Kallocain av Karin Boye

Det förvånar mig lite att jag inte, för länge sedan, har läst Kallocain av Karin Boye. En klassiker som jag förmodligen borde funnit redan i tonåren. Nu är den däremot läst och jag kan verkligen rekommendera den till de som ännu inte fått denna upplevelse. Visst är det lite Orwells 1984 över den, men jag tror att de båda tagit intryck av både Sovjet och Tyskland. För övrigt kom inte 1984 ut förrän 1948 och Kallocain publicerades redan 1940.

Kallocain handlar om en världsstat med full kontroll över medborgarna. ”Ögat” ser ända in i det privata sovrummet. Kemisten Leo Kall är hängiven staten och uppfinner kallocain, ett slags sanningsserum som får människorna att erkänna sina innersta tankar. Det är gott nog för staten. Ett bra sätt att hitta upprorsmakare. Men det märkliga är att de flesta tycks hysa drömmar om ett annat liv – ett liv i frihet och kärlek. Leo Kall börjar tvivla på statens förträfflighet.

Kallocain är en kuslig framtidsroman. En science fiction med ett obehagligt totalitärt samhälle. På något konstigt sätt upplever jag den ändå som hoppfull. Människorna vill inte leva så här. De vill något annat och i den önskan och drömmen finns hoppet.

 

Monika