Kanske så dags att läsa om när jag redan har gett ut fyra böcker. Men det fanns ändå lite matnyttigt som jag tänkte dela med mig om här på min blogg, eftersom jag ser att det är många bland mina bloggvänner som skriver och brukar skicka sina texter till eventuell utgivning.  

Vad bör jag då tänka på när jag skickar ett manus till förlag?

Alla verk och texter är skyddade av upphovsrätten, men det gäller att kunna bevisa att jag är författaren. Är det en faktabok kan det till och med vara viktigt att bara skicka ett synopsis och inte hela texten. Ett bra sätt är också att skicka en kopia i rekommenderad försändelse till dig själv. Din egen försändelse behåller du sedan oöppnad. Vid en eventuell tvist om vem som är upphovsmannen har du möjlighet att visa att din text existerade vid tidpunkten för det rekommenderade brevet. Var sedan också givetvis noga med att följa förlagets anvisningar om hur förlaget önskar ta emot manus för bedömning. Det är också bra att skriva i följebrevet att erbjudandet förfaller om inte förlaget svarat inom en viss tid. Sedan går det utmärkt att erbjuda till andra förlag. Skickar du till flera är det också bra att skriva att erbjudandet har gått till flera olika förlag.

Sedan stod det en del råd inför avtalstecknande och en del råd om avtalets innebörd och åtaganden.

Om de råden tänker jag återkomma i ett annat blogginlägg, för nu ser jag att sommarsolen tittar in och då vill jag titta ut!

Kungliga biblioteket, som ligger i Humlegården i Stockholm, fotade jag i höstas. Där förvaras alla tryckta och utgivna texter och där finns också mina böcker. Tyvärr har jag aldrig varit på insidan av huset.

Monika

Jag är jag av Emma Adbåge

När jag medverkade vid författardagen i Hässleholm så var också författaren och illustratören Emma Adbåge med. Hon berättade om boken Jag är jag. Då hade den ännu inte kommit ut, men hon läste ett litet kapitel från den kommande boken. För någon vecka sedan fick jag syn på hennes bok på biblioteket och då tog jag den med mig hem. Den är fylld av hennes fina illustrationer och riktar sig till åldern 6-9 år.

Boken handlar om Mickan som snart är åtta år. Hon kan verka lite blyg, men är det egentligen inte. Det är bara vissa saker som hon är rädd för. T ex vill hon inte spela teater. Så när hennes klasskamrater blir jätteglada när fröken berättar om pjäsen som de ska göra, så blir Mickan istället ledsen. Speciellt när fröken säger att Mickan passar så bra att spela Blyger. Men Mickan gillar också saker. Mest gillar hon att rita, kaniner och sin bästis Penny.

Det är väldigt intressant att läsa om Mickans funderingar över vad som händer runt omkring henne. En bra bok som handlar om vikten av att få vara sig själv.

Monika

Svinhugg av Marianne Cederwall

När jag var i Stockholm, på Författarnas hus på Drottninggatan, för några veckor sedan, träffade jag flera författare. En av dem var Marianne Cederwall. Innan träffen för nya författare hade vi en trevlig stund tillsammans och pratade om varandras böcker. Vi upptäckte att vi hade likartade namn på våra böcker. Min tredje heter Isvintern och Mariannes andra heter Svartvintern. Givetvis blev jag nyfiken på Mariannes bokserie och nu har jag läst första boken som heter Svinhugg. Ännu mer spännande blev det när jag upptäckte att en av huvudpersonerna i boken heter Hervor. I mina böcker om Solbarnet Fry finns också namnet Hervor. Det är kung Ingemunds son som bär det namnet, men Hervor är både manligt och kvinnligt så i Mariannes böcker är det en kvinna.

Svinhugg är första boken om Mirjam och Hervor och utspelar sig i den lilla gotländska byn Kajpe Kviar. Tre män dör med bara några veckors mellanrum. Dödsfallen verkar naturliga, men är det inte något lurigt bakom? De två kvinnorna firar med snittar och champagne. Mirjam har återvänt, till sin hembygd, efter många års bortavaro och nu har hon beslutat att ge igen. De tre männen har behandlat henne väldigt illa och bit för bit får läsaren vetskap om vad som hänt.

Svinhugg är en spännande och lättläst bok. Den är på snudd till kriminalhistoria, men är långtifrån den vanliga mallen för sådana böcker. En både rolig och varm historia som ger mersmak. Svartvintern är andra boken och Spinnsidan, som utkom 2011 är tredje boken. Marianne berättade också att även en fjärde bok är på gång. Så alla som gillar Svinhugg kan se framemot många trevliga stunder.

Monika

Nationaldagsfirande i Halmstad

Numera firar vi Nationaldagen. Den har ju blivit en helgdag och runt om i landet uppmärksammas dagen på olika sätt. I Halmstad firas den på Hallandsgården. På den platsen där min första bok Solbarnet blir teater i juli.

Klockan 11 blir det bl.a. fanborg och en skönsjungande manskör. Vacker musik av Halmstad Brass samt högtidstal av författaren Sara Beischer. Läs mer om programmet här.

Teatergruppen som ska spela Solbarnet kommer att vara där och dela ut flygblad om pjäsen. Dagen till ära kommer jag också att vara där och dela ut gratis böcker. Jag delar ut och signerar ett stort antal av min andra bok i serien om bronsåldersflickan Fry: Månguden.

 Önskar alla en fin helgdag och är du i närheten så passa på att komma till Hallandsgården och få ett gratis ex av min bok. Det är först till kvarn som gäller!

Monika