Halmstads Kvartersteater - del 15 - EU-projekt och Odens öga våren 1998

Donationen i Gessleland med Halmstads Kvartersteater på Andersberg 1998

Donationen i Gessleland hade premär i början av januari. Den bestod av två akter. Den första utspelade sig på en bensinmack och speglade lite fenomenet med att bensinmackarna förändrats från att bara sälja bensin till att i princip nästan sälja vad som helst. Vi överdrev så klart en aning när det till och med fanns en polisstation, förlossning och arbetsförmedling på macken. I andra akten utspelade sig scenerna i Halmstad och vår lokale rikskändis Per Gessle fick bli den röda tråden.
När nyårsrevyn bara spelat några föreställningar startade vi det stora EU-projektet och arbetet med pjäsen Odens öga som i maj skulle spela i ett cirkustält på Vallås. Pjäsen byggde på sagor ur den nordiska mytologin och ensemblen arbetade med improvisationer som grund för manus. Innan projektet startade hade vi intervjuer med de sökande så att vi såg att de var lämpliga för att vara med i projektet. Deltagarna var arbetslösa ungdomar som vi blandade med vår ordinarie verksamhet och deltagare. Min arbetsinsats innebar administrativt arbete för det stora projektet. Ulf och Åsa S. höll i den praktiska delen. Eftersom jag hade enormt mycket övertidstimmar fick jag dra i bromsen och enbart ägna mig åt PR-arbete, kontorsgöromål och planering inför den framtida verksamheten.

Donationen i Gessleland med Halmstads Kvartersteater på Andersberg 1998

Sista föreställningen av Donationen i Gessleland var den 6 mars. Allt hade fungerat bra och trots allt hade vi en ganska hygglig publiksiffra. En tid in i föreställningsperioden fick Ulf en svår influensa. Det fanns inte en chans att han kunde stå på benen. Som tur var hade vår son Thomas precis varit och sett föreställningen för på nästkommande föreställning fick han rycka in och köra ljuset. Det gick förvånansvärt bra, trots att han bara sett föreställningen en gång innan. Avslutningskvällen var vi hos Madeleine i Oskarström. Hon var en av skådespelarna som under många år bidrog med mycket ideellt arbete både i styrelsen och mycket praktiskt arbete.
Under mars månad hade vi några helgkurser i dans och rörelse med Gilda. Det ingick som en del av vårt EU-projekt och kom alla våra skådespelare till gagn. Det blev som ett extra plus i kanten för alla våra medlemmar.Den våren fortsatte jag att skriva projektansökningar inför framtiden. Att leta och söka projektpengar var något som ständigt pågick under åren på 1990-talet. Det var som en naturlig del av verksamheten, men det tog så klart på krafter och energi. Det hade känts skönt att slippa sådant, men under de här åren blev projekt nästan ett modeord, och värre har det sedan blivit. Att ge pengar till en fast och kontinuerlig verksamhet är inte gångbart i vårt samhälle. Tyvärr innebär projekt en slags ryckig verksamhet. Det går upp och ner och planer på lång sikt är svåra att genomföra.

Under våren hade jag och Ulf också möte med HFAB om vårt bidrag till pedagogtjänst. Vi hoppades att vår stora verksamhet på bostadsområdena skulle göra att de ville fortsätta att ge oss bidrag och kanske också utöka. Jag förde också en diskussion med kulturförvaltningen om kommunens bidrag, som var riktat till Hallands Bildningsförbund. Det fanns en gryende tanke om att kanske koppla bidraget direkt till föreningen. Inte minst budgetarbete skulle på det sättet bli enklare att sköta.
EU-projektet fortsatte hela våren. Bland annat hade vi ett samarbete med ett danskt EU-projekt som besökte oss och där våra deltagare också besökte Danmark.
Den våren kom också Arbetarteaterförbundets teaterlinje i Hällefors på besök och spelade sin pjäs Dokument AF på Andersberg. En av deltagarna var vår skådespelare Petra som utbildade sig till teaterledare. Vi försökte hitta ett sätt att göra en anställning för henne efter utbildningen. Vi var säkra på att en utbildad ledare som hade sin grund och uppväxt i vår verksamhet hade stor betydelse för framtiden.

Odens Öga i cirkustält på Vallås med Halmstads Kvartersteater 1998

Premiären för Odens Öga närmade sig och all tid fokuserade på premiären som ryckte allt närmare. Den sista månaden repeterade pjäsen i Konsums gamla lokaler på Vallås. Vår egen lokal hade alldeles för liten yta för att motsvara den stora scen som skulle byggas i cirkustältet. Samtidigt bjöd jag in medlemmarna till höstens verksamhet. Planerna var redan klara och spikade.

Monika

Halmstads Kvartersteater - del 14 - Donationen i Gessleland

Donationen i Gessleland med Halmstads Kvartersteater på Andersberg 1998

Augusti 1997 var en väldigt varm månad. Vi hade planerat start för arbete med improvisationer till en nyårsrevy, men vi fick skjuta starten en vecka. Det var alldeles för varmt! Den 25 augusti drog vi dock igång arbetet och det var ett tjugofemtal varma, men ändå entusiastiska skådespelare som samlades. Vi började få en god grund i föreningen. Många av skådespelarna hade hunnit få en bra träning och erfarenhet av att stå på scenen. Åsa S. var kvar som ledare på arbetsmarknadsprojekt och hon blev regissör för barnteaterpjäsen Varför är det så ont om Q av Hans Alfredsson. Vi hoppades att både en nyårsrevy och en barnpjäs skulle ge publik och en del inkomster till föreningen. Pengar till verksamheten var den ständiga punkten på dagordningen. Under tiden gruppen improviserade omkring en mängd aktuella ämnen och händelser från det gångna året jobbade jag också parallellt med att skriva och sammanställa manus till de olika scenerna och hitta en ram för revyn. Det var många fyndiga och roliga scener. Jag skrev också nya texter till en rad gamla melodier allteftersom scenerna växte fram och det gick att se en struktur i revyn.
I början av september hade vi också en heldag med rörelse tillsammans med Gilda. Hon hade verkligen utvecklats i sin förmåga att ge bra feedback till deltagarna. Gilda hade varit professionell dansare i Chile och under ett antal år i Sverige hade hon utvecklats till en bra dans- och rörelsepedagog. Samma dag arbetade vi också med att lära deltagarna mer om improvisation.
I september delade vi också ut flygblad med information om vår verksamhet på de båda bostadsområdena. Vi ville att alla som var bosatta på Andersberg och Vallås skulle åtminstone veta att vi fanns och verkade i områdena. Dessutom bjöd vi in både ung och gammal till att delta i vår verksamhet. Under samma månad gjorde vi också klart en ansökan om ett större EU-projekt med arbetslösa ungdomar.
I slutet av september införde vi något nytt; vår första städdag. Alla som var med i verksamheten hjälpte till att under en heldag städa våra lokaler och rensa i våra förråd. Vi avslutade hela dagen med gemensam måltid och lite kul samvaro. Den första gången var det Rigmor W. som var kock i köket, men åren framöver hade vi vid varje städdag ett gäng som bildade matlag. Under åren som sedan gick blev det många praktiska dagar. Eftersom vi var väldigt många som ställde upp med gratis arbetstid kunde vi också hålla nere på kostnaderna. Alla bidrog med sin kunskap och sin tid. En sak som kanske inte alltid förstås eller uppskattas fullt ut av kommuner och bidragsgivare. För varje satsad krona får också bidragsgivaren mycket tillbaka i form av ideellt arbete. Inte minst bidrog de äldre med mycket arbete runt barnteatergrupper och festivaler som vi hade under åren framöver.Den hösten firade vi några gånger. Vi hade sökt pengar till en stor pjäs som skulle spelas i tält 1998 och i början av oktober fick vi besked om att vi fått 75 000 av kommunen till projektet. I början av november fick vi fira ytterligare en gång när vi beviljades pengar till det stora EU-projektet. Det innebar mer än ett års anställning för Åsa S. och två omgångar med arbetslösa ungdomar som kunde delta i en pjäs under våren och en pjäs under hösten 1998. Det blev genast en ökad aktivitet eftersom projektet skulle starta redan i januari. Jag räknade budget och en folder med information till sökande trycktes snabbt. I december strax före premiären för Donationen i Gessleland hade vi intervjuer med sökande till första delen i projektet.
Som vanligt brann det i knutarna. Planering och praktiskt arbete fick genomföras i ett rasande tempo och min lilla arbetstid på 50 % var därmed totalt havererad. De sista månaderna innan årsslutet arbetade jag nog snarare 150 % av en heltid.

Varför är det så ont om Q? med Halmstads Kvartersteater hösten 1997

Den 8 november var det premiär på Varför är det så ont om Q. Jag hjälpte till med PR och gjorde ljud och musikslingor som förstärkning till scenerna. Pjäsen blev uppskattad och bra, men publiken svek. Hasse Alfredssons komiska barnpjäs drog inte lika mycket publik som Tove Janssons mumintroll. Det var många föreställningar inplanerade och vi spelade pjäsen både på Andersberg och Vallås. Till spelperioden på Vallås byggdes ett nytt sittplatssystem. Ulf och några av medlemmarna i föreningen använde några helger till att svetsa ihop järnrör för att vi skulle ha väl fungerande sittplatser till publiken. Till pjäsen behövdes också en ”hjälpgrupp” av medlemmar som under föreställningarna hjälpte till praktiskt bakom scenen med bland annat ett trolleritrix.
Under den hösten var också Åsa S. och gjorde teaterprojekt med Andersbergsskolan. Vi försökte att fortsätta hålla den fina kontakt som vi skapat under de senaste åren.
Mitt i allt byggande, projekt, planer och premiärer fortsatte arbetet med Donationen i Gessleland. Ett fyndigt namn som samlade olika händelser under året. Micael A. hjälpte till och arrangerade musiken och Marianne Dillberg och hennes firma Ljud och Dekor gjorde scenografi.
I början av december när allt var som mest kaotiskt inför EU-projekt och premiär flyttade vi vårt lilla kontor från Kulturhuset i Folkparken till vår lokal på Andersberg. Posten hade lämnat sin del i foajén och det passade bra att använda till kontor för oss. Inte hade jag den minsta aning om att vi några år senare återigen skulle flytta kontoret tillbaka till Kulturhuset. Vi trodde nog bergfast att vi skulle stanna på Andersberg.

Donationen i Gessleland med Halmstads Kvartersteater på Andersberg 1998

Den 9 januari 1998 var det premiär på Donationen i Gessleland för en entusiastisk publik på Andersbergsteatern och i mitten av januari var det start på EU-projektet.  Jag hade då så mycket övertid att jag var tvungen att dra ner på mitt engagemang under våren. Återigen vacklade jag inför att stanna kvar och arbeta med kvartersteatern. Det var roligt, men verksamheten krävde ständigt att jag arbetade alldeles för mycket. Glädjen slocknade tyvärr med alldeles för många timmar.

Monika

Halmstads Kvartersteater - del 13 - Silver Splash on Air våren 1997

Silver Splash on Air med Halmstads kvartersteater på Andersberg 1997

Tisdagen den 9 januari hade vi kollationering på Vallåslokalen för miljöpjäsen Silver Splash on Air. Vi hade arbetat hela hösten med olika ämnen och improvisationer och jag hade sammanställt ett manus med en del extra tillägg av texter och några nykomponerade sånger. Det var ett manus med mycket humor, men också med den allvarliga undertonen som miljöproblemen skapar. 
Några dagar innan starten av repetitioner till pjäsen började två nya teaterpedagoger i vår verksamhet. Åsa S. var en av våra skådespelare som under hösten utbildat sig till teaterledare på Arbetarteaterförbundets kurs i Hällefors. Nu återvände hon till Halmstad tillsammans med sin sambo Johan, som också var teaterpedagog. Båda fick en anställning via ett arbetsmarknadsprojekt och plötsligt kunde vi utöka vår verksamhet. Det gav en ny optimism inför framtiden. Vi fick visserligen tränga ihop oss på den lilla minimala kontorsyta vi hade på Kulturhuset i Folkparken, men med lite pusslande och några begagnade skrivbord lyckades vi ordna varsin arbetsplats. Samma månad startade Åsa och Johan en teaterkurs för nya medlemmar. Åsa och Johan kunde också arbeta med PR till miljöpjäsen samt sy en del kläder. Johan var en duktig tecknare och gjorde också en fin affisch. Under våren förde vi mycket diskussioner om framtiden. Fortfarande hade vi enorma ekonomiska problem med lokalerna och vi gjorde försök med brev till sponsorer. Vi började också skissa på ett nytt 3-årsprojekt som kunde ge en stadga åt de kommande årens verksamhet. Vi hade pengar till pedagogtjänst men vi hade inga verksamhetspengar. Teaterpjäser och kurser kostar pengar – inte bara pedagogtid. Det går inte att göra teater av luft. Idé om en återkommande Nyårsrevy började planeras under våren. Jag gjorde också en projektansökan om bidrag till en barnteaterpjäs.

Silver Splash on Air med Halmstads Kvartersteater på Andersberg 1997

Den 2 april var det premiär på Silver Splash on Air på Andersbergsteatern. En av skådespelarna hade blivit sjuk några dagar före premiären, så jag blev tvungen att göra ett inhopp på scenen. Dessutom stod jag varje föreställning och spelade flöjt i kulissen. Fredrik hade gjort arrangemang på musiken, som den här gången var inspelad, förutom mitt flöjtspel. Allt startade väldigt vackert med en berättelse om jordens födelse och de miljarder år som passerat innan människan uppkomst. Några monsterfigurer gjorde sedan entré och visade på vår (=publikens) dumhet. Nästan allt vad vi gjort och gör leder fram till katastrofen och sedan tog de hjälp av en TV-show hur allt detta gick till. Pjäsen blev därmed som en framtida historisk tillbakablick. 

Under våren spelade också våra barngrupper sina pjäser. En av grupperna spelade Åsneprinsen. Ledare var Frida och Thomas. Den andra gruppen spelade Lejonkungen. Ledare var Åsa L. Den nya teaterkursen spelade scener från olika teaterpjäser och sedan gjorde de också en mindre föreställning för Hyresgästföreningen som firade 70-årsjubileum.
En tid innan premiären på Silver Splash on Air och mitt i alla framtidsplaner insåg jag att jag måste lägga mina egna teaterplaner på hyllan. Trots att jag bara hade en halvtidsanställning arbetade jag väldigt mycket mer arbetstid. Den stora verksamheten gick helt enkelt inte att driva på den lilla tid jag var anställd. Jag var tvungen att välja och jag valde att satsa mitt liv och tid på Kvartersteatern. Det tror jag hade stor betydelse för den utveckling som skedde de närmaste åren.

Monika

Halmstads Kvartersteater - del 12 - En fröjdefull jul hösten 1996

En fröjdefull jul med Halmstads Kvartersteater på Andersberg 1996

Innan sommaruppehållet spelade barngruppen på Vallås pjäsen Dagbokens hemligheter. Ledare var Petra och Åsa P. På Andersberg spelade barngruppen pjäsen Guldgåsen och ledare var Åsa S. och Lina. Att bygga en verksamhet för både barn, ungdomar och vuxna var en av de idéer som vi ville utveckla. Vi ville att människor skulle mötas över generationsgränserna. Alla åldrar har något att dela med sig av. Både unga och gamla. Under åren framåt skulle det visa sig vara helt rätt tänkt. Många av dem som startade i barngrupper blev sedan både duktiga skådespelare, men också duktiga pedagoger i vår verksamhet. Jag och Ulf stöttade så mycket vi kunde med råd och hjälp. Det blev som en slags intern utbildning och jag tror att alla dem av våra skådespelare som också blev teaterledare hade god nytta av detta även i fortsättningen av sina liv.

Guldgåsen med Halmstads Kvartersteater på Andersberg 1996

Under sommaren spelade jag Spökhistorier i skymningen i Wallbergs gamla industrilokaler på Slottsmöllan och senare på hösten reste jag och Fredrik på en turné med barnteaterföreställningen Spegeln. Jag tror vi spelade fyrtio föreställningar hösten 1996. Men all den där verksamheten jag gjorde som min egen teater slet hårt på mig. Någonstans under den hösten insåg jag att det bästa nog var att välja vilken verksamhet jag skulle ägna mig åt och göra det till hundra procent. 

Den sommaren använde jag också en del av min lediga tid till att leta material inför en miljöpjäs som vi planerade att starta i augusti. Då såväl som nu var miljöförstöring ett brinnande aktuellt tema. Vi började arbetet med en helg där jag förberett med att baka bröd och kokat soppa. Under helgen hade vi föreläsningar och startade improvisationer som sedan fortsatte under hela hösten. Tanken var nog att göra något allvarligt, som pekade och på ett tydligt sätt visade på de problem som vårt samhälle och vi som människor har att brottas med. Men mitt i allt det där allvarliga så trängde humorn fram, som en förvildad klängväxt som inte gav upp. Det gick helt enkelt inte att bara vara allvarliga och det var också alldeles rätt. Publiken fick nog skrattet i halsen och budskapet gick på det sättet bättre in i själ och hjärta. Improvisationerna som vi gjorde den hösten låg sedan till grund för pjäsen som fick det märkliga och långa namnet Silver splash on Air Saturday nights and some Sunday mornings too on your TV screen made of Silver show. 

En fröjdefull jul med Halmstads Kvartersteater på Andersberg 1996

Under hela våren hade Ulf repeterat med Alan Ayckbourns svarta komedi En fröjdefull Jul. Repetitioner och byggande av scenografi fortsatte under hösten och den 6 december var det premiär på Andersbergsteatern. Scenografin passade bra på scenen och skådespelarna gjorde en gedigen insats. Det var verkligen en komisk pjäs med mycket skratt i publiken. Pjäsen handlade om en engelsk släkt som samlas under några juldagar. Men det är verkligen ingen fröjdefull jul. Det jag minns mest av pjäsen är dockteaterföreställningen som i sin tragiska verklighet ändå blir förfärligt komisk. Göran som dockteaterspelande farbror och Rigmor som hans alkoholiserade fru. Benny som den argsinte morbrorn och Henning som systerns osäkre fästman som aldrig tidigare mött familjen. Camilla som en längtande och uttråkad hemmafru och Jörgen som husets patriark. Jag hade under hösten arbetat med PR till pjäsen samtidigt som jag också sammanställde manus till miljöpjäsen. En fröjdefull Jul fortsatte spela under hela julhelgen och avslutades till trettondehelgen 1997. Det nya året startade med en extrem kyla, men också med nya idéer och tankar. I början av januari fick vi två nya medarbetare.

Monika

Halmstads Kvartersteater - del 11 - Cabarét Svenska Ord våren 1996

Cabarét Svenska Ord med Halmstads Kvartersteater 1996

Efter nyår skulle vi sammanföra våra ”gamla” skådespelare med de ”nya” skådespelarna från höstens teaterkurs. Vi hade planerat för att göra en kabarét med texter från Hasse Alfredssons och Tage Danielssons olika revyer. Det fanns inget manus, så jag och Ulf lyssnade på inspelningarna och skrev bit för bit varje scen. Det blev en av den julledighetens sysselsättningar. När vi närmade oss startdatum insåg vi att skådespelarna var alldeles för många. Om alla skulle få minst en scen, så skulle kabarén bli alldeles för lång. Det var då vi kom att tänka på en väldigt komisk engelsk teaterpjäs som vi sett på tv. Snabbt läste vi manus och gjorde en rollbesättning och en plan att spela julpjäsen En fröjdefull Jul av Alan Ayckbourn. Det skulle visa sig vara ett lyckokast. Pjäsen blev i slutet av året en riktig succé och samtidigt lyckades vi krympa ensemblen till Hasse och Tages texter till ett mer behändigt antal.
Helgen 13 – 14 januari samlade vi alla skådespelarna till två heldagar på Vallåslokalen. Det blev många roliga dramaövningar och utdelning av roller och start för att prova scenerna. Söndagen avslutades med sångövningar tillsammans med Marita, en sångpedagog som vi knutit till oss under våren. De flesta gångerna teaterpjäserna innehöll sånger var det jag som repeterade röst och sång, men Marita var en duktig pedagog och även jag lärde mig en hel del av henne. Det hade vi nytta av under de kommande årens pjäser.
Vi testade också ett nytt sätt att arbeta. Lina, som var en av skådespelarna som varit med några år och dessutom gick sista året på Sturegymnasiets teaterlinje fick chansen att regissera en egen teaterföreställning. Det blev Nordanvinden eller som den också kallades Unge Lars i Wexiö skola av Staffan Göthe. Vi gjorde en liten minikurs för Lina som pågick kontinuerligt under våren. Lina fick tips och råd om hur hon skulle arbeta med föreställningen och dessutom fick flera av våra skådespelare vara med i den pjäsen. Det blev ett väldigt bra sätt att utveckla teaterföreningen.
Men allt var inte frid och fröjd i starten av året. För att få en bättre ekonomi på Vallåslokalen hyrde vi ut den till både föreningar och privata fester. På nyårsafton var det en privat fest och genom bakdörren hade någon skjutit med någon form av vapen, eller möjligtvis en nyårsraket. Polisen tillkallades, men det var svårt att avgöra hur det hade gått till. Vid första ordinarie repetitionen på kabarén blev det också bråk utanför lokalen och vi bestämde oss för att tillfälligt flytta, under tiden problemen utreddes, all verksamhet till Andersberg. Osäkerheten var också stor om vi skulle klara att lösa de ekonomiska bekymren med hyran på lokalen, som vi tvingats att säga upp strax före årsskiftet. Vi hade flera möten med kommunråden i Halmstad för att hitta en lösning. Alla dessa problem tog så klart både tid och ork. Istället för ett byggande av verksamhet blev det mycket fokus på att försöka rädda teaterlokalen. Vi hade också kontakt med Folkets Husrörelsen för att se om det kanske gick att göra Vallåslokalen till ett Folkets Hus. Det blev också möten med Hyresgästföreningen om att göra lokalen till ett Hyresgästernas hus. Idéerna var många och de flesta svåra att genomföra.
Den 19 februari hade vi årsmöte i Andersbergs Kvartersteater och på mötet bestämde vi att byta namn till Halmstads Kvartersteater. Föreningen hade redan börjat verka på två bostadsområden och det kändes naturligt att vi också bytte namn till något som speglade utvecklingen av verksamheten. Vid mötet slutade jag som ordförande i föreningen. I och med att jag blivit anställd av föreningen så kändes det inte lämpligt att jag också var föreningens ordförande.

Cabarét Svenska Ord med Halmstads Kvartersteater 1996

Under den våren hade jag och Fredrik många framträdande med våra olika musikprogram. Bland annat spelade vi på en minnesstund för Olof Palme på dagen tio år efter hans död. Fredrik var också musiker till kabarén. Det betydde mycket med hans förmåga att anpassa sig till de olika sångerna och musik i övergångarna mellan scenerna. Samtidigt planerade och arbetade jag också med en egen ny idé – spökhistorier. Jag letade lämplig lokal och bearbetade spännande historier.
Lördagen den 13 april var det premiär på Cabarét Svenska Ord på Vallåslokalen. Vi tyckte det var ett fyndigt namn på de blandade scenerna från Hasse och Tages många revyer. Det hade varit mer praktiskt arbete än vanligt inför premiären. Lokalen på Vallås var svår att göra scenljus eftersom det var lågt i takhöjd och dessutom fick vi bygga sittplatser. Men – allt går, bara man vill och vi spelade ett antal föreställningar på Vallås och flyttade sedan till Andersberg och fler föreställningar. Vi hade startat en idé om publikarbete i bostadsområdena, som bland annat innebar att skådespelarna besökte ett antal trappuppgångar och bjöd in till föreställningarna med några gratisbiljetter.
Hasse och Tages scener gjorde vi på ett nytt och lite annorlunda sätt. En roll som spelats av en skådespelare i originalet blev i stället i vår version två eller till och med tre skådespelare som gestaltade och delade på replikerna. Några av scenerna, som t ex scenen med den gamle fiskaren Österman gjorde vi precis som i originalet. Den scenen kändes märkligt aktuell, trots att det gått så många år, och konstigt nog känns texterna fortfarande än idag dagsaktuella. Kanske till och med ännu mer belysande av hur vårt samhälle är idag.

Nordanvinden med Halmstads Kvartersteater 1996

Återigen träder skådespelarna från pjäsen fram ur mitt minne. Tydligt och klart. Åsa S., Pia, Ronny, Madeleine, Micael, Kristin, Mats, Anna-Lena W., Linda, Daniel, Jennie, Anna-Lena A., Maria, Karin, Liv, Gunilla, Ann-Clara, Malin och alla de andra. Några oförglömliga karaktärer är Ronny som Robert Lind och professor Nylén.
I maj spelade Nordanvinden på Andersbergslokalen. Det blev en väldigt lyckad teaterpjäs och Lina gjorde ett bra arbete som regissör. I de ögonblicken av glädje och lycka glöms alla bekymmer med lokaler och ekonomi. Inte långt efteråt fick vi uppsägning från posten, som hyrde en liten del av Andersbergslokalen med öppettider några förmiddagar i veckan. Vi stod plötsligt utan hyresgäst och utan den extra inkomst som hade stor betydelse för att vi klarade av att betala hyran av lokalen. Nu var det med ens ekonomiska bekymmer med både lokalen på Vallås och Andersberg.

Monika

Halmstads Kvartersteater - del 10 - Ryska cafékvällar och Skuggorna vid Träbron höst 1995

Ryska Cafékvällar med Halmstads Kvartersteater på Andersberg höst 1995

Efter ett halvår med många negativa besked och politiskt beslut om neddragning av Kvartersteaterns pedagogtid fick vi i början av september äntligen lite medvind. HFAB, det kommunala bostadsbolaget, gav oss ett årligt ekonomiskt stöd.Med ny entusiasm arbetade jag med slutrepetitionerna av Ryska cafékvällar. En föreställning med rysk musik och poesi. Vi bakade ryska kakor och jag minns speciellt kolakakan, som var väldigt god, men som bara Emma, en av skådespelarna, lyckades baka utan att den flöt ut i strida strömmar. Vi placerade publiken vid kafébord på scenen och som genom ett trollslag blev teaterlokalen ett kafé med en liten scen. I föreställningen gjorde jag ett av mina fåtal inhopp på scenen och sjöng med i sångerna. Jag älskar att sjunga, men att samtidigt också befinna mig på scenen är inte en optimal situation. Det är problematiskt och knepigt att både vara regissör och skådespelare. Den 27 september var det genrep och den 29 september premiär. Genrepet minns jag både med glädje och stress. Hallandsposten kom med journalist och fotograf och eftersom jag inte hade tid att göra intervju så bjöd jag istället in dem att sitta ned vid ett av kaféborden. En god idé, tror jag, för det blev ett väldigt bra reportage inför premiären. Efter sista föreställningen som vi spelade speciellt för Hyresgästföreningen fick jag en rysk poesibok av skådespelarna som medverkat och jag minns med glädje Madeleine, Katrine, Maria, Frida, Emma, Micael och inte minst Fredrik som ackompanjatör på piano.
I början av oktober startade vi en ny teaterkurs. Under året som gått sedan förra teaterkursen var det många nya som anmält sig till verksamheten och vi samlade alla under hösten i teaterlokalen på Vallås. Det var andra året med teaterkurs och det kändes som vi började få en slags rutin och kontinuitet. Lokalen på Vallås var också en bra dramalokal och på Andersberg byggde vi på nytt scenografin till andra spelperioden med Skuggorna vid Träbron. Samma månad fick två av mina barn en besvärlig influensa med efterföljande lunginflammation. Jag varvade mellan teaterarbete, hem och sjukhus och plötsligt var det återigen en kaotisk situation, som inte funnits i några planer. Mitt i allt kaos repeterade jag också två egna visprogram med Fredrik och planerade för en turné på förskolor i Halmstads kommun med barnteaterpjäsen Spegeln. Under den här perioden startade vi också en barngrupp på Vallås med Petra och Åsa P. som ledare. Båda var skådespelare i vår förening och gick samtidigt teaterlinjen på Sturegymnasiet. På Andersberg fortsatte Lina och Åsa S. andra året med sin barngrupp. Barnen är teaterverksamhetens framtid – det vi bygger idag kommer att ge god frukt längre fram, så tänkte jag och så blev det också. Ur alla dessa barngrupper växte många duktiga skådespelare och många duktiga teaterledare.

Skuggorna vid Träbron med Halmstads Kvartersteater på Andersberg höst 1995

Kvällen den 17 november hade vi genrep inför nypremiär på Skuggorna vid Träbron. Under dagen hade det varit snökaos när jag och Fredrik körde till en förskola i Söndrum och spelade Spegeln. Några av skådespelarna vågade inte bege sig till kvällens genrep och en del av genrepspubliken uteblev också. Det blev en något haltande sista repetition. Men på premiären dagen efter fungerade allt helt perfekt. Vi hade bytt några av de ledande rollerna och fått ägna en hel del tid till extra repetitioner. Föreställningen drog också under den nya spelperioden nästan fullt i publik. Ryktet hade spridit sig att pjäsen både var bra och hade ett viktigt budskap. Premiärfesten hade vi på anrika Jarlens restaurang. Den gången var det Hyresgästföreningen som bjöd.
En tid efter premiären började jag något nytt, som jag sedan dess har fortsatt att göra varje dag.  Jag började gå till kontor och teaterlokaler. Att använda fötterna för vardagsmotion. Ett bra beslut som jag verkligen inte har ångrat.
Sista föreställning med Skuggorna vid Träbron spelades den 10 december. Vi tackade skådespelarna med en liten avslutningsfest hemma hos mig och Ulf. Jag såg sista föreställningen och skyndade sedan hem och värmde glögg, som jag serverade efter hand som skådespelarna trötta, men nöjda droppade in i en lång rad. Samuel, Åsa L., Åsa S., Madeleine, Benny, Göran G., Pedro, Annelie, Ronny, Pia, Milena, Anna-Lena, Petra, Pepe, Christoffer, Göran L., Jörgen, Thomas, Linda och inte minst Fredrik, som återigen gjorde ett suveränt arbete som musiker.  Jag trodde nog att pjäsen aldrig mer skulle spelas, men den fick ett antal år senare en ny chans på en betydligt större scen. Nästa dag hade vi också avslutning på teaterkursen. Deltagarna spelade scener ur olika teaterpjäser.
Men trots en ganska optimistisk höst avslutade vi året med en ny ovisshet. Vi hade under hösten upptäckt att ekonomin för lokalen på Vallås var alltför dålig. Året avslutades med att vi blev tvungna att säga upp hyreskontraktet.

Monika

Halmstads Kvartersteater - del 9 - Negativa politiska beslut våren 1995

Skuggorna vid Träbron med Andersbergs Kvartersteater våren 1995

En tid efter premiären på Skuggorna vid Träbron med Andersbergs Kvartersteater fick jag ett mycket berörande telefonsamtal från författaren Zenia Larsson. Jag hade bjudit in henne att komma till Halmstad och se föreställningen, men hon hade tackat nej. Hon var inte så kry och orkade inte komma. Istället skickade jag ett videoband med föreställningen. Hon ringde och tackade och tyckte att vi lyckats väldigt bra med att göra pjäsen och förmedla budskapet om nazismens ondska. Hennes enda önskan var att jag aldrig skulle sluta att berätta om det som hände i Lodz och vad nazismen hade inneburit. Det lovade jag att jag skulle och jag har sedan dess under alla år försökt att i många sammanhang berätta. Hon avslutade också med att säga att hon tyckte jag var väldigt begåvad. Det fick mig nästan att börja gråta för jag hade börjat tvivla både på min egen förmåga och på kvartersteaterns framtid. Hennes ord värmde verkligen.
Jag och Ulf hade varit så glada över den växande teaterverksamheten på Andersberg och den nya lokalen i Andersbergs centrum som vi kämpat mycket för att göra till en samlingspunkt för kvartersteatern. Vi närde någon slags optimism att allt skulle ordna sig till det bästa, men under våren 1995 beslutade Kulturnämnden i Halmstad att flytta bidrag från kvartersteatern till Kulturhusets verksamhet i Folkparken. Båda verksamheterna hade Hallands Bildningsförbund som huvudman, men med två olika avtal. Beslutet innebar att 50 % arbetstid skulle försvinna från de två kvartersteatrarna på Andersberg och Vallås. Det kändes som att allt vårt slit med verksamhet och den nya teaterlokalen bara kastades på en sophög och att vi i fortsättningen skulle få kämpa ännu mer för att hålla igång både lokal och verksamhet. Nämnden tog detta beslut efter önskemål från Hallands Bildningsförbund. De var mer intresserade av att satsa på verksamheten i Kulturhuset. Vi kastades från dag till dag mellan hopp och förtvivlan.
Verksamheten fortsatte ändå som planerat. Premiären för Skuggorna vid Träbron passerade och under spelperioden blev vi plötsligt anmodade att omedelbart flytta vårt kontor på Kulturhuset till en mindre lokal. Vi bråkade och protesterade, kämpade för att kunna fortsätta med de idéer och ambitioner vi hade med kvartersteatern, men efter hand föll också min glädje över verksamheten. Under den våren var det något som dog, och planerna för framtiden hamnade i ett slags stiltje. Ingen vågade sia om framtiden eller sjösätta några större planer. Jag började fundera på att minska mitt engagemang och istället satsa på att göra egna barnteaterpjäser. Jag tyckte inte längre det var värt att satsa så mycket av mitt eget liv och engagemang på en verksamhet som inte hade bättre stöd. I ren frustration över politiska beslut skrev jag manus och musik för en turnerande barnteaterpjäs och i april började jag och vår musiker Fredrik att repetera. Det var då min fasta övertygelse att jag bara skulle arbeta den minimala arbetstid jag hade och istället satsa på en helt egen teaterverksamhet.

Halmstads kommuns beslut innebar också att pedagogtiden skulle delas lika mellan Andersberg och Vallås bostadsområden. Ytterligare en slags besvikelse för det skulle innebära att vår idé om att utveckla verksamheten, med målet att minst hälften av alla som bodde på bostadsområdet på sikt skulle bli engagerade i teaterverksamheten, aldrig skulle gå att genomföra. Idén var visserligen en utopi, men hade ändå funnits som ett hägrande mål. Två bostadsområden skulle bli för omfattande och för stort för den visionen. Det kunde till och med jag med min ibland för stora optimism inse.

Ryska cafékväller med Halmstads Kvartersteater hösten 1995

Efter många olika turer och negativa besked från januari och fram till sommaren fick vi i slutet av augusti 1995 besked att HFAB, det kommunala fastighetsbolaget, ville stödja vår verksamhet och bidra med 115 000 kronor om året för att bibehålla pedagogtiden på kvartersteatern. Vi hade kämpat och arbetat på många olika fronter. Pratat med politiker, kommunråd och alla organisationer som kanske kunde tänkas ge någon form av stöd till verksamheten. En ersättning för förlusten av pedagogtid. HFAB:s stöd var det första positiva beskedet efter en lång vår med negativa beslut och sjunkande entusiasm. Beskedet innebar att Ulf äntligen fick en fast heltid via Hallands Bildningsförbund och jag blev anställd på halvtid av Andersbergs Kvartersteaterförening med hjälp av pengarna från HFAB. Vi började se lite mer hoppfullt på framtiden. Vi hade mer pedagogtid och två bostadsområden med en lokal på varje område. Det innebar trots allt en stor möjlighet. Drömmen om den stora verksamheten på Andersbergs bostadsområde omvandlades istället till drömmen om den stora verksamheten genom Halmstads kvartersteater. Redan vid premiären för teaterpjäsen Ryska cafékvällar på Andersbergslokalen använde vi officiellt det nya namnet.

Monika

Halmstads Kvartersteater del 8 - Skuggorna vid Träbron 1995

Mumintrollens Jul med Andersbergs Kvartersteater 1994

Vi avslutade hösten 1994 med en julmiddag för vår ALU-grupp i Andersbergsteaterns lilla foajé. De hade gjort ett väldigt bra arbete med att bygga om den gamla postlokalen till en mysig teaterscen och redan i december hade de hunnit riva scenografin till Mumintrollens Jul och påbörja scenografin till Skuggorna vid Träbron. Nöjda gick vi hem på en kort julledighet. Innan julavslutningen spelade minsta barngruppen Snövit och de sju dvärgarna och Muminensemblen gjorde en improviserad tackföreställning på arbetsförmedlingens julfest. Mumintrollen i sina fina dräkter och sånger från kommande pjäs. Ett sätt för oss att visa tacksamhet över den hjälp vi fått med alla beredskapstjänster som hade så stor betydelse för både den nya lokalen och våra föreställningar.
In i julen bar jag med mig premiärfesten för alla som varit inblandade i Mumintrollens Jul. Den festen blev något alldeles nytt och speciellt. För första gången kunde vi göra en festkommitté genom att låta skådespelare från den andra pjäsen planera och få fria händer och en liten ekonomi att förhålla sig till. Valfritt hur de hanterade pengarna och efter eget tycke och smak. För en minimal budget lyckades de göra ett helt julbord med alla klassiska rätter och som avslutning Ris á la Malta. Festen hölls i Hyresgästföreningens lokal och jag insåg än en gång att det ideella arbetet skapar mervärde. Petra, Katrine, Gunilla och Maria fixade och bidrog med många timmars arbete och skapade en alldeles enastående premiärfest.
Mellan jul och nyår kom Radio Halland och direktsände en timme från vår nya teaterlokal. Både vår verksamhet och lokalen hade uppmärksammats. Det var något nytt och spännande som hände på Andersberg. Något positivt som skapade en mer nyanserad och bättre bild av bostadsområdet.
Det hade varit intensiva repetitioner hela hösten med Skuggorna vid Träbron. Sång, text och inte minst rörelse med Gilda. Strax före jul gjorde också den nya teaterkursen ett uppspel för varandra med scener från olika teaterpjäser. Teaterkursen var ett första trevande försök till utbildning och omfattade enbart en termin. Den skulle sedan utvidgas till att bli tre år med olika inriktning.Mellan jul och nyår kom Radio Halland och direktsände en timme från vår nya teaterlokal. Både vår verksamhet och lokalen hade uppmärksammats. Det var något nytt och spännande som hände på Andersberg. Något positivt som skapade en mer nyanserad och bättre bild av bostadsområdet.
Det hade varit intensiva repetitioner hela hösten med Skuggorna vid Träbron. Sång, text och inte minst rörelse med Gilda. Strax före jul gjorde också den nya teaterkursen ett uppspel för varandra med scener från olika teaterpjäser. Teaterkursen var ett första trevande försök till utbildning och omfattade enbart en termin. Den skulle sedan utvidgas till att bli tre år med olika inriktning.
Efter jul började jag och Annelie att arbeta drama med en mellanstadieklass från Andersbergsskolan. Annelie, som varit skådespelare hos oss i flera år, var intresserad av att prova hur det var att jobba som teaterledare. Läraren och skolan hoppades att den problemfyllda klassen skulle fungera bättre med att de fick prova på teater. Teater är dock inget universalmedel som löser alla problem. Det fick både jag och Annelie känna på när vi på måndagsförmiddagarna jobbade med eleverna. Vi var oftast väldigt trötta när lektionerna var slut. Under våren 1995 startade jag och Ulf också ett nytt arbete med en annan klass som skulle utmynna i en teaterföreställning. Den här gången använde vi H C Andersens saga om den fula ankungen som tema och barnen fick genom improvisationer anpassa den till att handla om en flicka i elevernas egen ålder. 

I januari började jag också att arbeta med en ny teatergrupp som dels var skådespelare från Mumintrollens Jul , men också kom från vår nybörjarkurs som avslutats innan jul. Tema för gruppen var de ryska poeterna Anna Achmatova, Vladimir Majakovskij och Vladimir Vysotskij och deras texter och sånger.
Under tiden arbetade jag och Fredrik med musikarrangemangen till Skuggorna vid Träbron. Jag ville gärna att min musik också användes i övergångarna mellan scenerna. Det förstärkte både rädsla och fruktan och ingav en känsla som förmedlades till publiken. Det var också mängder med repetitioner och tyvärr avhopp från några skådespelare i ledande roller. Det är alltid stressande och oroande när plötsligt någon lämnar efter att det lagts mycket tid på repetitioner. Det måste hittas någon ny skådespelare och dessutom arbetas mycket extra för att återta den förlorade tiden. Den vintern övertalade jag min äldste son Thomas att hoppa in i en av de största rollerna. Jag visste att han var duktig på scen och jag visste att han var snabb på att lära sig texter.
Under vintern hade jag också insett att vi låg helt rätt i tiden med att göra pjäsen om gettot i Lodz. I januari 1995 var det femtio år sedan befrielsen av Auschwitz. Det blev mycket uppmärksamhet och det gjorde också vår pjäs mer intressant. 

Skuggorna vid Träbron med Andersbergs Kvartersteater våren 1995

Fredagen den 10 mars 1995 var det premiär på Skuggorna vid Träbron. Tiden fram till premiär hade kantats av mängder med repetitioner och PR-arbete. Det blev också succé. Föreställningen var väldigt känslosam och berörande. Det märktes på publikens reaktioner. En kvinna som överlevt gettot kom och tittade på föreställningen. Det vi visade var hemskt, men ändå inte i närheten av verkligheten med svält, kyla och smuts.
Efter premiären var jag och Ulf trötta och totalt utpumpade, men väldigt nöjda. Vi hade rott i land ytterligare en föreställning. Men tiden efter nyår hade också inneburit nya problem. Kvartersteaterns verksamhet var hotad.

Monika

Halmstads Kvartersteater - del 7 - Invigning av lokalen och Mumintrollens Jul 1994

Premiärfest för Cabarét Blandade Pasteller med Andersbergs Kvartersteater 1994

Vi hade premiärfest för Blandade Pasteller i i Hyresgästföreningens lokal som låg vägg i vägg med Metropol. En stund och ett ögonblick som fortfarande finns kvar hos mig. Alla de där glada och lättade ansiktena hos skådespelarna. Ofta var jag trött och ganska tyst när det blev premiärfest. Mitt arbete var slut, återigen hade jag rott båten i land, men jag älskade att sitta och se allas glada ansikten. Det var min betalning. De var så många och så glada. Nina, Martina, Linda, Jonas och Thom, Katrine, Annelie och Anna-Lena, Christoffer, Lina, Milena och inte minst Benny som i Blandade Pasteller gjorde debut i kvartersteatern. Han blev en av alla dessa, väldigt speciella människor, som fortsatte att vara med under många år. Jag tittar på den obligatoriska gruppbilden som vi tog under premiärfesten. Skrattande ansikten med en spegling av sommar. Utanför dörren hade försommaren gjort entré.
Under våren hade jag skrivit manus till Mumintrollens Jul som byggde på Tove Janssons fina berättelse Granen och som handlar om när mumintrollen vaknar vid jultid och tror att någon hemsk katastrof som kallas julen är på väg. Via författarförbundet i Finland fick jag kontakt med Tove Jansson som välvilligt gav oss rättigheterna att spela hennes saga. Hon krävde inga pengar och det enda hon hade som önskemål var att jag skickade ett manus, som hon ville arkivera. Till föreställningen komponerade jag också ett antal nya sånger.
Ensemblen hade dock växt och därför skrev jag ytterligare ett manus som gav plats för fler skådespelare. Flera år tidigare hade jag läst Skuggorna vid Träbron av Zenia Larsson. Boken byggde på hennes egna upplevelser från gettot i Lodz under andra världskriget. Boken var väldigt berörande och under våren 1994 läste jag den igen. Kanske gick den att dramatisera? Jag tog kontakt med Zenia, men hon var ganska tveksam till om hennes bok verkligen gick att använda i en teaterföreställning. Hon var ändå väldigt vänlig och positivt inställd, så visst fick jag lova att använda boken. Jag hade en specifik idé och genast började jag skriva manus och under starten av sommaren komponerade jag i ett rasande tempo en lång rad sånger. Jag tror inte det tog mer än en vecka att göra musiken, men sedan var jag totalt tom. Det fanns inte en gnutta energi och inspiration kvar. Jag ville göra en avslutande sång för hela pjäsen, men plötsligt var hela min inspiration helt borta. Jag fick pausa komponerandet och hoppas på att jag skulle hitta rätt känsla för den avslutande sången senare. Än i dag fattar jag inte hur jag lyckades göra så mycket musik på den korta tiden. För musiken och texterna är bra. Det kan till och med jag själv inse, även om jag oftast är väldigt kritisk och negativ mot mitt eget skapande. Men så här med mer än tjugo års perspektiv kan jag se att det blev bra. Musiken satte en speciell känsla och förstärkte texten. Innan sommaren samlade vi alla skådespelarna och delade ut rollerna. Vi hade bestämt att alla skulle veta i god tid vad som gällde inför höstens repetitioner. Jonas som startat som musiker axlade nu en roll i Skuggorna vid Träbron. Han fick också en beredskapstjänst via arbetsförmedlingen och blev en god praktisk medarbetare, som kunde arbeta en hel del med PR till pjäserna.

Andersbergs Kvartersteaters lokal i gamla posten - innan ombyggnad sommaren 1994

Tidigt i augusti drog allt igång. Vår stora projektgrupp började bygga om teaterlokalen. Nya, mjuka och sviktande trägolv över postkontorets gamla kakelplattor och väggar omkring den stora scenen som blev tio meter bred. Det målades, snickrades och syddes. Alla fönster skulle täckas med långa och svarta tyger. Postens gamla entré blev en minimal loge. Vi köpte strålkastare och ljusbord och byggde sittplatser. Det gamla kassavalvet blev en säker inlåsning för den ganska dyrbara tekniken. Under tiden öppnade posten sitt nybyggda lilla kontor på baksidan, som nu också blivit teaterns entré. Postluckan gick att använda till biljettförsäljningen. En av snickarna visade sig också vara en duktig pianist. Fredrik fick uppdraget att arrangera musiken till båda pjäserna. Han blev vår nye musiker som spelade live vid föreställningarna. I Mumintrollens Jul var han klädd till Snusmumriken. Det tycker jag var passande eftersom den karaktären brukar spela munspel i Tove Janssons böcker. Fredrik stannade sedan kvar i teaterverksamheten under många år och många pjäser.
Våra skådespelare Lina och Åsa S. blev våra nya barngruppsledare. De gick båda teaterlinjen på Sturegymnasiet och tyckte det var roligt att prova på att vara ledare.
På bred front drog vi igång repetitionerna av de båda pjäserna. Jag regisserade Mumintrollens Jul och arbetade samtidigt med sångerna och en del scener till Skuggorna vid Träbron. Konstnären Pia Granbom i vår projektgrupp fick uppdraget att utforma mumintrollens dräkter, kläder och masker och Marianne och Peter Dillberg skissade på scenografin.
Samtidigt skrev vi ansökan om ombyggnadspengar och diskuterade med ABF om att göra daghögskola i teaterlokalen. Allt för att använda lokalerna så mycket som möjligt och för att klara alla ekonomiska åtaganden. Det blev också en ansökan till Ljungbergska stiftelsen och vi skrev slutligen också en ansökan till Olof Palmes minnesfond. 

Nytt för hösten var att vi bjöd in till teaterkurs för ungdomar och vuxna. En ny idé, som vuxit fram under åren. Vi ville ge möjlighet för många nya att hitta sitt första steg in i amatörteatern och vi ville samtidigt ge dem en utbildning. Ett sätt att låta ännu fler få en möjlighet att vara med. Idén med teaterkurser levde sedan under alla år som kvartersteatern erhöll någon form av bidrag från Halmstads kommun – till och med efter att kommunen upphört med sitt bidrag fortsatte föreningen med sina teaterkurser. Envist vägrade föreningen ge upp. Insikten om teaterkursens betydelse var så viktig att föreningen fortsatte starta nya kurser, trots en ohållbar ekonomisk situation.
Det blev aldrig någon daghögskola, men vi fick i alla fall 120 000 till ombyggnaden av lokalen och till vår stora glädje fick vi 30 000 från Olof Palmes minnesfond till pjäsen Skuggorna vid Träbron. Pengar som hade stor betydelse både för lokalen, men också för de kommande årens verksamhet.
I oktober var det stor invigning av den nya teaterlokalen. Vilken glädje, men också vilket slit och arbete. Det är inte så konstigt att jag gång på gång skrev i mina dagboksanteckningar: ”vill jag arbeta så här mycket?” Det var ändå något som drev den där obändiga viljan. Det här var så viktigt att jag var beredd att både offra min egen hälsa och min personliga ekonomi. När jag många år efteråt läser mina anteckningar förstår jag hur många gånger jag traskade iväg fastän jag hade hög feber och fastän magsjukan stod i dörren. Inget fick hindra kvartersteaterns utveckling.
Teaterlokalen blev verkligen väldigt fin. En alldeles lagom scen för en amatörteaterförening. Publikplatserna var nära och det behövdes inga yviga gester eller överdrivet spel. Rösterna bars lätt fram och budskapet fördes till publiken som över en osynlig linje. 

Mumintrollens Jul med Andersbergs Kvartersteater 1994

Mumintrollens väldigt bildtrogna dräkter blev fantastiskt fina, men ganska svårspelade. De var stoppade med vadd och i kombination med stora huvud och masker blev det förfärligt varmt. Trots att föreställningen var kort behövde vi lägga in små pauser när skådespelarna kunde snabbt gå utanför och lyfta av huvudet för att dricka. Inne i muminhuset stod Jonas beredd med vattenflaskor. Pia Granbom gjorde ett fantastiskt bra arbete med dräkterna och med hjälp av Gullan Danielsson sydde, stoppade och limmades de fina muminkropparna.
Scenografin blev som en saga med det vackra blå muminhuset och en scen klädd i vit vadd. Vid premiären i november var samtliga biljetter slutsålda.

Monika