I går kväll var jag på teater.
Hemsöborna av August Strindberg. Alla som fanns på 1960-talet minns
säkert TV-serien med Sif Ruud, Allan Edwall och Sven Wollter i huvudrollerna.
Den gick i repris under våren och då såg jag den igen. Svartvit, men ändå helt
fantastiskt fångad både i bild och i skådespel.
I går såg jag Hemsöborna med den fria teatergruppen 1 2 3 Schtunk. En
helt fantastisk grupp som framför olika klassiska pjäser på ett något
annorlunda sätt. Tekniken är en blandning mellan clown och commedia dell’Arte
och mycket improvisation. Helt enkelt ett alldeles eget sätt att angripa de
gamla texterna. Publiken är hela tiden inblandad i händelseförloppet och
resultatet blir fruktansvärt roligt. De två timmarnas föreställning är hela
tiden kantad av skratt. Emellanåt kommer också allvaret in och vibrerar. Då
finns också gråten och sorgen. Den här gruppen kan hantera skådespelets konst.
De är duktiga skådespelare och har en gång i tiden spelat med Teater Halland,
så de kan även det ”vanliga” skådespelarhantverket.
Lasse Beisher, som är en av skådespelarna, har jag spelat teater med för länge sedan. På 1980-talet
var vi båda med i föreställningen Tok-Alfred. En poetisk och tänkvärd
föreställning. En föreställning med stort hjärta. Lasse var väldigt bra skådis
redan på den tiden. Sedan gick han scenskolan i Malmö och har utvecklats
mycket.
1 2 3 Schtunk är en turnerande teatergrupp. Om de dyker upp i din närhet
så gå och titta på deras föreställning. Jag lovar att du inte blir besviken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar