Arvet från Stonehenge av Sam Christer

I juli förra året var jag i England. Då besökte jag bl. a Stonehenge. Den fantastiska platsen med de mystiska stenarna som för mer än 4 000 år sedan byggdes med en otrolig precision.

Den mytiska platsen fick mig att tänka på mitt eget intresse för forntid och för bronsåldern som ju är något senare än stenarna i Stonehenge. Därför blev jag väldigt nyfiken när jag fick tips om en roman som utspelade sig runt denna mytomspunna plats.

Arvet från Stonehenge av Sam Christer handlar om Gideon Chase, en ung arkeolog som får motta ett kryptiskt brev från sin far, en av världens främsta skattjägare. Hans far har begått självmord och lämnat ett märkligt arv med dagböcker till sin son. Böckerna är krypterade för att bara Gideon skall kunna läsa. En kvinnlig polis utreder självmordet och samtidigt försvinner en ung och väldigt rik dotter till vicepresidenten i USA.

Den här boken är en polisroman, triller och en mystiskt symbolladdad roman som i andra halvan blir väldigt spännande. Polisromaner är ju inte mitt största läsintresse, men den här historian har ju lite större sfär än bara den klassiska polisromanen. Ganska spännande och underhållande!

Monika

Ny vandringsled vid Fylleån - i Solbarnets fotspår

Fylleån vid Brogård

Min bokserie om bronsåldersflickan Fry som innehåller böckerna Solbarnet, Månguden, Isvintern och Kungsgården utspelar sig i Halmstadstrakten och södra Halland för 3 000 år sedan.

Karta från böckerna om Solbarnet

Fry, som är ett hittebarn växer upp på Nygården, som jag placerat ungefär där Fyllinge bostadsområde finns idag. På Kungsgården finns Solgudinnans tjänare och på den platsen finns idag Brogårds bostadsområde. Mellan dessa två platser rinner Fylleån, och det är också den ån som Fry följer när hon i början av första boken går till Kungsgården.

Artikel i Hallandsposten 20140114

Nu kommer Halmstads kommun att anlägga en ny vandringsled som knyter ihop Fyllinge och Brogård. Vandringsleden kommer att följa Fylleån och därmed också följa i Solbarnets fotspår. Till sommaren kommer vandringsleden att vara grusad, skyltad och klar.

Jag har många gånger gått delar av denna sträcka, som är nästan sex kilometer, och jag kan säga att det är en mycket vacker naturupplevelse. Jag tror också att det kan bli spännande för alla mina läsare att vandra i bronsåldersmänniskornas fotspår.

Monika

Äpplen eller apelsiner av Alice Munro

För några veckor sedan läste jag novellsamlingen Tiggarflickan av Alice Munro. Nu har jag läst ytterligare en novellsamling av nobelpristagaren Alice Munro: Äpplen eller Apelsiner, som utgavs i svensk översättning 1993.

Äpplen eller apelsiner har inte den sammanhängande röda tråd som fanns i Tiggarflickan. Här är det istället många olika fristående noveller och på något sätt så känns den här mer intressant. Jag är fortfarande inte stormande lycklig av att läsa Munros texter men upplever ändå denna som mer intressant. Hade gärna velat ha den i min bokhylla och plockat fram en novell då och då och läst när andan faller på. Nu ”blåläser” jag snabbt, eftersom boken skall tillbaka till biblioteket, det är många som står i kö till den senaste nobelpristagarens böcker. Jag köper ju sällan böcker, men någon gång ibland så blir det ett inköp.

Kanske är det en novellsamling av Munro som blir min nästa inköpta bok?

Monika

Vad är Poetry Slam?



Finalisterna vid Poetry Slam på Fox and Anchor den 27 januari(foto Bo Strömberg)

Nu vet jag vad Poetry Slam är för något, för nu har jag tävlat i detta spel!

Jag inte bara vet reglerna utan jag vet också hur det känns att tävla i att läsa upp dikter. Går det att tävla i poesiläsande? Ja, går det att tävla i att spela musik och sjunga så går det att tävla i att läsa dikter.



Jag läser min dikt om Koltrasten (foto Bo Strömberg)

Det är lite mer än en månad sedan jag bestämde mig för att anmäla mig till en av deltävlingarna inför SM. I Halland hålls tre deltävlingar, en i Halmstad, en i Falkenberg och en i Kungsbacka. Arrangör är den kreativa och positiva poesiföreningen: Poesi i Halland.

Vid varje deltävling finns tre eller max fem jurygrupper som består av delar ur kvällens publik. Alla tävlande läser två egna dikter och jurygrupperna sätter poäng med max 10.0/ dikt. De som får högsta sammanlagda poäng går vidare till kvällens final. Ingen rekvisita är tillåten, dock får deltagarna använda papper och behöver inte lära sig texten utantill.

Jag förberedde mig genom att lära mig fyra av mina dikter utantill. Tränade också på ett bra uttryck med pauser och poängterande av vissa ord, samt lite andra teatertrix som kan vara bra att använda.



Poesi i Laholms Bokhandel den 18 januari (foto Inka Persson)

Så under hela januari har jag gått omkring och rabblat texter och tränat. Jag har också tränat genom att framföra dikterna vid två olika tillfällen, både i LahoIms bokhandel den 18/1 och på Café Strandgatan 20 den 25/1. Det hade jag stor nytta av när jag sedan deltog i tävlingen. I måndags var det så äntligen första deltävling på Fox and Anchor i Halmstad.

Hur gick det?

Jo, ganska bra. Visserligen var jag väldigt nervös, trots att jag inte är helt ovan vid att stå på scener. Men det här var faktiskt svårare än vad jag kunde tro. Jag var både nervös och fruktansvärt trött när jag kom hem efter kvällens tävling.

Halmstadsmästaren Susanna Hillbom på Fox and Anchor 27 januari

Men jag gick vidare till kvällens final och det betyder också att jag har gått vidare till Hallandsfinalen som är den 28 april. Kvällens vinnare och därigenom också Halmstadsmästare blev Susanna Hillbom, som är en van ”slammare” och tävlat i SM. Men jag är väldigt nöjd med min debut och finalplats och att jag nådde mitt eget mål: att gå till Hallandsfinalen!

Monika

Tiggarflickan av Alice Munro

Kanadensiska Alice Munro fick nobelpriset i litteratur 2013. En populär Nobelpristagare bland många svenska läsare. Nu har jag läst Tiggarflickan av Munro och därmed också blivit en av alla dessa läsare. Hon är en novellist och betecknas som ”Den samtida novellkonstens mästare. Tiggarflickan är också en novellsamling, men känns nästan som en roman eftersom samtliga noveller handlar om Rose och hennes liv.

I tio sammanhängande noveller får läsaren följa Rose under mer än fyrtio år. Rose växer upp i ett arbetarhem och livet i denna miljö präglar hennes uppväxt under 1930-talet. Genom ett stipendium får Rose möjlighet att studera och gör därmed en klassresa.

Alice Munro har en förmåga att i detalj skriva om vardagen. Det är de små händelserna, de som vi alla innefattas av, det är i dessa händelser hon är en mästare. Det är rädslor och vardagens problem som fyller dessa tio noveller. Kanske väntar jag mig för mycket när jag börjar läsa samlingen. Alla har pratat så väl om hennes författarskap att mina förväntningar har farit högt upp i himlen. Jag tycker om hennes sätt att skriva, men jag tycker inte att alla novellerna är lika lysande. Det här är inte heller en bok som jag kommer att lägga på översta piedestalen, men Munro är ändå värd att läsas mer. Jag är redan igång med nästa bokprojekt av den senaste Nobelpristagaren. Men egentligen gillar jag nog mer Nobelpristagaren 2012, Mo Yan.

Monika

Vad är en eldsjäl?

Marielle Nilsson får pris som "Årets Stjänskott" av Peter Wahlbeck

I Halmstad delas varje år ut pris till ”eldsjälar”. Människor som gjort mycket för Halmstads föreningsliv, människor som alltid ”ställer upp” och ger av sitt liv och sin tid för att andra skall få uppleva en mängd olika saker. I onsdags kväll var det en gala med mat och underhållning samt utdelning av dessa priser. Marielle Nilsson, en ung tjej i Halmstads Kvartersteater, fick priset som ”Årets stjärnskott” – en ung eldsjäl.

För det mesta är annars eldsjälarna gamla. De har hållit på i många år, troget stått där och öppnat till lokalen, fortsatt att engagera sig när nästan ingen annan har trott på ett fortsatt liv i föreningen.  Men vad är då en eldsjäl? Hur kan en sådan människa beskrivas? En själ som brinner för något. En människa som entusiastiskt och utan att lyfta fram sig själv kämpar med en verksamhet. En verksamhet som många kan ha glädje av, som ibland kan betyda liv och död. Hur många ledsna och ensamma människor har inte räddats av eldsjälarnas arbete? Ett sådant arbete kan inte mätas i pengar, ingen kan veta vad som hänt om inte eldsjälen funnits.

Tyvärr är ofta eldsjälarnas arbete dåligt betalt eller ofta inte betalt alls. Föreningarna lever på små medel. Trots detta gör de ett fantastiskt viktigt inslag i vårt samhälle. Från dessa små bidrag som satsas sker det stordåd. Föreningslivet borde få mer pengar, mer bidrag för sin fantastiska samhällsuppehållande verksamhet. Eldsjälarna borde premieras mer, inte bara få medaljer. Ge föreningarna goda ekonomiska förutsättningar och livet och samhället kommer att blomstra betydligt mer än vad det gör idag. Men tyvärr är inriktningen idag åt ett annat håll. Stöden till föreningarna minskar, förutsättningarna blir bara sämre och sämre.

Marielle som ballongförsäljare i barnföreställning 2006

Marielle Nilsson startade sin ”eldsjälskarriär” i HalmstadsKvartersteater när hon bara var en liten tjej på nio år. Nu kan hon som lite mer än tjugoåring vara denna eldsjäl som gör teaterkurser, barngrupper, regisserar teater och skriver egna manus. Men Marielle, och de andra teaterledarna i Kvartersteatern har gått en lång utbildning i teaterarbete och föreningsarbete. Hon blev inte ledare och eldsjäl över en natt.

Under många år har Halmstads Kommun satsat bidrag till denna uppbyggande teaterverksamhet. Där en del bara passerar under några år, går en teaterkurs eller är med i en barngrupp, medan en del, som Marielle och flera andra, växer till duktiga ledare.

Från i år 2014 har inte längre Kvartersteatern något stöd från Halmstads kommun. Från politiskt håll är det inte längre intressant att satsa pengar i en långsiktig verksamhet. Nu för tiden är det bara projekt som gäller. Snabbt in och snabbt ut. Varför skall vi bygga framtidens eldsjälar? Tycks politikerna resonera.

Kanske får de svaret om tio eller tjugo år, när de undrar över vart tog alla eldsjälar vägen?

 

Monika

Boktjuven av Markus Zusak - snart biopremiär

Jag brukar inte vänta på premiärer av filmer. Men nu gör jag ett undantag. Den 28 februari är det svensk premiär för min favoritbok Boktjuven av Markus Zusak.

Jag brukar göra reklam för denna tjocka roman. Den är en av få böcker som jag läst där den trots sin stora volym var mycket läsvärd på varje sida. Förra året gjorde jag Kulturias boktips med monologer från olika skönlitterära verk. Och, så klart var Boktjuven ett av tipsen! I min senaste roman Jag spelar min roll låter jag skolbibliotekarien prata lyriskt om Boktjuven och detta gjorde att romanen också blev en del av teaterföreställningen som jag regisserade i höstas.

Vad handlar den om?

Den handlar om nioåriga Liesel som blir lämnad hos fosterföräldrar, i början av andra världskriget. Vi får följa henne genom krigsåren och den som berättar är Döden. Han som ser allt i färger, han som har så mycket att göra under de där åren. Men Liesel hämtar han inte, det klargör han tydligt i bokens början. Detta är berättelsen om människorna på Himmel Strasse när bomberna faller, men också berättelsen om hur Liesel blir en boktjuv.

Nu blir romanen film.

 

Monika

Sorgens förvirring av Laurence Tardieu

Förra året läste jag Eftersom ingenting varar av Laurence Tardieu. En roman som jag fick en stark upplevelse av. Det är därför jag med stor spänning har läst andra romanen av Tardieu, som översatts till svenska, och nyligen utkommit. Det är härliga Oppenheim förlag som fortsätter att ge ut fler romaner av den duktiga franska författaren. Översättningen är gjord av Thérèse Eng.

Boken är självbiografisk och skriven av dottern Laurence. Hon som efter många år bryter tystnaden. År 2000 döms hennes far, som är chef för ett stort franskt företag, för korruption och hamnar i fängelse. Samtidigt får moderna besked att hon har en hjärntumör och är obotligt sjuk. Under det år som fadern sitter i fängelse dör Laurence moder. Men tystnaden har lagt sig över detta. Fadern vill inte prata om vad det var som hände. Han avtjänar sitt straff och åren går, men han vägrar att prata med sin dotter. Till slut bestämmer hon sig för att skriva en bok. Laurence vill berätta om vad det var som hände. Men fadern ber henne att vänta tills han är död. Hon lyssnar inte på honom. Hon skriver ändå och hon skriver till honom.

Sorgens förvirring känns som ett långt tal till fadern. Som att Tardieu äntligen får säga allt det där som kvävts och grävts ned i livets jord. Återigen sätter denna författare ord på känslor som är svåra att uttrycka i texter. Jag blir återigen väldigt berörd av det hon skriver. Ser hur komplicerat livet är och hur svårt vi har att kommunicera med varandra. Att vara raka och verkligen säga det vi tycker och tänker. Så mycket lättare det vore om vi öppnade och gav uttryck för våra tankar. Laurence och hennes familj lever och växer upp i en mycket borgerlig och tillknäppt värld. Med strikta regler och koder. Författaren bryter upp från denna låsta tillvaro. Hon vill inte leva i den världen. Det vill inte jag heller. Den är fylld av rädsla. Men vi som läser har något att lära.

Monika

I gryningen låg där ett brev

Då och då får jag brev från läsare som berättar om upplevelsen av att läsa mina böcker. För det mesta är det digitala brev, men ibland dyker det också upp handskrivna. Tidigt på morgonen, när det fortfarande är mörkt, hämtar jag tidningen i brevlådan. Ibland stannar jag och tittar på stjärnorna, ibland skyndar jag mig in igen för regnet och blåsten sveper runt min morgon.

I dag låg där inte bara en tidning utan också lite post. Kommer brevbäraren på natten, undrar jag. För posten kommer allt senare.

Brevet var från en av mina läsare, som nyligen läst Jag spelar min roll och nu ville berätta om de tankar som romanen hade väckt. Elvira, huvudpersonen i min bok, är ju en väldigt mobbad och utstött flicka. Hon kallas för Fetto och för många andra öknamn.

I brevet får jag läsa om hur tyvärr vanligt det är att människor blir mobbade och kallade för olika saker. Det är inget nytt problem, även om jag tror att det ökat. Om att bli kallad för ”Lumpen” för att man har ärvda kläder eller om läraren som på 40-talet ger sina elever stryk, men egentligen bara avreagerar sig för hur han blir behandlad av de andra lärarna. Vuxenmobbning finns och kan vara väldigt stark.

Jag är glad för att min bok väcker tankar och minnen. Sådant som vi kan prata om för att lyfta fram och kämpa emot. Att våga säga ifrån när någon medmänniska blir illa behandlad är väldigt svårt. Det krävs mod. Jag hoppas att min roman sprids runt om i landet på skolor och hos människor både unga och gamla.

Min läsare slutar med att skriva att han är imponerad av min produktivitet (vilket jag själv egentligen inte är, jag tycker inte jag är så produktiv). Sannolikt har den legat latent men fått sitt utlopp nu, skriver han. Som Jörgen Nash sa på 50-talet: ”konstnärligt och litterärt skapande kräver tid”.  

Monika

Pojkarna av Jessica Schiefauer

Min första roman som jag läst klart i år blev Pojkarna av Jessica Schiefauer. En ungdomsroman som jag tänkt länge att jag skulle läsa. Den utkom 2011 och fick samma år Augustpriset.

Pojkarna handlar om de tre flickorna Kim, Bella och Momo. De smyger omkring i skolan och försöker undvika pojkarnas trakasserier. Det är bara på fritiden tillsammans som de vågar vara sig själva. Momo odlar och har ett eget växthus. Runt detta samlas vännerna och fantasin flödar. Det är maskerader där de blir något annat än den person de är. En dag anländer en mystisk växt. En blomma som visar sig ha märkliga krafter. På kvällar och nätter förvandlas flickorna till pojkar. De blir flickor i pojkars kroppar.

Den här boken tycker jag verkligen inte är en ungdomsroman. Jag tror man måste vara vuxen och levt igenom ungdomstiden och kanske också få en hel del livserfarenhet för att fullt ut förstå vad det är som händer. Visst den handlar om barn och ungdomar och den är väldigt hyllad, men vad säger en fjortonåring om boken? Jag vet inte, men jag gillar den. Det är en stark skildring av det komplicerade livet som det innebär att växa upp med problem att hitta sig själv, att våga vara sig själv. Jag vågade inte vara mig själv när jag var fjorton år. Det tog lång tid om jag ens nu, som snart sextioåring, är mig själv. Tveksamt. Men jag är bättre på att vara mig själv än jag var då.

Romanen har också blivit teater och spelas under vintern på turné med Riksteatern.

Monika

Springa med åror av Cilla Naumann

För en tid sedan läste jag ungdomsboken Kulor i hjärtat av Cilla Naumann. Strax före nyår läste jag också Springa med åror. Romanen ingår i ett läsprojekt som heter Hela Halland läser och som är initierat av Hallandsposten, Hallands Nyheter, Regionen och biblioteken i Halland. Eftersom jag reserverade denna bok på biblioteket så har jag fått vänta ett tag på min tur. Det innebär väl förmodligen att det är många som passat på att läsa i samband med projektet och det tycker jag är mycket positivt, så då väntar jag gärna.

Springa med åror handlar om Monika och Johanna och allt utspelar sig vid havet i Halland. Monika lever på en strandnära gård och Johanna är Stockholmsflickan, stadsflickan som på somrarna kommer på besök. De är från skilda världar, men möts ändå i ett gemensamt sommarlovsliv tillsammans. Många år efteråt tänker Monika tillbaka på den där tiden.

Jag gillar Cilla Naumanns förmåga att tränga in och beskriva människors liv. Det vardagliga livet som plötsligt blir väldigt spännande att läsa. Jag är däremot tveksam till att sätta den här boken i händerna på någon som inte brukar läsa. Det är visserligen inget komplicerat språk. Den är lättläst, men själva historian och Naumanns sätt att beskriva den på är ganska komplicerat. Jag hade nog valt en bok som kan fånga den ickeläsande människan. Det gäller ju alltid att hitta rätt bok till rätt person. För hoppningsvis blir läsaren fångad och vill läsa mer, själv leta upp nya böcker och fortsätta läsa och aldrig sluta. Den här romanen passar nog bättre för dem som redan är frälsta läsare. Men den passar mig, så jag kommer säkert att läsa fler böcker av Cilla Naumann.

Monika

Vad hände 2013

Resa till England juli 2013

 

Året är snar slut och det är tid för att summera. Vad har hänt? Mycket, skulle jag nog vilja svara.

Här kommer några nedslag i mitt 2013.

Projektet TreNollTvå läser manus

I början av året skrev jag manus till teaterföreställningen ”Jag spelarmin roll”. Till föreställningen skrev jag också några sånger.

Kulturias Boktips på Roots Café

 I februari hade jag premiär för Kulturias Boktips. En föreställning med monologer ur romaner. Jag var konferencier och sjöng också en del sånger.

Teaterprojektet TreNollTvå

I februari började jag också arbeta som producent och regissör för teaterprojektet ”TreNollTvå”.

Viskurskvällar i Steninge

Jag har blivit medlem i föreningarna Poesi i Halland och Visklubben Skeppet.

I april var jag på en underbar vistolkningskurs i Steninge utanför Halmstad. Kursledare var Hanne Juul från Nordiska Visskolan i Kungälv.

Kvartersteaterns vänner bildas

I maj var jag med och startade Kvartersteaterns vänner. En liten organisation som skall hjälpa och stödja Halmstads Kvartersteater som tyvärr inte längre får något bidrag av Halmstads Kommun.

Besökte många slott i England

I juli var jag på en spännande resa till England.

I augusti utkom min femte roman Jag spelar min roll.

Bild från föreställningen Jag spelar min roll med Halmstads Kvartersteater

I höst har det varit mycket repetitioner med teaterföreställningen Jagspelar min roll. I november var det premiär på Kulturhuset i Halmstad och jag är väldigt nöjd med resultatet.

Bild av Roy Svensson till sagan Den grå tomten

I december gjorde illustratören och konstnären Roy Svensson en fantastiskt fin bild till min julsaga Den grå tomten.  

Det har så klart hänt väldigt mycket mer. Dockutställningar, Rotresor, mycket sång och en del skrivande, läst mängder med böcker samt mycket annat. Det har varit sorg och det har varit glädje. Nu har jag lämnat teaterns värld och runt nästa hörn väntar nya äventyr. Nya böcker, poesi, sånger. Vi får se vad 2014 bjuder på.

Önskar alla ett GOTT NYTT ÅR!

Monika 

Sophies historia av Jojo Moyes

Strax före julafton läste jag klart Sophies historia av Jojo Moyes.

I första delen av boken berättas historian om Sophie Lefèvre som driver ett hotell i en liten stad i Frankrike 1916. Hennes man slåss vid fronten och den tyske kommendanten som varje kväll besöker hennes restaurang blir besatt av en tavla som Sophies make har målat. Bilden föreställer Sophie. Människorna i den lilla franska byn lever ockuperade i skuggan av det pågående första världskriget. I andra delen är läsaren förflyttad till nutid och porträttet av Sophie hänger hos Liv Halston, en kvinna vars make har hastigt avlidit. En tid innan sin död ger han tavlan till Liv. Men målningen har ett stort värde och Liv får kämpa för att få behålla bilden.

Första delen med berättelsen om Sophie, och den förfärliga tillvaron som människorna lever i under dessa krigsår, är en fantastisk berättelse. Andra delen tilltalar mig inte riktigt lika mycket. Visst är det spännande att läsa om Liv och hennes kamp för tavlan, men den är långt ifrån lika fascinerande som Sophies historia. Boken som helhet är dock en läsvärd upplevelse, inte minst eftersom Sophies historia då och då går vidare parallellt med kampen om tavlan.  

Kan nog tänka mig att läsa fler böcker av Jojo Moyes.

Monika

Julljuset med Monika Häägg

Nu har vi den längsta natten, tänd ett ljus och räds inte mörkret. Snart snurrar vår del av jorden åter igen in i ljusets tid.
God och Trevlig Längsta Natt!

Monika

Recension från BTJ - Jag spelar min roll

 

Ibland kommer det julklappar tidigt. Så blev det i år.

I augusti utkom min senaste roman Jag spelar min roll. Sedan dess har den också blivit teater. Idag, efter ganska lång tid fick jag recension från BTJ Bibliotekstjänst. Mina andra böcker har jag fått recensionerna mycket snabbare, vilket också har fått till följd att böckerna har snabbt hamnat på många folkbibliotek i Sverige. Men den här gången var det trögt i maskineriet. Inte förrän i dag anlände det efterlängtade lektörsutlåtandet.

Blev jag nöjd? Ja, det blev jag. Recensionen är enbart fylld med positiva ord. Den som har tillgång till tjänsten att läsa lektörsutlåtande på BTJ kan gå in och läsa hela. Jag han bara rätt att lämna några citat, så är avtalet.

”Författaren för fram många budskap i historien: känslan att sakna trygghet och säkerhet, att

känna sig utplånad och att spela någon man inte vill vara. Men också att ljuset kan tränga fram genom mörkret och att förändringar kan komma endera dagen. Detta är en kort bok med lättläst språk… Innehållsmässigt kräver dock historien en del av sin läsare med bland annat tre parallella handlingar och övernaturliga inslag. Den läses med fördel i samband med bokcirklar… En bok för
alla som söker en annorlunda och litet utmanande läsning.”
Lektör Anna Wilner, BTJ häfte 4 2014

Monika

Min kamp av Karl Ove Knausgård

Jag har läst första delen i Karl Ove Knausgårds långa bokserie: Min Kamp. Den består av 6 delar och har nog känts som ett gigantiskt projekt att ge sig in i. Men jag startade med första och tänkte att jag får se om det blir någon mer del. Man behöver faktiskt inte läsa alla delar bara för man startat med den första.

Min kamp är en historia som verkar vara mer eller mindre självbiografisk. Den kallas dock för autofiktiv, vilket väl betyder att den inte är helt sanningsenlig. I första delen får läsaren följa den unge Karl Ove och hans uppväxt med framförallt fadern som han inte har så mycket positiva minnen av. Historian kretsar runt faderns död med en detaljrik beskrivning av Karl Oves praktiska sysslor inför begravningen.

Berättelsen är ett i detalj utlämnande av både sig själv och släktingars liv och leverne. Vad jag kan förstå är inte ens namnen ändrade. Det är en långsam berättelse med ibland lite väl mycket ”transportsträckor”. Men det är kanske också det som gör boken till en stor läsupplevelse. Ibland tröttnar jag nästan på att läsa om hur huvudpersonen dricker vatten från ett dricksglas som han sedan ställer på diskbänken eller hur han beskriver duschmiljöer eller fisken som långsamt steks i stekpannan. En av höjdpunkterna i boken är dock Knausgårds möte med den norske poeten Olav Hauge. En fantastisk historia där han verkligen fångat Hauge i sin egen miljö i Ulvik. Just där blir jag nog som mest imponerad. Inte minst för att Hauge är min favoritpoet. I ett blogginlägg från 2011 skrev jag om Hauge och boken Det stora självporträttet av Carl-Göran Ekerwald.

Inledningen av Knausgårds roman är också väldigt mäktig och knyts sedan ihop i slutet av boken.

Jag kommer absolut att läsa andra delen.

Monika

Mina hjältar räddar vårdcentralen på Andersberg

 

Åsa Ryberg

Gunn Biller

Nelson Mandela är död, men världen är full av hjältar!

För några dagar sedan skrev jag om Nelson Mandela och min far som var bröder i anden. De var båda födda 1918 och kämpade ständigt för ett jämlikt samhälle. Det finns många människor som liksom Mandela sliter för att förändra, för att göra det lite bättre. Gunn Biller och Åsa Ryberg är några av dessa hjältar som kämpar, ofta i det tysta, med att förändra världen. Nu har de använt sina superkrafter, de har räddat vårdcentralen på bostadsområdet Andersberg i Halmstad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Halmstad är en av Sveriges, till befolkningen, mest segregerade städer. Nissan, ån som rinner genom staden, delar innevånarna i två delar. Klass 1 på den västra sidan och klass 2 och 3 på den östra sidan. På bostadsområdet Andersberg bor till största delen de mest utsatta i samhället. Invandrare och flyktingar. Det är hög arbetslöshet och tungt vårdbehov. Men bland de boende finns också hjältar, sådana som Gunn och Åsa, som ständigt arbetar med att skapa bättre förhållanden och gemenskap mellan områdets människor. De är föreningsmänniskor och eldsjälar. Jag får nästan varje dag bevis på deras outtröttliga vilja att skapa broar mellan människor.

Nu har de också räddat vårdcentralen.

Region Halland har infört ”Vårdval Halland” vilket innebär att alla medborgare kan välja att lista sig på den vårdcentral som man finner bäst. Då tar man också med sig en slags ”vårdpeng” som är baserad på ålder. Ung människa=lite pengar. Gammal människa=mer pengar. Detta gör att Andersbergs vårdcentral som har stor andel unga människor med stort vårdbehov, ändå inte får extra pengar. De får alltså inte ekonomin på vårdcentralen att balansera. De går med förlust. När då regionpolitikerna måste spara i budgeten vilken vårdcentral vill man stänga? Jo, den som behövs mest, men går med förlust, Andersbergs vårdcentral.

Så hade det också blivit om inte mina hjältar Gunn och Åsa hade agerat. Namninsamlingar, facebookgrupp och stormöte. Samt givetvis ett intensivt agiterande för att rädda vårdcentralen. I går tog politikerna beslut om att inte stänga Andersbergs vårdcentral. Vi får hoppas att de också bestämmer sig för att utveckla den, för det behövs mer vård på Andersberg, inte mindre.

Monika

Av mjölk och honung en roman av Nils Parling

Nils Parling 1914-2002 är en författare med en stor och rik bokproduktion av både prosa och poesi. Många av hans dikter är också tonsatta.

Av mjölk och honung är ytterligare en skatt ur arvegods efter mina föräldrar. Min far läste mycket och även om det mesta lånades på bibliotek så fanns det också mycket litteratur i hans bokhylla.

Nils Parling

Av mjölk och honung handlar om den finske bonden Tauno Mäntyranta och hans familj som helt utblottade kommer nästan som flyktingar till Bergslagen i slutet av 1940-talet. De är lockade till Sverige av fagra löften om ett land som ”flödar av mjölk och honung”. Tauno arbetar i skogen och blir nästan livegen under skogsbolaget. Skulderna växer och hur mycket han än sliter så fortsätter skuldberget att växa.

Det här är en historia som griper tag i läsaren. En skildring av hur svårt det är att komma till ett nytt land, att komma utan någon packning, att inte förstå språket, att bli betraktad som en främling. Men mitt i allt detta finns också kärlek och förståelse. Solidaritet mellan fattiga människor som delar med sig av sin knapra tillvaro. Romanen utkom 1966.

Hans kanske mest kända roman Motorsågen filmatiserades 1983.   

Monika

De två saliga av Ulla Isaksson

Jag har återigen varit i min rika skatt av arvegods och hämtat en bok. Det två saliga av Ulla Isaksson fanns bland böcker som jag ärvde efter mina föräldrar. Tydligen så har boken varit en makulerad biblioteksbok, som min mamma fått i bokpris genom en dragning på Kulturkanalen, närradio Halmstad 1992. Hon har noggrant noterat datum och vinst.

De två saliga handlar om en psykiater, änkling sedan flera år, som går igenom gamla papper. Han finner ett fall av folie à deux, en gemenskap mellan två så tät att den enas mentala sjukdom drabbar också den andra. Under tiden psykiatrikern Christian Dettow rekonstruerar sjukdomsbilden ur journalen minns han också sitt eget äktenskap.

Det här är en ganska svårläst roman, men ändå mycket tänkvärd. Hur vi påverkar varandra och hur galenskap kan smitta av sig. Vi tror vi är så neutrala och bildar vår egen uppfattning och vårt liv. Men vi påverkas hela tiden av allt som finns runt omkring oss.

En intressant bok som utkom första gången redan 1962, men ändå är lika aktuell än idag.       

Romanen är filmad av Ingmar Bergman med bland annat Harriet Andersson och Per Myrberg i några av rollerna.

Monika

Nelson Mandela är död

Vila i frid, brukar man säga och jag ansluter mig till den skaran.

Nelson Mandela var född 1918, samma år som min pappa. 1918 härjade spanska sjukan i Halmstad och på många andra ställen i världen. Många som var gravida blev sjuka och dog, men min farmor överlevde och min pappa föddes. En förutsättning för att jag lever.

Jag tror min pappa var bror med Nelson Mandela. Någon slags syskon i samma ande. Nelson var förlåtelsens gestalt, men också gestalten av den kämpande människan. Okuvligt krävde han alla människors rättigheter och lika värde. Jämlikhet, han krävde jämlikhet. Inte för sin egen nytta utan för allas nytta. Att kunna ge av sig själv utan tanke på att ”detta gör jag för mig själv”. Jag gör det för andra. Jag vill att alla ska få det bättre.

Min far kämpade också hela sitt liv för alla människors lika värde. För rätten att organisera sig, för ett samhälle med sjukvård för alla, för en skola som tog emot alla – inte bara de med pengar. Han kämpade mot nazismen, som var stark i det svenska 1930-talet, då när min far var en ung man. Han sa alltid att han stod på barrikaderna. Så gjorde också Nelson Mandela – en fridens man som vägrade att ge upp.

Jag har lärt mig så mycket av både min far och Nelson Mandela. Jag har lärt mig så mycket av alla dessa som ställt sig på barrikaderna. De som vågat och inte glidit undan i rädsla för sitt eget skinn. I Nelsons död finns alla dessa inneslutna. Allt vad de gjort och allt vad de sagt. Det lever vidare så länge vi minns.

Jag är så glad för att min far var bror med Nelson Mandela. Jag är bara en blek kopia.

Monika