Det förlorade barnet av Elena Ferrante

Nu har jag läst sista delen i Elena Ferrantes formidabla svit av böcker om de två väninnorna Lila Cerullo och Elena Greco och deras liv i Neapels fattiga kvarter från 1940-talet och in i 2000-talet. Jag reserverade tidigt Det förlorade barnet, och stod först i kön på mitt bibliotek för att få läsa den efterlängtade boken.

I Det förlorade barnet är det snart 1980-tal och Elena har utkommit med flera romaner, som rönt stort intresse och fått fina recensioner. Hennes äktenskap med Pietro är på väg mot sitt slut och hon lever tillsammans med sin ungdoms kärlek Nino. Hon flyttar tillbaka till Neapel med sina båda döttrar. Samtidigt har Lila blivit en framgångsrik företagare inom databranschen, men bor ändå kvar i de gamla barndomskvarteren. Återigen dras de båda väninnorna till varandra.

Trots att det gått en längre tid sedan jag läste tredje delen är jag snabbt inne i berättelsen. Pseudonymen Elena Ferrante har en suverän förmåga att måla upp bilden av kvinnornas och alla de andra karaktärernas liv. Emellanåt känns det som att jag själv är en del av det som händer. Dessutom lurar hela tiden känslan av att jag måste snabbt fortsätta att läsa för att få veta hur den här historian slutar. I texten och mellan väninnorna finns dolda hemligheter, vetskap som borde sägas men inte sägs. Återigen slås jag av detta brutala klassamhälle och svårigheten att lämna det som man en gång föds in i. De här böckerna handlar både om bristande jämlikhet och om kvinnans problem i ett patriarkalt dominerat samhälle. När jag läser sista raden känns det tomt, som alltid när jag läst en väldigt bra bok. Men det känns också vemodigt. Det är något med livets gång och ålderdomens ofrånkomlighet som vibrerar i slutet.

Monika

Det förlorade barnet hos Adlibris/Bokus

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante

Jag har tidigare läst Min fantastiska väninna och Hennes nya namn av pseudonymen Elena Ferrante. Jag var givetvis väldigt nyfiken på Den som stannar, den som går, tredje delen som nyligen utkom på svenska, och jag kan säga lugnt att jag inte blev besviken.

Den som stannar, den som går fortsätter där den andra boken slutar. Lila arbetar på charkuterifabriken och Elena har precis utkommit med sin första roman. Hon ska snart gifta sig med professorn Pietro Airota. Lila lever ett fattigt liv som lågavlönad fabriksarbetare med tuffa arbetsvillkor. Hon engagerar sig politiskt och fackligt för bättre arbetsvillkor och på kvällarna försöker hon och Enzo, som hon delar bostad med och som tagit hand om henne efter att hon lämnade sin make Stefano, lära sig allt om datorer. Elena lämnar de fattiga kvarteren i Neapel och bosätter sig i en stor våning i Florens. Men hon känner sig underlägsen sin make och hans familj. Det är 1970-talet och de befinner sig mitt i en begynnande kvinnofrigörelse och stor politisk oro.

Återigen sugs jag in i denna berättelse. Jag behöver inte läsa många sidor innan jag är fullständigt fast och läser med en rasande fart. Jag har funderat på vad det är som gör dessa böcker så intressanta. De är egentligen ganska långsamma och det är inte speciellt mycket action, men ändå känns det aldrig tråkigt att läsa. Jag berörs väldigt starkt av de båda kvinnornas liv och av alla de andra människornas liv. Det fullständigt myllrar av karaktärer i Ferrantes böcker, men det känns ändå som att alla har en speciell uppgift att fylla, de är inte där av en slump, alla tillför något till berättelsen. Jag slår ihop boken och längtar direkt efter att få läsa fortsättningen. Men jag vet inte när The story of the lost child kommer på svenska. Jag hoppas det blir snart, annars får det bli den engelska översättningen.

Monika

Den som stannar, den som går hos Adlibris/Bokus/CDON

Hennes nya namn av Elena Ferrante

En romansvit som just nu går som en löpeld genom det läsande Sverige är Elena Ferrantes böcker om de två barndomsvännerna Lila och Elena. Jag har tidigare läst Min fantastiska väninna som är första delen. Nyligen utkom Hennes nya namn på svenska och givetvis stod jag i bibliotekets kö och lyckades vara en av de första som fick låna den.

Elena Ferrante är en italiensk författare som skriver under pseudonym. Hon debuterade redan 1992 och har fortsatt att förbli anonym. Nyligen avslöjades dock att Ferrante med stor sannolikhet är den Italienska översättaren Anita Raja.

Hennes nya namn tar vid där första delen i romansviten slutar. Lila gifter sig vid bara sexton års ålder med charkuterihandlaren Stefano Carracci, men redan innan bröllopsnatten inser hon att hon gjort ett misstag. Hon försöker på alla sätt ta sig ur äktenskapet men får finna sig i att leva sitt liv med en våldsam man hon inte älskar. Elena fortsätter däremot att studera och tar så småningom som en av få från de fattiga kvarteren i Neapel en studentexamen. Elena får sedan också möjlighet att studera på universitet. Av hälsoskäl får Lila en vistelse på semesterön Ischia, och hon ordnar genast så att Elena får följa med som en betald sällskapsdam. Men vistelsen på ön får stora konsekvenser både för Lila och Elena.

Jag tyckte mycket om första delen och är nu, efter att ha läst andra delen, ännu mer imponerad. Jag sugs in i de båda kvinnornas värld, som hela tiden beskrivs utifrån relationen och mötena mellan de två väninnorna. Det finns något gåtfullt och samtidigt mänskligt i texten, som på ett inträngande sätt visar på svårt det är att ta sig ur ett klassamhälle. Jag slukar sidorna och blir nästan arg när jag märker att jag närmar mig slutet. Jag får den där typiska ”boksaknaden” som ibland uppstår. I januari 2017 utkommer Den som stannar, den som går, tredje delen på svenska. Jag tror jag kollar om jag kan ställa mig i bibliotekets kö redan nu, eller ska jag göra ett försök med att läsa den på engelska, trots att jag inte gillar att läsa på engelska?

Monika

Hennes nya namn hos Adlibris/Bokus/CDON

Min fantastiska väninna av Elena Ferrante

Elena Ferrantes är pseudonym för en okänd italiensk författare. Ingen vet vem hon egentligen är. Nyligen utkom Min fantastiska väninna i svensk översättning. Den anonyma författaren debuterade redan 1992, och utkom 2011 med ovanstående roman, som är första delen i en trilogi.

Romanen utspelar sig i Neapels fattiga hyreskaserner under 1950-talet. Författaren Elena Greco tänker tillbaka på sin barndom och sin bästa vän Lila, en upprorisk flicka med enastående förmåga att inhämta kunskaper, en flicka som borde fortsatt att studera, men som istället slutar skolan i tidig ålder och börjar arbeta i sin faders skomakeri. Elena är också duktig i skolan, och hennes far ger henne möjligheten att studera vid både realskola och läroverk. De båda flickorna går skilda vägar, men fortsätter ändå att var bundna till varandra, fastän Lila gifter sig redan när hon är 16 år.

När jag börjar läsa är jag en aning skeptisk till boken, upplever ingen större hänförelse över de första sidorna. Det känns ganska alldaglig och inte särskilt spännande, men efter hand sugs jag in i denna berättelse om ett hårt och våldsamt klassamhälle med fattigdom och patriarkala mönster. Kvinnans roll är att föda barn och hålla ihop familjen. Fattigdom och miljö kväver Lilas enorma intellektuella kapacitet. Trots att jag vet hur boken kommer att sluta så läser jag med stor spänning och inlevelse berättelsen. Jag blir en del av dessa fattigkvarter med smågangsters och hopplöshet.

I augusti utkommer Hennes nya namn, andra delen i Elena Ferrantes trilogi. Jag har redan ställt mig i bibliotekets kö.

Monika

Min fantastiska väninna hos Adlibris/Bokus/CDON